måndag 26 oktober 2015

Avrapportering från den gångna helgen

Det har varit en trevlig helg.... omväxlande, lärorik och rolig.  

Om jag börjar från början på lördag morgon så ringde klockan redan strax före sex så att jag skulle hinna rasta och utfodra hundarna innan jag gav mig iväg för att skriva på ett lydnadsprov. Sen stod jag på en solig lydnadsplan hela förmiddagen och skrev åt domaren i samtliga klasser på det där lydnadsprovet.  Och sånt är minsann lärorikt så det förslår....

Det var inte världens strängaste domare, han sa själv vid nåt tillfälle att  "jag har nog en snäll dag idag" och det var ju trevligt för oss alla. Men vi pratade en del mellan momenten och för mig som varit borta från tävlingsvärlden några år så var det nyttigt. Och man lär sig som sagt massor genom att höra domarens kommentarer till det som sker på planen.

Och jag blev än en gång påmind om vilken skillnad det är att stå där domaren står och att stå där publiken står. Domaren ser... och hör...  väldigt mycket mer än vad publiken gör.

Sen finns det förstås massor att kommentera när det gäller vad jag såg på planen, men vid närmare eftertanke tror jag att jag ska låta bli det. Jag nöjer mig med att konstatera att man helt klart ska ha lite tur när man tävlar, och så kan jag också konstatera att det finns alldeles för många hundar som inte alls är tävlingsklara för den klass där de startar, trots att deras förare tydligen hoppas på det.

Men en sak kan jag säga utan att varken ljuga eller överdriva... ett enda snyggt fritt följ såg jag på hela tävlingen, och det var ändå 19 startande ekipage. Ett enda....  däremot säg vi ett flertal riktigt dåliga fritt följ, och det är inte bara mitt tyckande, betygen visar tydligt att det var dåligt med snygga fria följ den dagen. Tråkigt tycker jag som kan njuta i stora mått av att se ett snyggt fritt följ...


Nåväl... när tävlingen var slut vid ett-tiden åkte jag hem, hämtade alla hundarna, packade bilen och drog iväg för lite nosework-träning.  Ska vi göra doftprovet nån gång så måste ju hundarna lära sig hantera de där nedrans kartongerna.... 


Det är inget som helst problem att hitta rätt doft, det är det där med kartonger som är problemet...   Jaja, Ibsen var i alla fall den av mina hundar som visade framtassarna.. eller som INTE visade framtassarna ska jag kanske säga. Han nöjde sig med att nosa han, de andra två vilda sakerna var ju förstås tvungna att tafsa på kartongerna. Skit är det med de där kartongerna....   

Hemma igen när klockan var sex, och då var det dags att fixa middag...  pust. En intensiv, men rolig dag Jag kan ju avslöja att jag somnade framför TV:n sedan....



På söndagen ringde också klockan strax före sex och då vaknade vi till regn och rusk. Efter morgonpromenad och frukost till doggsen drog jag och Jippie iväg på egna äventyr. 8 mil norrut väntade ett spanielprov, och det såg jag verkligen fram emot.

Fast nu var det ju så att jag mest bara skulle titta på, det enda vi skulle göra var vattenprovet som ingår i ett spanielprov. Men jag såg verkligen fram emot att få se ett B-prov som det heter, jag har aldrig sett ett sådant.

Jag har ju gått på ett ganska så stort antal jaktprov tidigare i mitt liv, men B-proven är bara några år gamla och jag bara läst om hur det går till. Och redan när de var på gång att införas så råkade jag säga att jag tyckte att det var fel att införa den typen av prov för spaniels, vilket i sin tur gav mig ett antal "fiender" som inte tyckte likadant, och som inte heller tyckte att nån skulle få ha andra åsikter än dom själva.

Nåväl.... nu skulle jag då äntligen få se hur ett B-prov för spaniels gick till...  och så skulle Jippie få avlägga vattenprovet också.

Och jag kan väl bara sammanfattningsvis, efter att ha sett 7 hundar göra provet, säga som så att jag tycker fortfarande inte att B-proven är lämpliga för våra spaniels.

Och låt mig nu tydligt säga att jag på intet sätt vill förringa det arbete hundarna utförde, det är själva provformen jag vänder mig emot. Man provar alltså hundarnas sök (fart, stil och mönster) på marker där det inte finns fågel/vilt, och man använder dummies, som kastas i samband med skott, för att bedöma stadga, markeringsförmåga och apporteringen.

Jag blev i alla fall lite glad när jag sedan hörde domaren, i samband med avslutningen, säga att man nog inte ska gå för många B-prov med sin hund. De lär sig vad som väntar, med dummieskast och sånt, och blir svåra att bedöma.. Han tycket att A-provet (där hunden måste ha funnit och stött vilt för att bli godkänd)  var en naturlig stegring när man fått ett godkänt resultat på ett B-prov.

Fast det är klart.... i marker där det inte finns vilt kan man ju ändå arrangera ett B-prov, och det är kanske bra. Fast det är en jäkla skillnad för hundarna att jobba i marker där det finns vittring av vilt jämfört med marker där inget vilt finns.

Strunt samma.... saker och ting är som dom är. 


Sedan fälthundarna gjort sitt var det i alla fall dags för vattenprovet. Det finns två olika vattenprov...  ett Nybörjarprov vatten och ett som bara heter Vattenprov. Nybörjarvattnet måste man ha godkänt på för att få godkänt på B-provet, vattendelen ingår liksom i helheten där.

Vattenprovet krävs om man vill delta i t.ex. A-provet, och det provet innebär att hunden ska apportera in en fågel som slängs från en båt i vatten med vegetation, ofta i vassruggar.


Nybörjarvattnet försiggår på blankvatten och fågeln kastas från land direkt efter det att man skjutit ett skott.  På bilden står skytten där han stod och sköt för varje hund, den som kastade fågeln stod på en udde som gick ut i vattnet alldeles utanför kortets högerkant. Och den där vita markeringen på marken visar var vi skulle stå när vi tog emot hunden när han hämtat fågeln.



Sex startande i nybörjarvattnet, vi hade startnummer tre. De två hundarna före oss misslyckades....  de slängde sig i vattnet med en himla fart, simmade bra och hämtade fågeln... men behöll den sedan. Inte en chans för förarna att få tag på fågeln....  och då blir man inte godkänd. Fågeln ska lämnas i hand, eller i alla fall nästintill...

Nu var det vår tur, och Jippie som sett de två tidigare hundarna var rejält taggad. Vi ställde upp nere vid vattnet, skytten sköt och fågeln kastades ut i vattnet, och precis när jag skulle släppa iväg Jippie så kommer en hund rusande i full fart bakifrån och tänker slänga sig i vattnet för att hämta fågeln.

Publiken stod en bit bakom oss, och hunden slet sig helt enkelt, han hade kopplet hängande efter sig när han kom.

Nu vidtog en vild jakt när man försökte fånga in den där hunden, och Jippie och jag stod där vi stod och bara väntade.

Så småningom fångades hunden in och domaren frågar mig om jag vill fortsätta eller om jag vill att dom hämtar in fågeln och gör om alltihop från början.

Snacka om beslutsvånda....   

Hade Jippie fortfarande den där fågeln långt där ute i vattnet i minnet? eller hade han glömt den medan den där hunden rusade omkring med en massa folk efter sig?

Äsch... man ska lita på sin hund!!!  Vi kör! sa jag till domaren och det gjorde vi.


Apport! sa jag och visade utåt med handen och Jippie klev ut i vattnet, stannade till och såg ut som han tänkte "f-n va kallt det var" ... och så vände han och gick upp på land igen.

Helvete också, tänkte jag...   nu tog jag fel beslut. 

Kallade in Jippie och skickade igen... och samma sak upprepar sig.


Och för att göra en lång historia kort så kan jag väl säga att när jag till slut gjorde det jag skulle gjort från början så klev han iväg ut i vattnet, simmade ut, hämtade fågeln och bar den upp till markeringen på land där jag stod, och när jag sträckte fram handen och skulle ta den, då släppte han den.

Men domaren var nöjd med det, trots allt...  så nu har Jippie ett godkänt nybörjarvatten i bagaget.


Vi var anmälda till vattenprovet också, tre startande där med oss sist, men det var för svårt. Vi har ju tränat vattenapportering med vilt väldigt få gånger, och då nästan alltid i blankvatten. 

Visserligen har där varit vattenväxter, näckrosor och annat grönt, men aldrig vass. Och nu skulle han direkt simma ut genom en vassrugg för att hämta fågeln som fanns i vatten utanför vassen... och det klarade han inte. 

Och det kan ingen människa begära att han skulle göra heller. Man måste ju faktiskt träna i alla fall nån enda gång på sånt som dom ska kunna... eller?     

Med lite tur så hade det varit ett lite enklare vatten och då kanske han fixat det, men skit samma, vi anmälde mest bara för att vi ändå var på plats och nästa gång jag anmäler honom ska vi ha tränat lite mer innan det är provdags. Men nu blir det ingen mer vattenträning förrän det blir varmt  (varmare) i vattnet igen. 


Men det var återigen en trevlig och lärorik dag, och jag fick dessutom träffa två gamla bekanta som jag inte sett på måååånga år och det var ju jätteroligt.


Alltihop var i alla fall färdigt och avklarat vid halv två-tiden tror jag, så då styrde jag Häxan hemåt igen. Väl hemma väntade två andra hundar ivrigt på sin promenad.....   och ni blir antagligen inte förvånade om jag säger att det inte var så svårt att somna den kvällen heller....



fredag 23 oktober 2015

Allt möjligt och ingenting....

Nu var det ett tag sedan sist igen... men tiden räcker liksom aldrig till. Den räcker inte ens till det som tillhör det där tråkiga "nödvändiga" tycker jag... än mindre till sånt som bara är för nöjes skull.

Men lite har jag hunnit med i alla fall....


Jag har klarat examinationen och blivit SBK - Certifierad Specialsökinstruktör. Och det där med SBK innebär att vi är den allra första gruppen specialsöksinstruktörer som är utbildade inom SBK-organisationen. SBK har fått upp ögonen för det stora intresse för främst Nosework (som är en liten del av specialsöksvärlden) och har i och med vår utbildning tagit steget in i den världen nu då...



Jag har också varit en heldag i Hudiksvall och haft en nosework-introduktion för ett gäng springrar med tillhörande förare, och det var förstås kul. Kul att träffa så många springrar och deras trevliga förare, och kul att se att bara en enda dags träning faktiskt ger resultat.    Fast introduktionen var ju till för att lära förarna hur dom kan träna vidare själva sedan, men det var ju inspirerande att se att hundarna faktiskt lärde sig en hel del på de få övningar de hann göra.


Jag har åkt i skytteltrafik till och från bilverkstan med stackars Fabian. Inga stora fel, men en varningslampa som måste släckas och det har gått lite troll i att få ordning på det där. Men nu till veckan tror jag att det ska vara fixat, men Fabian har gått lika bra som vanligt att köra ändå, så det har inte varit nån större katastrof i sig..... förutom att det kostar pengar då förstås.  Men så snart lampan är släckt ska han besiktigas, och sedan säljas....  snyft


Och på tal om bilar så har Häxan införlivats i flocken.... vår nya bil. Hon heter Häxan för att hennes regnummer har bokstäverna HXF...  Häxfrun blir det ju egentligen och det får väl vara jag det då...  och bilen får heta Häxan.

Jo... bilar måste visst heta något...   om inte annat för att man ska kunna komma ihåg regnumret.



En hel del tid har gått till styrelsearbete i bostadsrättsföreningen där vi bor. Det finns grannar som tycker att vi i styrelsen får lättförtjänta pengar bara genom att sitta i styrelsen, men det tar faktiskt en massa tid och kraft när man ska utföra alla arbetsuppgifter som krävs.  Förutom mitt sekreterarjobb och diverse möten så var jag häromdagen med på den återkommande halvårsbesiktningen av området...  det tog nästan en hel dag då vi traskade runt och antecknade sånt som ska åtgärdas.


Men imorgon är det hunderi igen... då ska jag skriva på en lydnadstävling, och det ska bli kul. Alltid roligt att se de tävlande på nära håll, står man som publik så ser man inte alls saker och ting på samma sätt.


Och sen på eftermiddagen ska jag träffa mitt lilla nosework-gäng, de stackare som varit mitt projekt under min utbildning. Nu ska vi träna enbart inför det doftprov som kommer här i trakten om några veckor....

Det är ju det där med nosework och annat sök. Precis som med lydnadsträning..   jag har svårt att träna enbart specifikt för just precis det vi ska tävla i. På lydnaden vill jag gärna blanda moment från alla klasserna, och i nosework vill jag gärna träna på allt, utom lådor, kan man säga...   Och det är ju lite osmart att tycka att lådsök är tråkigt eftersom man måste göra ett doftprov för att få tävla, och doftprovet består alltid av ett visst antal lådor/kartonger där doftämnet är gömt i en av kartongerna.  Jaja, vi får väl se hur det går med den träningen...  precis som så många andra hundar så tycker mina hundar att kartonger är till för att leka med.


Och sedan på söndag ska vi ut på andra äventyr, men det återkommer jag om. Med lite tur så går det bra, och går det inte bra så har i alla fall Häxan och hundarna fått en premiärtur 


När sedan söndagen är avklarad, då måste vi lägga på ett extra kol med lydnadsträningen. Det är meningen att vi ska tävla lydnad helgen därpå, men lydnad har vi inte tränat på evigheter så det finns en liten chans att vi lämnar återbud där. Men hur vi ligger till där ska jag kolla så snart den här helgen är avklarad....  


Veckan därefter börjar jag en nosework-kurs på klubben och då jobbar vi mest på helgerna, så tillsammans med kursen och lite annat jox som jag också har på helgerna så är kalendern vådligt fullbokad ända in i december.

Och sen kommer vintern på allvar kan jag tänka, då ska vi som vanligt gå i ide  men vi har ju lite att fixa med först så jag hoppas det dröjer ett tag.











måndag 5 oktober 2015

Helgens äventyr....

Varning...!  Nu blir det ett långt inlägg... ett extralångt till och med 

Under helgen som gick var vi på jaktträning med tillhörande andjakt, och för Jippies del var helgen fylld av många nya erfarenheter. För mattes del medförde helgen ytterligare kunskaper om Jippie, förutom erfarenheten att för första gången ha deltagit vid en andjakt förstås.

Andjakt är ju egentligen en arbetsuppgift för retrievers, spanieljakt går inte alls till på nåt liknande sätt, men det gav ju ändå mycket nyttiga erfarenheter till både oss förare och hundarna. Och framför allt fick våra hundar apportera in nyskjutna änder ur vattnet... och det var intressant att se hur den uppgiften löstes.

För att börja från början med lördagen....
Kursen hade både spanielekipage och retrieverekipage som deltagare och vi började på lördag förmiddag med ett kort gemensamt teoripass. Sedan bar det iväg ut i buskagen där vi delade upp oss i en spanielgrupp och en retrievergrupp.

Vi var 8 ekipage på spanielsidan och vår första övning var att testa stadga och apportering.

Ett ekipage i taget testades med skott, kast av dummy och sedan apportera dummyn till matte. På första kastet drog Jippie efter apporten, Jag hade kunnat stoppa honom i farten, men jag visste inte hur instruktören ville att vi skulle göra så jag var tyst. Han tog förstås apporten och kom med den till mig, och lämnade i handen som han brukar.

Nästa försök skärpte jag till kommandot Stanna! lite och då satt han och väntade på kommandot i skott och kast, och apporterade sedan snyggt.

Ett tredje skott och kast gjordes och det funkade lika bra det.

Sedan var det en hel del väntande eftersom alla skulle göra samma övning. Vissa vill inte ta apporten.... eller också ville dom behålla apporten själva... och då tog det förstås lite tid. Men passivitetsträning är ju aldrig fel....

Det sköts många skott under dagen, och det gjordes helt naturligt utan förvarning eller förberedelser. Det var skönt att se att Jippie inte brydde sig ett jota, inte ens när det smällde ett flertal skott bara nån meter ifrån honom. 


Nästa övning var ett sökarbete i riktigt risig terräng. Jippie har ju inga problem med det så det funkade bra. Tanken bakom den besvärliga terrängen var tydligen att hundarna mer spontant skulle hålla sig nära föraren (vilket är viktigt vid spanieljakt) och det gjorde dom, till och med Jippie som har en tendens att söka alltför stort ibland.

Nu fanns det ju ingen direkt viltvittring i markerna så den frestelsen slapp hundarna, men i slutet av söket sköt man och kastade en dummy. Ett helt nytt moment för Jippie då jag aldrig tränat så (svårt att göra det när man tränar ensam) och han tänkte dra iväg och ta den där apporten. Nej! sa jag och han tvärnitade och vände tillbaka till mig.

Att jag kunde bryta honom där imponerade stort på de två instruktörerna.... "vet du att det finns elithundar som inte klarar det där" sa en av dom... och det vet jag, har sett många elithundar dra iväg utom kontroll på prov.

Men det var en parentes, jag fortsätter...   efter det korta lilla söket blev det väntan igen... och sedan gjorde vi ett sök till i samma terräng och då hade instruktören kastat ut 6 pyttesmå dummisar i terrängen där hundarna skulle jobba. Tanken var att varje hund skulle hitta apporterna som en glad överraskning, och då också apportera in dom till föraren.

Jippie jobbade på och hittade alla sex, och han är ju duktig på att komma in och lämna av så det var inga problem.


Det var egentligen en lätt övning när man tittar fort på det, men tänker man efter så var det inte så lätt. Och det var inte alla hundarna som löste det heller....

Om man då analyserar svårigheten så ska man tänka på att det var rejält svårtillgängligt och marker utan viltvittring, och hundarna hade ju redan sökt igenom området. En något så när smart hund vet ju det, i all synnerhet om det inte finns viltvittring där... här har jag letat nyss och här fanns inget...  Det kan vara svårt att motivera en hund att jobba bra då, i all synnerhet om hunden är ung och orutinerad. Men Jippie är ju inte nödbedd precis så han jobbade på bra...

Och han klarade passiviteten, då vi väntade på vår tur, ganska så bra också. Han var tyst, men han var lite rastlös, och det var ju inte så konstigt, han har en massa energi den killen.

Sammanfattningen av den dagen var väl att Jippie definitivt inte är skottberörd. Jag vet inte hur många skott det avfyrades, men  många var det, och det kändes ju skönt att veta det inför morgondagens jakt.


Vi skulle bo på Ljusdals camping så vi drog iväg dit när dagens övningar var avklarade. Och där fick jag via telefon besked av den frånvarande campingvärden om att nyckeln till vår stuga "låg ovanpå ytterbelysningen".

Jaha....   1.60 kort och ytterbelysningen satt högst uppe i taket. Jag letade efter nåt att ställa mig på men det fanns inget flyttbart inom räckhåll så det var bara att ringa igen då...  "jag når inte upp!"

Campingvärden skickade sin son att hjälpa mig och ynglingen som kommer är nog närmare 2 m lång. Lite senare när vi satt utanför stugan och åt, så kommer herr o fru campingvärd och passerar... båda två är säkert minst 1.80 långa....  dom trodde nog att alla människor är lika resliga som deras familj.



Efter en promenad på den långa fina stranden blev det en tidig kväll för oss, mobilens alarm ställdes på 03.45 Vi skulle samlas inne i Ljusdal 05.15 morgonen därpå för att åka i kolonn ut till jaktmarkerna, och det tar en stund att rasta hundar och ge dom mat, få lite ordning på sig själv, packa in allt i bilen igen och så som avslutning städa stugan.


Söndag morgon grydde... eller egentligen inte... det var kolsvart ute när vi gick upp och morgonrastningen av hundarna var äventyrlig. Kolsvart som sagt, min ficklampa i mobilen rädda mig från att ramla och slå ihjäl mig, och Jippie var duktig och skrämde skällande iväg en massa farliga spöken där ute i buskarna.  



Så småningom kom vi iväg ut till jaktmarkerna och blev utplacerade, en skytt, en retriever och två spaniels på varje ställe. Retrievern skulle "betjäna" två grupper spaniels och det var tur att det fanns en van apportör till hands, för vissa fåglar var svåra apporter som våra hundar definitivt inte hade klarat.

Men det är otroligt fascinerande, och imponerande, att se en duktig retriever jobba i skarpt läge. jag har ju sett det förr när dom gått med som extraresurser vid spanieljakter, men här var det helt annorlunda. Kallt och djupt vatten direkt, skjutna... ibland skadskjutna... fåglar som inte syntes så hundarna måste dirigeras hela vägen... som sagt.. djupt imponerande.


I alla fall så satte vi oss att vänta på att änderna skulle anlända, och mycket väntan blev det.  Vi satt på en gammal banvall med stora stenar som hade många och vassa kanter så det var inte läge för hundarna att varken sitta eller ligga. Hade jag vetat hur det såg ut så hade jag tagit med en fäll för Jippie att ligga på (Salza var ju förstås också med, men vid jakten fick hon vänta i bilen),  men den fanns i bilen långt bort.

Skytten var välkamouflerad och stod/satt nere vid vattnet, och vi två spanielförare som satt uppe på banvallen med våra hundar försökte gömma oss så gott det gick bland buskagen. Enligt skytten så brydde sig inte änderna om ifall de såg hundarna, men synen av människor fick dom att dra iväg vidare till tryggare vatten.


Och änderna anlände så småningom i flockar om 4-5-6 stycken och det sköts hej vilt överallt. Vi var placerade i ena änden av jaktlinjen, och de flesta änder som kom flygande kom in från vårt håll så vår skytt fick vara ordentligt på alerten.

De skjutna fåglar som landade precis framför oss fick våra hundar prova på att hämta in, och då måste jag erkänna att jag (för första gången tror jag) blev besviken på min Jippie.

Han gick inte i vattnet...     fast lite senare gjorde han ett kanonjobb, men det återkommer jag till.



Han som annars badar vilt och slänger sig ut i vattnet efter kastade apporter, han gick inte i vattnet nu.

Och det finns många förklaringar (ursäkter?) till det när jag analyserar det så här efteråt.

Stranden var ingen strand, ni kan se på bilden ovanför här att det är en brant sluttning från banvallen ner till vattnet. Sand och stenar som rasade ner när vi hasade nerför... (himla kul att ta sig uppför sedan kan jag berätta) och väl nere var det ungefär 2 dm landremsa att stå på, sedan var det djupt vatten direkt.

Och vid kanten var det buskar och rötter som gjorde att det inte var fritt ut i vattnet nånstans. Jippie tvekade som sagt, och han hade inte markerat något nedslag som gav någon motivation till att gå i vattnet heller.

Det smällde ju skott överallt hela tiden, han struntade i dom och hade inte kommit på sambandet mellan skott och fallande fågel. Och änderna syntes inte där dom låg i vattnet. De smälte samman med skuggorna och växtligheten i vattnet, och skytten påstod också att dom avgav nästan noll med vittring så länge dom låg i vattnet.

Jippie gick alltså inte i vattnet... och den andra hunden fick chansen. Han slängde sig i vattnet, simmade kanonfint ut till fågeln men tog den inte med sig. Han simmade runt där ute i vattnet en stund, men kom sedan tillbaka utan fågel.

Vi testade med Jippie igen, nu gick han i vattnet, simmade ut ca 15 m (så långt som matte brukar kasta antagligen) snurrade runt där ett tag, och vände sedan in till oss igen. Fågeln låg nog ca 30 m ut...   och då var det läge att kalla på retrievern som kom och fixade den där, för honom, enkla apporten i ett nafs. Han tog även in två andra änder som skjutits och som låg i en vasskant.

Nu hade vi fåglar att jobba med och eftersom det var en kurs så var det inte bara jakt som gällde, utan det var ju också träning av våra orutinerade hundar.

Nu slängde skytten en and i vattnet från "stranden" och då var det inga problem för Jippie att apportera in den. Och den andra hunden som, enligt matte, aldrig brukar ta något i vattnet, till och med han hämtade in anden när han sedan fick chansen igen.

Jag har ju tränat Jippie några gånger då han fått apportera en kall upptinad and, och nu jäklar i min lilla låda, nu såg man skillnaden på färskt, varmt vilt och upptinat kallt vilt.

I alla fall så var det till att vänta på fler inflygande änder, så vi satte oss så gott det gick i den där steniga sluttningen, en hund på var sida om skytten som stod på pass och väntade. Och där väntade vi, och väntade, och väntade...

Men det kom fler fåglar och det sköts fåglar både här och där, och "vår" skytt sköt förstås också. Snacka om skotträning.... massor av skott, och många av dom bara nån meter ifrån oss.

De flesta fåglar som föll inom "vårt" område föll ungefär 40-50 ut, och inga av våra spaniels fixade att hämta in dom. Jippie gick inte ut så långt, och Pricken, som den andra hunden heter, han simmade ut men han tog inte fågeln.

Jippies "problem" var nog att han inte på något sätt kopplade ihop skottet med den fallande fågeln. Han markerade inte en enda fågel som föll bara för att han inte brydde sig om skotten. Kanske var det så mycket skjutande så att han valde att inte bry sig, inte vet jag... resultatet blev i alla fall att han missade markeringen och eftersom fåglarna inte syntes när dom låg i vattenytan så hade han ingen som helst dragning utåt.

Däremot så kopplade han snabbt ihop att skytten var den som stod för kastandet av fågel, så fort han såg skytten med en fågel i handen så var han superfokuserad på honom.  Och de där nyskjutna, varma änderna var ju våldsamt intressanta...

Båda våra hundar fick göra några fler apporteringar av kastad fågel, och det gick kanonbra. Frånsett att Prickens matte och jag höll på att knuffa ner varandra i vattnet några gånger. Det fanns ju ingen direkt strand att stå på, och den där smala remsan närmast vattnet bestod av blålera och var halkigare än is så vi levde farligt där en stund. Vattnet var djupt direkt vid landkanten så det kunde blivit riktigt roligt om nån av oss ramlat i....

Och eftersom det var så trångt och svårt att förflytta sig där, så stod ju den hunden som inte apporterade alldeles intill där den apporterande hunden skulle gå i land, men det funkade bra det också, sånt kan ju vara ett litet problem ibland. Bra att få träna på det under naturliga förhållanden...

När det så småningom ljusnade ordentligt och vi trodde att det kanske var slut på inkommande fåglar, och sedan vi med stooor möda tagit oss uppför den där branta sandslänten, så stod skytten och vi och våra hundar där uppe på banvallen och pratade. Plötsligt kommer det 5-6 änder inflygande och skytten var reaktionssnabb och sköt två av dom precis framför oss.

Men... Jippie markerade dom inte den gången heller, men strunt samma. Nu insåg jag ju att det var sista chansen för att få apportera nyskjutet vilt direkt när de skjutits så vi hasade nerför den där eländes sandslänten igen och jag skickade ut Jippie på Apport!

Vid det här laget var det ingen tvekan utan han slängde sig ner i vattnet och simmade ut, i rätt riktning. Och precis när han såg ut som att han skulle vända in tills stranden igen så såg vi att han antingen fick syn på fågeln eller kände vittringen, simningen blev snabbare och mer målmedveten och han tog fågeln med ett ordentligt grepp och utan någon som helst tvekan, och kom in till oss med den. .

Jubel och hejarop mötte honom förstås....

Sedan var det Pricken tur, men nu hade han fått nog... han hade simmat jättemycket i det iskalla vattnet tidigare (eftersom han flera gånger cirklat runt fåglarna istället för att ta upp dom) och han bestämde sig för att han hade gjort nog för den dagen.

Skicka din hund igen, sa skytten, och det gjorde jag.... och nu var han faktiskt mer målmedveten, det syntes på hans sätt att simma. Han simmade ut en bra bit, kom fram dit där växtligheten började bli riktigt tät, tittade sig omkring och vände....  

NEJ Jippie, sa jag.... Ut och leta!! och så pekar jag utåt med handen, och lilla plutten vänder, simmar utåt igen och vi som ser det "från ovan" ser att han nästan har riktning rakt på fågeln som gömmer sig rejält bra i all växtlighet.

"Tar han den där, då har han gjort ett kanonjobb", säger skytten och jag håller nästan andan i väntan på vad som ska ske.

Och kanske fick han vittring av den får fågeln trots allt, för han fortsätter spikrakt fram till den, tar den direkt och kommer med den utan några problem alls. 


Och då bestämde jag mig snabbt för att nu, nu har han gjort nog för idag... bättre avslutning går det ju bara inte att få. Så då blev det gnuggning med handdukar och sedan täcket på, det var som sagt kallt i vattnet. Jag såg att han stod och skakade, och jag hörde faktiskt hur hans tänder klapprade, medan han stod och väntade före den där sista apporten.

Och när vi sedan kom till bilen så fick han en extra matportion, den högg han in på med sån fart så han höll på att få med mina fingrar i bara farten.  


Ja, det var den jakten, och den helgen det.....  nyttigt på alla de vis för både Jippie och mig. Och förhoppningsvis har han fått med sig en hel hög nyttiga erfarenheter framför allt när det gäller vattenapportering.

Det var dessutom så himla kul att se hur båda hundarna faktiskt utvecklades under de där timmarna vid vattnet. Prickens matte var överlycklig över att han apporterade in fågel vid flera tillfällen, han hade ju aldrig tidigare hämtat någonting i vattnet.

Jippies matte, som började morgonen med att vara lite besviken på fegisen som inte gick i vattnet, hon var supernöjd och ganska så stolt över, framför allt. hans två sista prestationer. Han hämtade många apporter, men det var kastade fåglar... de där två sista var alldeles nyskjutna och varma, och inte alls lätta att hitta.

Och när till och med skytten var imponerad, då är det ju kanske inte bara nån sån där löjlig mattestolthet...  


Salza, som på söndagen fick vänta i bilen, fick sedan göra några svåra, roliga dummysök i skogen och då fick Jippie träna på sin stadga... se men inte delta...  och sedan fick båda två leta godis medan matte bytte om inför hemfärden. Det var både blött och smutsigt och kallt, men himla roligt, att jaga änder....


Gammal bild, men det var inte läge att strula med en kamera när det var "skarpt" läge...










torsdag 1 oktober 2015

Kaos i lilla hjärnan...

Och den här gången är det min hjärna som inte funkar som den ska. Kanske inte så konstigt, mycket att tänka och fundera på, och då funkar tydligen gamla senila hjärnvindlingar dåligt.

Men för att komma till ämnet nu då....  och dagens ämne är vittringsapportering.

Jippie har ju visat mååånga gånger att han är kanonduktig på att plocka ut just den enda pinnen med vittring på ur en stor hög med ris och pinnar ute i skogen. Det är inga problem alls för honom. Jag tar en vanlig skogspinne, håller i den en kort stund och märker den på något vis så att jag säkert känner igen den sedan. Sätter Jippie och går sedan fram till en stor rishög och stoppar ner pinnen där nånstans bland alla andra hundratals pinnar.

Jag låtsas förstås stoppa ner den på många ställen, men det är ju bara på ett ställe det är skarpt läge. Och Jippie rusar iväg och letar intensivt så fort han får kommandot. Han letar snabbt och hittar också snabbt pinnen även om jag stoppat den långt ner i rishögen.

Jag vet.... jag har vänt kameran fel  men man kan köra den i full screen så syns det bättre.   


Kanonbra övning tyckte jag, med tanke på vittringsapporterna som så småningom kommer i lydnadsklasserna. Jag hade problem med Salza i det momentet, hon ville ta med alla pinnarna tillbaka till matte...

För henne var lösningen metoden med en stor hög kottar ute i skogen. En stor hög där enbart en kotte hade mattes vittring. Den övningen fick Salzas hjärna att förstå att hon bara skulle ta en enda, en alldeles speciell, av alla de där kottarna. När jag sedan provade med pinnar igen så funkade det helt plötsligt med pinnar också...

Nu när jag har provat med pinnar på Jippie så har vi ett helt annat problem. Han tar inte med alla tillbaka, han tar bara en, men då den som råkar ligga närmast till. Det där med att leta efter mattes vittring, det har han inte förstått.

Jag har provat Salzas metod med en stor hög kottar ute i skogen, och det funkar inte. Han röjde som en galning bland kottarna och hade skitkul. Men en liten pinne i en stor hög med pinnar, det funkar fortfarande finfint.

Häromdagen när jag städade bland en massa hundgrejor i garaget så fann jag två plastpåsar med pinnar. Inte spårpinnar, för dom hade jag redan hittat, utan nya nästan oanvända pinnar, och då kom jag ihåg att dom inköptes för att träna Salza då när hon ville ta med sig alla vittringspinnarna tillbaka till matte.

Tanken var en STOR hög med pinnar, liknande en stor hög med kottar, men det funkade dåligt. Hon fick nästan ångest när hon inte kunde ta med allihop tillbaka till mig. Det var då vi provade med "riktiga" kottar ute i skogen....

Men Jippie är ju duktig på att leta en enda pinne i en STOR hög med pinnar... så vi testade.

Det gick inte alls bra.... han tog en pinne, första bästa, och kom stolt tillbaka till mig med den.

Nästa försök var med bara tre pinnar, och då blev det en snygg NoseWork-markering, liggande med nosen intill "min" pinne.

Och det var här nånstans det sedan slog lite slint i mattes virriga hjärna.....

Jag gömde pinnen bland leksakerna i en av leksakslådorna och bad Jippie leta. Och det gjorde han förstås, inga problem att hitta pinnen som låg under ett antal leksaker i lådan.

Det var ju kul det där , så vi gjorde om det några gånger, och sedan fick Salza testa och hon tyckte också att det var himla kul.

Sen kom min hjärna till sans.... hmmm... varför gör vi det här då?

Jo för att han ska hitta en pinne som luktar matte...

Jaha?!?!!??!?  Allting i den där lådan luktar ju av mattes vittring.... och där finns ju bara en enda pinne.

Ibland skulle man vilja slå sig själv... hårt....

Han har lärt sig att leta efter pinnen, varken mer eller mindre!!!!

Ute i skogen funkar det för där är det bara en enda sak, bland måååånga andra, som luktar matte. Men när det gäller de vanliga vittringspinnarna då använder han inte näsan alls, då är det enbart synen som styr....tror jag.

Och vad jag då vann på att låta honom leta efter pinnen bland alla leksakerna som säkert allihop stinker matte, det är höljt i tät dimma. Lika tät dimma som det för närvarande är i min hjärna...

Det är det jag alltid sagt...  tänk vad duktiga mina hundar skulle vara om dom inte var belastade med sin matte....