tisdag 5 januari 2016

Hur klarar man det då?

Att aldrig säga NEJ till sin hund, att alltid bara nonchalera felaktiga beteenden och sedan förstärka det som man anser är rätt?

När jag läser diverse trådar i diverse grupper på FB så skulle jag ibland vilja sätta mig och skrika. Problem som folk upplever som jättejobbiga ältas i det oändliga och det ges råd av allehanda märkliga slag. Men ingen, absolut ingen, påtalar för vederbörande att man faktiskt kan säga NEJ och visa sin hund att "så får du inte göra!"

Skulle någon våga antyda något liknande så kommer genast lynchmobben farande och skriker om hårda metoder och misshandel och kränkning av hunden, så de få röster som vågade antyda något sånt har för längesedan tystnat.

Och OBSERVERA nu att jag inte pratar om att slå eller på annat sätt göra hunden illa. Alla kan säkert med hjälp av röst och kroppsspråk få sin hund att inse att "oj, så fick man visst inte göra!" men då kränker man hunden, eller skrämmer den eller nåt annat fånigt.

Jag är övertygad om att massor av "problem" skulle lösas fort och lätt om folk använde vanligt sunt förnuft när dom fostrar sin hund. Men det har blivit en enormt komplicerad grej av det där med att uppfostra hundar...   och massor av olika sorters "hundtränare" ska förtjäna sitt levebröd på att lösa dessa "problem" som egentligen inte alls behöver vara något problem.

Jaja, inget att göra åt det. Lagom är ju som bekant bäst och förhoppningsvis vänder den här trenden så småningom så att vi hamnar på en mer "lagom" nivå när det gäller hunduppfostran.


Att vara ute och gå med tre hundar på gångvägarna här i området, och att ha dom lösa större delen av tiden, är ingen direkt avkoppling. Jag måste alltid vara alert till tusen för att se om det kommer någon från något håll. Kommer det någon ikapp oss bakifrån, då säger hundarna till, då ser jag på dom att de spanar in någon som närmar sig bakom ryggen på mig och jag behöver inte ens vända på mig och kolla. Jag kallar bara in hundarna och sätter dom vid sidan och där sitter de sedan medan personen i fråga passerar.

Hundarna är ju ofta framför mig på gångvägen, och om de stannar upp och ser ut att titta på något framför sig, då vet jag att det kommer en hund och då är det bara att kalla in dom direkt. Och de kommer direkt, ingen tvekan alls. Och då kopplar jag dom alltid för man vet aldrig hur den mötande hunden uppför sig. Bär den sig illa åt så känns det bäst att ha hundarna kopplade.

I morse hade vi en hund bakom oss nästan hela promenaden, och visst slängdes det lite blickar åt det hållet ibland, men hundarna gick lösa ändå, och om de visar lite för stort intresse för hunden bakom så säger jag bara Gå! och visar med handen framåt så skuttar de iväg framåt igen.

Går vi däremot i skogen, då kan jag också koppla av. Då behöver jag aldrig ropa in hundarna eller bekymra mig för att dom ska "försvinna". De håller kontakt och håller koll på mig så att jag slipper hålla koll på dom.  Äh, skojar lite... klart jag håller koll på dom, men egentligen behövs det inte, dom är aldrig långt borta ifrån mig.


Nej, jag skriver inte det här för att skryta. Det är inget att skryta med, det är helt vanlig uppfostran som vem som helst kan åstadkomma med sin hund om dom lägger ner lite jobb och lite tid. Och det är det jag menar...  det behövs inga knep och trix och konstigheter för att lära hundarna sånt här. Det behövs bara konsekvens och tydliga signaler om vad man får eller inte får, och ju tidigare man börjar desto bättre.

Och jag kan lova att jag varken slagit eller sparkat hundarna för att få dom att klara av sånt här, tvärtom om så har jag under inlärning varit extra rolig och "trevlig" för att dom ska föredra mig framför andra roligheter i omgivningen.  Och fortfarande får dom alltid en pytteliten godis vid varje tillfälle då jag får kalla in dom pga av hundmöten eller liknande.

Ni vet, hundar gör bara det dom tycker att dom tjänar nåt på...  


Och när jag ändå är inne på skriverier som görs på FB så måste jag ju göra den reflektionen att man ofta har våldsamt bråttom med att efterfråga tips på hur man lydnadstränar den lilla, lilla valpen. Lydnadstränar med sikte på tävling alltså....  fotgående, pallträning, apportering, fjärrdirigering, vittringsapportering med mera, med mera...    med valpar som inte ens hunnit bli halvåret gamla.

Tänk om alla dessa människor visade samma iver för att lära in det där med vardagslydnad på sina små valpar också... så många lydiga hundar vi skulle möta ute på gatorna då, och så många "problem" folk skulle slippa när hunden sedan vuxit till sig lite.  Men så är det ju tyvärr inte....

Jaja... inget att göra något åt...  men det är synd om många människor som brottas med "problem" som egentligen inte borde vara något "problem" bara de fick rätt hjälp.


Själva håller vi just nu på och brottas med ett gäng kartongjävlar...   Jag måste ju erkänna att jag är mycket duktigare på att lära in sånt som jag själv tycker är roligt än sånt som inte alls är roligt. Och tycker man inte att det är roligt så går det heller inte nåt bra... man smittar liksom hunden med sin känsla...  till skillnad från när man jobbar med sånt man tycker är roligt, då går allting lekande lätt.

Och att sitta  här och skriva en massa bladder är ju bara ett av många exempel på hur man kan slippa ta tag i den där eländes kartongträningen 



3 kommentarer:

  1. Kan inte annat än att hålla med dig... varför är det så farligt att säga nej till sin hund? Eller sitt barn?
    Buddy är den bästa hund jag har haft. Under första året gjorde vi ingenting... ingenting förutom massor av miljöträning och så lärde vi honom bra och nej... och på den vägen är det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att någon håller med mig... :)

      Radera
  2. Skönt att någon tycker som jag att Vardagslydnaden är otroligt viktig! Tack Barbro.
    Toini

    SvaraRadera