måndag 13 augusti 2018

Länge sedan...

Det senaste inlägget var ledsamt, och det är fortfarande skitjobbigt att tänka på, men livet går ju vidare vilket man vill eller ej.

Arbetsmyran Jippie kräver att matte engagerar sig i olika aktiviteter så igår var vi ute och tränade lite nw för oss själva. Det blir ju ofta så för oss... vi tränar själva.  Men eftersom Jippie inte störs eller påverkas av andra hundar så spelar det ingen roll att träningen ibland blir på egen hand.

Kruxet där är ju att det alltid är jag som sätter ut dofterna, det är mina dofter och jag har rört mig i sökområdena.... men detta till trots så tycker jag mig ha sett att Jippie faktiskt blir mer taggad när vi är på främmande mark med främmande som riggat dofterna så då gör det ju ingen direkt skada att vi är lite ensliga av oss ibland.

Men igår såg jag något som jag tycker är intressant. Jag är ju så där nördig av mig när det gäller hundträning, jag tycker det är kul att se hur hundarna påverkas av olika saker i olika lägen och hur de då agerar.

Vi körde frisök igår eftersom jag ville filma, och ni ska få se två av filmerna. Att han verkar lite väl fokuserad på mig ibland beror förmodligen på att jag stod och dinglade med hans snörboll i handen, en störning större än något annat.

På den första tar han doften ganska så enkelt. Det blåste ganska rejält och det kan ju vara både till nytta och besvär beroende på lite allt möjligt. Men här tog han doften ganska snabbt som sagt....




De följande filmsnuttarna är egentligen en enda film, men min blogg vägrar ladda upp så långa filmer så jag var tvungen att dela upp den i tre bitar.

På den här filmsnutten ser man först hur minnesbilden från tidigare sök sitter kvar. Det är förstås inte samma trappa som förra gången, och han har gjort ett par andra sök emellan, men minnesbilden av var doften fanns på den förra trappan finns kvar, väldigt tydligt. Han blir lite konfunderad över att doften inte finns där han tror att den ska finnas....  men han jobbar så småningom vidare. Och jag som känner Jippie ser att han känner doften där under trappan, men den är över huvudet på honom och han är inte alls tillräckligt nära...



Sedan uppstår problemet att Jippie inte gillar gallertrappor

Han undviker i det längsta att gå upp i trappan, och när han väl går upp då är han så koncentrerad på att gå där att han stänger av nosen. Hade han använt nosen hade han tagit doften lätt som en plätt när han var ett par trappsteg upp, men som sagt, han fokuserar till 100% på att gå på det där förhatliga gallret och puttar uppgiften att finna doften åt sidan.


När han sedan väl hittar doften så inbillar jag mig att han faktiskt lärt sig något... både att inte lita på minnesbilder alltför mycket och kanske också att även om det är jobbigt så kan det löna sig att leta reda på den där eländes doften.



Men visst är han en hjälte, lilla Jippie  Han gör som jag säger och jobbar på trots att han helt klart tycker det är lite jobbigt. Men samtidigt så växer han säkert en hel del också, och han kanske lär sig att om matte säger att han ska leta så finns det trots allt något där.

Jippie är en sån där "förlåtande" hund. Hans galna matte kan gång på gång göra misstag och fel utan att det gör någon större skada. Han är så trygg i sig själv, och så miljöstark och så arbetsvillig att det får vara en hejdundrandes tabbe för att han ska påverkas negativt och få några kvarvarande men av mina galna idéer.


Jag är ju så knäpp att jag tycker sånt här är intressant att se. På en nw-tävling är det ingen hit förstås, där ska allting gå fort-fort.... men jag inbillar mig att inte bara jag utan även Jippie faktiskt tyckte det var lite kul.





måndag 14 maj 2018

En lång tråkig skrivelse

Här finns ett utdrag från den skrivelse som jag skickade till det aktuella djursjukhuset här i Sundsvall efter det att Salza insjuknat i ännu en urinvägsinfektion.

Jag påmindes om deras agerande igår när jag ringde Strömsholms Djursjukhus på jourtid och hade problem att få tag på en av Jippies ögondroppar som han måste ha efter operationen. Jag ville veta om jag kunde ersätta dom med någon annan sort, men det fanns ingen där då som hade den kunskapen om ögon så de kunde inte hjälpa mig. Men flera timmar senare ringde de upp mig, då hade en av ögonveterinärerna dykt upp och då kom de ihåg mitt problem och hjälpte mig att lösa det. Helt suveränt bra tycker jag.


I skrivelsen nedan är adressaten borttagen, men en del av er vet ju vart jag brukar (brukade!!) gå med sjuka hundar.

Avslutningen på skrivelsen är också borttagen, den var inte viktig för att berätta om vad som hänt. Men någonstans där i texten meddelar jag min avsikt att anmäla en av de inblandade veterinärerna  för felbehandling. Och det var tydligen det som var det viktiga för ledningen, det var det enda det slutliga telefonsamtalet rörde sig om. Att skydda sig själva i första hand, att bry sig om hur det gick för Salza var väldigt mycket mindre viktigt.

Och det hjälper inte att rota i det som varit.... men å andra sidan gör det ingen skada att dela med sig av sina erfarenheter heller  


Skriver det här med anledning av min springerspanieltik Salza och hennes problem med återkommande urinvägsinfektioner. 

Vid tidigare UVI som behandlades vintern 2017 hade vi kontakt med XX, och där friskförklarades Salza så småningom efter ett flertal antibiotikabehandlingar och krångligheter. XX jag kom då överens om att jag skulle lämna in ett urinprov på kliniken när jag nästa gång misstänkte att en ny infektion var på gång, vi hade gjort så ett antal gånger tidigare.

Det är väldigt svårt att se på Salza när hon har dessa infektioner, hon är en hund med mycket hög tröskel för smärta och obehag, men jag blev misstänksam i början av mars och den 9 mars lämnade jag in ett urinprov. Det var inga som helst problem, personalen i receptionen tog emot provet och sa att ”vi gör väl som tidigare, ringer om det är något som skall undersökas grundligare, annars kommer det en faktura”. 

På eftermiddagen fick jag ett mycket olustigt telefonsamtal från er klinik. Blev så illa berörd av det hela så jag noterade tyvärr inte namnet på den som ringde upp. Vederbörande började i alla fall med att fråga hur jag kunde tro att jag bara kunde lämna in ett urinprov så där utan att hunden var undersökt? Jag försökte flera gånger avbryta och tala om att det faktiskt var en uppgörelse med XX, men jag fick inte en syl i vädret. Jag fick en lång upprörd föreläsning om att så där gjorde man verkligen inte, hunden måste undersökas och sedan var det en veterinär som skulle avgöra om man skulle ta något urinprov eller ej, det var inte min sak att avgöra det. Så småningom när jag hämtat mig och började bli riktigt arg fick jag en syl med och fick då beskedet att det fanns en stor mängd bakterier i Salzas urinprov, men jag måste komma dit med Salza för att få medicin. 

Och det var ju helt OK, sådan var ju tanken från början... kolla urinprovet, behövs det undersökning så ska det göras. Jag förutsatte nog att XX noterat denna överenskommelse i Salzas journal? Eller var det kanske så att den uppringande upprörda veterinären inte ens hade tittat i Salzas journal innan samtalet? 

I alla fall så kom vi överens om att jag skulle komma omgående med Salza, det var fredag eftermiddag och jag ville att hon skulle få sin medicin före helgen. Efter ett par timmars väntan på kliniken träffade jag sedan  YY som undersökte Salza och konstaterade att hon var i fin form förutom lite feber och alla bakterier i urinen. Urinprovet skulle skickas för odling och Salza fick antibiotika och Rimadyl under tiden vi väntade på odlingssvaret. Jag påtalade att Salzas urinvägsinfektioner brukade vara svårbehandlade, och frågade om det verkligen var rätt antibiotika och fick till svar att den här medicinen med största sannolikhet skulle hjälpa. Salza och jag åkte hem och väntade, och väntade, och väntade...

När ingen hört av sig på en vecka så ringde jag på fredag morgon och frågade om det inte kommit något provsvar ännu. Fick till svar att någon skulle kontakta mig. 

”Någon” visade sig vara ZZ som ringde upp kl 18.10 samma dag och talade om att provsvaret kommit och att Salza skulle få ny medicin som fanns att hämta på apoteket. Jag påtalade ännu en gång att Salzas infektioner tidigare har varit mycket svårbehandlade och frågade om hon var säker på att den medicinen nu var den rätta för Salza. 

Jag fick till svar:  Jodå, det här ska hjälpa, hon ska äta den i 10 dagar och sedan lämnar du bara in ett nytt urinprov så får vi kolla det. Men den här medicinen ska hjälpa henne. 

Medicinen hämtade jag dagen efter och Salza fick första tabletten den dagen. Salza visade ganska så snart att hon inte alls mådde bra. Från att som vanligt ha varit pigg och alert trots sina år, så blev hon nu en sjuk hund. Hon mådde uppenbarligen inte bra, och på måndagen började hon matvägra. Om vi lyckades locka i henne några små godsaker så kräktes hon inom en timma upp maten igen. När världens matfriskaste hund, som aldrig tidigare i sitt liv sagt nej till något ätbart, vägrar äta då kan man anta att hon mår rejält dåligt. 

Klockan 8.10 på tisdagen ringde jag till er och berättade hur det låg till, och fick till svar att det inte alls lät bra och att någon skulle ringa upp. 

Klockan 15.25 ringde YY och innan hon ens frågat hur Salza mådde började hon en föreläsning om vådan av överförskrivning av antibiotika och risken för antibiotikaresistens. Till slut var jag tvungen att avbryta henne och fråga vad hon egentligen ville ha sagt. 

Jag fick då det chockartade svaret att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta och att det nu inte fanns något att göra för Salza. Chockad var ju bara förnamnet för hur jag kände mig, men jag ifrågasatte naturligtvis att det inte fanns något man kunde göra. Svaret jag då fick var att med tanke på Salzas höga ålder så var det inte försvarbart att lägga ner mer resurser på henne. 

Jag frågade varför hon då fått den tidigare utskrivna antibiotikan och om den inte kunde hjälpa henne? 

Svaret jag då fick gjorde mig inte mindre chockad... Jag förstår inte alls varför hon fått den, säger YY. Det finns inget i hennes odlingsbild som säger att den skulle kunna hjälpa henne. 

Efter en massa diskuterande hit och dit så skriver YY ut ett nytt recept på annan antibiotika, men påpekar med eftertryck att om den inte hjälper så finns det inget mer att göra. Salza blev tyvärr bara sjukare och sjukare...  

Jag ringde er på fredagen för att försöka få en telefontid med XX då jag ville diskutera Salzas behandling. Fick till svar att XX inte var i tjänst den veckan men den kommande veckan fanns han på plats. Jag var nöjd med löftet att jag skulle få en telefontid kommande vecka och att någon skulle ringa på måndag och ge besked om vilken dag XX hade tid att ringa.  

Samtalet avslutades med att den som svarade hos er återigen lovade att hon skulle höra av sig  till mig på måndagen för att ge besked om vilken dag jag kunde vänta ett samtal från XX.  Men så skedde inte... inte ett ord från er efter det samtalet... och vem är förvånad??? Hela hanteringen av det här ärendet har skapat ett antal frågor.:

Det första samtalet när jag blev utskälld av en av era veterinärer...  borde det inte stått i Salzas journal om min och XX överenskommelse om att få lämna in urinprov vid misstanke om UVI? Eller står det kanske där, men ”någon” var för lat för att läsa journalen? Och har inte era veterinärer vanligt folkvett och vet att man inte beter sig hur som helst mot andra människor? 

Varför måste man alltid ringa (ingen engångsföreteelse just denna gången) och fråga om provsvaret kommit? Finns det inget intresse från er sida att följa upp påbörjade ärenden? 

Är det verkligen OK att en veterinär uppenbarligen skriver ut helt fel medicin? Det är inte mitt påstående för jag kan inte sånt, men det YY sa, och hennes förvåning när hon kommenterade den förskrivningen som ZZ gjort, var inte att ta fel på. Har någon tagit upp detta med ZZ? 

Enligt YY föreläsning om risken med överförskrivning av antibiotika så är det ju ett mycket allvarligt misstag som begåtts eftersom hon tydligen inte heller kunnat läsa av provsvaret korrekt. 

Det känns också väldigt nonchalant från er sida att ingen har brytt sig om att följa upp det här ärendet heller. Noll intresse för att få veta hur det gick med Salza och hennes antibiotikaresistenta bakterier, trots att jag ringde och bad om en telefonkontakt, som jag dessutom blev lovad. 

Men det är väl som YY sa... Salza är gammal och ni kan inte lägga ner så mycket resurser på henne, inte ens låtsas lite intresse. Just nu brottas jag med frågan om vem hos er jag ska anmäla för felbehandling? Jag kan inte anmäla hela kliniken utan det måste vara en specifik veterinär. 

Och jag väntar fortfarande på att någon ska ringa och ge besked om när jag kan få ett telefonsamtal med XX.


Ja där slutar utdraget från min skrivelse.... svaret kom som sagt efter 14 dagar och då var det enbart ett långt försvarstal. Men visst kan ni väl hålla med om att intresset för patienterna är lika med noll? Och att det hela är mer än klantigt skött?

Jag var inte snäll mot den som ringde och försökte hålla försvarstalet, och det tyckte jag inte heller att jag hade anledning att vara.

Det var naturligtvis inte deras fel att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta, det är det ingen som påstår, men hanteringen av hela ärendet är mer än urdåligt skött.

En annan veterinär fick avsluta behandlingen av Salza, och även avsluta hennes liv.


lördag 5 maj 2018

Summering...

Så var vi då hemma igen nu då...  på både gott och ont. 

Gårdagen var lite jobbig...  varken Jippie eller jag sov något natten innan. Han hade svårt att finna sig tillrätta med den stora tratten som var i vägen överallt, och jag hade svårt att sova när han bökade omkring och stötte i allting. Och när han ville ligga på min arm och sova så var det inte jättemysigt med en stor plasttratt över ansiktet på mig. Men han såg!!!  

På fredagen var det tidigt återbesök på Strömsholm och där undersöktes han grundligt. Vi fick åka hem, men ett återbesök ska göras under den kommande veckan. Fast då kunde jag gå till någon ögonspecialist på närmare håll... om det fanns någon. Och det finns ju i Hudiksvall... 8 mil härifrån Får väl betraktas som i närheten jämfört med Strömsholm, vi har fått en tid där kommande onsdag.

När vi efter nästan 2 timmar var klara på Djursjukhuset så rastade jag hundar, sen hastade jag tillbaka till vandrarhemmet för att lasta in all packning i bilen och städa efter oss. En vecka i ett litet rum tillsammans med stundtals 2 hundar genererar en hel del sand och smuts.

Efter ett antal vändor till bilen med all packning jag dragit med mig så dammsög jag och tvättade golv och betalade för migsen var det dags att rasta hundar igen inför resan hemåt. Eller... jag var tvungen att leta upp en bensinstation också, det fanns varken bensin eller mat att handla i Strömsholm. Men sen åkte vi hemåt....

Lång väg hem när man är trött redan innan man startar resan. Men jag var tvungen att rasta några gånger för att droppa Jippies ögon och då vaknade jag ju till lite varje gång. Men vi var inte hemma förrän klockan var nästan halv 7 tror jag....

Men i alla fall jag sov gott i natt.... vad Jippie gjorde vet jag inte, varken en jordbävning eller ett bombanfall hade kunnat väcka  mig inatt. 


Idag är Jippie rastlös. Han är irriterad på tratten som tar i över allt och som gör att han inte kan lägga sig på sina favoritställen. Han är frustrerad över att han måste gå kopplad, vilket han måste i en månad framöver, och det kan jag förstå, han har ju gått lös ute nästan hela sitt liv.

Men Jippie ser nu igen  och om allt går bra i fortsättningen också så att inga komplikationer tillstöter så är det väl värt alltihop... både pengarna det kostar och det merarbete det medför.

Det var så deprimerande att se lilla energiknippet när han inte såg, han gick in i saker och ting, ramlade ner i diken, trampade snett i gropar i marken, trasslade in sig i buskage... och såg inte mig när vi var ute och gick om det var så att han kom 10 m ifrån mig.

Man såg tydligt hur hans ansiktsuttryck visade att han blev obehagligt överraskad då han inte såg de stora pölarna med isvatten som fanns överallt här innan vi åkte söderöver. På promenaden då han glatt travade på och inte såg de där stora pölarna utan plötsligt bara trampade ner i iskall vattensörja...

Fast han verkade inte bry sig speciellt... det enda man egentligen tydligt såg var att han inte ville tappa bort mig, varken ute eller inomhus. Men han kravlade upp ur diken som han ramlat ner i och var lika glad trots det, ramlade i gropar och ruskade bara på sig när kom på benen igen, risken var ju bara att han skulle göra sig ordentligt illa i och med att han inte såg.

Men när jag släppte lös hundarna i en hästhage nere i Strömsholm och inte tänkte på bryggan som fanns där, och vattnet som forsade fram runt bryggan, då såg han faktiskt lite panikslagen ut när han i full fart hade sprungit ut över bryggkanten och hamnade i det kalla strömmande vattnet och jag med möda kunde dra upp honom på bryggan igen.

Och jisses... tänk er att äntligen få springa lös på fast mark i full fart och sedan bara plötsligt befinna sig i iskallt vatten....    men han skuttade iväg i full fart igen så snart jag halat upp honom på land.


Och grannens katter gick säkra för dom såg han inte längre... ska bli spännande att se om han reagerar på dom nu igen. Måste erkänna att jag faktiskt längtar efter att få se honom jaga en katt igen 


Det skulle överhuvudtaget vara väldigt intressant att veta hur han upplever allt det här. Synen försvann väl gradvis även om hela gick ganska så fort, men att sedan plötsligt se igen...  hur känns det tro?

I alla fall så är han nu åter igen en hund som tittar sig omkring när han är ute och går. Förut satte han nosen i marken så fort vi kom ut och så fortsatte det tills vi var hemma igen... nu nosar han naturligtvis också på marken, men han tittar sig omkring också.  Och hans matte njuter av att se att han faktiskt ser igen och kan uppleva vad som händer runt omkring honom.

Det är ganska fantastiskt att man gör såna operationer på hundar också. Grå starr opererar man ju enkelt på människor numera, men på en hund är det tydligen mer komplicerat. Och det är större risk att något går fel efteråt...  men jag hoppas innerligt att det här går bra hela vägen nu.

Just nu har vi fem olika ögondroppar som ska droppas flera gånger om dagen, och så tre sorters tabletter som ska käkas (vådligt populära eftersom han får dom med lite leverpastej) men det kommer att minska med tiden.  Fast minst en sorts ögondroppar kommer han att behöva hela sitt liv men det är det som sagt värt bara han får behålla synen nu. Vi fick en omgång med oss hem, i en trendig liten påse 

Personalen på Djursjukhuset var enormt trevliga. Tog sig massor av tid och verkade inte alls jäktade. Förklarade och berättade och svarade tålmodigt på mina många frågor.... presenterade sig och tog i hand, och när jag tänker efter så har jag på senare tid här i stan träffat många veterinärer och annan personal som varken sagt Hej eller presenterat sig. 

Och det kan nog inte heller förklaras med att dom är dyrare i Strömsholm så att dom har råd att "slösa bort" tid... kollar man mina veterinärräkningar från lokal veterinär så matchar dom Strömsholm ganska så bra.   Jaja, det är en annan historia det, nån gång när vi landat efter det här äventyret ska jag berätta hela tragiska historien om Salzaoch hennes klantiga, otrevliga och okunniga veterinärer. En anmälan om felbehandling väntar en av dem...  men det är som sagt en annan historia det. 

Just nu försöker jag bara att glädjas åt Jippie och att han återigen ser...  och så håller jag tummarna för att vi ska klara oss utan komplikationer framöver. 






tisdag 1 maj 2018

I väntans tider....

Idag bara väntar vi... på morgondagen då Jippie ska operera sina ögon. Läskigt tycker jag, och han är förmodligen helt ovetande om vad som väntar. Helt blind på ena ögat och kan bara skilja på ljus och mörker med det andra ögat...  lilla plutten

Så fort det gått... i februari verkade allt funka som det skulle, då tränade vi lite lydnad, och han jagade rätt på tennisbollar som jag slängde ut i snön. Ingen svårighet alls att markera nedslag eller att hitta rutan i lydnaden.

Och den senaste nw-tävlingen gick ju galant. Då tog han sitt tredje diplom på tre tävlingar, men då hade jag börjat bli misstänksam beträffande hans syn. Inget märktes på tävlingen, men sedan har det gått fort utför.


Igår kom vi hit till Strömsholm, Jippies ögon undersöktes ordentligt och veterinären såg inga hinder för att operationen ska lyckas. Men.... på hundar är det alltid en väldigt stor risk för infektioner i det opererade ögat, och det är farligt. Det kan förstöra alltihop... så några såna vill vi inte ha. Det blir många ögondroppar efteråt, och förutom att operationen kostar en halv förmögenhet så kommer det också att krävas många dyra efterbesök hos veterinären.

Men nu är vi här och imorgon ska det ske. Idag är det ju helgdag så vi har turistat i Strömsholm idag, fast det är ganska så snart gjort, inte så mycket att se här direkt. Men jättefin natur är det och finfina promenader kan man göra... om det bara inte hade regnat.

Vi har kikat på Strömsholms slott idag...  tja... inte så himla imponerande tycker jag. Inte på utsidan i alla fall. En tråkig "park" dessutom, bara gräsmattor och så vintergröna buskar.


Jippie får ju gå i flexikoppel numera, han hittar ju inte mig om han kommer för långt bort och det känns lite läskigt när vi är på främmande mark.

Men jag kopplade loss hundarna när vi kom till en av alla dessa miljoners hästhagar som finns här, tänkte ge dom lite frihet. Alldeles bredvid oss där kortet togs fanns en ångbåtsbrygga och så allt detta vatten som forsar överallt... gissa vem som rusar ut på ångbåtsbryggan och inte ser bryggkanten utan rusar rakt ut i vattnet... från bryggan. Och gissa vem som fick lägga sig raklång på mage och fiska upp honom? Tack och lov att han hade sele på sig... vi tränar med sele eftersom han inte får ha halsband efter operationen... och tack och lov att vattnet var så högt att jag nådde honom.


Det är därför Jippie ser lite våt och tufsig ut på bilden här nedanför.....


Han är totalt orädd trots att han inget ser... och att ha koppel på honom som är van att alltid gå lös är inte kul varken för honom eller mig. Men, men.... koppeltvång kommer att råda minst en månad framöver så vi får väl vänja oss.

Nästan alla områden är naturreservat här, vilket betyder kopplade hundar. Här är en utsiktsplats för fågelskådning...  naturreservat och kopplade hundar alltså.


Men strunt samma, Ibsen finner sig bra i det och Jippie får väl lära sig. I morgon har jag ju bara Ibsen att promenera med, sedan ska jag få låna Jippie från sjukhuset på torsdagen... om allt gått bra.

Usch det blir en nervös dag imorgon innan jag vet att allt gått som det ska.....






fredag 20 april 2018

Tänk så snabbt saker och ting förändras....

Tänk om någon vid nyår hade berättat för mig vad detta nya året hade i beredskap åt mig, då hade jag nog trott att vederbörande skojade med mig. Och ännu är det ju bara början på året....

Min Salza är borta och jag kan fortfarande inte ens tänka på henne utan att tårarna rinner.

Jag själv ska in för en operation framöver, där jag innerligt hoppas att cystorna som man ska ta bort inte är elakartade tumörer.

Och så lilla solskenet Jippie då....  där rinner också tårarna bara jag tänker på eländet, och eländet har eskalerat snabbt. I mitten av mars tyckte jag att jag såg de första små tecknen på att han såg dåligt.

Jag har ju haft två cockrar som på äldre dar blev i stort sett blinda så jag har ju upplevt hundar som sett dåligt förr. Och Jippie uppförde sig i vissa situationer som att han inte såg ordentligt.

Det första som fick mig att reagera var när han inte hittade belöningsbollen. När vi avslutar träning av något slag så brukar jag slänga iväg en snörboll som han får jaga ikapp och sedan så leker vi lite med den.... nu hittade han plötsligt inte bollen som jag slängde.

Jag testade lite olika saker... slängde en godis på golvet framför honom till exempel... den såg han inte. Ja det var många små signaler som sa att det kanske var något konstigt med hans syn, men i de allra flesta situationer märkte jag inget alls.

Han hoppade i och ur bilen utan problem, här hemma syntes inget alls (vilket det sällan gör i vana miljöer förstås) och ute såg jag inte heller några direkta tecken på att han såg dåligt. Det var bara i vissa enstaka specifika situationer....

Vi tränade nosework som vanligt och jag såg inga tecken på några problem... inte förrän vi hängde upp ett antal påsklämmor på ett snöre och hundarna skulle jobba uppåt och hitta doftgömman. Han såg helt enkelt inte snöret med påsklämmor.... men han hade dessförinnan gjort ett antal utomhussök utan några problem.

Men där och då började jag fundera på allvar....  och jag fann förstås små små tecken på att hans syn inte var vad den skulle. Men i och med att Salza inte finns hos oss längre så blev ju livet väldigt annorlunda både för mig och för Jippie. Hon hade ju funnits i hela hans liv, och han tog efter henne i väldigt mycket från allra första dagen här hemma, så jag förstår att det blev väldigt tomt i hans liv när hon försvann. Så var det förlusten av ledstjärnan Salza eller var det dålig syn som gjorde att han i vissa fall förändrade sitt beteende?  Omöjligt att säga....

Men när vi tränade nw t.ex. så såg jag aldrig minsta lilla tendens till att han inte såg, oavsett miljö, men då hade han förmodligen kopplat på nosen och lagt synsinnet åt sidan.

Sen såg jag att det arrangerades en ögonlysning här i stan så jag anmälde oss dit. Jodå...  grå starr på båda ögonen, helt blind på det ena och nedsatt syn på det andra.

Och nu när vi vet då ser vi plötsligt många tecken på hans dåliga syn... eller också har det eskalerat ordentligt den sista veckan. Jag hoppas förstås att det inte är så, men vem vet....

Nu hoppas jag på en operation hos ögonspecialist på Strömsholm Det var han som gjorde ögonlysningen och han sa då att man kan operera, men han var liiite tveksam till det blinda ögat. Han kunde inte säga något utan en större undersökning....

Idag ska vi ta ett blodprov som Strömsholm vill ha, och då hoppas jag förstås att det inte finns något i det där blodprovet som lägger hinder i vägen för en operation.

Sedan ska vi i så fall åka till Strömsholm den 30 april för en lite större undersökning av ögonen, och den 2 maj ska han opereras. Om allt går som det ska så åker vi sedan hem den 4 maj.... så jag ska tillbringa den veckan i Strömsholm.

Det finns ju inga garantier av något slag, jag hoppas att han kan få tillbaka fullgod syn på båda ögonen förstås, om inte så hoppas jag på fullgod syn det ena ögat och lite syn på det nu blinda ögat. Jag förstår ju att det gör väldigt stor skillnad för honom om han är helt blind på ett öga eller om han har lite syn på det.

Förmodligen var det när han blev helt blind på det ögat som vi började märka av problemet...   men det hela verkar ha gått väldigt fort och det bekymrar mig.

I alla fall så har vi en lite mindre rolig tid framför oss... tratt i två veckor, medicinering 6 ggr/dag första månaden, 3 återbesök de närmaste 6 veckorna efter operationen och sedan med några månaders mellanrum. Och inte att förglömma... operationen som kommer att kosta ca 50.000:- om allt går utan komplikationer. Besöket före operationen kostar 4.700:- och återbesöken och resorna och min vecka i Strömsholm kommer ju inte att vara gratis de heller.

Men... kan lilla Jippie få tillbaka synen så är det värt alltihop. Det är så ledsamt att se honom nu när han är lite handikappad av att han inte ser så som han borde göra.

Grannens katter går säkra nu, Jippie ser inte när dom springer över gångvägen framför oss. Han bär sina leksaker till mig som vanligt, vill att jag ska kasta så att han får hämta dom, men han ser dom ju inte när jag har kastar dom. Ja det finns många exempel....

Men när vi är ute på våra promenader märks det inte något. Han springer som vanligt men å andra sidan är vägarna fortfarande kantade med snödrivor så han har ju liksom en fålla där han inte kan gå fel. Han är lite mer kontaktbenägen ute, men det kan ju också bero på att Salza inte längre springer vid hans sida.

Ja, sådant är vårt liv just .... nån som vill byta????


måndag 9 april 2018

En helg fylld med funderingar....

NoseWork tävlingar i stan hela helgen och jag var ju tvungen att gå dit och kika lite. Klass 1 på lördagen och flera bekanta som tävlade, och klass 2 på söndagen där jag själv skulle ha premiärtävlat, men så blev det inte.

När vi tog vårt tredje diplom på långfredagen så fick vi ju inte tävla fler gånger i klass 1, och när jag  då sa återbud till lördagens tävling där vi hade kommit med, så blev jag erbjuden en plats i klass 2. Jag tackade ja, men sedan hände ju allt det där med Salzapå tisdagen och jag förstod att jag inte skulle hålla ihop nerver och huvud så att vi kunde tävla i söndags, så jag sa återbud.

Och då fick jag vara tidtagare till den ena domaren istället, och det är ungefär som att skriva åt domaren på en lydnadstävling eller brukstävling... man får se alla ekipage ordentligt och man lär sig massor. 

Fordonsök och behållarsök dömde "min" domare så i de momenten såg jag alla ekipage, och jag tycker ju att det är så himla intressant att se hur hundarna jobbar... och hur förarna agerar och läser sina hundar.

Fordonsöket såg ut så här, 2 gömmor och tiden ekipagen hade på sig var 3,15 min.



Det var ganska intressant att se hur de allra flesta tog för givet att det skulle finnas en gömma på personbilen. Det fanns de som "offrade" halva tiden på att envist söka av personbilen gång på gång, trots att det andra fordonet var mycket större och tog längre tid av söka av. 

Båda gömmorna fanns på caterpillern (kan det heta så??), alltså ingen gömma på personbilen.  Vissa hundar leta kanonsnyggt på personbilen, noggrant och sansat och ändå hade föraren i några fall svårt att lita på sin hund och fick den att söka igen, och igen.  

Hundarna letade noga på caterpillern (?) också, men där fanns många skrymseln och vrår som var värda lite noggrannare sökning än vad som skedde i de flesta fallen. Ingen hund fann båda gömmorna på fordonsöket.... och det var den ena, lite högre, gömman som alla missade. 

Och en reflektion som jag gjorde var att man ska lyssna NOGA på vad domaren säger på banvandringen, är man lite klurig så kan man få lite idéer där


Bilden här visar behållarsöket... stora och små tomburkar av olika material, kartonger, väska, resväska, brödskrin, kastrull, kaffekittel mm, mm....   2 gömmor här också och tiden var 2 minuter. 


Här var det flera ekipage som tog båda gömmorna inom tiden, men där fanns också några felmarkeringar och det var en hel del som bara fann en gömma. Intressant att se på när man vet var gömmorna finns.....  i många fall tror jag att förarna tänkte lite för mycket tid och hade lite för bråttom. Jag som visste var gömmorna fanns såg i flera fall att hundarna visade ett ökat intresse på "rätt" ställe, men förarna skyndade vidare och missade gömman.

Sen var det förstås några som tydligt visade att "här är det" men det var en felmarkering, och då blir man förstås nyfiken på vad de kunde ha känt där som fick dem att markera.

Inomhussöket och utomhussöket såg jag ju förstås inte men jag har kikat på resultatlistorna och inomhus var det 5 av 25 hundar som fann båda gömmorna. På utomhussöket var det 3 av 25 hundar som fann båda gömmorna..... slutsatsen jag drar av det är att det inte var helt enkelt.

Jag läste i en annan blogg (finns bilder på alla sökområdena där också) att man fick söka med lös hund på inomhussöket, om man ville alltså. Det hade passat Jippie kanonbra det. Han jobbar ännu bättre lös....   men nu var vi ju inte med förstås

I alla fall så har jag tänkt "Jippie" under helgen när jag sett olika situationer och funderat på hur han skulle gjort... eller rättare sagt funderat på hur jag skulle agera i vissa situationer om jag hade Jippie i kopplet.

Efter det att jag såg utbildningsfilmerna som Ulf la upp på min tidslinje på fb så har jag funderat på om jag gjorde rätt när jag lät Jippie jobba ut den där doften vid stolen ordentligt. Han "fastnade" ju liksom vid en stol där jag förstod på Jippie att gömman faktiskt inte fanns, men Jippie ville ändå inte riktigt lämna den förrän han var bombsäker på att den inte fanns där. .

Jag tolkade det som att doften fanns där i någon form, men ändå inte på rätt sätt sett med Jippies ögon... eller nos kanske. Jag lät honom jobba ut den ordentligt för annars var jag rädd att han inte skulle släppa den utan återgå till den sedan igen. Jag vill ju att han ska nosa av området och sedan lämna det som han undersökt. Inte springa fram och tillbaka, utan avverka en del i taget och sedan glömma den delen... om jag inte säger något annat.

Jag har funderat en hel del på det där, men efter helgen har jag kommit fram till att jag nog ska låta honom jobba på efter sitt eget huvud. Jag nöjer mig nog med att anvisa var jag vill att han ska leta, sedan får han sköta letandet... det är inte tidseffektivt, men jag inbillar mig att vi på så sätt inte ska behöva springa hit och dit i sökområdet bara för att han vill kolla en gång till på något som han är lite tveksam till.  Han är en sådan hund som förr eller senare säkert skulle vilja tillbaka till det ställe där det luktade något som han inte riktigt är på det klara med.... och så tror jag inte att jag vill ha det.

Fast i bloggen som jag nämnde tidigare här så finns det lite funderingar över de korta söktiderna, främst på inomhus- och utomhussöken, och är det ont om tid då kan han förstås inte stå i 30-40 sekunder och undersöka något som sedan visar sig vara ointressant. Men förutsättningarna skiftar ju från tävling till tävling så det är svårt att planera allt för mycket.

Huvudsaken är nog i alla fall att man kan läsa sin hund ordentligt och sedan litar på hunden och hans nos. I går såg jag i alla fall några hundar som tydligt visade att "där luktar det något"... men föraren hade så bråttom att de lockade med hunden därifrån... och missade gömman.

Och så såg jag att jag inte alls behöver vara "rädd" för att starta i klass 2. Det fanns jättejätteduktiga hundar och förare där, och det fanns mindre duktiga ekipage också.  Så nånstans däremellan borde vi ju platsa då kanske

Markeringar då...?  Tja... Jippies snygga liggmarkering har försvunnit mer och mer, och jag är så i valet och kvalet hur jag ska gå vidare där. Många hundar gjorde som Jippie... hittade gömman och kikade på föraren och sa "här är det!" utan några andra större åthävor. Och nu när det kommer in höga gömmor i bilden då blir det ju också lite annorlunda. En liggmarkering säger ju att han hittat gömman, men visar inte så noga var gömman finns...   så jag vet inte.... 

Det är ju det allra viktigaste nästan, att jag ser när han hittat gömman, men det tycker jag ju att jag gör nu också. Jaja...  tur att det finns lite att fundera på, sånt är ju roligt...


En liten filmsnutt där Salza letar...  ingen markering direkt men ändå så himla tydlig.