måndag 27 november 2017

Ju mer jag funderar desto mer villrådig blir jag...

I brist på annan hund-sysselsättning så snurrar det en massa funderingar i min virriga skalle....  och jag är våldsamt tacksam om ni orkar läsa detta och har några egna funderingar att komma med.


Det som just nu upptar mina tankar är nw-träning. När det gäller lydnadsträning av olika slag så tror jag mig veta hur jag ska göra och hur mina hundar funkar, men just nw är ju lite nytt... i alla fall jämfört med t.ex. lydnad  och det är alltid kul att klura på saker och ting. 

Själva inlärningen av doften/dofterna är inga problem, där har jag inte så många funderingar och inte heller i övriga grundträningen, utan det är mer den fortsatta träningen, när man kommit en bit på väg och vill utveckla hundarna så att de blir duktigare och duktigare. 

Första funderingen är:  Hur viktigt är det att variera de ställen där man tränar? Och nu förutsätter vi alltså att det är hundar som är bergsäkra på doften...  

Har funderat en del på det eftersom många tränar på "gamla vanliga" ställen ganska så ofta. Och jag menar inte att det är fel, men jag funderar på vilken nytta det gör för hundens utveckling? 

Just det att de känner igen sig och associerar till tidigare träningstillfällen gör ju att "hälften redan är vunnet" på något vis. Hunden vet vad som är på gång, behöver inte bekymra sig om miljön heller, utan kan direkt ägna sig åt det den ska. Och det är ju bra, men leder det till nån utveckling för hunden? 

Även om man naturligtvis varierar vart doftkällorna placeras så är det ju ändå lite "hemma" för hunden. 

Senaste gången vi tränade hade vi placerat en doftkälla på ett träd, på stammen på trädet, och det fanns hundar som inte alls fattade att de skulle söka eukalyptusdoft när de kom till området med skog, och detta trots att de sökt framgångsrikt strax innan, men då på mer "traditionella" ställen.

Eller är det kanske i det läget så att kommandot (sök, nosa, leta o.s.v.) inte är tillräckligt befäst? Hunden kanske inte får tillräckligt tydliga signaler från föraren så att den förstår vad den ska göra? 

Eller är den så van vid vissa miljöer att den inte funkar när man frångår den vanliga miljön? 


Andra funderingen är: Ska man någon gång sluta dela upp träningen i hittande och markering? Ni vet, i lydnaden delar man ju alltid upp momenten i småbitar och tränar varje bit för sig till den är perfekt (hmmm..) och sedan sätter man ihop hela momentet. 

När det gäller nw tycker jag att det är viktigt att man också gör så, tränar på hittandet och markeringen för sig alltså. Så småningom måste man ju sätta ihop de två bitarna, men betyder det att man då slutar träna antingen det ena eller det andra, och enbart kör helheten? Hur gör ni? 

Har på kurserna sett en del förare som har väldigt bråttom att träna markering och då sker det på bekostnad av söket. Hundarna tappar lite motivationen att söka.... 

Personligen har jag slarvat lite med markeringarna just bara för att jag tycker det är så kul att belöna själva söket och hittandet. Fast Jippie förvånade mig på tävlingarna vi gjorde nu i höst... han var bombsäker på markeringarna, fanns inget att tveka på. När vi tränar kan han däremot vara lite "slarvig" .... tycker jag.  

Men det var nya dofter på tävlingen, helt nya miljöer, och helt nya människor som satte ut dofterna och rörde sig i lokalerna. 

Kan det möjligtvis stärka min teori om att det är bra att träna på helt nya, okända ställen? Skärper sig hundarna mer då? 

Jippie uppförde sig i alla fall väldigt annorlunda på tävlingen om man jämför med när vi tränar. Han var mycket mer "seriös", inget flamsande och som sagt, rejäla snygga markeringar. 

Så.... jag blir mer och mer övertygad om att träning på gamla kända ställen inte gör så mycket nytta. Det "underhåller" det som hunden redan lärt sig, men det utvecklar inte hunden något. Däremot är det superviktigt att variera sig så mycket som möjligt, både när det gäller miljön och vart gömmorna finns. 

Hundarnas nos är så fantastisk så det är svårt att göra en nw-övning för svår om man bara ser till att hunden ska hitta doften. Svårigheterna tror jag är miljön och de föremål där doften finns gömd. Är det nytt och okänt för hunden, och hunden är van att oftast träna i kända miljöer på/bland lätt igenkända föremål, då tror jag att det är just den biten som är svårigheten.... de känner inte igen sig. 

Vi provade vid ett tillfälle att lägga doften på marken, under lite gräs.... då var det också hundar som liksom inte fattade vad de skulle göra. De letade inte på marken utan strävade mot mer välkända föremål där de trodde att doften kunde finnas. 

Vad tror ni som tränar NW?  Hur tränar ni? Tänker ni något alls på det som är mina funderingar eller kör ni bara som det faller sig? Gör jag saker och ting mer komplicerade än vad de behöver vara? Eller lägger ni mer en massa tankemöda inför varje träningspass? 

För det är ju det man bör göra förstås... tänka ordentligt innan man tränar... men jag är dålig på det. I alla fall när det gäller lydnaden, när det gäller nw så tänker jag som så att det är egentligen så enkelt för hundarna, så det gäller att jag tänker till om träningen ska göra någon nytta. Och med nytta menar jag då att det ska utveckla hunden till att bli ännu bättre och säkrare. 

Är som sagt tacksam för era funderingar och reflektioner...  





fredag 17 november 2017

Tänk så olika det kan vara....

Ni som tävlar med era hundar har med all säkerhet träffat på det där ekipaget där föraren påstår att de misslyckades med just det där momentet bara därför att.....


  • någon smällde i en bildörr just när kommandot kom
  • det var en hund i närheten som skällde
  • det grillades korv utanför klubbstugan och doften distraherade
  • det var så varmt/blött/kallt så hunden kunde inte fokusera
  • någon i publiken pratade och skrattade
  • hunden stördes av att någon lekte med sin hund 100 m därifrån
  • några barn stojade utanför klubbstugan
  • domaren/skrivaren/tävlingsledaren hade konstiga kläder på sig
  • hindret stod på fel ställe och störde
  • apporterna låg synliga och det störde hunden
  • tävlingsledaren hade alldeles för hög röst   osv   osv   osv   
Och sedan så hävdar dessutom vederbörande att tävlingen är orättvis för andras hundar fick inte exakt samma störningar...

Ja ni känner igen det hela antar jag... 


Roade mig med att läsa PM till en NW-tävling som går av stapeln norröver. Det är ju fortfarande lite nytt med såna tävlingar för mig så jag passar gärna på och kikar och läser lite här och där för att lära mig, och för att få info och idéer från olika håll


Och i det PM:et påminns de tävlande om att ta med pannlampa eftersom de sena eftermiddagsöken utomhus naturligtvis kommer att gå i mörker.

Helt Ok för min del, men kan ni tänka er lydnadsfolket och bruksfolket om de skulle ha med pannlampa, för när det blev deras tur att göra t.ex. lydnaden så är det mörkt ute och det saknas belysning där man håller till. Rallylydnad går ju också att köra med pannlampa, då ser man ju skyltarna ordentligt även om det är mörkt ute.... 


Men för att återgå till NW-tävlingen...  eftersom det är en tävling så undrar jag om inte någon ifrågasätter rättvisan i det hela?  Vissa söker i dagsljus, andra söker i mörker med ljus från en pannlampa. 

Nu är det ju så att hunden söker med nosen, inte ögonen. Pannlampan är väl förmodligen mest till för föraren som behöver se vad hunden gör, och för att kunna se om den markerar, men hur många tror ni  inte skulle skylla ett eventuellt misslyckande på mörkret? 

Och hundar som sällan är ute i "riktigt" mörker är ju förstås inte vana vid det, och definitivt inte att jobba i sånt mörker heller.

Massor av hundar ser ju "spöken" ute på kvällarna.... 

Så... ut och träna på okända platser i mörkret och med en pannlampa till hjälp nu. Att träna i mörker på kända ställen räknas liksom inte, det är ju hemmamarker för hunden och då blir det lite fuskigt. 

Fast jag måste ju köpa en pannlampa då förstås, det har jag ingen....


Jag menar inte att vara elak eller kritisk med det här inlägget nu... fast jag kan ju tycka att man kanske borde hålla till där det i alla fall finns lite belysning, men strunt samma. Det kommer säkert att gå alldeles väldigt bra alltihop, hundarna söker ju som sagt inte med synen... 

Men visst ger det lite att tänka på??  

Hur och när man ska träna alltså...  och var. Jag försöker ju alltid hitta lite annorlunda ställen att träna på, men jag måste erkänna att jag har enbart tränat i dagsljus, eller inomhus. Fast jag kan inte i min vildaste fantasi tro att någon av mina hundar skulle agera annorlunda bara för att det var mörkt där de ska jobba. Det är väl bara jag som antagligen skulle snubbla och ramla och slå halvt ihjäl mig i mörkret...

Fast...  pannlamporna lyser ju ganska starkt och begränsat. Hur funkar det när hunden tittar på mig när den har hittat doften? För det gör Jippie...  tittar på mig alltså. Då blir han ju blandad av ljuset från min pannlampa, ser bara ljusskenet och får inte den där ögonkontakten som han strävar efter. 

Ja... mycket att klura på som sagt, och även om vi aldrig ska tävla under såna förhållanden så är det ju ändå lite kul att fundera lite hit och dit.








onsdag 8 november 2017

Måste avreagera mig lite...

Kikade runt på fb lite och såg ytterligare ett inlägg från gårdagens veterinärklinik. Den där som skickade oss vidare till en annan veterinär, ni vet....  

De är väldigt aktiva på fb, lägger upp bilder på sina gulliga besökare och allt låter väldigt positivt. Förmodligen är de där inläggen en liten bidragande orsak till att jag blev så besviken igår....

Ny veterinär och en ny assistent, en assistent fanns kvar från den "gamla" veterinären och över henne faller ingen skugga eller några klagomål. Hon var precis lika trevlig och gullig som hon alltid varit.

Men...  Jippie var med för jag ville ha ett av hans recept förnyat, och han är ju som han är... tänker först och handlar sedan.

Men vi dundrade in där i receptionen, fick väga hundarna och sedan in på ett behandlingsrum och dörren stängs (vi var ensamma kunder/patienter där). När dörren sedan öppnas så skuttar Jippie upp och ger till ett skall...  varvid dörren snabbt stängs igen och en röst utanför frågar om hunden är farlig.

Jag reser mig och öppnar dörren och säger att "han är totalt ofarlig, kom in du". Veterinären smyger in medan han slänger ängsliga blickar på Jippie.

Hej, säger jag, Barbro heter jag, och så sträcker jag fram handen för att hälsa. Veterinären är fullt upptagen med att fixera Jippie där han står vid min sida och bryr sig inte om att hälsa utan tar skydd längst bort i rummet.

Han fyller i ett frågeformulär gällande Salza, frågar vad hennes problem är och försvinner sedan ut ur rummet. In kommer istället de två assistenterna och börjar undersöka Salzas tass/klo. De kikar och funderar och petar lite här och där och försvinner sedan ut ur rummet för att hämta veterinären, han kikar lite på tassen (utan att ta i den), pratar lite med sina assistenter och de försvinner allihop ut ur rummet.

Efter en stund kommer de tillbaka, med telefonen i handen, och talar om att de ska skicka oss vidare till det stora djursjukhuset och undrar om jag vill ha en akuttid där och sitta och vänta tills någon har tid med oss, eller om jag vill ha en tidsbestämd tid en dryg vecka senare.

Valet var inte så svårt, min enda ambition i det läget var att få hjälp någon annanstans. Men innan vi gick bad jag honom att förnya ett av Jippies recept och det gjorde han. Fast det visade sig sedan att han skrivit ut medicinen på Salza... 

När vi betalat ett antal hundralappar (för ingenting kändes det som) så dyker veterinären upp igen, ger mig sitt visitkort och säger att jag kan ringa när som helst om det är några problem.

Visst förstår ni att jag aldrig någonsin kommer att gå dit igen?  Tyvärr... för hon som var veterinär där tidigare var så himla bra och duktig att ha och göra med