fredag 12 december 2014

Kläderna gör jakten???

Har i många år funderat på om det kanske är så... att valet av kläder gör att jakten lyckas bättre? Vet att jag för många, många år sedan skrev ett kåseri om det där med kläder i samband med jaktprov, kåseriet har försvunnit i gömmorna, men funderingarna kvarstår.

Kläder ska naturligtvis vara praktiska, och är dom dessutom snygga så är det ju bara bra. Men när man vet vad kläder av vissa märken kostar så häpnar man (i alla fall gör jag det) över att så många har råd med så dyra kläder.... bara för att gå på jaktprov med sin hund. Kläderna är ju faktiskt så speciella så man har dom förmodligen inte i några andra sammanhang.

På den tiden jag gick på jaktprov med min Samson så gällde det dels att vara lite gås-aktig dels att ha en bra hund, och förmodligen är det det som gäller nu också om jag någon gång skulle våga mig ut i såna sammanhang igen.

Gås-aktig behöver man vara så att vissa saker bara rinner av en, utan att man tar illa vid sig.... och en bra hund behöver man för att visa att det är det, och inte något annat, som det hela gäller.

Jaja, strunt samma... det där blir förmodligen bara värre och värre med tiden, så mina synpunkter är bortkastade. Men det gladde ett gammalt tant-hjärta när jag såg en bild på Englands drottning när hon närvarade vid en jakt i England.... kjol och jacka, huckle på huvudet och uttrampade lågskor.... heja Drottningen!  Fast man bör nog vara minst Drottning av England för att fixa nåt sånt förstås.


Jag är faktiskt våldsamt sugen på jaktbiten när det gäller Jippie. Jag tror mig ju om att ha såpass stor erfarenhet så att jag kan bedöma jaktlusten hos mina hundar, och om nu Salza har STOR jaktlust så är Jippies jaktlust STOOOOOR.

Det som inte är lika befäst hos honom som hos Salza är stadgan. Men det beror ju förstås på att vi inte jobbat med den biten speciellt mycket. Jo, vi har jobbat med Sitt kvar! men egentligen inte något mer, och jag vet ju av erfarenhet att de allra flesta som spricker på ett jaktprov, de gör det på grund av bristande stadga. Eller... så var det då, när det begav sig, antar att det är likadant nu. Eller också är det så att dom spricker på grund av bristande jaktlust, men det behöver vi inte bekymra oss om...

Men stadga, liksom allt annat, går ju att träna.... 



lördag 6 december 2014

Första gången...

Jag lär ju alltid mina hundar att ignorera människor och andra hundar som vi möter ute. Eller...  dom kikar förstås på andra hundar, men dom får aldrig hälsa och dom får inte bry sig... titta är tillåtet så länge det bara är just titta. Det känns lite som att det är att begära alldeles för mycket om dom inte ens får titta på en annan hund som vi möter...

Andra människor däremot får dom inte bry sig om alls, och det är för mig ett av villkoren för att dom ska få gå lösa när vi är ute. Jag stannar förstås och antingen sätter hundarna vid min sida, eller kopplar dom, när vi möter någon, men det där med att dom inte bryr sig om människor innebär ju att jag aldrig behöver vara rädd för att dom ska springa iväg för att hälsa på nån som dom får för sig ser trevlig ut.

Salza är suverän på det där. hon ser över huvud taget inte främmande människor som vi möter ute. Bryr sig inte alls, och om jag stannar och pratar med någon som lockar på henne och vill hälsa så är det en mycket snabb, oengagerad hälsning från hennes sida. Bra tycker jag, så vill jag ha det

Hon funkar nästan likadant med andra hundar. Hon kan vara lös och passera en annan hund på bara nån meters avstånd utan att bry sig., under förutsättning att den andra hunden uppför sig hyfsat. Men ser jag på henne att hon funderar på att agera så räcker det alltid med ett bestämt NEJ så vänder hon bort huvudet och fortsätter... suveränt bra tycker jag. 

Nu är det ju inte så att jag brukar ha henne lös när vi möter andra hundar, jag kopplar alltid hundarna när vi möter en annan hund, men om det nån gång dyker upp nån hund oväntat snabbt nånstans så vet jag ju att hon funkar så här, och det är himla skönt, då kan jag i första hand ta  hand om de andra två som kanske inte alltid är lika ointresserade.

Jippie är ju fortfarande under utbildning så att säga, men idag när vi var ute på morgonpromenaden så inträffade ett par situationer som gjorde att jag nog kan tycka att han också kan den här biten nu.

Vid första tillfället gick vi genom en liten skogsdunge, Jippie försvann in bland buskarna och jag hörde strax en annan hund skälla. Oj då tänkte jag, det går tydligen en hund där inne... och så ropade jag på Jippie. Men nästan innan jag hunnit ropa hans namn så kom han galopperande i full fart och visade inget intresse för vem som fanns inne i skogsdungen.

Vi gick vidare och kom så småningom till en fyrvägskorsning av gångvägar. Jippie var en liten bit före, och hann igenom korsningen före mig och så försvann han bakom en liten krök på vägen. Men svanstippen hann bara försvinna utom synhåll så vände han och kom i full fart tillbaka till mig. Han slängde sig in till min sida och tiggde godis, och just då dök det upp en människa från det hållet där han strax innan vänt...

Skvallerträningen har alltså funkat fullt tillfredsställande   Oftast ser jag människorna först och kallar in hundarna, men nu var ju Jippie för en gångs skull före och det var skönt att se att det funkar så som jag vill.

Sista beviset kom en liten stund senare då jag såg en av grannarna komma gående med sina två hundar. Han har lite problem med en av dom, hunden skäller och bär sig våldsamt illa åt så fort han ser en annan hund. Husse löser det problemet genom att undvika hundmöten, så han svängde av i god tid innan han skulle möta oss. Jag lät därför bli att koppla mina hundar, och dom i sin tur tittade knappt på de andra hundarna som svängt in på en väg bort från oss.

Jippie fick däremot syn på 7-8 kråkor som slogs om nån godbit 75 meter bort, åt det hållet som grannen var på väg med sina hundar.

Jippie är ju snabbare än blixten så innan jag ens bestämt mig för hur/om jag skulle agera så var han nästan halvvägs bort på väg mot kråkorna. Han var i stort framme hos kråkorna innan de bestämde sig för att lyfta, och när dom väl gjorde det så vände han och kom i full galopp tillbaka till mig.

Grannen och hans hundar hade under tiden fortsatt sin promenad, men det var en liten kulle mellan oss så de såg inte Jippies utflykt... och när Jippie var på väg tillbaka till mig så dök dom upp bakom den där kullen och Jippie var då bara nån meter ifrån dom. Jag såg att han tittade på dom, men han saktade inte ens farten utan fortsatte sin väg tillbaka till mig.

Det känns så himla skönt att veta att andra hundar och andra människor inte är viktiga eller intressanta trots att det ges möjlighet att ta kontakt.

Den här träningen har jag alltid börjat med direkt när valpen kommer hem till mig, och det har funkat med mina senaste 5 hundar. Antagligen har det väl den bieffekten att dom är, liksom sin matte, en liten aning osociala, men hellre det än motsatsen.

Och jag tycker det är så tråkigt att läsa om vilka problem en del människor har med sina hundar när det gäller just den här biten. Det är ju så jäkla enkelt om man bara börjar i tid, och man har så stor nytta av det under hundens hela liv. Väl värt den lilla ansträngning det innebär under några månader.

onsdag 3 december 2014

Olika metoder slutar aldrig att engagera

Förmodligen är det fenomenet med bloggskrivandet som är orsaken till allt detta engagemang. Förr visste man egentligen bara vad träningskompisarna gjorde, eller möjligtvis gänget på närliggande brukshundsklubb, och så kostade man nån gång på sig en ganska så dyr bok som nån hundkändis skrivit.... numera delar alla med sig av sina träningsmetoder och sina träningstips och då blir man snabbt varse hur otroligt många människor som engagerar sig i detta ämne.

Och det är ganska så deprimerande att se att många anser att just deras metod är den enda rätta. Det finns några metoder som alltid är fel, däremot finns det inte en enda metod som alltid är den enda rätta. Det kryllar av "rätta metoder", det gäller bara att vara så klarsynt att man väljer den metod som passar just mig och min hund bäst, och det är kanske inte alltid så lätt för alla.

Det är lätt att falla i den där fällan att man ska göra som den som är allra mest framgångsrik gjort, eller att man ska göra som den som är duktigast på att marknadsföra sin metod säger.

Det allra viktigaste när man tränar hund är att man känner sin egen hund, att man ser och rätt kan tolka följderna av den träning man utsätter hunden för.  Där brister tyvärr många, men förhoppningsvis är det ännu fler som har den förmågan, det finns ju enormt många duktiga ekipage vart man än vänder blicken.

Något som jag tycker våldsamt illa om är när man helt förkastar vissa "metoder" bara för att det har blossat upp nya stjärnskott på himlen.  Erfarna hundförare med många, många år på nacken och med enormt stor erfarenhet skrivs ner enbart för att dom inte övergett sin "metod" och gått över till någon av de nya flugorna.

Det kan ju faktiskt vara så att de av erfarenhet vet att deras metod fungerar bra och att det då inte finns nån anledning att slänga bort den kunskapen till förmån för något som är nyare och just nu mer populärt. Jag tror nog att alla vi som jobbar med hundar (även vi som är födda på stenåldern) läser och utvärderar allt nytt som kommer, och att vi tar till oss det vi tror är bra och användbart, men förkastar det som vi inte tror på.

Det gör oss inte till några fossil från stenåldern, det innebär enbart att vi är tänkande och reflekterande människor som inte okritiskt sväljer allt bara för att det är nytt och "på modet" just nu.


Ja, det var det om det....  har snart babblat färdigt, måste bara tycka till om ytterligare en sak.

"Jag ska hämta min nya valp nästa vecka, vad ska jag tänka på när jag börjar träna min valp?"  Ungefär så skrev någon på nätet häromdagen, och fick genast en låååång radda med tips om moment som skulle tränas in. Rena tävlingsmoment som folk tyckte att hon skulle börja träna med sin valp.

Visst... man ska börja träna sin valp ganska så omgående, men då med tyngdpunkten på vardagslydnad i första hand. Att komma när man ropar, att kunna gå snyggt i koppel, att inte bry sig om andra hundar och andra människor ute på promenaden, att över huvud taget lyssna  när matte/husse säger något.

Om folk la lika mycket tid och möda på att lära sina hundar det som dom gör på att lära dom t.ex. snabba lägganden eller låsta baktassar vid fjärrdirigering... och liknande tävlingsrelaterade saker... då skulle massor av problembeteenden försvinna bland våra hundar.

Trots alla nya metoder som nästan dagligen ploppar upp, och alla engagerade hundförare som har massor av åsikter om dessa metoder, så ser man fortfarande massor av hundar som inte kan passera en annan hund ute utan att bära sig illa åt, men den är ofta väldigt duktig på tävlingsplanen.

I mitt tycke har någon prioriterat fel där....  


Till slut ett exempel på hur tillvaron ter sig när man ser allt i svart/vitt......


..... till skillnad från att se verkligheten så som den är.....