torsdag 21 januari 2016

Många tankar i ett rörigt huvud..

Dessutom är huvudet extra rörigt efter sammanstötningen med isgatan häromdagen, så ni kan tänka er att här kommer att bli mycket bladder om tusen olika saker. 

Jag gillar ju att planera... det är nästan så att planeringen är roligare än genomförandet. Men då är det ju (tyvärr?) så att jag är en plikttrogen människa också, så det som är planerat ska också genomföras, även om entusiasmen kanske ibland har lagt sig lite när det verkligen är dags.

Ja, då menar jag såna aktiviteter där andra människor är inblandade, där bestämmer pliktkänslan... mina egna aktiviteter har jag inga problem med att "omfördela" 


Men om jag börjar med det enklaste då... vår egen träning och vårt tävlande. Jippie och jag ska tävla klass 2 så snart det går, men sedan för jag en livlig diskussion med mig själv om fortsättningen.

Han är definitivt klar för ett 1:a pris i klass 2, men det betyder ju inte att vi lyckas med allting på tävling för det. På tävling kan mycket gå åt skogen...  men det borde inte vara alltför svårt att få det där 1:a priset i alla fall, och vad gör vi sedan då?

Jag brukar ju alltid tävla minst 3 gånger i varje klass så att vi ska få våra LP-titlar, och så tycker jag att den tävlingsrutin det ger är bra att ha med upp i de högre klasserna där programmen är längre och svårare.

Men... det sker ju en regelrevidering 2017 då ganska mycket förändras när det gäller lydnadsproven. Kanske vi skulle försöka få till ett 1:a pris i klass 3 också, innan nästa årsskifte?

Nu tycker i och för sig jag att det är kul med nya moment och så där, men det är å andra sidan lite tryggt med moment som man har lärt in ett flertal gånger så att man har en känsla för hur det enklast ska göras.  Men vi har en del del att jobba på om han ska vara tävlingsklar i klass 3 under sommaren också...  jaja.. lite att klura på för matte.  


Sen är frågan om vi ska låta rallyn ligga kvar på hatthyllan i år också? Klubben har 2 tävlingar med dubblerade klasser under året, så vi har chansen att tävla utan att åka nåt långt. Nu ska jag väl i och för sig vara funktionär vid dom tävlingarna också, men beroende på vilken funktionärssyssla man har så kan man ju ändå tävla samma dag. Ytterligare nåt att fundera på...


Och så är jag sååå sugen på ett B-prov. Jippie fixade ju nybörjar-vattnet i höstas, det vore kul att prova på fältdelen också. Och där är det sagt att det ska bli ett prov inte alltför långt härifrån frampå vårkanten nån gång. Mycket frestande....  

Och så vill jag träna så att han fixar vattenprovet. Inte nybörjarvattnet utan det lite svårare vattenprovet. Det är egentligen inte så våldsamt svårt, men man måste träna det så att hundarna vet vad som förväntas av dom.


Sen borde vi träna viltspår, men jag tror jag lägger det åt sidan. Jag har ju alltid låtit mina hundar ta viltspårschampionatet ganska så snabbt, men jag har lite tappat lusten. Motivationen saknas för just viltspår...  eller också är det så att kärringen börjar bli gammal och att det är orken som fattas. Jaja, strunt samma... jag tror hur som helst inte att det blir några viltspår för oss i år heller.


Och så har jag ju haft ett par nosework kurser för min klubb under vintern, och förmodligen blir det nån mer innan sommaren är här. Och då har det kommit önskemål om olika nosework-aktiviteter från kursdeltagarna... och det är ju kanonroligt! Så nu planerar vi för både träningsdag, doftprov och tävling när det gäller noseworken. Ja, inte som deltagare/tävlande då, utan som arrangör/funktionär i första hand.

Sen har jag lovat bort mig till nån nw-introduktion för rasklubben också. När det blir vet jag inte, men det ska vara i år nån gång.

Planering är som sagt skitkul, vi får väl se vad jag tycker om ett halvår  


Nu ska jag i alla fall utnyttja störningen från grannens ylande hund och träna lite vittringsapportering och fjärrdirigering med Jippie. Mysko med den där ylande hunden, den lät likadant vid samma tid i går. Det bor ingen hund där, och är det nån där på besök så borde dom väl inte lämna hunden ensam?



lördag 9 januari 2016

Dagens misslyckande...

Ja, det är inte så ofta kan jag säga att mina hundar misslyckas med det dom ska prestera, men idag lyckades vi med att misslyckas  

Fast på sätt och vis så är jag nöjd i alla fall, i alla fall lite. För en dryg vecka sedan var Jippie totalt ointresserad av att undersöka kartonger. Han nonchalerade dom och trodde att han skulle söka i omgivningen, precis som vi brukar vid t.ex. rumssök.

Idag jobbade han kanonfint. Han nosade lugnt och sansat på varje kartong. Gick varvet runt utan att markera, så när han sedan på andra varvet gjorde en snygg liggmarkering så gick jag i den fällan och sa "markerat".... vilket var fel.

Och med facit i hand så var det jag som gjorde fel. Han har hela tiden när vi tränat här hemma haft en tendens att felmarkera en gång innan han markerar rätt låda. Kanske i sin iver att vara till lags, inte vet jag...   Men jag skulle ha kommit ihåg det och gått ett varv till, nu tänkte jag som så att vi redan gått ett varv och att jag därför kunde lita på hans markering.

Jag skulle tänkt på att den första markeringen brukar vara en felmarkering och bett honom söka vidare.  Men det är ju som alla vet jäkligt lätt att vara efterklok. 

Fast egentligen bryr jag mig inte så mycket, frånsett att jag slängt en massa pengar i sjön. Jag är inte alls övertygad om att just nosework-tävlingar är vår grej. Alla våra hundar tycker det är skitkul att leta dofter, och dom är duktiga på det (fast inte just idag) och för min del känns det mest som att det är en bra och enkel aktiveringsgrej för hundarna,  inte en tävlingsgrej.

Men det kan ju vara så där "surt, sa räven" också förstås, men jag tror inte det 

Jag hade anmält Salza också, men termometern stod på -23 när det var dags att åka, och det var sagt att hundarna skulle vänta i bilarna och då drog jag tillbaka Salzas anmälan. Hon är gammal och lite stel och har ruskigt lätt för att få urinvägsinfektion så en iskall bil lär inte vara nåt bra alternativ för henne.

Men som sagt.... många pengar slängda i sjön idag...   

Men vi får se... kanske känner jag annorlunda när nästa tillfälle ges, men jag tvivlar på det. Nu vet jag i alla fall att Jippie jobbar på rätt sätt med kartongerna så det bekymret slipper jag i så fall, men som sagt... jag brinner för att man ska aktivera sina hundar, och jag gillar att tävla, men när det gäller tävlandet är och förblir jag lydnadsfrälst.




tisdag 5 januari 2016

Hur klarar man det då?

Att aldrig säga NEJ till sin hund, att alltid bara nonchalera felaktiga beteenden och sedan förstärka det som man anser är rätt?

När jag läser diverse trådar i diverse grupper på FB så skulle jag ibland vilja sätta mig och skrika. Problem som folk upplever som jättejobbiga ältas i det oändliga och det ges råd av allehanda märkliga slag. Men ingen, absolut ingen, påtalar för vederbörande att man faktiskt kan säga NEJ och visa sin hund att "så får du inte göra!"

Skulle någon våga antyda något liknande så kommer genast lynchmobben farande och skriker om hårda metoder och misshandel och kränkning av hunden, så de få röster som vågade antyda något sånt har för längesedan tystnat.

Och OBSERVERA nu att jag inte pratar om att slå eller på annat sätt göra hunden illa. Alla kan säkert med hjälp av röst och kroppsspråk få sin hund att inse att "oj, så fick man visst inte göra!" men då kränker man hunden, eller skrämmer den eller nåt annat fånigt.

Jag är övertygad om att massor av "problem" skulle lösas fort och lätt om folk använde vanligt sunt förnuft när dom fostrar sin hund. Men det har blivit en enormt komplicerad grej av det där med att uppfostra hundar...   och massor av olika sorters "hundtränare" ska förtjäna sitt levebröd på att lösa dessa "problem" som egentligen inte alls behöver vara något problem.

Jaja, inget att göra åt det. Lagom är ju som bekant bäst och förhoppningsvis vänder den här trenden så småningom så att vi hamnar på en mer "lagom" nivå när det gäller hunduppfostran.


Att vara ute och gå med tre hundar på gångvägarna här i området, och att ha dom lösa större delen av tiden, är ingen direkt avkoppling. Jag måste alltid vara alert till tusen för att se om det kommer någon från något håll. Kommer det någon ikapp oss bakifrån, då säger hundarna till, då ser jag på dom att de spanar in någon som närmar sig bakom ryggen på mig och jag behöver inte ens vända på mig och kolla. Jag kallar bara in hundarna och sätter dom vid sidan och där sitter de sedan medan personen i fråga passerar.

Hundarna är ju ofta framför mig på gångvägen, och om de stannar upp och ser ut att titta på något framför sig, då vet jag att det kommer en hund och då är det bara att kalla in dom direkt. Och de kommer direkt, ingen tvekan alls. Och då kopplar jag dom alltid för man vet aldrig hur den mötande hunden uppför sig. Bär den sig illa åt så känns det bäst att ha hundarna kopplade.

I morse hade vi en hund bakom oss nästan hela promenaden, och visst slängdes det lite blickar åt det hållet ibland, men hundarna gick lösa ändå, och om de visar lite för stort intresse för hunden bakom så säger jag bara Gå! och visar med handen framåt så skuttar de iväg framåt igen.

Går vi däremot i skogen, då kan jag också koppla av. Då behöver jag aldrig ropa in hundarna eller bekymra mig för att dom ska "försvinna". De håller kontakt och håller koll på mig så att jag slipper hålla koll på dom.  Äh, skojar lite... klart jag håller koll på dom, men egentligen behövs det inte, dom är aldrig långt borta ifrån mig.


Nej, jag skriver inte det här för att skryta. Det är inget att skryta med, det är helt vanlig uppfostran som vem som helst kan åstadkomma med sin hund om dom lägger ner lite jobb och lite tid. Och det är det jag menar...  det behövs inga knep och trix och konstigheter för att lära hundarna sånt här. Det behövs bara konsekvens och tydliga signaler om vad man får eller inte får, och ju tidigare man börjar desto bättre.

Och jag kan lova att jag varken slagit eller sparkat hundarna för att få dom att klara av sånt här, tvärtom om så har jag under inlärning varit extra rolig och "trevlig" för att dom ska föredra mig framför andra roligheter i omgivningen.  Och fortfarande får dom alltid en pytteliten godis vid varje tillfälle då jag får kalla in dom pga av hundmöten eller liknande.

Ni vet, hundar gör bara det dom tycker att dom tjänar nåt på...  


Och när jag ändå är inne på skriverier som görs på FB så måste jag ju göra den reflektionen att man ofta har våldsamt bråttom med att efterfråga tips på hur man lydnadstränar den lilla, lilla valpen. Lydnadstränar med sikte på tävling alltså....  fotgående, pallträning, apportering, fjärrdirigering, vittringsapportering med mera, med mera...    med valpar som inte ens hunnit bli halvåret gamla.

Tänk om alla dessa människor visade samma iver för att lära in det där med vardagslydnad på sina små valpar också... så många lydiga hundar vi skulle möta ute på gatorna då, och så många "problem" folk skulle slippa när hunden sedan vuxit till sig lite.  Men så är det ju tyvärr inte....

Jaja... inget att göra något åt...  men det är synd om många människor som brottas med "problem" som egentligen inte borde vara något "problem" bara de fick rätt hjälp.


Själva håller vi just nu på och brottas med ett gäng kartongjävlar...   Jag måste ju erkänna att jag är mycket duktigare på att lära in sånt som jag själv tycker är roligt än sånt som inte alls är roligt. Och tycker man inte att det är roligt så går det heller inte nåt bra... man smittar liksom hunden med sin känsla...  till skillnad från när man jobbar med sånt man tycker är roligt, då går allting lekande lätt.

Och att sitta  här och skriva en massa bladder är ju bara ett av många exempel på hur man kan slippa ta tag i den där eländes kartongträningen 



fredag 1 januari 2016

Ett nytt år står för dörren....

Ett nytt år med förhoppningsvis nya roliga erfarenheter och aktiviteter, men med all säkerhet också ett år med nya, mindre roliga överraskningar.  För så är det ju... det händer alltid, varje år, något som kullkastar planer och gör livet lite jobbigare än vad man skulle önska. Men det rår man ju inte över så det är bara att gilla läget, vilket man vill eller ej.

När man kommit så här långt upp i åren så inser man ju dessutom att man inte får så många chanser till...   det jag eventuellt missar nu, det får jag kanske ingen chans att göra om senare. För bara fyra-fem år sedan tänkte jag aldrig så, men nu börjar såna tankar tränga sig på. Fast även här är det ju bara att gilla läget... åldern kan man definitivt inte påverka.

Näe, nog med funderingar över livets krokvägar....  jag övergår till favoritämnet hundar


Igår hamnade vi av en händelse vid Sundsvalls Hundpark. Ett projekt som jag sett lite om på FB men jag har aldrig varit vid deras Hundpark och tittat. Det är ett projekt som en förening drivit och de har efter många påstötningar fått  kommunen av avsätta ett område som är säkert inhägnat och där man kan släppa hundar utan att dom kan springa sin väg.



Tanken är förstås god....  men...

Egentligen är det väl beklagligt att ett sånt ställe ska behövas? Att man ska behöva åka iväg med hunden och släppa in den i ett inhägnat område för att den över huvud taget ska få springa lös en stund....





Mina hundar tyckte inte alls att det var speciellt intressant där inne. De snusade runt lite, hanhundarna pinkade på betongrören som låg där, men sedan gick de allihop till grinden, då ville de ut till intressantare ställen.




Jag har ingen som helst erfarenhet av hundrastställen av den här sorten, men det hindrar ju inte att man kan fundera lite...

Att det är en bra grogrund för diverse smittor, det förstår ju alla. Och kanske var det därför det var så spartanskt där, för att man lätt ska kunna hålla rent och smittfritt. Men en stor helt plan yta täckt med grovt grus, och så två stora betongrör.... och inget mer...  det får allt vara en rejält uttråkad hund som finner nån glädje i det. Man kunde kanske använda fantasin och göra lite mer av det...

Fast kanske tanken är att man ska träffa kompisar där så att hundarna får leka med nån annan hund...  ja inte vet jag...  för vår del är det i alla fall inget vi återvänder till.

Det finns jättefina promenadvägar runt omkring där hundarna istället uppskattade att rusa runt och lukta på diverse spännande saker. Ett jättefint område för både tvåbenta och fyrbenta, som jag aldrig sett på nära håll förut. Nu var det ju vintrigt och kallt, och det hade  knappt ljusnat när vi var där, men på våren och sommaren kan jag tänka mig att det är kanonfint att gå där...




Det är så himla synd att det finns så många hundar som inte kan släppas lösa så att dom kan få lite frihet och undersöka omgivningen i sin egen takt. Det betyder ju inte att dom alltid ska gå lösa, överallt. Men på ställen där dom inte stör någon eller där det inte är nån fara med trafik och sånt, där önskar man ju att alla hundar kunde få lite frihet varje dag. Fast dom måste ju förstås inte följa Ibsens exempel...



Det vore väl en bra nyårsönskning....  lite mer frihet (under ansvar) till alla hundar.  


Hoppas att ni alla får ett riktig bra nytt år, och att alla era förhoppningar infrias!