måndag 28 september 2015

Vi tränade igår....

Mina Nosework-elever ställde upp för ett träningspass igår, och då gjorde vi det lite annorlunda mot tidigare. Vi träffades på torget i Timrå, där finns en busshållplats och samhällets två butiker ligger där plus att det finns en, som det visade sig, enormt välbesökt bankomat där också. Där var folk som rörde sig överallt, bilar som parkerade, bussar som stannade vid hållplatsen, folk med rollator, folk med barnvagnar, folk med hundar, folk som satt på bänkarna som fanns där... ja, vi fick nästan alla sorters störningar som man kan tänka sig plus att det blåste riktigt rejält ute.

Jag och doggsen hade varit ute i skogen först, sedan kom jag lite tidigt för att rigga doftkällorna, och för att träna lite med Jippie, och då var det ganska så lugnt där jämfört med vad det var en timma senare.



Ett sökområde är scenen med alla bänkar, ett annat är trappan, ett tredje är ett av trädäcken där träden är planterade, ett fjärde är vid några bänkar och det femte stället är på en av stolparna vid "staketet".






Och det ar rejält svårt på sina ställen. Det blåste som sagt rejält och vindarna vände hit och dit utan nån ordning alls. Och det svåraste stället visade sig vara på scenen bland alla bänkar....




Men på det stora hela gick det jättebra. Alla doftkällor hittades, ganska så enkelt av någon och med lite mer möda av någon annan. Jippie fick söka innan de andra kom och han fixade allihop ganska så lätt, men hade problem bland alla bänkarna. Fast han löste det till slut....

Man såg också tydligt att alla störningar var lite olika svåra för hundarna. Det påminde oss i alla fall om vikten av miljöträning. Alla hundar är inte av födsel och ohejdad vana likgiltiga för sånt, och då måste man lägga ner lite tid och möda på att vänja dom så att dom förmår jobba oavsett vad som händer i omgivningen.

Jag hann träna lite lydnad med Jippie innan de andra kom också, och han är absolut noll påverkad av störningar runt omkring, och det är ju himla skönt. Men jag har ju faktiskt lagt lite möda på att vänja honom vid att inte bry sig om vad som händer runt omkring oss...  skönt att se att det funkar. Vi körde bara lite fritt följ, läggande under gång och inkallning, men det funkade finfint... eller... i alla fall lika bra som det brukar när vi är ensamma.

Men vi, jag och alla doggsen, åkte hemifrån klockan 9 och kom hem strax efter kl 15, och då kändes det som att vi hade lite rätt att slöa resten av dagen. Och det känns rätt skönt när man ser att hundarna verkar nöjda och snabbt slocknar när man kommer hem,

Och jag fick äntligen det där kortet på Ibsen och hans mini-avbild....  lika men ändå inte samma.








lördag 26 september 2015

Så glad jag blir.... :)

Var ute i skogen med hundarna i morse, men mår lite konstigt idag så jag har inte gjort så våldsamt mycket här hemma idag. Men jag fördrev lite tid framför datorn och fräschade upp mitt minne och läste på bestämmelserna för spanieljaktprov..... och då blev jag så glad så...

Så här står det, bland mycket annat, när det gäller fältarbetet:
  • Om allt annat är likvärdigt ska den stilfulla hunden premieras högst, men domaren/domarna ska alltid vara övertygad om att den snabba stilfulla hunden också är den bästa viltfinnaren. Det bör också beaktas att olika spanielraser delvis har olika arbetssätt. 
  • En hund ska stanna vid stöt, uppflog/uppsprång och skott, men om den förflyttar sig för att kunna markera nedslaget, visar detta på intelligens och ska premieras. 
Och när det gäller apporteringsarbetet står det så här:
  • Hundar som visar viltfinnarförmåga och initiativförmåga under apportarbetet ska premieras högre än hundar som måste bli dirigerade till apporten. Vanligtvis kräver en bra hund mindre dirigering. 
Ja, det står mycket mer än så förstås, men visst kan man väl tycka att det är vettiga anvisningar. Jag har sett spaniels som i flygande fläng avverkar fälten, men som aldrig finner vilt, men det ser våldsamt stiligt ut. Den hund som kopplar på nosen och gör ett mycket bättre jobb kanske inte håller riktigt lika högt tempo, men den gör ju ett bättre jobb. 

Jag har ju alltid tyckt om hundar som jobbar självständigt (inom vissa ramar) och jag får ju lite stöd för de åsikterna i texten ovan. Men vid t.ex. bruksprovens uppletande är det svårt att få ett bra betyg om man har vad som kan kallas en "bra" spaniel. Ingen spaniel med självaktning söker av en uppletanderuta så som bruksdomarna helst vill att det ska göras. Fast man kan förstås lära dom att göra det, trots att det är emot deras naturliga sätt att jobba. Där får man ta en diskussion med sitt samvete... ska hunden få jobba på sitt naturliga sätt och få lite sämre betyg eller ska jag lägga mig i och styra om dess beteende så att vi skrapar ihop några poäng ytterligare? 

Fast nu är det väl i ärlighetens namn inte så många som kör både bruks och jakt med sin spaniel förstås...  så problemet är nog nästintill obefintligt.

I morse när vi var ute så testade jag i alla fall några "jakt-anknutna" moment med Jippie.... och han är ju en liten stjärna den där Jippie. Nedrans så lättförd och lättlärd han är... jaktlusten har han ju från födseln så den behöver vi verkligen inte testa....  men det är många moment som ska klaffa i en spanieljakt. Och som sagt... han är verkligen en liten stjärna, synd om honom som har mig till matte bara. 

 





torsdag 24 september 2015

Så synd om vissa hundar...

Jag tycker det är så deprimerande att läsa lite här och där om hundar som aldrig kan få vara lösa. Vad är det för sorts liv för en hund? Att alltid gå kopplad....

Och vet ni... jag kan garantera att det går att lära alla hundar inkallning, och att lära dom att hålla sig till sin förare istället för att dra iväg på allehanda andra lustigheter.

Kruxet är väl att det inte gör sig självt, inte ofta i alla fall. Det krävs en hel del jobb och engagemang, och tydligen finns det massor av hundägare som inte är beredda att göra den insatsen för sina hundar.

Folk kan lägga ner hur mycket pengar som helst på leksaker och tillbehör och fina koppel och selar och overaller och täcken allt annat man kan tänka sig. Men att lägga ner lite jobb och lite engagemang, det går tydligen inte.

Som sagt... synd om vissa hundar.....

Här i huset är det också synd om vissa hundar  Visserligen har de sällskap hela långa dagen och de får minst 2 timmars promenad varje dag men det har varit dåligt med hjärngympan. Fast de lär väl inte dö av det precis.... springa lösa får de i alla fall på våra promenader, så när jag går en halvmil springer dom förmodligen det dubbla.... i alla fall en viss yster yngling.

torsdag 17 september 2015

Var på en föreläsning igår....

...  en föreläsning om personsök, och det var ju intressant. En kille som jobbat med preparatsökhundar inom Försvarsmakten höll föreläsningen, och han har tävlat "bruks-sök" med ett guld och ett silver i SM och brons i NM som främsta merit. En kille som med all sannolikhet har en hel del erfarenhet och kunskap alltså.

Och även om det tragiskt nog är ett bevis på hur lastgammal jag numera är, så är det kul att höra att gamla tankar och gamla tänkesätt när det gäller hundträning oftare och oftare dyker upp när man idag pratar träningsmetoder.

Inte för att jag på något vis vill förhäva mig och påstå att jag kan en massa, men i gårdagens föreläsning var det inte mycket som var nytt. Men det berodde naturligtvis på att jag har varit med så länge, jag fick en massa bakåtflashar om hur vi tränade sök "förr i tiden".  I hundträning, som i så mycket annat, dyker gammalt upp igen i skepnad av nyheter, efter tillräckligt många år.

Men föreläsningen var bra, och jag misstänker att en del av de närvarande fick lite att tänka på. Och naturligtvis fanns det guldkorn i det han sa för mig också...  man blir aldrig fullärd när det gäller hundträning...  men det är lite kul att titt som tätt i olika sammanhang få uppleva att gamla metoder tas upp igen.


En sak som han pratade om var vikten av att träna även när hunden börjar bli trött, både mentalt och fysiskt trött. Att träna när det är varmt och hunden blir flåsig och tycker att det är lite jobbigt. Och då poängterade han förstås vikten av att man tränar så att hunden verkligen tycker att det är så roligt så att den struntar i att den är trött och att det är lite jobbigt.

Och det där sista är ju viktigt...  träningen måste vara så rolig att hunden verkligen tycker det är värt besväret när det börjar ta emot lite.  Och så naturligtvis det självklara... hunden ska vilja fortsätta träna när ni slutar, den ska inte hinna tröttna utan "vara tvungen" att sluta trots att den vill fortsätta.


Han sa också nånting annat som är viktigt att komma ihåg. När hunden kommer ut på tävling ska den uppleva det som bara ytterligare ett roligt träningspass.

Det där hänger också lite ihop med min ovilja att använda mig av en massa extrahjälper som jag sedan måste "lära bort". Det går åt en massa tid och kraft för att jobba bort sånt och det kan vara svårt att få hunden lika motiverad utan de där vanliga hjälperna. Och de där hjälperna, de finns aldrig någonsin i tävlingssammanhang.

Han pratade också om vikten av att man lär in de olika beståndsdelarna var för sig, ni vet det där med att bryta ner söket i smådelar och lära in varje del för sig innan man sätter ihop det till en helhet.

För mig är det självklart att man gör så oavsett om det gäller en specialgren eller om det gäller lydnad, men jag har sett många exempel på att det inte alls är så självklart för alla.


För att med ett stort hopp övergå till vår egen lydnadsträning, så släpade jag med mig rut-konerna ut på promenaden igår igen. Och det är då själva f-n att vi inte kommer ifrån dragningen till den där högra konen. 

Fast....  mitt ordentliga jag, hon som vet hur man ska träna, men som så sällan får bestämma...  hon vet vart felet troligtvis ligger. Hoppas hon tar sig ton snart, så att mitt mindre ordentliga jag verkligen lyssnar på henne nån gång.

Igår lyckades jag göra Jippie så osäker så han sprang halvvägs ut, tvärvände där och dök ner i fotposition vid min sida.  Då får man liksom lite dåligt samvete....

Men som väl är så är mina hundar härdade, de tål mina misstag, så efter en stund skuttade han lika glatt som vanligt in i rutan igen...  till den högra konen.  Fast han står inne i rutan nu i alla fall, men nära, nära den högra konen.

Jaja... trägen vinner. Och om jag mot alla förmodan nån enda gång kunde plocka fram lite tålamod så skulle det nog lösa sig ganska så snabbt tror jag. Men tålamod är inte min främsta egenskap...


Sen har vi det här lilla problemet också....  (selen kommer sig av att vi nyss kört ett preparatsök och jag råkade komma på att vi nu kunde få hjälp att filma vårt lilla "problem").



Så lägger han sig alltid vid min sida, även om det gäller läggande under gång.  Om det är momentet fjärrdirigering så lägger han sig så första gången, om det sedan är sitt-ligg-sitt-ligg så är han fast med rumpan i marken hela tiden. Men första gången ser det alltid ut så här.

Är det nån som  kan tala om för mig vad det kostar oss i fjärren? Det är ju första läggandet, sedan flyttar han sig inte. Men han flyttar sig förstås från där han sitter när momentet börjar med det första nedläggandet. Vad gissar ni på för poängavdrag?

Det verkar hopplöst att få ordning på det där, det är liksom hans sätt att lägga sig. Fast allting går ju förmodligen att förändra, man bara är tillräckligt envis förstås...

Svårigheten är att han inte förstår vad han gör för fel. Han lägger sig ju när matte säger Ligg. Jag har testat med ett annat kommando, t.ex. Ner, men det är ju hans sätt att lägga sig så även om jag med hjälp av händer och dubbelkommandon kan få honom att lägga sig mer korrekt så återfaller han snabbt till sitt eget sätt att lägga sig igen så fort tillfälle ges.

Det handlar väl om att förändra hela hans rörelseschema här, och det vete sjuttan om jag har tålamod till...

Men har ni några fiffiga idéer så fram med dom....  och jag tar väldigt gärna emot det där tipset som bara på nån minut fixar till det precis så som jag vill ha det.



måndag 14 september 2015

Funderingar om ditten o datten...

Såg en tiggare i köpcentrat idag. Hemlös svensk stod det på hans skylt.

Jag tycker verkligen att det är vidrigt med alla stackars människor som måste fly sitt hemland och som riskerar livet för att ta sig därifrån. Och det är hemskt med alla människor som måste lämna sin familj för att åka runt till olika främmande länder och tigga ihop pengar till familjens uppehälle.

Men det är lätt att falla i fällan att "gradera" lidandet som människor utsätts för. Vilket är värst? Vem är det mest synd om?

Den som flyr från krig och elände? Den som riskerar livet i dåliga båtar på havet? Att inte ha mat till barnen utan vara tvungen att lämna dom och sitta på marken utanför en affär i ett främmande land och tigga? Den som trots allt är "hemma" men som inte har en säng att sova i utan sover i portgångar eller under broar eller på en parkbänk med en kartong som täcke? Den som inte har nånstans att gå inomhus och värma sig? Den som inte har några varma kläder när vintern kommer?

Det är farligt att gradera lidande...  i all synnerhet om det görs av oss som sitter i våra varma hus, som har mat på bordet och kläder att ta på oss. Jag tror inte att någon av oss, som t.ex. har möjlighet att läsa det här, kan komma ens i närheten av att föreställa oss hur alla dessa olika stackars människor upplever sin situation.

Ja, det är svårt det där....  många människor har ett helvete här på jorden, av många olika anledningar. Och så lär det nog tyvärr alltid vara...  kan kanske vara bra att då och då tänka till lite och vara lite tacksam för att man inte är en av alla dem som drabbas.

Så visst är det väl lyxigt att kunna gå ut i skogen tillsammans med hundarna och bara njuta av naturen, och sedan åka hem och stoppa i sig en smaskig frukost. Eller att packa ryggsäcken med träningsgrejor, ta med hunden och ge sig ut och ägna nån timma åt att träna in "cirkuskonster" inför kommande tävlingar.

Det gjorde vi i går. Ja vi ägnade inte nån timma åt det, men ryggsäcken med koner var med och vi tränade en stund i alla fall.

Vi tragglar med rutan. Den där främre högra konen, den är jobbig den. Den står tydligen där och ropar på Jippie så fort jag skickar iväg honom, för till den konen ska han.... varje gång.

Fast nu har jag börjat bli lite besvärlig med honom, så nu syns det tydligt att det snurrar runt i hans lilla skalle när vi tränar det här. Inte snurrar runt så att han blir virrig, utan snurrar runt på ett bra sätt.... att han försöker lista ut vad han ska göra som gör matte nöjd. Så 10-öringen ramlar nog snart ner... hoppas jag.

Vi skojade lite igår också.... Salza var ju med och fick göra sitt älsklingsmoment några gånger, och så tänkte jag skicka dom båda två samtidigt till rutan. Men det gick inte det....

I den situationen, när de om sitter vid min sida och jag har sagt Sitt!, då är Salza van att sitta kvar tills jag säger hennes namn före kommandot. Så när jag sa kommandot Rutan! då stack Jippie iväg, men Salza väntade på att jag skulle säga Salza, Rutan! När jag väl gjorde det då stack hon också.....



Jaja, det blir lite slarvigt alltihop, men det bjuder jag på... och som vanligt är det Ibsen som hörs i bakgrunden. Hans upphetsning tar sig alltid såna ljudliga uttryck.


Men Salza har en så fantastiskt fin stadga så det är bara inte sant. I lördags la jag ner henne på kommando Stanna! när Jippie skulle söka eukalyptusdoft bland en massa däck, och där låg hon lugnt och stilla hela tiden. Så lugnt och stilla att jag nästan glömde bort henne när vi sen var klara....

Och igår fixade hon utan vidare att sitta en bit från rutan när vi tränade, trots att det momentet är ett av hennes favoritmoment. Och jag belönade med kampleksak som vi dels kampade med dels kastade så att Jippie fick utlopp för sitt jagande.... men Salza satt där hon satt.



Det händer nån enda gång att hon sätter sig upp från liggande när Jippie och jag har våldsamt roligt med belöningarna, men hon stannar alltid kvar på platsen. Hon är verkligen en stjärna den där Salzan.... 




onsdag 9 september 2015

Den nya startklassen

För att lugna ner mig efter en händelserik morgonpromenad satte jag mig och läste reglerna för den nya startklassen som kommer att finns från och med 2017. 

Där står det bland annat i kapitlet Hunds framförande så här:

Det är viktigt att hunden är glad och villigt lyder kommandona.
Ja så är det naturligtvis, men ser man sedan till dagens synpunkter på hur hundarna i t.ex. elitklass ska uppföra sig, då kan man ju sätta ett frågetecken efter denna kommentar.

Det är upp till föraren att avgöra om han/hon vill ge ett extra kommando och när han/hon vill ge det. 
Det här är en märklig kommentar.. Menar dom att tävl.ledaren annars skulle avgöra när/om föraren tycker sig behöva ett extra kommando???

Hänsyn bör tas till rasen vid bedömning av hastigheten. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona villigt och omedelbart, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska den tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag. 

Och den här kommentaren är våldsamt intressant för många av oss. Men....  när man sedan kommer upp i klasserna så gäller uppenbarligen inte denna anvisning längre, även om den råkar stå med i regelverket.  Vi vet alla att facit för övningarna i de högre klasserna är satta av snabba hundar som är gjorda för att blixtsnabbt verkställa de kommandon de får. Så synd att man först invaggas i tron att den anvisningen gäller.... för att sedan upptäcka att det var bara i början det... högre upp i klasserna gäller andra förutsättningar.

Efter vad jag förstått så är startklassen till för att hundägarna ska "våga" sig ut och tävla lydnad, att dom ska få en bra inkörsport till lydnaden och upptäcka att det är en sport som är tillgänglig för alla, oavsett hundras. Och den tanken är god....   chocken när man sedan kommer upp i klasserna, och har "fel" ras, blir ju dessvärre stor, men då kanske man hoppas att personen i fråga är så biten av lydnaden att de trots det fortsätter.

Om man sedan kikar lite på de olika momenten så tycker jag fortfarande att det är fascinerande att vid momentet Sitt under marsch kan man få betyg 5 om hunden intar annan ställning, står eller ligger. Kul tycker jag... 

Apporteringen tycker jag däremot är kanonbra att dom ändrat jämfört med hur det ser ut i klass 1 nu. Apporteringen i  de högre klasserna är mindre kul eftersom man kan bli underkänd om man som förare kastar apporten klantigt... eller för kort. Kurser i apportkastande efterlyses härmed...

Och så finns ju inte de förhatliga gruppmomenten i med i startklassen.  Jag som gillar att träna sånt förstår inte varför...  eller... det förstår jag ju, men jag tycker det är fel tänkt.

Istället för att skräpa kraven, och även följderna för de hundar som inte ligger stilla, så tar man bort momentet. Fel tycker jag....   Om det nu ska vara en inkörsport till övriga klasser i lydnaden så är det väl bara bra om man redan från början har koll på det momentet. Det finns ju i nästa klass sedan....

Jaja... det ska bli kul med nya regler. Hoppas bara att alla domare (och tävlingsledare) verkligen blir utbildade i det nya regelverket, det har varit lite si och så med det vid de senaste revideringarna, i alla fall här i distriktet.

Om det går som jag tänkt så lär vi väl få debutera i elitklass när de nya reglerna är just nya, och det kan ju bli våldsamt spännande. Fast det är långt dit, vem vet vad som händer innan dess...  fast vi bör nog rätta till såna  här saker innan vi når dit misstänker jag