söndag 27 mars 2016

Det är nog sant det där....

... att det är nåt konstigt med mig.
                                                          

En gång i tidernas begynnelse när lydnadsproven kom till så slängde jag mig över dom med liv och lust. Jättepraktiskt att slippa släpa ut i skog och mark för att träna, allt kunde göras på en lydnadsplan... och man kunde träna alldeles själv dessutom, det förenklade ju en hel del, min första lydnadschampion kom till på den tiden. Och så kul det var att ha kurser i tävlingslydnad...

När agilityn kom gjorde jag likadant, slängde mig över agilityn med hull och hår. Utbildade mig till instruktör och drog igång agilityn på min hemmaklubb (under ljudliga protester från vissa), tävlade mycket lite, men hade en hel del kurser.


Sen var det ganska så lugnt ett bra tag.... lydnaden låg mig fortfarande varmt om hjärtat så den höll jag igång och tävlade en hel del, agilityn däremot var det lite sämre med. Alla mina hundar har alltid fått lära sig alla agilityhinder och tränat lite för skojs skull, men tävlat har jag inte gjort så mycket, och inte på måååånga år...

Och tänk...  häromdagen fick jag en uppenbarelse... men den återkommer jag till lite längre fram



Naturligtvis dök det upp något nytt igen som jag lockades av efter ett antal år....

Rallylydnaden gjorde entré i Norrland, jag utbildade mig till instruktör och tävlingssekreterare och slängde mig över både tävlande och kursverksamhet.... precis som i gamla tider. 

Men...  att tävla var roligt i början, men när det började bli svårt i de högre klasserna, då tappade jag sugen.  Och det är lite märkligt, jag jobbar alltid bäst under press och brukar se sånt som en utmaning, men nej...  rallyn är inte inspirerande för mig. 

Däremot så är det roligt med kurser... och att vara med och arrangera tävlingar, det är jätteroligt, både med jobbet innan och sedan på själva tävlingsdagen. 


Men det dyker ju alltid upp något nytt i hundvärlden... nästa projekt för min del var specialsök. Blev erbjuden att vara med på en sån pilotutbildning inom SBK, klubben stod för kostnaden och jag hoppade naturligtvis på det hela. 

Kanonroligt...  specialsök med preparatsök och då förstås också det numera så våldsamt populära nosework.  Jag klarade min utbildning, har sedan haft några kurser på klubben, och några träningsdagar för min rasklubb... och jag har tränat mina egna hundar förstås. Och det är verkligen jätteroligt... det tycker både folk och fä.

Men det är en utmaning för mig som instruktör också, helt klart den svåraste typen av kurser att ha, och då har jag lite att jämföra med eftersom jag har haft en massa olika typer av kurser sedan 70-talet. 

Men.... nosework är ju förstås också en tävlingsform precis som allt annat, och även om jag fortfarande tycker det är skitkul att tävla lydnad så har jag aldrig varit speciellt lockad av tanken på att tävla i nosework. Och häromdagen när jag trodde jag skulle vara med på en träningsdag i nosework, som istället visade sig vara en träningstävling, det var då jag fick den där uppenbarelsen...  som nog ger förklaringen till varför jag inte ville tävla agility och nu inte heller nosework.


Förutom att hunden förstås ska hitta doften och visa för mig att han hittat den, så går det hela på tid. Och jag har aldrig varit förtjust i hundsporter där tiden avgör.... med undantag av rapporten då kanske, där finns inte så mycket annat att gå på när betyget sätts eftersom hunden är utom synhåll större delen av tiden.

Och det finns väl inte så mycket annat att gå efter i nosework heller förstås...  många hundar hittar ju doften och vem ska då vinna? Den som gör det på snabbaste sätt med minst fel vinner....

Visst... ok... sån är sporten, men jag kommer med all sannolikhet aldrig att tävla i nosework, just pga det. Det är naturligtvis en träningssak för hunden att lära sig att lokalisera doften så snabbt som möjligt, men jag gillar inte att man ska göra saker och ting så snabbt som möjligt. Det var nog delvis därför jag tappade sugen med agilityn en gång i tiden tror jag...

Det är liksom bara lydnaden som stått sig i alla år, även om jag tycker mig ana en lite minskande lust till tävling där också... 

Men än så länge är nosework jätteroligt... som träningsform och hjärngympa för hundarna...   men jag kan ju inte låta bli att undra när nästa grej dyker upp som jag kan slänga mig över med hull och hår?

Den får kanske skynda på lite för åldern tar väl ut sin rätt här, kanske är den här specialsöksgrejen (som är så mycket mer än just nosework) tillräcklig för en gammal gaggig kärring, men man vet aldrig.  Är det nåt som är tillräckligt lockande... så varför inte?

Men visst är det väl nåt fel på mig som alltid ska slänga mig in med hull och hår i sånt som är nytt? Jag har ju egentligen varken tiden eller orken till sånt.... men det är så himla roligt så det går ju inte att låta bli....   





lördag 12 mars 2016

Ännu en gång....

Jag blir så helvetes jäkligt förbannat trött på dessa hundägare som bara för att de själva har en ohyfsad ouppfostrad hund förutsätter att alla andra hundar är likadana. 

Ursäkta språket.. men jag är verkligen så jäkligt less... och förbannad.. Snart kan ni förmodligen läsa i tidningen om att ett mord har begåtts i Granloholm...  ilsken hundkärring mördar annan ilsken hundkärring.

Jag är ingen morgonmänniska, vill helst vara ifred på morgonen och få vakna i lugn och ro. Det är ju noll chans till det när tre hundar ivrigt väntar på att få gå ut så fort dom ser att jag slår upp ögonen, så på den första biten av vår promenad är jag varken speciellt social eller trevlig.

I morse gick vi ut i strålande solsken och vi såg inte en levande själ så långt ögat nådde. Hundarna fick gå lösa som vanligt, och allt var lugnt och fridfullt. Dom gör inget väsen av sig, har fullt upp med att nosa på alla intressanta doftfläckar som finns i de stora snödrivorna och är sällan längre bort än några meter från mig.

Rätt som det var så hörde vi en hund som skällde när vi närmade oss ett ställe där gångvägarna bildar en fyrvägskorsning. Samtidigt såg jag att det kom en joggare emot oss så jag stannar, kallar på hundarna (som omedelbart kommer), jag kopplar dom och sedan fortsätter vi framåt.

Joggaren passerar och vi närmar oss den korsande gångvägen där den där skällande hunden står med sin matte. Det är (förstås?) en liten hund som står längst ut i ett flexikoppel och skäller hysteriskt medan den nästan hoppar jämfota.... och den har förstås allt fokus på oss. Matte står flera meter bakom hunden och är helt passiv....

Vi passerar korsningen utan att mina hundar bryr sig speciellt, Jippie tittade ditåt, men dom andra två gjorde inte ens det. När vi passerat så stannar jag och kopplar loss mina hundar och dom tassar iväg framåt, fortfarande utan att ens snegla bakåt mot den där... fortfarande... skällande hunden.

Vi går vidare, fortfarande inte en enda varelse inom synhåll, förutom den skällande hunden och hans matte. Fast jag ser dom inte, men jag hör på det där skällandet att hunden med vidhängande matte går bakom oss. Efter en stund hör jag en röst som försöker överrösta det där skällandet och jag vänder mig om för att se vad som händer. Då ser jag kärringen komma nästan springande efter oss, med hunden före sig i flexikopplet och fortfarande skällande för full hals.

Jag stannar inte utan fortsätter framåt... vilket den halvspringande kärringen också gör, så till slut kliver jag genom snödrivan och ut i skidspåret som går vid sidan om (spåren är så hårdfrusna så man kan gå där utan att dom förstörs) för att släppa förbi dom eftersom jag inte ville ha den där hunden mitt uppe bland mina hundar.

Kärringen och hennes hund närmar sig snabbt och jag stannar och kallar in hundarna och sätter dom vid min sida i den naiva tron att kärring-eländet ska passera oss.

Det gör hon förstås inte utan stannar mitt för oss och låter sin skällande hund stå längst ut i flexikopplet bara några meter ifrån oss, fortfarande storskällande.

Och där talar hon om för mig att jag är vårdslös som har mina hundar lösa, tänk på alla som är rädda för hundar. Till saken hör då att det fortfarande var absolut folktomt runt oss...

Du tror väl inte att jag har hundarna lösa om jag möter nån, sa jag. Då kallar jag in dom och kopplar dom eller sätter dom så här vid min sida, och så visade jag på hundarna som snällt satt stilla där jag sagt åt dom att sätta sig.

Det finns ingen som kan kalla in tre hundar! säger hon då...   trots att jag alldeles nyss gjort det utan några som helst problem, trots hennes provocerande lilla råtta som fanns bara några meter därifrån..

Ja, jag ska bespara er det efterföljande meningsutbytet...  men hundarna är verkligen guld värda just nu i alla fall. När vi stått där en stund och lyssnat på henne när hon talade om för mig vad man får eller inte får när man har hund, och hennes eländiga hund bara fortsatte att mata på med sitt skällande så tröttnade tydligen Jippie och tänkte göra något åt det. Han är ju blixtsnabb när han agerar, men jag var lika blixtsnabb för en gångs skull och röt NEJ när han reste sig och tänkte dra iväg för att antagligen äta upp den där skällande råttan. Och Jippie tvärnitar och vänder omedelbart tillbaka till sin plats vid min sida. Och de andra två sitter lugnt kvar...  Puuuhhh...

Ja, du verkar ju ha lite ordning på dom i alla fall... säger kärringen då, där hon står med sin skällande hund som gör allt han kan för att komma åt mina hundar.

Just då fanns det två alternativ för min del...  antingen att gå fram och nita kärringen och stampa ner hennes skällande lilla råtta i snödrivan... eller att vända ryggen åt hela eländet och fortsätta min promenad, med mina lösa....  lydiga!!!...  hundar.

Denna gången valde jag den enklaste utvägen, jag vände ryggen åt kärringen medan hon fortfarande höll sin föreläsning, sa åt hundarna att "nu går vi!" och så gick vi därifrån... men nästan gång vete sjuttan....  jag kan ju kanske komma undan med vållande till annans död om jag har lite tur och en skicklig advokat.  






onsdag 2 mars 2016

Finns ingen makt i världen som kan få mig att låta bli....

...  att kommentera några av de provresultat som fanns med i rasklubbstidningen som kom idag. Och det är så jäkla dumt att göra det, men jag är född med den defekten... noll självbevarelsedrift  

Förra gången jag hade åsikter om spanieljaktprov, och allt som hör därtill, blev jag hudflängd av två jaktprovsdomare varav i alla fall den ena än i dag (flera år senare) får ett stort hysteriskt anfall bara hen hör mitt namn.  Så skadan är redan skedd, bara att köra vidare.......


Sammanställningen av prov anordnade av rasklubbsavdelningarna 2015 är det första som får mig att reagera. Och värt att notera är då att det enbart gäller prov arrangerade av Springerklubbens lokalavdelningar.... inte prov arrangerade av t.ex. SSRK:s avdelningar.

Nybörjarvatten:  12 startande ESS, 2 godkända.
Vattenprov (den lite svårare varianten av vattenprov):   9 startande ESS, 1 godkänd

Nybörjarprov B: 32 startande ESS, 5 godkända.
Nybörjarprov A:  6 startande ESS, 0 godkända

En snabb titt på resultaten från SSRK-arrangerade prov tyder på att det är samma trend där, ett litet fåtal av de som startar blir godkända.

Man kan ju hoppas att resultaten mest beror på förarnas oförmåga att träna sina hundar, och inte på hundarnas bristande jaktintresse. Fast det vete sjutton...


Kikar man runt lite på protokollen så kryllar det ju inte direkt av hundar med bra betyg på fart och stil och jaktlust, men det kan ju vara så att just den dagen var inte hunden i form. Men, men...


Och vattenproven är ju egentligen bara ett rent apporteringsprov, i alla fall nybörjarvattnet.  Det som krävs är att hunden har hyfsad stadga, att den kan simma och att den hämtar fågeln och levererar den till föraren.... 2 hundar av 12 godkända...  dåligt dristar jag mig att tycka.

På det provet där vi deltog i höstas (SSRK-arrangerat) så var det i alla fall fifty-fifty, lika många godkända som icke godkända i nybörjarvattnet.

På fältprovet (nybörjarprov B) var det sedan 7 startande och 2 godkända...


Jag kan ju inte undgå att misstänka att många övertalas av sina uppfödare att starta... går det så går det... och det kan ju tyckas vara harmlöst. Men vilka erfarenheter ger det till hundarna då? Och hur "reparerar" man den "skada" det gör att t.ex. helt gå ur hand vid en kastapport där föraren inte kan agera så som det kanske skulle behövas.

För jag är ju så dum, så jag anser ju att man inte ska gå på prov för att träna sin hund, man går på prov för att visa upp vad hunden kan prestera när den gör sitt allra bästa.

Men ok då...  den hund om är ute på promenad istället för att jaga, och den hund som knallapporterar, den kanske också gör sitt bästa. Men då är det förarens ansvar att veta att hunden faktiskt inte är prov-färdig... tycker jag.

Men jag tycker ju så himla mycket jämt jag....  


Och så måste jag få tycka till lite mer... om B-proven... som jag alltså tyckte till om när dom skulle införas och där jag blev nästintill lynchad för mina åsikter. Och tänk... åsikterna är i stort sett desamma fortfarande...

Ett prov som genomförs i marker där det inte behöver finnas vilt, och där man testar stadga och apporteringsförmåga med en kastad dummy...  nej, jag gillar det inte.

Det säger inte tillräckligt om hundens jaktlust, stadga och följsamhet.

Det går inte att jämföra hur en hund uppför sig i marker med färsk viltvittring med hur hunden uppför sig i marker där det inte finns viltvittring.  En hund med stor jaktlust fixar båda delarna, en hund med liten eller måttlig jaktlust är den stora förloraren i det här sammanhanget.

Men en hund med liten eller måttlig jaktlust kan också vara en bra jakthund... i marker där det finns vilt.

Och sen ska vi inte glömma att det går att lära en hund det den behöver kunna för ett B-prov, utan att den har speciellt mycket jaktlust alls. Och vilken nytta har man då av ett sånt prov? Inte är det då de jaktliga egenskaperna man ser resultatet av i de fallen.

Men man får äran av att ha en duktig provhund.... som i värsta fall inte alls duger till "riktig" jakt.


Näe, jag gillar inte B-proven.... jag skulle tycka helt annorlunda om kravet var att det skulle genomföras i marker med viltvittring, men så är det ju inte. Jag kan utan vidare förstå svårigheten att hitta marker med fågel som kan jagas, och jag kan delvis förstå svårigheten med att ha fågel som apporteringsobjekt....  men viltvittring i markerna behöver ju inte alltid betyda att det är fågel där, det finns ju faktiskt annat vilt också.

Och för en hund med jaktlust är rådjursvittring eller vittringen efter en kanin eller räv precis lika lockande som fågelvittring.

Men nu är det så att B-proven finns, och det är bara att gilla läget. Fast funderingarna över resultaten kvarstår förstås....  anmärkningsvärt få godkända springrar tycker jag, både i vatten och på land.

Men jag är trots allt sugen på att testa ett B-prov...  det är väl det enda som eventuellt kan finnas inom räckhåll för oss. A-proven kräver ju fågelmarker och det finns det inte så gott om här uppe.

Jippie fixade ju nybörjarvattnet i höstas, och det vore kul att se honom på fältet, men vi får se. Det kan ju vara så att han bara tar en söndagspromenad där på fältet och sedan gör en rejäl knallapportering och då lär jag få äta upp det lääääänge....