Det ploppade upp ett inlägg på fejjan som handlade om svårigheten att anmäla till nosework-tävlingar. Och svårigheten bestod bl.a. i att när man väl kunde anmäla så var tävlingen redan fulltecknad.
SNWK använder sig av först-till-kvarn-metoden när det gäller anmälningar till officiella tävlingar, och det är dom ju ensamma om när det gäller officiella tävlingar inom hunderiet.
Det innebär alltså att de som har kontakter med arrangören till en viss tävling sitter på språng vid datorn kl 00.01 den dagen tävlingen öppnas för anmälan. När andra senare under dagen, eller... hemska tanke... några dagar senare hittar på tävlingen och vill anmäla sig, då är den redan fulltecknad.
'
Och det gäller liksom inte bara tävlingar inom den närmaste tiden, det kan gälla tävlingar många månader framöver. Så snart SNWK godkänt tävlingen och lagt in den i sin kalender så kan arrangören ta emot anmälningar.
Detta innebär alltså att en tävling i t.ex. augusti-september-oktober månad redan kan vara fulltecknad i februari månad. Och anmälningsavgifterna är höga så för den som vill tävla kanske en eller flera gånger/månad under året, så är det många pengar man ligger ute med långt i förväg.
Inträffar det sedan något som gör att man inte kan åka på den där tävlingen i augusti-september-oktober, som man anmälde till i januari/februari, då är pengarna borta. Jovisst man får tillbaka pengarna vid sjukdom och så där, och antagligen också vid dödsfall men det är ju massor av andra saker som hinner inträffa under så lång tid.
Nu säger SNWK att man inte har något bra system för att hantera en lottning av deltagare. Hmmm... måste allting ske via dator och dyra datorsystem nu för tiden? Jaja...
Men nyfiken som jag är så läser jag förstås på i regelhäftet och arrangörsmanualen...
"Anmälan till prov och tävling i Nose Work görs enligt SNWKs instruktioner." Så står det i reglerna,
I arrangörsmanualen (som väl får betraktas som SNWK:s instruktioner) står det så här betr. detta:
Inbjudan till tävling:
I inbjudan till tävlande informerar arrangören lämpligtvis om följande:
• datum, plats och tider
• tävlingsavgifter, sista anmälningsdag samt inbetalningsinformation
• klasser och moment som ingår
• maximalt antal ekipage i varje klass
osv...
Tja... det där med först-till-kvarn har faktiskt ingen grund i SNWK:s regelverk. Men eftersom representanter för deras styrelse anser att det är ett helt godkänt förfarande, och dessutom verkar tycka att det är en bra lösning, så är det så här det går till. Lite märkligt, i alla fall för mig som är en tråkig regelnörd.
Men det är klart, det står heller ingenstans att man inte får tillämpa först-till-kvarn-anmälan och då väljer arrangören att göra det lätt för sig..
Fast med facit i hand så har det ju alltid varit lite struligt och lite turbulens när det har dykt upp en ny sport i hundvärlden. Inte så mycket nu för tiden som det var förr kanske...
Men den del av "problemet" här är naturligtvis att det är en klubb (SNWK) helt utan anslutning till SBK som är huvudman för noseworken. Vi (läs: jag) är van vid att tävlingar och prov följer SBK:s riktlinjer och så är det inte nu då... och med facit i hand om några år så kanske det är bra, inte vet jag.
Just nu är det i alla fall en källa till irritation på många håll.... jag tävlar ju inte själv så jag borde inte bry mig.... men, men...
söndag 12 februari 2017
fredag 10 februari 2017
Facebook har verkligen gjort skillnad....
Och då tänker jag på alla råd man kan hitta där, inom alla tänkbara och otänkbara områden. Där finns massor av förståsigpåare som gärna sprider sina goda råd och sina kunskaper till dem som vill lyssna. Och naturligtvis tänker jag i första hand på hundar och hundhållning och hundträning nu... som vanligt.
När någon "förr i tiden" (läs: före facebook) hade funderingar och problem så frågade man goda vänner och grannar, och kanske någon på närmsta hundklubb.
Nu slänger man ut en fråga på fejjan och får snabbt 100 svar. Och sen gäller det att gallra... problemet är väl bara att det säkert finns många som inte har kunskap nog för att gallra bland alla svar. För visst är det så att många svar inte är speciellt varken genomtänkta eller bra.
Uppenbarligen är det många som snabbt skriver ett svar trots att dom själva inte har speciellt mycket erfarenhet eller kunskap. De tycker en massa, och har åsikter om allting... men det är inte riktigt sak samma som att kunna och veta.
Ibland är det ju förstås bara bra att man får höra en massa olika åsikter om ett ämne, men då ska man ha förmågan att gallra bland allt det där också så att man kan plocka ut det som är bra och relevant för mig och min hund. Men har man inga erfarenheter att luta sig emot där så kan det vara svårt.
Jag läser inläggen i några hundgrupper mest som förströelse, jag lägger mig aldrig i diskussioner utan tillhör den tysta skaran som bara är åskådare. Men det är svårt att låta bli att tycka något
Det är ju vissa frågor som är ständigt återkommande och där svaren med goda råd ofta är våldsamt många, och det tror jag kan ge problem... eller i alla fall så kan det vara orsaken till att problemet inte får sin lösning, trots alla svar.
Hundar som drar i kopplet på promenader är ett av de vanligaste problemen som folk vill ha hjälp med. Och hjälp får dom.... massor av goda råd och tips om hur dom ska göra. Och jag tror att risken är att man lätt tror att de där goda råden och tipsen uträttar mirakel. Man väljer en metod man tycker låter bra, testar några gånger, i bästa flesta en vecka och det funkar förstås inte. Då väljer man en annan metod och så testar man den några gånger, med samma dåliga resultat. Och så kan man hålla på länge eftersom man fått så många olika råd.
Det som sällan påpekas är att det tar tid att förändra såna ovanor. Ibland kan man se att nån skriver att det har tagit lång tid men nu, äntligen, funkar det. Men jag tror ändå att de som har problem gärna har för bråttom, testar massor av olika metoder och misslyckas med alla just för att de har för bråttom. Det finns ingen som ser vad de gör, eller hur de gör, och kan råda dem utifrån det.... de har bara ett inlägg på fejjan att gå efter.
Ett annat stort problem som ofta förekommer i de här grupperna är hundar som gör oprovocerade utfall mot mötande hundar. Och där finns också mängder av goda råd och tips om hur man går tillväga. Man funderar på om hunden råkat ut för något "trauma" tidigare i sitt liv som orsakar det här? Man funderar över om hunden har ont nånstans? Man funderar på om hunden är rädd? Man funderar på om den vill skydda sin förare? Osv, osv, osv....
Och i min värld så är allt det där totalt ointressant. Hunden må vara rädd, eller ha ont (och då ska den till veterinären snarast), den må ha upplevt vad sjuttan som helst tidigare eller den kan inbilla sig att den ska skydda sin förare..... det är ändå ALDRIG tillåtet för en hund att göra oprovocerade utfall mot andra hundar.
Och det är en ren uppfostringssak. Är man hund så uppför man sig inte så mot andra hundar, punkt - slut. Det finns ingen som helst anledning till det, sen må man ha vad sjuttan som helst i bagaget, man gör bara inte så.
Vad man VILL göra är en sak, men man gör det inte. Det gäller inte bara oss människor, det gäller hundar också, och det är förarens sak att se till att den egna hunden förstår det.
Och då är det förstås läge att ta hänsyn till vad som ligger bakom utfallen, hur man ska jobba för att få bort det där ouppfostrade beteendet, men det finns aldrig någon som helst ursäkt för att en hund oprovocerat bär sig illa åt i såna sammanhang.
Och det är så himla enkelt att åtgärda sånt där om man bara börjar när hunden är liten valp. Precis som att allt annat också är så himla enkelt om man tar tag i det redan från början när valpen är liten.
I morse mötte vi två hysteriskt skällande BC-tikar som bor här i området. Den ena av de där tikarna har utsett Salza till sin dödsfiende, och det är ömsesidigt. Salza skulle våldsamt gärna vilja ruska om den där hunden.... och i morse överraskades vi av att vi mötte dom precis i en vägkrök och Salza gick lös.
De andra två tikarna var kopplade, men jag såg på Salza att hon laddade.... Yes... nu tar jag er!! NEJ! hojtade jag... och Salza slängde en blick på mig där jag gick ca 10 m bakom henne och så vände hon bort huvudet från de där, i hennes ögon, hemska tikarna och tassade vidare åt det håll vi var på väg, och lämnade dödsfienden bakom sig.
Och det där grundlade jag innan Salza ens var halvåret gammal eftersom jag visste att jag ville ha en hund som skulle kunna vara lös och inte bryr sig om andra hundar, och skulle hon bli frestad att trots det söka kontakt så lyssnar hon på mitt NEJ.
Det är inga märkvärdigheter alls att lära in det där... det borde inte finnas en bråkdel så många hundar som är utåtagerande mot andra hundar som vad det finns idag. Och man behöver inte piska och slå sin hund för att uppnå det heller... det räcker så gott med lite enkla regler (uppfostran ) och bra belöningar.
Och att jag skriver det här hjälper förstås inte någon som missade det här under valptiden och nu har en vuxen hund som tror att den har rätt att sätta alla andra hundar på plats. Men det finns ju hyfsat enkla sätt att åtgärda problemet i alla fall.
Jag måste ju erkänna att jag har, och använder, ett sånt där förhatligt förbudsord ni vet.. NEJ.. ett ord som förolämpar hunden och gör den ledsen, rent av kränker hunden.... det har jag på henne. Det funkar till 100% och det ger henne massor av frihet som hon inte skulle fått annars.
Men så trevligt och bra det vore om en bråkdel av alla inlägg på fejjan, som handlar om hur man lär in diverse lydnadsmoment på sin valp/unghund, istället tog upp frågan om hur man får sin hund att uppföra sig snyggt och trevligt mot andra människor och andra hundar i olika vardagssituationer.
Det ena utesluter inte det andra, båda är i mina ögon viktiga och bra saker, men uppenbarligen prioriterar vi olika när det gäller vad som är viktigast.
När någon "förr i tiden" (läs: före facebook) hade funderingar och problem så frågade man goda vänner och grannar, och kanske någon på närmsta hundklubb.
Nu slänger man ut en fråga på fejjan och får snabbt 100 svar. Och sen gäller det att gallra... problemet är väl bara att det säkert finns många som inte har kunskap nog för att gallra bland alla svar. För visst är det så att många svar inte är speciellt varken genomtänkta eller bra.
Uppenbarligen är det många som snabbt skriver ett svar trots att dom själva inte har speciellt mycket erfarenhet eller kunskap. De tycker en massa, och har åsikter om allting... men det är inte riktigt sak samma som att kunna och veta.
Ibland är det ju förstås bara bra att man får höra en massa olika åsikter om ett ämne, men då ska man ha förmågan att gallra bland allt det där också så att man kan plocka ut det som är bra och relevant för mig och min hund. Men har man inga erfarenheter att luta sig emot där så kan det vara svårt.
Jag läser inläggen i några hundgrupper mest som förströelse, jag lägger mig aldrig i diskussioner utan tillhör den tysta skaran som bara är åskådare. Men det är svårt att låta bli att tycka något
Det är ju vissa frågor som är ständigt återkommande och där svaren med goda råd ofta är våldsamt många, och det tror jag kan ge problem... eller i alla fall så kan det vara orsaken till att problemet inte får sin lösning, trots alla svar.
Hundar som drar i kopplet på promenader är ett av de vanligaste problemen som folk vill ha hjälp med. Och hjälp får dom.... massor av goda råd och tips om hur dom ska göra. Och jag tror att risken är att man lätt tror att de där goda råden och tipsen uträttar mirakel. Man väljer en metod man tycker låter bra, testar några gånger, i bästa flesta en vecka och det funkar förstås inte. Då väljer man en annan metod och så testar man den några gånger, med samma dåliga resultat. Och så kan man hålla på länge eftersom man fått så många olika råd.
Det som sällan påpekas är att det tar tid att förändra såna ovanor. Ibland kan man se att nån skriver att det har tagit lång tid men nu, äntligen, funkar det. Men jag tror ändå att de som har problem gärna har för bråttom, testar massor av olika metoder och misslyckas med alla just för att de har för bråttom. Det finns ingen som ser vad de gör, eller hur de gör, och kan råda dem utifrån det.... de har bara ett inlägg på fejjan att gå efter.
Ett annat stort problem som ofta förekommer i de här grupperna är hundar som gör oprovocerade utfall mot mötande hundar. Och där finns också mängder av goda råd och tips om hur man går tillväga. Man funderar på om hunden råkat ut för något "trauma" tidigare i sitt liv som orsakar det här? Man funderar över om hunden har ont nånstans? Man funderar på om hunden är rädd? Man funderar på om den vill skydda sin förare? Osv, osv, osv....
Och i min värld så är allt det där totalt ointressant. Hunden må vara rädd, eller ha ont (och då ska den till veterinären snarast), den må ha upplevt vad sjuttan som helst tidigare eller den kan inbilla sig att den ska skydda sin förare..... det är ändå ALDRIG tillåtet för en hund att göra oprovocerade utfall mot andra hundar.
Och det är en ren uppfostringssak. Är man hund så uppför man sig inte så mot andra hundar, punkt - slut. Det finns ingen som helst anledning till det, sen må man ha vad sjuttan som helst i bagaget, man gör bara inte så.
Vad man VILL göra är en sak, men man gör det inte. Det gäller inte bara oss människor, det gäller hundar också, och det är förarens sak att se till att den egna hunden förstår det.
Och då är det förstås läge att ta hänsyn till vad som ligger bakom utfallen, hur man ska jobba för att få bort det där ouppfostrade beteendet, men det finns aldrig någon som helst ursäkt för att en hund oprovocerat bär sig illa åt i såna sammanhang.
Och det är så himla enkelt att åtgärda sånt där om man bara börjar när hunden är liten valp. Precis som att allt annat också är så himla enkelt om man tar tag i det redan från början när valpen är liten.
I morse mötte vi två hysteriskt skällande BC-tikar som bor här i området. Den ena av de där tikarna har utsett Salza till sin dödsfiende, och det är ömsesidigt. Salza skulle våldsamt gärna vilja ruska om den där hunden.... och i morse överraskades vi av att vi mötte dom precis i en vägkrök och Salza gick lös.
De andra två tikarna var kopplade, men jag såg på Salza att hon laddade.... Yes... nu tar jag er!! NEJ! hojtade jag... och Salza slängde en blick på mig där jag gick ca 10 m bakom henne och så vände hon bort huvudet från de där, i hennes ögon, hemska tikarna och tassade vidare åt det håll vi var på väg, och lämnade dödsfienden bakom sig.
Och det där grundlade jag innan Salza ens var halvåret gammal eftersom jag visste att jag ville ha en hund som skulle kunna vara lös och inte bryr sig om andra hundar, och skulle hon bli frestad att trots det söka kontakt så lyssnar hon på mitt NEJ.
Det är inga märkvärdigheter alls att lära in det där... det borde inte finnas en bråkdel så många hundar som är utåtagerande mot andra hundar som vad det finns idag. Och man behöver inte piska och slå sin hund för att uppnå det heller... det räcker så gott med lite enkla regler (uppfostran ) och bra belöningar.
Och att jag skriver det här hjälper förstås inte någon som missade det här under valptiden och nu har en vuxen hund som tror att den har rätt att sätta alla andra hundar på plats. Men det finns ju hyfsat enkla sätt att åtgärda problemet i alla fall.
Jag måste ju erkänna att jag har, och använder, ett sånt där förhatligt förbudsord ni vet.. NEJ.. ett ord som förolämpar hunden och gör den ledsen, rent av kränker hunden.... det har jag på henne. Det funkar till 100% och det ger henne massor av frihet som hon inte skulle fått annars.
Men så trevligt och bra det vore om en bråkdel av alla inlägg på fejjan, som handlar om hur man lär in diverse lydnadsmoment på sin valp/unghund, istället tog upp frågan om hur man får sin hund att uppföra sig snyggt och trevligt mot andra människor och andra hundar i olika vardagssituationer.
Det ena utesluter inte det andra, båda är i mina ögon viktiga och bra saker, men uppenbarligen prioriterar vi olika när det gäller vad som är viktigast.
onsdag 8 februari 2017
NoseWork.... lite funderingar hit och dit.
Ja, det har väl inte undgått någon av er att jag sedan en tid tillbaka är SBK- certifierad specialsöksinstruktör... skröt en hel del med det när det begav sig
Nu är det ju så att det just nu är nosework som "alla" pratar om och vill jobba med, och nw är en del av specialsöket kan man väl säga. Man lär hunden att leta efter en specifik doft helt enkelt, om det sedan är sprängämnen, svampar, narkotika, cancerceller, gasläckor eller eukalyptushydrolat spelar egentligen inte så stor roll.
Men det finns en STOR skillnad och det är allvaret i det hela. Om en hund missar en doftkälla med eukalyptus spelar inte så stor roll, missar däremot en hund en gasläcka så kan det bli en stor katastrof.
Och där kommer det där med olika metoder för inlärning in i bilden. Om man ska lära upp en nw-hund så jobbar man mycket med godis och kartonger, och det är ju inte lika vanligt när det gäller hundar som ska bli specialsökshundar. Där jobbar man lite annorlunda....
Jag ska inte gå in på några detaljer, och jag vill absolut inte påstå att det ena är rätt eller fel, eller bättre eller sämre...., jag vill bara peka på olikheterna.
Nu utannonseras ju brukshundsklubbarnas kurser ofta som kurser i Specialsök/Nosework och jag har ingen aning om hur andra klubbar jobbar på sina kurser, jag vet ju bara hur det går till på de kurser där jag deltar som instruktör. Och jag kan villigt erkänna att trots att jag varit instruktör sedan 70-talet, och alltså har haft enormt många kurser av olika slag, så är det här med specialsök de absolut "svåraste" kurser man kan ha.
Och det beror inte på att det är "märkvardigt" på något sätt, utan det beror på att man inte får lägga sig i och påverka vad hunden gör men ändå ska man få den att göra just det man vill, och inte minst måste man få föraren att kunna läsa sin hund ordentligt.
Och då jobbar jag alltså inte så som nw-instruktörerna gör, med godis och kartonger, utan mer så som när man utbildar specialsökshundar. Det är det sättet jag tror mest på, det som ger snabbast och stabilast resultat, och inte minst är det det sättet som passar mig som instruktör. Men som alltid när man har kurser så finns det ofta en hund där man får göra specialarrangemang för att lyckas, så inget är hugget i sten när det gäller vilken metod man använder. Man måste anpassa sig till vad varje individ behöver för att lyckas.....
Fast jag har ju hört skräckexempel på instruktörer som verkligen gör det lätt för sig och har kurser som dom egentligen borde skämmas för... men det är ju en annan sak det
Men vi ska ha klart för oss att det här (nosework) är enkelt för hundarna. När dom väl fattat vad som förväntas av dem så är det en baggis att hitta en eukalyptusdoft. Har dom bara fått lära sig vinsten med att hitta, doften så är det ganska så enkelt om man är hund. Sen ska dom ju helst markera också, men det är en annan sak det.
Och eftersom det här med nw har blivit så otroligt populärt så finns det ju naturligtvis också tävlingar i nosework. Och där är jag inte alls med....
När jag hoppade på utbildningen till specialsöksinstruktör så lät det lockande med tävlingar, men när jag blev lite mer insatt i just nw så slocknade intresset snabbt.
Och tur är väl det, för det är en dyr sport... inget för fattiga pensionärer...
men det är förstås inte det som är anledningen till att jag inte är nån fan av nw-tävlingar.
Tävlingarna går nämligen på tid... det gäller att hitta doften (i de högre klasserna är det flera dofter) på så kort tid som möjligt. Det finns en maxtid, t.ex. 2-3 min, och har man inte hittat doften inom den tiden så är det kört. Men nu är det ju så att det är en ganska så enkel doft för hunden så de flesta klarar ju det, många klarar det på bara en bråkdel av den tillåtna tiden, och då säger reglerna också att man kan få avdrag för diverse olika "fel" som kan inträffa under söket. Vore förmodligen omöjligt att skilja de tävlande åt annars...
Men jag tycker inte om att snabbaste hund vinner... och nu bortser jag från ev. avdrag då. Jag skulle vilja att noggrannhet och ett systematiskt sök premierades, även om det tar en liten stund längre då.
Det pratas ofta om rutinerade hundar som redan vid startlinjen står och suger in doften i nosen och sedan drar iväg raka vägen dit så snart de får starta. Det är förstås en form av sökarbete, men jag tycker inte att det är speciellt varken imponerande eller kul.
Jag vill se en hund som systematiskt och noggrant letar igenom hela området tills den hittar doftgömman. Och som premieras för att den är noggrann i första hand, inte för att den är snabb. Sen får det ju naturligtvis inte ta alltför lång tid heller.... hunden ska jobba snabbt och effektivt, men det ska inte vara tiden som avgör utan hur hunden jobbar, och inte minst hur föraren jobbar med sin hund.
Surt sa räven.... säger ni nu, men så är det inte heller. Jag har en hund som är oerhört noggrann i sitt sök, men som alltid hittar gömman snabbt ändå. Och jag har en hund som inte är så himla noggrann, men som ändå är snabb att hitta rätt. Så de här tankarna har inget med mina egna hundars förmåga att göra.... det är bara funderingar och tyckanden som växt fram hos mig sedan jag började syssla med det här.
För mig är nw ett ypperligt hjärngympa-pass, roligt för både mig och hundarna, och så lätt att variera. Och det är oerhört spännande och roligt att ha kurser där man får se så många olika hundar och upptäcka hur de på sitt egna sätt löser "problemet".
Inget rätt eller fel på något vis... bara mitt eget tyckande om en ganska ny och oerhört populär hundsport. Må var och en utnyttja det på det sätt dom gillar bäst.
Nu är det ju så att det just nu är nosework som "alla" pratar om och vill jobba med, och nw är en del av specialsöket kan man väl säga. Man lär hunden att leta efter en specifik doft helt enkelt, om det sedan är sprängämnen, svampar, narkotika, cancerceller, gasläckor eller eukalyptushydrolat spelar egentligen inte så stor roll.
Men det finns en STOR skillnad och det är allvaret i det hela. Om en hund missar en doftkälla med eukalyptus spelar inte så stor roll, missar däremot en hund en gasläcka så kan det bli en stor katastrof.
Och där kommer det där med olika metoder för inlärning in i bilden. Om man ska lära upp en nw-hund så jobbar man mycket med godis och kartonger, och det är ju inte lika vanligt när det gäller hundar som ska bli specialsökshundar. Där jobbar man lite annorlunda....
Jag ska inte gå in på några detaljer, och jag vill absolut inte påstå att det ena är rätt eller fel, eller bättre eller sämre...., jag vill bara peka på olikheterna.
Nu utannonseras ju brukshundsklubbarnas kurser ofta som kurser i Specialsök/Nosework och jag har ingen aning om hur andra klubbar jobbar på sina kurser, jag vet ju bara hur det går till på de kurser där jag deltar som instruktör. Och jag kan villigt erkänna att trots att jag varit instruktör sedan 70-talet, och alltså har haft enormt många kurser av olika slag, så är det här med specialsök de absolut "svåraste" kurser man kan ha.
Och det beror inte på att det är "märkvardigt" på något sätt, utan det beror på att man inte får lägga sig i och påverka vad hunden gör men ändå ska man få den att göra just det man vill, och inte minst måste man få föraren att kunna läsa sin hund ordentligt.
Och då jobbar jag alltså inte så som nw-instruktörerna gör, med godis och kartonger, utan mer så som när man utbildar specialsökshundar. Det är det sättet jag tror mest på, det som ger snabbast och stabilast resultat, och inte minst är det det sättet som passar mig som instruktör. Men som alltid när man har kurser så finns det ofta en hund där man får göra specialarrangemang för att lyckas, så inget är hugget i sten när det gäller vilken metod man använder. Man måste anpassa sig till vad varje individ behöver för att lyckas.....
Fast jag har ju hört skräckexempel på instruktörer som verkligen gör det lätt för sig och har kurser som dom egentligen borde skämmas för... men det är ju en annan sak det
Men vi ska ha klart för oss att det här (nosework) är enkelt för hundarna. När dom väl fattat vad som förväntas av dem så är det en baggis att hitta en eukalyptusdoft. Har dom bara fått lära sig vinsten med att hitta, doften så är det ganska så enkelt om man är hund. Sen ska dom ju helst markera också, men det är en annan sak det.
Och eftersom det här med nw har blivit så otroligt populärt så finns det ju naturligtvis också tävlingar i nosework. Och där är jag inte alls med....
När jag hoppade på utbildningen till specialsöksinstruktör så lät det lockande med tävlingar, men när jag blev lite mer insatt i just nw så slocknade intresset snabbt.
Och tur är väl det, för det är en dyr sport... inget för fattiga pensionärer...
men det är förstås inte det som är anledningen till att jag inte är nån fan av nw-tävlingar.
Tävlingarna går nämligen på tid... det gäller att hitta doften (i de högre klasserna är det flera dofter) på så kort tid som möjligt. Det finns en maxtid, t.ex. 2-3 min, och har man inte hittat doften inom den tiden så är det kört. Men nu är det ju så att det är en ganska så enkel doft för hunden så de flesta klarar ju det, många klarar det på bara en bråkdel av den tillåtna tiden, och då säger reglerna också att man kan få avdrag för diverse olika "fel" som kan inträffa under söket. Vore förmodligen omöjligt att skilja de tävlande åt annars...
Men jag tycker inte om att snabbaste hund vinner... och nu bortser jag från ev. avdrag då. Jag skulle vilja att noggrannhet och ett systematiskt sök premierades, även om det tar en liten stund längre då.
Det pratas ofta om rutinerade hundar som redan vid startlinjen står och suger in doften i nosen och sedan drar iväg raka vägen dit så snart de får starta. Det är förstås en form av sökarbete, men jag tycker inte att det är speciellt varken imponerande eller kul.
Jag vill se en hund som systematiskt och noggrant letar igenom hela området tills den hittar doftgömman. Och som premieras för att den är noggrann i första hand, inte för att den är snabb. Sen får det ju naturligtvis inte ta alltför lång tid heller.... hunden ska jobba snabbt och effektivt, men det ska inte vara tiden som avgör utan hur hunden jobbar, och inte minst hur föraren jobbar med sin hund.
Surt sa räven.... säger ni nu, men så är det inte heller. Jag har en hund som är oerhört noggrann i sitt sök, men som alltid hittar gömman snabbt ändå. Och jag har en hund som inte är så himla noggrann, men som ändå är snabb att hitta rätt. Så de här tankarna har inget med mina egna hundars förmåga att göra.... det är bara funderingar och tyckanden som växt fram hos mig sedan jag började syssla med det här.
För mig är nw ett ypperligt hjärngympa-pass, roligt för både mig och hundarna, och så lätt att variera. Och det är oerhört spännande och roligt att ha kurser där man får se så många olika hundar och upptäcka hur de på sitt egna sätt löser "problemet".
Inget rätt eller fel på något vis... bara mitt eget tyckande om en ganska ny och oerhört populär hundsport. Må var och en utnyttja det på det sätt dom gillar bäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)