söndag 30 juli 2017

Inte ofta jag grips av panik, men idag var det nära....

Var ute och tränade lite och det var gassande varmt, så jag åkte ner till älven för att hundarna skulle få svalka sig.

Ni vet... stora mäktiga Indalsälven, bred och djup och med våldsamt strömmande vatten så nära utflödet i havet.

Och hundarna plaskade och drack och hade det lite skönt. Matletaren Salza gick lite sina egna vägar och uppenbarade sig plötsligt med något i munnen, hon tänkte byta till sig en godis.

Fyndet idag var det här, riktigt smaskigt och illaluktande....  en stor laxstjärt.


Hon fick sin godis, och där stod jag med en stinkande laxstjärt.... hundarna var våldsamt intresserade och jag förstod att någon av dom säkert skulle sno åt sig den igen om vi gick därifrån och lämnade den. 

Så jag passade på i ett obevakat ögonblick och kastade ut den i den strömmande älven. Fast obevakat ögonblick... så löjligt att tro det när Jippie är med.

Laxstjärten hamnade i vattnet och sekunden efter dök även Jippie i. Och det är lite läskigt med älven just nu. Den är strid och strömmen är som sagt stark, och bara nån meter från land är det många meter djupt. 

Laxstjärten sjönk naturligtvis, men Jippie skulle ha tag i den.....


Ni ser att jag tappar fattningen lite där...  han ser nåt vid ena bropelaren som han antagligen fått för sig är laxstjärten, och jag förstår ju att kommer han så långt ut i strömfåran så tar han sig inte tillbaka till stranden sedan.

Allt oväsen omkring är semestertrafiken på E4:an som går över bron där vi är... och det gör ju inte mig lugnare när jag inte vet hur väl jag hörs ut över vattnet. Det försiggår en hel del hojtande och tjoande mellan filmsnuttarna...  han var ute i vattnet länge, och man kan se på filmerna att han simmar och simmar och simmar, men han kommer inte direkt nånstans.


Han kom ju upp på land till slut, men han tittade långt efter det där, vad det nu var, som syntes i vattnet långt borta vid en av bropelarna.

Usch...   det var faktiskt lite otäckt. Tänk om lilla Jippie hade följt med strömmen, han hade aldrig haft krafter att ta sig i land om han hamnat mitt ute i strömfåran....



torsdag 20 juli 2017

Förbannade kartonger!!!!

Nu får jag sota för min ovilja att jobba med kartonger när det gäller nosework-sök. Tycker ju inte att det är nåt kul alls med kartonger, så vi har ju mest jobbat med annat, rumssök, utomhussök, fordonssök och allt man kan tänka sig... men inga kartonger.

Och ni som orkat läsa mina inlägg vet att vi misslyckats på två doftprov, och det beror på att Jippie lurar mig. Jag kan inte avgöra om han menar allvar eller ej med sina markeringar. Han gör snygga, till synes bergsäkra markeringar vid en kartong.... och det är fel.

Och det är så jäkla irriterande, för när det gäller alla andra typer av sök så är det inga problem alls att förstå när han hittat det han söker. Han är, i alla för mig, väldig tydlig när han hittat doften i andra sammanhang, men med kartonger är det totalkört. 


Igår hade vi en trevlig dag tillsammans med en hel hög hundvänner. Vi träffades på Norra Berget här i stan, ett stort och populärt utflyktsmål på sommaren, massor av störning, folk, hundar, lösspringande höns och så bilar på alla håll och kanter....    men sånt störs ju inte mina hundar av.

De olika sök som vi fixade till gick så bra så... men när det var doftprovsträning då funkade ingenting. Jippie markerar glatt både den ena och den andra kartongen,  och hur ska då hans matte veta när han så småningom faktiskt markerar den rätta kartongen??

Snygga liggmarkeringar... vid fel kartong. Vet ni att jag blir lite galen på det här.....

Jag är ju inte dummare än att jag inser att det hela är mitt eget fel, men hur sjuttan har då hunden lärt sig att markera rätt doftställe i alla andra typer av sök???? Det är de där jäkla kartongerna som spökar...

Och som ni vet så AVSKYR jag att ge upp....  så nu har jag anmält till ett doftprov igen. Och igår fungerade, som vanligt, ingenting som hade med kartonger att göra.

Än så länge finns det ju inget tak för hur många gånger man får göra det där doftprovet så med lite tur så kanske vi lyckas innan både jag och hunden är för gamla för att orka stappla fram längs kartongraden.

Och det är ju så att trägen nästan alltid vinner... försöker man tillräckligt många gånger så lyckas man med lite tur till slut. När jag tänker så, så tänker jag alltid på när jag åkte runt på jaktprov med min Samson. Där fanns en annan deltagare som alltid var på samma prov, och ofta ytterligare fler där vi inte var med. Hunden hade noll jaktlust, men var vacker och väntade bara på sitt pris på jaktprov för att bli utställningschampion. På den tiden måste man ha en merit från jaktprov för att få titeln....

Som sagt... många prov var dom på och prov efter prov nollades...  ända tills det provet dök upp där hunden råkade trampa upp en fågel som låg och tryckte i gräset. Hunden jagade som sagt inte, så den var bara nån meter från matte när fågeln "stöttes"... och med bristande jaktlust så försökte ju inte heller hunden att gå efter fågeln när den lyfte. Fågeln sköts, landade 15 m från hunden som faktiskt lyckades apportera in fågeln till föraren.... och priset och championatstiteln var i hamn.

Så sensmoralen i det här är att man aldrig ska ge upp...  är man tillräckligt enträgen (och har stor plånbok) så har man förr eller senare turen på sin sida och lyckas....  kanske  

Fast min plånbok är våldsamt liten, och mitt tålamod är nästan ännu mindre...  men som sagt, jag AVSKYR verkligen att ge upp.


tisdag 4 juli 2017

Nya erfarenheter

I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut... och det är ganska så kul att vara i den här åldern och hitta saker att göra som man aldrig tidigare gjort. Man är aldrig för gammal att lära sägs det ju, och det ligger nog någon liten sanning i det. 😃

Jag var i alla fall tidtagare vid Timråklubbens allra första nosework-tävling och eftersom jag inte tävlat nw själv, eller ens sett en tävling tidigare, så var alltihop en alldeles ny erfarenhet. Och eftersom jag tycker det är så himla intressant att se hur hundarna löser sin uppgift så hade jag rena julafton, 50 ekipage passerade under dagen.

För er som kanske inte vet...  det finns en dold doftgömma i ett begränsat område (där doften är en droppe eukalyptushydrolat), och hunden hade i det här fallet 2 minuter på sig att hitta doften och tala om för sin förare att den hade hittat det de letade efter. Och det finns fyra sökområden, utomhussök, inomhussök, behållarsök och fordonsök.

Föraren vet naturligtvis inte var doften finns, men för oss som visste det så var det ganska så tydligt att många hundar hittade doften, men de markerade inte tillräckligt tydligt så att förarna förstod, utan de bad istället sina hundar att leta vidare, och misslyckades då eftersom tiden hann gå ut.

Grejen är alltså att hunden ska leta, och sedan markera så tydligt att föraren säkert kan säga var doftgömman finns. Tiden stannas då föraren säger "Markerat!" och i slutänden är det den hund som snabbast, utan några fel på vägen, lyckas hitta gömman.

Det var inte så många som lyckades vid de två sökområden där jag tog tiden. Det var ett utomhussök och ett fordonsök och det var inte jättelätt, men som sagt.... många hundar nosade på rätt ställe utan att "säga till" och eftersom det är föraren som skall avgöra om hunden hittat rätt eller ej så hjälpte det ju inte när inte föraren förstod sin hund.

Jag lärde mig massor bara genom att titta på de olika ekipagen. Jag fick massor av tips om hur man INTE ska göra.... och även om jag säkert är fullt kapabel att göra om alla felen själv, så var det intressant att se och  klura på hur förarna skulle gjort istället.

Och jag fick bekräftat vikten av att:

* lärahunden att leta riktigt lågt. Båda gömmorna var placerade bara nån cm över marken, och de flesta hundar var aldrig så långt nere med nosen. De kände vittringen, letade runt omkring, men gick aldrig riktigt långt ner.

* lära hunden att gå riktigt tätt inpå doftkällan, frysmarkering måste vara det allra säkraste markeringssättet.  En hund gjorde en snygg liggmarkering vid ena doften, men fick inte godkänt eftersom matte inte kunde säga tillräckligt exakt var doften fanns.

* lära hunden att jobba självständigt. I de fall där föraren engagerade sig för mycket såg man tydligt att hunden drog ner på sitt engagemang i samma takt som föraren ökade sin aktivitet.

* vänja hunden vid att jobba där andra hundar rört sig... och då utan att den bryr sig om andras dofter. Ganska så många hundar ägnade sig åt att undersöka ovidkommande dofter mycket noga, och tiden rann iväg så att de inte hann finna doften. Som åskådare ser man väldigt tydligt när hunden gör över från ett nw-sök till att kolla av andra hundars dofter och spår. Men allting är ju lättare när man står vid sidan om och tittar på

* planera söket. Kolla in sökområdet och gör upp en plan....  följ planen till att börja med, men var vaksam på hundens reaktioner och anpassa söket därefter.

* bry dig inte om att försöka gissa vart doftkällan finns, fokusera på hunden eftersom han/hon är den enda av er två som har minsta lilla chans att hitta doften.

Ja det fanns mycket att se och lära, och inte minst fanns det mycket att klura på och fundera över. Något som slog mig redan vid första ekipaget var något som jag fick lära mig under min utbildning till specialsöksinstruktör....  hunden kopplar ofta inte på nosen förrän en bit in i sökområdet och missar därför den allra första biten. Just vid fordonsöket var det väldigt tydligt, doften satt långt fram på det första fordonet och många hundar missade att söka där, och när sedan resten av fordonet + det andra fordonet var genomsökt, då var tiden ute så den missade första delen hann aldrig bli undersökt.
Det fanns som sagt mycket att klura på och himla intressant var det.

Och det var en hel del som fick en gammal lydnadsnörd att hoppa till då och då... ni vet det där med belöningar och godis och leksaker och så. Allt sånt är ju tillåtet i nw, men i början av dagen kändes det lite ovant att t.ex. se hur föraren tog fram belöningen innan söket, lockade med den och stoppade ner den i fickan igen med ett löfte om att "du får den sen". Eller hur kamptrasorna hängde ut ur fickan medan söket pågick. Allt sånt är som sagt tillåtet och säkert också bra... men för en gammal lydnadsnörd, som jag är, tog det ett antal hundar innan jag vande mig.  

Man blir ju lite inspirerad av att stå och bara titta på, förhoppningsvis kan det jag såg inspirera till lite träning med mina egna hundar. Jag stod och funderade på hur t.ex. Salza skulle löst uppgiften, hon är ju bombsäker och ganska så snabb på att hitta rätt ställe. Och hon är noll störd  av omgivningen, oavsett vad som händer runt omkring. skulle varit kul att testa, men nu vet jag ju var gömmorna fanns så man kan kanske rekonstruera det vid tillfälle, vi får se.

I alla fall så är det våldsamt intressant att se hundar och förare jobba...  rent av lyxigt att få se 50 ekipage som har samma uppgift att utföra och alla löste det på sitt eget lilla vis... eller löste det inte alls, men då gjorde dom ju ändå på sitt egna lilla vis.

Och nej, vi var ju inte med så det här är ingen bild från tävlingen....