söndag 18 december 2016

Lite blandat från gårdagen...

Hmmm...  snacka om säkerhet på nätet. Hade klantat till mitt lösenord hit till bloggen och jisses vilket strul med att få ett nytt. Men nu är jag här i alla fall....

Tänkte berätta lite om gårdagen. Vi tränade nosework ihop med ett gäng andra hundar och det gick bra... för alla doggsen. Och det är ju kul eftersom alla har gått kurs hos oss på klubben.

För min del var det Salza o Jippie som fick jobba, och Salza är ju stjärnan av mina två hundar när det gäller det här. Hon jobbar självständigt, lugnt och metodiskt och hittar bombsäkert doften. Att hon sedan inte har nån markering (annat än att hon stannar upp och tittar på mig och sedan försöker komma åt att äta upp doftkällan) är ju helt och hållet mitt fel som inte jobbat med den biten.

Hon imponerade på mig när vi sökte på en bil. Hon jobbade sig runt bilen jättesnyggt. Letade spontant noga i hjulhusen och vid navkapslarna, sniffade längs hela sidan på bilen, kollade av bakänden och sedan andra sidan på bilen lika noggrant. På fronten satt doftkällan bakom ett av extraljusen och den hittade hon utan problem...



Jippie hittade också doften utan några större problem, men han är inte lika metodisk och noga. Han hann nosa av omgivningen lite också...



När vi tränat klart bar det iväg ut i skogen, Ibsen hade fått vänta i bilen medan de andra två jobbade och nu fick dom alltihop rusa av sig lite energi. Men när vi gått en rejäl runda och var på väg mot bilen igen så närmade vi oss en skymd sväng på stigen där vi gick, och jag skulle precis ropa in Ibsen, som sin vana trogen var lite före oss andra, när det plötsligt dök upp en schäfer runt den där svängen.

En hysteriskt skällande schäfer som direkt riktade in sig på Ibsen där han stod. Ibsen gör så, han fryser till en staty när det oväntat kommer en främmande hund alltför nära honom.

Ibsen stod där, blickstilla, och schäfern rusade runt honom och fortsatte att stormskälla. Runt, runt, runt... i en rasande fart, och Salza och Jippie tittade med stort intresse på det där som försiggick 30 meter framför oss. STANNA!!! sa jag till dom och dom stod blickstilla hos mig.

Men...   Nä nu jäklar... sa Salza plötsligt och drog iväg för att tillrättavisa den där stökiga schäfern. Hon är ju lite av polis när det är stökiga hundar i närheten. Matte ropade STANNA och Salza stannade och kom tillbaka. Jippie såg då ut ungefär som att Ok då, då tar väl jag hand om det där då... så honom kopplade jag snabbt.

Jag ropade på Ibsen men han kom förstås inte. Han hade ju en schäfer som storskällande ringade in honom där han stod. Jag ropade igen, och han började trava mot oss, då fick han istället en skällande schäfer efter sig som nafsade honom i hasorna.

Tack gode gud att Ibsen är som han är, tänkte jag då... vilket jäkla slagsmål det skulle kunna bli. Ibsen travade på mot oss, med schäfern nafsande i hasorna, fortfarande storskällande.

Men plötsligt så upptäckte väl Ibsen att det faktiskt var en tjej som hängde honom i hasorna, Han stannade och började flirta med den där vidriga schäfern, inte visste jag att han hade så dålig smak när det gäller kvinnor ...  😉

Jag ropade igen, men nu var kurtisören Ibsen igång så nu lyssnade han inte. Schäfern hade i alla fall blivit tyst och bara det var ju en välsignelse...


Jag stod kvar där jag var och höll koll på de andra två hundarna och tänkte att det väl måste finnas en ägare till den där eländes hunden nånstans. Och så småningom kom det en karl runt kröken, han gick fram till sin hund, tog henne i halsbandet och drog henne därifrån, och i och med det så sprang Ibsen tillbaka till oss.

Inte ett ljud sa schäferns husse, och inte en blick åt vårt håll. Han bara tog sin hund och drog iväg med henne. Jag gick efter, vi var ju på väg åt samma håll nu då, och såg att han vek in i skogen en bit bort...

Tänk vad folk är vårdslösa med sina hundar. 2-3 minuter är en lång tid, men det tog säkert minst det innan han dök upp på stigen. Och om man har sin hund lös utan kontroll på den så riskerar man ju förstås att möta nån annan som också har sin hund lös utan nån som helst kontroll.

Så som hans hund uppförde sig så tiggde hon stryk av en annan hund. Det var inte precis något lugnt och fint hundspråk hon använde när hon tog kontakt.Hon kan tacka sin lyckliga stjärna för att det var Ibsen hon sprang på och att han lät henne hållas utan att säga ifrån. Hade jag inte haft ordning på Salza så hade hon gett sig in i det där och då hade det blivit lajbans värre, hon tål inte hundar som bär sig åt på det där viset.

Och hade jag inte haft ordning på Jippie så hade det blivit katastrof. Den killen går inte av för hackor, han backar inte för nånting när adrenalinet slår till.

Men man kan ju inte bara släppa lös sin olydiga hund och hoppas på att alla andra har kontroll på sina hundar. Även om man struntar i andras hundar så borde man väl i alla fall vara rädd om sin egen hund?

Jaja...  ännu en gång hade vi tur och det avlöpte lyckligt, undrar när vår tur tar slut?





torsdag 8 december 2016

Så länge sedan....

Ja det är ungefär som vanligt nu för tiden.... låååååångt mellan inläggen här. Men nu är det dags...



Och det som föranleder det här inlägget är några funderingar om det där med ideellt arbete i klubbar och föreningar.

Det blir svårare och svårare att få tag på folk som vill lägga en del av sin fritid på ideellt arbete. Och det gäller även när det är arbete som innefattar deras egna fritidsintresse, så nu kommer jag att hålla mig till vad som händer i hundvärlden eftersom hundar är mitt stora intresse.

Jag som gick en hård skola på 70-talet har rent av lite dåligt samvete varje gång jag säger nej till att hjälpa till med något. På den tiden var det ingen som fick betalt för att man hade kurser eller ställde upp på tävlingar eller utställningar eller prov av olika sorter och slag. Jag tror inte ens att tanken fanns hos någon att man skulle kräva ersättning för att man gjorde något som man tyckte var roligt....

Och det fanns inga privata aktörer på marknaden då... jo det fanns det, men ingen som försörjde sig på att hjälpa hundägare att få ordning på sin hund. De som gjorde sånt privat, de gjorde det utan ersättning och ingen såg något konstigt i det.

Men som ni alla vet så är läget helt annorlunda nu...  Det kryllar av privata aktörer, och tyvärr så är det nog så att inte så många av dom är värda de dyra pengar de tar för sin hjälp till hundägarna. Men det var inte det jag skulle ventilera här....

Jag tror däremot att alla de privata aktörer som dykt upp på marknaden är en av orsakerna till att folk numera inte vill jobba ideellt. Kan den ena få betalt för att den gör en sak så ska den andra ha samma betalning för samma sak.

Och där kommer ju klubbar och föreningar i kläm. De har ingen affärsdrivande verksamhet, och har dessutom fastställda avgifter att hålla sig till när det gäller prov och tävlingar och medlemsavgifter, vilket gör att de har en begränsad budget när det gäller att ersätta funktionärer av olika slag.

Fast det finns förstås vissa funktionärer som alltid får ersättning, men det är då funktionärer där man kräver någon form av utbildning och auktorisation.

Det i sin tur kan slå tillbaka på möjligheten att få ideellt jobbande funktionärer... varför ska han/hon få betalt för sin arbetsinsats när jag jobbar lika länge och inte får nåt annat än lite fika och lunch?

Nu finns det som tur är alltid några ensamma eldsjälar som gärna gör en arbetsinsats utan tanke på ersättning, men dom blir färre och färre....

Och i  och med att dom blir färre och färre så måste kanske klubbar och föreningar dra ner på verksamheten, vilket gör att färre och färre människor kommer in i verksamheten och sedan kanske vill engagera sig på olika sätt.

Sen finns det ju en annan aspekt på det här också...  och det gäller alla dem som på något sätt fått en utbildning av sin klubb/förening. I min värld så är man då skyldig att "betala tillbaka" för den utbildningen, dvs ha kurser eller ställa upp som funktionär i de sammanhang där man fått sin utbildning.

Men så tänker minsann inte alla.... man tar sin utbildning och försvinner bort i fjärran, tacksam för kunskaper som man själv kan dra nytta av på olika sätt, men inte en tanke på att betala tillbaka till den klubb som stått för kostnader i samband med utbildningen.

Man pratar just nu väldigt mycket om att lydnaden gräver sin egen grav genom alla förändringar i samband med regelrevideringen, men det tror jag inte alls. Så har man sagt varje gång reglerna ändrats, inte minst då elitklassen en gång i tiden infördes. Då skulle lydnaden dö ut, det var väl ungefär universums absolut dummaste idé... att inför den där elitklassen. Och med facit i hand vet vi ju hur det har utvecklats...  och tänk så fel alla olyckskorpar hade.

Däremot så tror jag att alla olyckskorpar som nu pratar om att ideella föreningar går mot sin undergång har rätt. Det kommer, inom en snar framtid, inte att finns tillräckligt många människor som vill jobba utan lön eller annan ersättning, och då försvinner begreppet ideell verksamhet.

Det kanske inte är nåt fel i det, men det blir en väldig apparat att ha anställda vars löner ska redovisas på olika sätt, för att inte tala om vad ett arbetsgivaransvar innebär. Fast visst... det finns andra, enklare, lösningar på det, men faktum kvarstår.... ideell verksamhet är en företeelse som snart är ett minne blott.

Och de här tankarna fäster jag på papper just för att jag (och alla andra medlemmar) i dagarna fick ett brev från SSRK Västernorrland. Där avgår hela styrelsen i samband med verksamhetsårets slut och valberedningen hittar inte tillräckligt många kandidater till de tomma posterna.

Löser man inte det problemet så försvinner också avdelningens sektioner, vilket innebär att verksamheten i Sundsvalls- och Örnsköldsvikssektionen också upphör.

Nu har ju inte just spanielverksamheten varit så blomstrande i Sundsvallssektionen så personligen kan jag kanske tycka att det inte gör nån större skillnad, men det finns annat som berör mig mer.

Springerklubben har ju en liten avdelning som heter Springerklubben Nedre Norra som omfattar hela området från Hudiksvall och vidare upp mot Sollefteå. Verksamheten har legat ner i många år men för några år sedan var det några entusiaster som återupplivade verksamheten och det var ju jätteroligt.

Vi har erbjudits kurser av allahanda slag och medlemsmöten med diverse roliga aktiviteter och det har varit lite extra kul eftersom det enbart har varit springerspaniels på aktiviteterna och deltagandet har varit stort.

Men när nu en del av styrelsen anser att de bidragit tillräckligt och att annat i deras liv kräver mer tid och engagemang, då finns det ingen som vill ställa upp och axla deras poster.

Det i sin tur innebär att avdelningen återigen läggs ner och att de som bor i de här trakterna är hänvisade till Gävle-Dala-avdelningen, som är den närmaste avdelningen. Om nu den finns kvar efter nästa årsmöte... ryktet säger att även där är det svårt att hitta några som vill axla styrelseposterna.

Vet ni... jag är övertygad om att om man fick betalt för att göra sånt här arbete, då skulle det plötsligt finnas folk som är villiga att ställa upp. Kanske inte det "rätta" folket, men i alla fall folk som helt plötsligt har tid och lust i förhoppning om att kassan får lite påfyllning.

Jaja...  alltihop är i fas med tidens anda så det är nog inte så mycket att göra åt det, men tråkigt är det. Och jo då, jag vet att det finns annat som man måste ta hänsyn till här i livet också och att man kanske måste prioritera vad man lägger sin tid på. Men det är anmärkningsvärt att så många, precis vid samma tidpunkt, har så mycket annat att ta hänsyn till.