måndag 14 maj 2018

En lång tråkig skrivelse

Här finns ett utdrag från den skrivelse som jag skickade till det aktuella djursjukhuset här i Sundsvall efter det att Salza insjuknat i ännu en urinvägsinfektion.

Jag påmindes om deras agerande igår när jag ringde Strömsholms Djursjukhus på jourtid och hade problem att få tag på en av Jippies ögondroppar som han måste ha efter operationen. Jag ville veta om jag kunde ersätta dom med någon annan sort, men det fanns ingen där då som hade den kunskapen om ögon så de kunde inte hjälpa mig. Men flera timmar senare ringde de upp mig, då hade en av ögonveterinärerna dykt upp och då kom de ihåg mitt problem och hjälpte mig att lösa det. Helt suveränt bra tycker jag.


I skrivelsen nedan är adressaten borttagen, men en del av er vet ju vart jag brukar (brukade!!) gå med sjuka hundar.

Avslutningen på skrivelsen är också borttagen, den var inte viktig för att berätta om vad som hänt. Men någonstans där i texten meddelar jag min avsikt att anmäla en av de inblandade veterinärerna  för felbehandling. Och det var tydligen det som var det viktiga för ledningen, det var det enda det slutliga telefonsamtalet rörde sig om. Att skydda sig själva i första hand, att bry sig om hur det gick för Salza var väldigt mycket mindre viktigt.

Och det hjälper inte att rota i det som varit.... men å andra sidan gör det ingen skada att dela med sig av sina erfarenheter heller  


Skriver det här med anledning av min springerspanieltik Salza och hennes problem med återkommande urinvägsinfektioner. 

Vid tidigare UVI som behandlades vintern 2017 hade vi kontakt med XX, och där friskförklarades Salza så småningom efter ett flertal antibiotikabehandlingar och krångligheter. XX jag kom då överens om att jag skulle lämna in ett urinprov på kliniken när jag nästa gång misstänkte att en ny infektion var på gång, vi hade gjort så ett antal gånger tidigare.

Det är väldigt svårt att se på Salza när hon har dessa infektioner, hon är en hund med mycket hög tröskel för smärta och obehag, men jag blev misstänksam i början av mars och den 9 mars lämnade jag in ett urinprov. Det var inga som helst problem, personalen i receptionen tog emot provet och sa att ”vi gör väl som tidigare, ringer om det är något som skall undersökas grundligare, annars kommer det en faktura”. 

På eftermiddagen fick jag ett mycket olustigt telefonsamtal från er klinik. Blev så illa berörd av det hela så jag noterade tyvärr inte namnet på den som ringde upp. Vederbörande började i alla fall med att fråga hur jag kunde tro att jag bara kunde lämna in ett urinprov så där utan att hunden var undersökt? Jag försökte flera gånger avbryta och tala om att det faktiskt var en uppgörelse med XX, men jag fick inte en syl i vädret. Jag fick en lång upprörd föreläsning om att så där gjorde man verkligen inte, hunden måste undersökas och sedan var det en veterinär som skulle avgöra om man skulle ta något urinprov eller ej, det var inte min sak att avgöra det. Så småningom när jag hämtat mig och började bli riktigt arg fick jag en syl med och fick då beskedet att det fanns en stor mängd bakterier i Salzas urinprov, men jag måste komma dit med Salza för att få medicin. 

Och det var ju helt OK, sådan var ju tanken från början... kolla urinprovet, behövs det undersökning så ska det göras. Jag förutsatte nog att XX noterat denna överenskommelse i Salzas journal? Eller var det kanske så att den uppringande upprörda veterinären inte ens hade tittat i Salzas journal innan samtalet? 

I alla fall så kom vi överens om att jag skulle komma omgående med Salza, det var fredag eftermiddag och jag ville att hon skulle få sin medicin före helgen. Efter ett par timmars väntan på kliniken träffade jag sedan  YY som undersökte Salza och konstaterade att hon var i fin form förutom lite feber och alla bakterier i urinen. Urinprovet skulle skickas för odling och Salza fick antibiotika och Rimadyl under tiden vi väntade på odlingssvaret. Jag påtalade att Salzas urinvägsinfektioner brukade vara svårbehandlade, och frågade om det verkligen var rätt antibiotika och fick till svar att den här medicinen med största sannolikhet skulle hjälpa. Salza och jag åkte hem och väntade, och väntade, och väntade...

När ingen hört av sig på en vecka så ringde jag på fredag morgon och frågade om det inte kommit något provsvar ännu. Fick till svar att någon skulle kontakta mig. 

”Någon” visade sig vara ZZ som ringde upp kl 18.10 samma dag och talade om att provsvaret kommit och att Salza skulle få ny medicin som fanns att hämta på apoteket. Jag påtalade ännu en gång att Salzas infektioner tidigare har varit mycket svårbehandlade och frågade om hon var säker på att den medicinen nu var den rätta för Salza. 

Jag fick till svar:  Jodå, det här ska hjälpa, hon ska äta den i 10 dagar och sedan lämnar du bara in ett nytt urinprov så får vi kolla det. Men den här medicinen ska hjälpa henne. 

Medicinen hämtade jag dagen efter och Salza fick första tabletten den dagen. Salza visade ganska så snart att hon inte alls mådde bra. Från att som vanligt ha varit pigg och alert trots sina år, så blev hon nu en sjuk hund. Hon mådde uppenbarligen inte bra, och på måndagen började hon matvägra. Om vi lyckades locka i henne några små godsaker så kräktes hon inom en timma upp maten igen. När världens matfriskaste hund, som aldrig tidigare i sitt liv sagt nej till något ätbart, vägrar äta då kan man anta att hon mår rejält dåligt. 

Klockan 8.10 på tisdagen ringde jag till er och berättade hur det låg till, och fick till svar att det inte alls lät bra och att någon skulle ringa upp. 

Klockan 15.25 ringde YY och innan hon ens frågat hur Salza mådde började hon en föreläsning om vådan av överförskrivning av antibiotika och risken för antibiotikaresistens. Till slut var jag tvungen att avbryta henne och fråga vad hon egentligen ville ha sagt. 

Jag fick då det chockartade svaret att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta och att det nu inte fanns något att göra för Salza. Chockad var ju bara förnamnet för hur jag kände mig, men jag ifrågasatte naturligtvis att det inte fanns något man kunde göra. Svaret jag då fick var att med tanke på Salzas höga ålder så var det inte försvarbart att lägga ner mer resurser på henne. 

Jag frågade varför hon då fått den tidigare utskrivna antibiotikan och om den inte kunde hjälpa henne? 

Svaret jag då fick gjorde mig inte mindre chockad... Jag förstår inte alls varför hon fått den, säger YY. Det finns inget i hennes odlingsbild som säger att den skulle kunna hjälpa henne. 

Efter en massa diskuterande hit och dit så skriver YY ut ett nytt recept på annan antibiotika, men påpekar med eftertryck att om den inte hjälper så finns det inget mer att göra. Salza blev tyvärr bara sjukare och sjukare...  

Jag ringde er på fredagen för att försöka få en telefontid med XX då jag ville diskutera Salzas behandling. Fick till svar att XX inte var i tjänst den veckan men den kommande veckan fanns han på plats. Jag var nöjd med löftet att jag skulle få en telefontid kommande vecka och att någon skulle ringa på måndag och ge besked om vilken dag XX hade tid att ringa.  

Samtalet avslutades med att den som svarade hos er återigen lovade att hon skulle höra av sig  till mig på måndagen för att ge besked om vilken dag jag kunde vänta ett samtal från XX.  Men så skedde inte... inte ett ord från er efter det samtalet... och vem är förvånad??? Hela hanteringen av det här ärendet har skapat ett antal frågor.:

Det första samtalet när jag blev utskälld av en av era veterinärer...  borde det inte stått i Salzas journal om min och XX överenskommelse om att få lämna in urinprov vid misstanke om UVI? Eller står det kanske där, men ”någon” var för lat för att läsa journalen? Och har inte era veterinärer vanligt folkvett och vet att man inte beter sig hur som helst mot andra människor? 

Varför måste man alltid ringa (ingen engångsföreteelse just denna gången) och fråga om provsvaret kommit? Finns det inget intresse från er sida att följa upp påbörjade ärenden? 

Är det verkligen OK att en veterinär uppenbarligen skriver ut helt fel medicin? Det är inte mitt påstående för jag kan inte sånt, men det YY sa, och hennes förvåning när hon kommenterade den förskrivningen som ZZ gjort, var inte att ta fel på. Har någon tagit upp detta med ZZ? 

Enligt YY föreläsning om risken med överförskrivning av antibiotika så är det ju ett mycket allvarligt misstag som begåtts eftersom hon tydligen inte heller kunnat läsa av provsvaret korrekt. 

Det känns också väldigt nonchalant från er sida att ingen har brytt sig om att följa upp det här ärendet heller. Noll intresse för att få veta hur det gick med Salza och hennes antibiotikaresistenta bakterier, trots att jag ringde och bad om en telefonkontakt, som jag dessutom blev lovad. 

Men det är väl som YY sa... Salza är gammal och ni kan inte lägga ner så mycket resurser på henne, inte ens låtsas lite intresse. Just nu brottas jag med frågan om vem hos er jag ska anmäla för felbehandling? Jag kan inte anmäla hela kliniken utan det måste vara en specifik veterinär. 

Och jag väntar fortfarande på att någon ska ringa och ge besked om när jag kan få ett telefonsamtal med XX.


Ja där slutar utdraget från min skrivelse.... svaret kom som sagt efter 14 dagar och då var det enbart ett långt försvarstal. Men visst kan ni väl hålla med om att intresset för patienterna är lika med noll? Och att det hela är mer än klantigt skött?

Jag var inte snäll mot den som ringde och försökte hålla försvarstalet, och det tyckte jag inte heller att jag hade anledning att vara.

Det var naturligtvis inte deras fel att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta, det är det ingen som påstår, men hanteringen av hela ärendet är mer än urdåligt skött.

En annan veterinär fick avsluta behandlingen av Salza, och även avsluta hennes liv.


lördag 5 maj 2018

Summering...

Så var vi då hemma igen nu då...  på både gott och ont. 

Gårdagen var lite jobbig...  varken Jippie eller jag sov något natten innan. Han hade svårt att finna sig tillrätta med den stora tratten som var i vägen överallt, och jag hade svårt att sova när han bökade omkring och stötte i allting. Och när han ville ligga på min arm och sova så var det inte jättemysigt med en stor plasttratt över ansiktet på mig. Men han såg!!!  

På fredagen var det tidigt återbesök på Strömsholm och där undersöktes han grundligt. Vi fick åka hem, men ett återbesök ska göras under den kommande veckan. Fast då kunde jag gå till någon ögonspecialist på närmare håll... om det fanns någon. Och det finns ju i Hudiksvall... 8 mil härifrån Får väl betraktas som i närheten jämfört med Strömsholm, vi har fått en tid där kommande onsdag.

När vi efter nästan 2 timmar var klara på Djursjukhuset så rastade jag hundar, sen hastade jag tillbaka till vandrarhemmet för att lasta in all packning i bilen och städa efter oss. En vecka i ett litet rum tillsammans med stundtals 2 hundar genererar en hel del sand och smuts.

Efter ett antal vändor till bilen med all packning jag dragit med mig så dammsög jag och tvättade golv och betalade för migsen var det dags att rasta hundar igen inför resan hemåt. Eller... jag var tvungen att leta upp en bensinstation också, det fanns varken bensin eller mat att handla i Strömsholm. Men sen åkte vi hemåt....

Lång väg hem när man är trött redan innan man startar resan. Men jag var tvungen att rasta några gånger för att droppa Jippies ögon och då vaknade jag ju till lite varje gång. Men vi var inte hemma förrän klockan var nästan halv 7 tror jag....

Men i alla fall jag sov gott i natt.... vad Jippie gjorde vet jag inte, varken en jordbävning eller ett bombanfall hade kunnat väcka  mig inatt. 


Idag är Jippie rastlös. Han är irriterad på tratten som tar i över allt och som gör att han inte kan lägga sig på sina favoritställen. Han är frustrerad över att han måste gå kopplad, vilket han måste i en månad framöver, och det kan jag förstå, han har ju gått lös ute nästan hela sitt liv.

Men Jippie ser nu igen  och om allt går bra i fortsättningen också så att inga komplikationer tillstöter så är det väl värt alltihop... både pengarna det kostar och det merarbete det medför.

Det var så deprimerande att se lilla energiknippet när han inte såg, han gick in i saker och ting, ramlade ner i diken, trampade snett i gropar i marken, trasslade in sig i buskage... och såg inte mig när vi var ute och gick om det var så att han kom 10 m ifrån mig.

Man såg tydligt hur hans ansiktsuttryck visade att han blev obehagligt överraskad då han inte såg de stora pölarna med isvatten som fanns överallt här innan vi åkte söderöver. På promenaden då han glatt travade på och inte såg de där stora pölarna utan plötsligt bara trampade ner i iskall vattensörja...

Fast han verkade inte bry sig speciellt... det enda man egentligen tydligt såg var att han inte ville tappa bort mig, varken ute eller inomhus. Men han kravlade upp ur diken som han ramlat ner i och var lika glad trots det, ramlade i gropar och ruskade bara på sig när kom på benen igen, risken var ju bara att han skulle göra sig ordentligt illa i och med att han inte såg.

Men när jag släppte lös hundarna i en hästhage nere i Strömsholm och inte tänkte på bryggan som fanns där, och vattnet som forsade fram runt bryggan, då såg han faktiskt lite panikslagen ut när han i full fart hade sprungit ut över bryggkanten och hamnade i det kalla strömmande vattnet och jag med möda kunde dra upp honom på bryggan igen.

Och jisses... tänk er att äntligen få springa lös på fast mark i full fart och sedan bara plötsligt befinna sig i iskallt vatten....    men han skuttade iväg i full fart igen så snart jag halat upp honom på land.


Och grannens katter gick säkra för dom såg han inte längre... ska bli spännande att se om han reagerar på dom nu igen. Måste erkänna att jag faktiskt längtar efter att få se honom jaga en katt igen 


Det skulle överhuvudtaget vara väldigt intressant att veta hur han upplever allt det här. Synen försvann väl gradvis även om hela gick ganska så fort, men att sedan plötsligt se igen...  hur känns det tro?

I alla fall så är han nu åter igen en hund som tittar sig omkring när han är ute och går. Förut satte han nosen i marken så fort vi kom ut och så fortsatte det tills vi var hemma igen... nu nosar han naturligtvis också på marken, men han tittar sig omkring också.  Och hans matte njuter av att se att han faktiskt ser igen och kan uppleva vad som händer runt omkring honom.

Det är ganska fantastiskt att man gör såna operationer på hundar också. Grå starr opererar man ju enkelt på människor numera, men på en hund är det tydligen mer komplicerat. Och det är större risk att något går fel efteråt...  men jag hoppas innerligt att det här går bra hela vägen nu.

Just nu har vi fem olika ögondroppar som ska droppas flera gånger om dagen, och så tre sorters tabletter som ska käkas (vådligt populära eftersom han får dom med lite leverpastej) men det kommer att minska med tiden.  Fast minst en sorts ögondroppar kommer han att behöva hela sitt liv men det är det som sagt värt bara han får behålla synen nu. Vi fick en omgång med oss hem, i en trendig liten påse 

Personalen på Djursjukhuset var enormt trevliga. Tog sig massor av tid och verkade inte alls jäktade. Förklarade och berättade och svarade tålmodigt på mina många frågor.... presenterade sig och tog i hand, och när jag tänker efter så har jag på senare tid här i stan träffat många veterinärer och annan personal som varken sagt Hej eller presenterat sig. 

Och det kan nog inte heller förklaras med att dom är dyrare i Strömsholm så att dom har råd att "slösa bort" tid... kollar man mina veterinärräkningar från lokal veterinär så matchar dom Strömsholm ganska så bra.   Jaja, det är en annan historia det, nån gång när vi landat efter det här äventyret ska jag berätta hela tragiska historien om Salzaoch hennes klantiga, otrevliga och okunniga veterinärer. En anmälan om felbehandling väntar en av dem...  men det är som sagt en annan historia det. 

Just nu försöker jag bara att glädjas åt Jippie och att han återigen ser...  och så håller jag tummarna för att vi ska klara oss utan komplikationer framöver. 






tisdag 1 maj 2018

I väntans tider....

Idag bara väntar vi... på morgondagen då Jippie ska operera sina ögon. Läskigt tycker jag, och han är förmodligen helt ovetande om vad som väntar. Helt blind på ena ögat och kan bara skilja på ljus och mörker med det andra ögat...  lilla plutten

Så fort det gått... i februari verkade allt funka som det skulle, då tränade vi lite lydnad, och han jagade rätt på tennisbollar som jag slängde ut i snön. Ingen svårighet alls att markera nedslag eller att hitta rutan i lydnaden.

Och den senaste nw-tävlingen gick ju galant. Då tog han sitt tredje diplom på tre tävlingar, men då hade jag börjat bli misstänksam beträffande hans syn. Inget märktes på tävlingen, men sedan har det gått fort utför.


Igår kom vi hit till Strömsholm, Jippies ögon undersöktes ordentligt och veterinären såg inga hinder för att operationen ska lyckas. Men.... på hundar är det alltid en väldigt stor risk för infektioner i det opererade ögat, och det är farligt. Det kan förstöra alltihop... så några såna vill vi inte ha. Det blir många ögondroppar efteråt, och förutom att operationen kostar en halv förmögenhet så kommer det också att krävas många dyra efterbesök hos veterinären.

Men nu är vi här och imorgon ska det ske. Idag är det ju helgdag så vi har turistat i Strömsholm idag, fast det är ganska så snart gjort, inte så mycket att se här direkt. Men jättefin natur är det och finfina promenader kan man göra... om det bara inte hade regnat.

Vi har kikat på Strömsholms slott idag...  tja... inte så himla imponerande tycker jag. Inte på utsidan i alla fall. En tråkig "park" dessutom, bara gräsmattor och så vintergröna buskar.


Jippie får ju gå i flexikoppel numera, han hittar ju inte mig om han kommer för långt bort och det känns lite läskigt när vi är på främmande mark.

Men jag kopplade loss hundarna när vi kom till en av alla dessa miljoners hästhagar som finns här, tänkte ge dom lite frihet. Alldeles bredvid oss där kortet togs fanns en ångbåtsbrygga och så allt detta vatten som forsar överallt... gissa vem som rusar ut på ångbåtsbryggan och inte ser bryggkanten utan rusar rakt ut i vattnet... från bryggan. Och gissa vem som fick lägga sig raklång på mage och fiska upp honom? Tack och lov att han hade sele på sig... vi tränar med sele eftersom han inte får ha halsband efter operationen... och tack och lov att vattnet var så högt att jag nådde honom.


Det är därför Jippie ser lite våt och tufsig ut på bilden här nedanför.....


Han är totalt orädd trots att han inget ser... och att ha koppel på honom som är van att alltid gå lös är inte kul varken för honom eller mig. Men, men.... koppeltvång kommer att råda minst en månad framöver så vi får väl vänja oss.

Nästan alla områden är naturreservat här, vilket betyder kopplade hundar. Här är en utsiktsplats för fågelskådning...  naturreservat och kopplade hundar alltså.


Men strunt samma, Ibsen finner sig bra i det och Jippie får väl lära sig. I morgon har jag ju bara Ibsen att promenera med, sedan ska jag få låna Jippie från sjukhuset på torsdagen... om allt gått bra.

Usch det blir en nervös dag imorgon innan jag vet att allt gått som det ska.....