En Ynk-studie...

 Nu är han snart 3 år, Ynk von Jämmerlund, och han har mognat ordentligt och kan väl snart betraktas som "färdig". Hundarna behöver ju ofta blir runt 3 år innan man vet riktigt säkert vad man har i kopplet.

Han fick en bra start här i livet när han hade Jippie som förebild. Jippie var en trygg och stabil och oerhört lydig hund, och mycket av det såg man att han förde över till Ynk i en massa olika situationer. 

Men Jippie lämnade ju oss ganska så abrupt för ett drygt halvår sedan, och redan då märktes en förändring hos Ynk. Han var ju med hos veterinären när Jippie dog, och han förstod tydligen att Jippie lämnat oss för han letade inte efter honom och han verkade inte heller deppa ihop och sakna honom jättemycket. Han blev plötsligt vuxnare, lite lugnare och vissa "vilda" beteende försvann helt, han var ju ensamhund nu och det verkade påverka honom. Inte negativt direkt, men han blev lite annorlunda. Och det var inte heller negativt, han blev som sagt vuxnare och lite lugnare och stabilare.

När vi gjorde BPH på senhösten tyckte beskrivaren att han var "en trygg och stabil hund" och i stort sett så tycker jag nog att jag kan skriva under på det. 

Han är, liksom Jippie var, oerhört lydig. Under valp- och unghundstiden kunde han gå ur hand ibland när något var tillräckligt lockande, men (peppar, peppar) det händer inte nu för tiden. Han kan vara lös, se andra hundar utan att reagera något speciellt. Han kan möta andra hundar, både lös och i koppel, utan att bry sig om dom. Han springer lös bredvid cykeln när vi möter folk och hundar utan att han försöker sticka iväg. 

Och ibland på helgerna när det är lite biltrafik ute så får han till och med springa lös bredvid cykeln när vi åker en kilometer på en trafikerad väg. Inte en enda gång behöver jag säga till honom att hålla sig där han ska, han ligger snyggt på min högra sida i höjd med cykeltrampan. 

Han går lös på gångvägarna här och om jag någon enstaka gång är lite lat och inte kopplar honom när vi möter folk så bryr han sig ändå inte. Jag tror inte att det hänt en enda gång att han sprungit fram till någon utan att ha fått lov till det.....  ja, det hände då och då när han var valp o unghund, men som sagt, nu händer det inte. 

Mitt NEJ lyder han ovillkorligt, än så länge i alla fall. Har jag sagt ett tydligt NEJ så lyssnar han oavsett vad det är som lockar. Och det får mig att fundera lite på dagens träningsmetoder där det är förbjudet att förolämpa hunden genom att säga NEJ till den. 

Det är lite knivigt för mig det där. Jag är van att använda ordet Nej i olika sammanhang och Ynk är van vid det också. Han tar inte det som något våldsamt negativt när han hör det, utan bara som en fingervisning att "nej, det där ska vi inte bry oss om nu". I nosework-världen får man felpoäng om man säger ordet Nej till sin hund när den jobbar. Ni kan tänka er så svårt det är för mig att avstå från det när Ynk, som är en oerhört nyfiken hund, vill kika på sånt som kanske inte hör till själva sökområdet. 

Nej, kom här!... så säger jag ofta till vardags och för Ynk är det som sagt bara en hänvisning till att vi ska göra något annat eller gå åt ett annat håll. På tävlingar begår jag en dödssynd..... och får felpoäng för det. Min hund upplever inte ordet Nej som en bestraffning och det borde synas på honom för den som kan tolka kroppsspråket hos hundar. 

Jag är ju av den gammalmodiga uppfattningen att det är bra att vara tydlig mot hunden. Visa tydligt vad jag vill och förväntar mig, då underlättar jag för hunden som inte behöver fundera på vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Frihet under ansvar kan man kanske översätta det till, det funkar förresten precis lika bra på människobarn som på hundbarn. Och.... om nu någon som inte känner mig läser det här.... nej, jag använder inte våld mot mina hundar för att få dom att lyda. 

Igår tog han ju ett dopp i områdets lilla sjö där han normalt inte får bada, men igår brydde jag mig inte eftersom alla de fåglar man brukar se där lyste med sin frånvaro. Men en gåspappa upptäckte honom och kom i rasande fart och körde upp honom ur vattnet, han vaktade förstås fru och barn som fanns någonstans utom synhåll.  

Ynk tog ett par skutt upp på stranden, men var lite tveksam till om den där pippin verkligen skulle få bestämma, så jag såg på honom att han nog tänkte försöka skrämmas han också. Det hade inte varit så bra, så jag sa snabbt NEJ!!! stanna här! och han hejdade sig direkt och nöjde sig med att stirra på den där dumma gåsen. 

Om ni tittar noga på bilden så kanske ni ser att det står en kvinna med barnvagn på andra sidan sjön. Hon promenerade där, men stannade och tittade när hon hörde vilket oväsen gåsen förde när han kom flygande för att skrämma bort Ynk. 

Tänk er vilken katastrof det hade blivit om Ynk inte varit lydig utan slängt sig i och försökt jaga bort gåsen. En lös olydig hund som jagar häckande fåglar i den lilla fågelsjön...  jisses jag kan se tidningsrubrikerna framför mig. 

Nu blev det inga rubriker eftersom jag har en så lydig hund...  och idag har en granne lagt upp bilder på nyfödda små gässlingar (heter det så?) nere vid sjön, så det var ju inte konstigt att Ynk blev utskälld när han störde. 

Jaja... sammantaget så ville jag bara berätta att Ynk är en liten stjärna. Oerhört lätthanterad och lyhörd och lydig. Det enda som får honom att gå ur hand nu är när han ser favorittjejen Isa, då drar han.... och då är matte tyst för då är det ingen idé att ens försöka få honom att lyda. 

Det är så oerhört lätt att ha honom i huset, och eftersom han faktiskt inte är ett underverk utan en helt normal hund så är det lite svårt att förstå att det finns så oerhört många hundar, även i vårt närområde, som bär sig åt som galningar så fort de t.ex. ser en annan hund. 

Häromdagen mötte vi en hund vars ägare med nöd och näppe orkade hålla hunden som skällde och vrålade och slängde sig handlöst i kopplet.... hur står man ut med att ha en sådan hund? Husse kanske hade läst lite för många böcker om att man inte får förolämpa sin hund genom att säga nej eller fy till den...? Eller också hade han glömt köttbullarna hemma just den dagen... ? 

Nej, nu ska jag inte vara sån... ouppfostrade hundar har det alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tråkigt nog får jag väl säga.... det är ju en stor glädje att ha en hund som lyssnar och som med glatt viftande svans gör som jag säger, synd om dom hundägare som aldrig får uppleva det. Och framför allt synd om de hundar som alltid måste gå i koppel och aldrig får lite frihet eftersom deras ägare är för lata att lära dom inkallning och lite vanligt hund-hyfs. 

Ja, det var allt om ingenting det.... bara bladder, men lite tidsfördriv när jag inte hade lust med nåt annat. 

Träna bör man.....

.....annars får man en hund som klättrar på väggarna då och då. 😉Fast Ynk är duktig på att göra ingenting också, fast det finns liksom inga dagar då han gör ingenting alls. Alltid hittar vi på nån liten aktivitet och så springer han ju minst en halvmil om dagen, antingen med husse och hans el-scooter eller med mig och min gamla trampcykel. Nån sorts direkt organiserad träning blir det inte varje dag, men igår blev det det. 

Men det var inte märkvärdigare än att vi träffade en träningskompis och hennes hund och tränade lite nw tillsammans. Men det är kul med lite sällskap ibland, jag tränar ju nästan alltid ensam annars. 

Vi höll till på en stor rastplats i grannkommunen, där var det väldigt mycket liv och rörelse. Bilar som kom och åkte, husbilar som parkerade och så många, många hundar som rastades i omgivningen inom synhåll. Det är ett stort område med lekplats och diverse byggnader och bord och sånt där jox, så där skuttade omkring en hel del barn också. 

Men ingen av våra hundar brydde sig om sånt, de hade fullt fokus på sin uppgift. Det blåste rejält och som vanligt så trodde jag ju att det kanske skulle försvåra saker och ting men det tror jag inte att det gjorde. Som vanligt så underskattade jag tydligen hundarnas nos och deras målmedvetenhet att finna doften. 

Men Ynk är ju som han är han....  på filmsnutten ser man det första området där han sökte. Och där fanns två gömmor och han var framme vid den ena gömman två gånger utan att markera den. Han gör ju tyvärr så ganska ofta....  hittar första gömman snabbt men markerar inte utan vill fortsätta undersöka området. Sedan så småningom går han tillbaka och då markerar han. Vi missade ju en gömma på en tävling just för att han gjorde så... när jag sedan blev visad var gömman fanns så visade det sig att han varit där, men utan att markera, och på tävling räckte sedan inte tiden till för att gå tillbaka. 

På filmen är det en annan gömma han letar sig fram till, den sitter på trädstammen, men på fotot ser man den gömman som han passerade två gånger utan att markera. Och han inte bara passerade, han nosade där gömman sitter utan att markera....  och han var snabbt där första gången...  men hur löser man såna problem? 

Jag är ganska övertygad om att han gör så för att han är så nyfiken på resten av området, han vill utforska alltihop innan han fastnar på en gömma. Men vem vet vad som rör sig i en Ynk-hjärna.... 

Träningskompisen Zahara är en riktig stjärna. Jätteduktig, pigg och alert och drar sig inte för att klättra och hoppa lite överallt för att nå gömman. Hon är också tränad på att söka kong och i den starka blåsten fann hon snabbt en kongbit som satt väl dold och som någon före oss glömt att ta bort. Superduktig tjej det där....   

Jag tog bara ett enda kort på henne igår men det säger en del om hennes engagemang. Den där gömman borde varit jättesvår med tanke på hur vindarna gick och att blåsten var så kraftig, men det var inga problem alls. 

Vi tränade lite på behållare också, jag måste ju få lite bättre ordning på hans sök där, men det är svårt. Han vill gärna putta på behållarna, antingen med nosen eller i värsta fall med en tass.... och det har hänt att han även biter lite i behållaren där gömman finns. Fast inte om det är metallburkar, dom bitar han inte i, men det finns ju tyvärr många andra material som är "bitvänligare"...

Men nu har vi ju inga tävlingar inplanerade så jag borde ha tid att fixa lite med de där problemen vi har, men jag vet egentligen inte om jag har lust. Det kanske blir så att nw mest bara blir en aktivitet som Ynk tycker är rolig och som han blir lite trött i huvudet av (efter ganska många sök 😉  ) men vi får väl se hur det utvecklar sig. 

Det känns inte helt kul att tävla när jag nu vet att jag är så jäkla klantig som hundförare.... fast å andra sidan så kanske domarna behöver en superklant att le åt på tävlingarna också, det kanske blir tjatigt efter några timmar med enbart duktiga ekipage. 

Strunt samma....  Ynk har roligt och egentligen har ju jag det också, och det är ju huvudsaken. 

Känns ju ganska bekvämt....

.... att inte ha någon tävling att planera inför. Efter det att jag blivit totalt odugligförklarad som hundförare i nw-sammanhang så gick jag ju hem och strök oss från de tre klass 2-tävlingar som jag anmält oss till, och ännu har jag inte ångrat mig. 

Jag kanske gör det, för jag gillar ju att tävla, i alla fall så länge jag ser tävlingen som en koll på vad Ynk och jag har lärt oss. 

Kritik är bra var det någon som sa, och det kan jag ju hålla med om... till viss del. Sen beror det ju på hur kritiken framförs... och inte minst varför. Konstruktiv kritik som syftar till att peppa och hjälpa någon att förändra något till det bättre tycker jag också är bra. 

Kritik som enbart fokuserar på det som är fel och galet, det gör ingen som helst nytta. Det enda jag lärde mig var att jag gjorde massor av fel i samband med våra nw-sök, men jag fick liksom ingen hint om hur jag skulle kunna förändra det. Nu kanske jag har varit med så länge att jag borde kunna räkna ut det själv förstås.... eller också är det så att jag faktiskt inte håller med om allt.

Jaja, det sparar en del pengar i alla fall, att tävla nw är inte på något vis billigt. Men vi har tävlat en TEM Utomhus NW1 ganska nyss och det gick bra. Inga supersnabba tider, men han klarade alla söken och för min del så är det ju det som räknas. 

Sen har vi anmält till några andra TEM NW1-tävlingar men där är det lottning som gäller och i år verkar det som att jag har otur när det gäller den biten. Vi får väl se om vi har turen att komma med på någon av dom. 

Vi har tränat lite, mest bara för att trötta ut lilla yrvädrets hjärna lite, och han tycker verkligen att det är jätteroligt med nw. Och han är slarvig med både det ena och det andra, men det vete sjutton om jag har lust att ta tag i det för att förändra det. Jag har tappat tävlingssuget rejält efter avbasningen jag fick, förmodligen har många andra domare tänkt detsamma som jag nu fick höra, och det är ju inte jättekul att ha det med sig i bagaget. 

Lite tråkigt att jag inte kan tävla något annat än nw nu när jag går så illa. Fast jag vet!!!  Man måste inte tävla! men jag tycker ju att det är roligt, det har varit ett stort intresse och gett många roliga minnen i många år. Lite bittert att inse att det närmar sig slutet för alla såna aktiviteter..... 

NW-funderingar

Nyttan med all kritik som vällde över mig för ett tag sedan är nog att jag har tänkt en hel del på hur Ynk jobbar på de olika söken, och på hur jag hanterar honom.

FB-gruppen NW-Efterbanvandringar är kul, och den får i alla fall mig att tänka till lite. Med facit i hand så är det kul, och kanske till och med lärorikt, att titta på de där filmsnuttarna och försöka överföra det på mig själv och min hund. Hur skulle Ynk ha gjort? Och framförallt, hur skulle jag ha gjort?

När jag tänker tillbaka på de senaste tävlingarna och utomhussöken så kan jag konstatera att Ynk är en hejare på att lokalisera dofter långt bort. Nackdelen där är ju att han är kopplad och ska släpa på sin matte, fick han söka lös så skulle allt bli så mycket bättre, men det får de ju sällan. 

Vid en tävling struntade han i min anvisning om var han skulle börja och drog direkt iväg i full fart bortåt, och där längst bort i området, där fanns en gömma som han markerade. 

Vid ett annat tillfälle visade han tydligt att där borta, där finns gömman, matte! men då var det svårt att komma dit från där vi befann oss, men han fixade det, matte bara hängde med så gott det gick. 

En annan gång ville han dra iväg in igenom en trång krånglig passage, matte stoppar honom och säger "där kan jag inte gå, kom här!"  Med facit i hand så visar det sig sedan att han hade en doft i nosen och var på väg dit när jag stoppade honom. Han tog den sedan, långt senare, utom tiden. 

Det är inte lätt för matte att överlämna kontrollen till lilla yrvädret, men egentligen så vore nog det det bästa att göra. 

På fordonsöken är det lite likadant. Vissa fordon struntar han helt i, där har jag äntligen lärt mig att inte tjata på honom. Vi sparar de ratade fordonen till sist om det är så att han inte hittat alla dofter då. Fast han har en liten nackdel av att han är så jäkla nyfiken. De gånger det är ovanliga "fordon" med så vill han gärna kika på dom först och då kan jag bli lite tveksam om det enbart är nyfikenhet eller om han faktiskt känner en doft nånstans där.  Men nu har vi i alla fall lärt oss att den nya trenden för domarna är att sätta båda gömmorna på samma fordon, det gäller att inte gå i fällan och tro att dofterna sitter på olika fordon. 😉

Behållarsöket är däremot vårt STORA  problem. Det beror förstås på att jag så sällan tränar behållarsök eftersom jag inte tycker att det är nåt roligt. Och det är krångligt och bökigt att släpa på en massa behållare.... 

Ynk bara rusar omkring, behållarna far åt alla olika håll och kanter och med lite tur så råkar han springa på rätt behållare. Och han är alltid väldigt mycket mer intresserad av vad som finns runt om behållarsöket. Ofta är det ju möbler eller andra saker som staplats vid sidorna och där vill han mycket hellre söka än bland behållarna. Helt och hållet mitt eget fel, jag vet det... men det betyder inte att jag kan fixa till det. Naturligtvis vet jag hur vi borde träna, men det betyder ju inte att jag gör det. Det är inget roligt att träna behållarsök!!!! 

Inomhussöken då.... där upplever jag egentligen inte att vi har några större problem. Det betyder inte att vi alltid lyckas med de söken, det betyder bara att jag tycker att han gör så gott han kan vid de tillfällena. Han är lite belastad av sin nyfikenhet, han vill gärna undersöka sånt som han tycker verkar lite spännande eller konstigt på något vis, men på det stora hela vet jag inte riktigt vad vi har för problem där. 

Jo förresten, det vet jag. Han är som sagt våldsamt nyfiken, och han tycker att själva sökandet är mer belönande än hittandet, så han kan ibland strunta i en doft som han känner. Han markerar den helt enkelt inte. Ibland kan jag se att han känner nåt och få honom att återvända och markera, men oftast så är han så snabb att jag inte ser något. Då kan han senare återvända och göra en snygg markering, kruxet i klass 2 är ju att tiderna är så knappt tilltagna att han oftast inte hinner till det stadiet där han har utforskat allting och kan återgå till den där första doften han fann. 

Vi har som synes en hel del att jobba med, och matte har en hel del att klura på, men vi ska inte tävla klass 2 något mer på länge nu så det löser sig kanske med tiden. 

Jag tycker fortfarande att statistiken när det gäller utdelade diplom säger allt.... det är nåt som är lite skevt när det gäller tiderna i klass 1 och klass 2. Ofta lika långa/korta tider i båda klasserna, men i klass 2 är områdena större och det är oftast två gömmor. 

Till vilken nytta ska det vara så?  Ynk har sex diplom i TSM klass 1, efter tre diplom får man flytta upp till klass 2... om man vill. Jag ville egentligen inte ens efter sex diplom, tyckte inte att vi platsade i klass 2 ännu men det kom lite påtryckningar som inte var så kul så vi tog steget i alla fall. 

Mitt eget fel och beslut, jag vet. Men statistiken visar ju faktiskt att mina funderingar om att skillnaden mellan svårigheterna i klass 1 och klass 2 kanske ändå inte är så fel. 

TSM Klass 1

Period	Antal tävlingar	Antal hundar	Antal starter	Utdelade diplom

2022	209	2161	7519	2865
2023	48	995	1731	735

TSM Klass 2

Period	Antal tävlingar	Antal hundar	Antal starter	Utdelade diplom

2022	154	968	4809	572
2023	36	530	1191	122

Gammal video... 

Nertryckt i skorna....

Ja så känns det faktiskt. Jag brukar inte ta åt mig så vansinnigt mycket när folk tycker ditten och datten om mitt handhavande när det gäller hundar. Jag tycker att jag varit med så länge, och gjort så många misstag som jag förhoppningsvis lärt mig något av, och jag tycker att mina hundar varit ett bevis på att jag inte är helt totalt oduglig när det gäller att forma bra hundar, men....

Mitt självförtroende klarar uppenbarligen inte av massiv kritik där jag får veta att jag hela tiden, utan uppehåll, gör en massa fel. Att någon påpekar ett fel man gör är ju bara bra, då kan man rätta till det och förhoppningsvis inte göra om det igen... men...

Att precis allt jag, som hundförare, gör är fel, det är bistert att få höra. Jag kan inte riktigt smälta det, och jag kan inte heller bara skaka av mig det. Det borde jag ju kunna förstås, men det går inte. 

Jag borde ju veta vad jag kan och förmår efter alla dessa år med hundar, men kanske är det så att det aldrig tidigare varit någon som "vågat" vara ärlig nog att säga vad de tycker. Kanske är jag precis så klantig som jag nu fick höra att jag var... ? 

Jaja... jag fiskar inte alls efter beröm och klappar på axeln med det här inlägget, sånt tror jag ändå inte  på nu. Jag behövde bara få skriva av mig lite eftersom jag har svårt att släppa det hela. Jag vågar knappt träna med Ynk nu, tänker hela tiden på alla fel som jag förmodligen gör.... och framförallt på alla fel som jag har gjort tidigare. 

Tur att Ynk är en stabil herre som verkar klara av sin klantiga matte.... 💖