Idag är det 11 år sedan min underbara Jippie 💖 föddes och då är det oundvikligt att minnena tränger sig på. Och det är dessutom bara en dryg månad tills det är 18 år sedan den fantastiska Salza föddes. 💖
LP1 LP11 LP111 RLD N RLD F SE VCH SE LCH Kvistagrans Really Hot Salza .
Salza var ju min första springer spaniel. Jag hade tre cockrar före henne men ville ha en modell större, och förutom storleken är en springer och en cocker väldigt lika varandra när det gäller det där som jag tycker är roligt... att jobba med allt mellan himmel och jord.
Salza var verkligen en drömhund när det gällde att jobba. Lättlärd och outtröttlig. Och eftersom jag gillar att träna lydnad så var det mest det som vi ägnade oss åt. Hon blev lydnadschampion bara drygt 3 är gammal och var den första hund inom rasen som tog den titeln efter många års titel-frånvaro.
Rallylydnaden dök upp som tävlingsform och där hade vi mycket gratis eftersom hon redan då var lydnadschampion och så vansinnigt lättlärd.
Hennes matte däremot var/är inte lika lättlärd så när vi kom upp till avancerad klass där högerhandling blev aktuellt då spårade det ur. Hennes matte klarade inte av det.... och hennes matte klarar fortfarande inte av det. Efter att i 50 års tid jobbat med hundar som i alla lägen ska befinna sig på vänster sida av föraren så gick det bara inte.... den klantiga mattens hjärna klarade inte av tankevurpan där.
Salza och jag tränade en hel del jakt också, hon var en duktig apportör både på land oc i vatten och lika lyhörd och lydig i de sammanhangen som på lydnadsplanen. Men vi gick aldrig på några jaktprov.... den biten blev nerlagd när jag flyttade norrut och cockern Samson var ju den sista hunden som jag deltog på såna tillställningar med.
Bild från en vattenkurs där både Salza o Jippe deltog, och där de båda två skötte sig alldeles utmärkt.
På våren 2013 utökades flocken med Jippie, inte släkt med Salza men från samma uppfödare. Och återigen fick jag en hund som visades sig vara en vinstlott. Lika lättlärd och arbetsvillig som Salza, och med henne som läromästare lärde han sig massor av bra saker, saker som jag inte behövde bry mig om, men som var bra och viktigt att han kunde.
Och Jippie var nog den vänligaste och snällaste hund man kan tänka sig. Tolererade alla andra hundar, oavsett kön, och var en glad spelevink hela sitt liv.
LP1 LP11 RLD N RLD F Kvistagrans Yippie hette han i stamtavlan.
På tävlingsfronten kom vi inte lika långt som jag och Salza gjort, men det berodde ju på mig. Jag var inte lika motiverad till lydnadsträning som med Salza, men vi ägnade lite mer tid åt jaktträning och vatten apportering istället. Och så gjorde NoseWork entré i hundvärlden och det blev ju lite av en favorit. Några såna titlar fick han inte, de titlarna fanns inte då, men vi tävlade ganska mycket, tog oss upp i klass 2, han var duktig och tyckte det var kanonroligt.
Salza gick tyvärr bort pga sjukdom 2 dagar innan hon skulle fylla 12 år, och Jippie lämnade oss hastigt och oväntat, också pga sjukdom, när han var 9,5 år, alldeles för tidigt. 😢
Men då fanns Kvistagrans Ynk von Jämmerlund redan i vår flock. Ännu en superkanonbra hund från samma uppfödare som Salza och Jippie. Och Ynk hade turen att ha Jippie som sin läromästare när han var valp och unghund och det var ovärderligt. Jippie var en utomordentligt bra förebild för yrvädret Ynk.
Tyvärr gick ju Jippie bort alldeles för tidigt, men Ynk gör verkligen vad han kan för att fylla tomrummet. Han är precis som sina föregångare oerhört lättlärd, helt outtröttlig när det gäller att jobba och alltid pigg på att göra något. Ställer upp på alla tokigheter som hans matte hittar på, men eftersom hans matte numera är handikappad pga ett knorkigt knä så finns det inte så mycket vi kan göra.
NoseWork sysslar vi ofta med, han är uppflyttad till klass 2 där och har tagit titeln NW 1. Men lydnad och rallylydnad som vi gärna skulle vilja syssla med, det går inte pga mattes knä.
Några rosetter har han hunnit med att samla på sig i alla fall.
Och viltspår skulle säkert passa honom alldeles väldigt bra, men det är också något som inte funkar ihop med dåliga knän. Tråkigt, tråkigt....
Han är en suverän apportör och älskar att leka servicehund och hämta saker. Tidningen bär han stolt in till husse varenda morgon.
Men han sysselsätts ofta med lite klurigheter som inte kräver att matte knä är inblandat och det tycker han förstås också är roligt.
Sån tur att han finns i mitt liv, det skulle vara väldigt torftigt annars. Han finns alltid där jag är, väntar troget på att jag ska få tid för honom och ge honom lite aktiviteter. Och de dagar det är dåligt med sånt, då finner han sig tillrätta ändå och är nöjd med att bara finnas där vid mina fötter. 💖
