måndag 31 augusti 2015

Några tankar runt momentet "Rutan"

Läste en diskussion på FB nyligen, den handlade om olika färger på koner och band i samband med just momentet rutan

Någon hade en hund som inte såg rosa/lila koner och band och ifrågasatte varför klubbarna använder såna färger. Och det kan man ju göra... vad är det för fel på att använda orange/röda koner som man alltid tidigare gjort och som de allra flesta har tränat på?

Men.... vad är det man lär hunden egentligen? Att med blicken fånga in rutan och sedan springa dit? Eller att springa rakt fram tills matte/husse säger annorlunda?

Det sistnämnda är förstås att föredra, då kvittar det vad det är för färg på det ena eller det andra, och det kvittar om det är band eller sågspån eller nåt annat som markerar rutans gränser.

Men det är enklare att lära hunden att visuellt ta in rutan och sedan springa dit, så jag tror att de allra flesta gör så.

Jag gör det...  jag vill att hundarna ska spana in rutan, tänka "aha, där är den och dit ska jag i full fart", men jag har också varit ute för att markeringarna har varit i stort sett omöjliga att se, även för en människa.

Det var när jag tävlade med en av mina cockrar... markeringarna bestod av mörkbruna ganska så stora "tunnor" och bara nån meter vid sidan om rutan stod det nästan exakt likadana tunnor med blommor i.... och där stod också en mörkbrun trädgårdsmöbel (där det satt folk o fikade!!) och mitt på ena "rutsidan" stod flaggstången.

Ja, min hund, och alla andra hundar, misslyckades förstås med det momentet... och idag hade jag kanske protesterat, men jag är fostrad i den gamla skolan där man biter ihop och godtar att man kan drabbas av både det ena och det andra när det gäller galna tävlingsledare.


Men åter till dagens hysteri när det gäller olika färger på koner och band och allt vad det kan vara.

Det är naturligtvis säkrast att lära hunden att bara springa rakt ut tills man säger Stanna! och egentligen nonchalera att det står koner utsatta. Problemet där kan vara att det är svårt att sikta in sig rakt in i rutan om inte hunden tar sikte på markeringarna.

Och bandet/markeringen på marken är ju mest till för att domaren ska kunna avgöra om hunden är inne i rutan eller ej. Ja, föraren också förstås, och det måste jag ju säga att det ä bra mycket enklare att se ett orange band ordentligt, än att se ett litet tunt sågspånsstreck när man står 25 meter därifrån.

Jag har lyckats med att nolla det momentet just bara för att jag själv missbedömde exakt vart hunden stod....  han stod inne i rutan, men jag tyckte att han var utanför...  och då slutade det hela med en nolla i protokollet. Men det var förstås på stenåldern då man bara hade fyra koner, ingen kantmarkering.

Jippie gör ju så här han.....


Och det bevisar ju att han är väldigt medveten om bandmarkeringen. Det har hänt att han stannat utanför rutan och väntat på belöning, när den inte kommer tar han demonstrativt ett eller två kliv över bandet in i rutan, så han har lärt sig att använda ögonen.

Och så vill jag ha det, men det är säkert inte det allra säkraste sättet för att få ett bra resultat.

För den som har råd är det ju en bra försäkring att köpa in massor av olika färgkombinationer på koner och band, men egentligen vore det ju bra om det i anvisningarna stod att en viss färg skulle användas. Min erfarenhet är i alla fall att vissa hundar har svårt för vissa färger...


Och nu blev jag så där himla sugen på att träna rutan...  men då måste jag först gå till garaget och hämta konerna, och sen måste jag traska iväg en bra bit till ett lämpligt ställe för att träna....  eller också måste jag ta bilen och åka nånstans.  Och när jag tänker så, då minskar lusten att träna markant.




söndag 30 augusti 2015

Litar inte på turen....

Nej, jag kan inte påstå att jag haft speciellt mycket tur i mitt liv, så jag förlitar mig inte på att turen räcker till för en tävling i lydnadsklass 2 till veckan.

Jag vill ju väldigt gärna göra den där tävlingen, men ska vi lyckas få ett 1:a pris så skall vi ha mycket tur... och som sagt... jag litar inte på turen så jag har lämnat återbud.

Men det är egentligen jäkligt tråkigt att vara sån... ett kontrollfreak alltså. Och det gäller inte bara när vi ska ut och tävla... det gäller tyvärr i de allra flesta andra fall också. Tänk om ni bara visste så många gånger jag önskat att jag bara kunde rycka på axlarna och strunta i hur det går, och vilka följder det får. Livet måste vara ganska så enkelt för dem som kan vara såna....

Det är detsamma med den där belastningen som heter pliktkänsla...  jag lider tyvärr av den också. Har jag åtagit mig något så gör jag det, och då ska det jäklar i min själ göras ordentligt också. Även om jag ångrat mig tusen gånger sedan jag åtog mig eländet... har jag lovat så har jag.

Och jag misstänker att jag är lika jobbig för omgivningen som jag är för mig själv...  kontrollfreak och ovanpå det höga krav på att folk gör det dom sagt dom ska göra.... och dessutom i tid. Jaja...  man är ju tyvärr som man är, svårt att ändra på sånt.

Men herregud säger ni nu....  åk och tävla, det gör väl inget om det inte går så bra!

Och det gör det kanske inte, men det är inte roligt då, och det ger inga bra erfarenheter till unge herrn som kanske misslyckas med både det ena och det andra utan att vi kan rätta till det just där och då.

Jag tävlar aldrig för att träna... eller testa var vi står...  jag tävlar för att uppnå mina mål, och i lydnadsklass är det alltid att få ett 1:a pris. Hur vi sedan placerar oss i förhållande till övriga tävlande är helt oviktigt... även om det förstås oftast är lite kul att vinna.  

Men vi är inte färdiga med fjärren....  förut satte han sig inte upp... lagd Jippie ligger, kunde man säga då, nu sätter han sig med sånt tryck att han lättar från marken, vilket innebär att flyttar sig lite. Läggandet därefter görs också med sånt tryck att han hoppar framåt en bit... så nu gäller det att hitta mellanläget mellan då och nu... då blir det nog bra.

Och hopp-sitt har samma status som tidigare... om han mot all förmodan sätter sig på andra sidan hindret, då gör han det minst en meter åt sidan. Men jag tror jag ska strunta i det och istället lära honom att alltid söka upp hindret och hoppa när kommandot Hoppa kommer.

Fast då behöver man ha tillgång till ett hinder stup i kvarten om det ska lyckas, och det har vi ju inte så som vi bor. Grannarna uppskattar nog inte att jag placerar ett hinder mitt i gångvägen utanför huset... 

Fast det där med att sätta sig snett tror jag är en "barnsjukdom"... det rättar nog till sig automatiskt med tiden tror jag. Men... det behövs lite mängdträning för det förstås.

Jaja... vi är inte färdiga för klass 2 helt enkelt...  vi har tränat för lite, och det kan jag ju bara lasta mig själv för.

För övrigt är det fullt upp med allting.... jag är ju "ledig" hela dagarna, men för det mesta hinner jag aldrig göra en bråkdel av det jag vill. Som den plikttrogna idiot jag är så går alltid tråkiga plikter före det som är roligt... 




tisdag 25 augusti 2015

Lite att fundera på...

Ja, det kan man väl säga att jag har.... och nu tänker jag på hundträning förstås.

Vi håller ju på med 2:ans moment, Jippie och jag, och det går väl sisådär. Jag måste ju erkänna att vi tränat väldigt sporadiskt, oftast inte alls faktiskt  Det är ju så att man behöver grejor till en ruta, man behöver en apportbock och man behöver ett hopphinder för att träna 2:ans moment, och sånt släpar man ju inte direkt med sig på promenaderna. Och jag måste ta bilen och åka nånstans där det finns ett hinder, och det finns inte så ofta varken tid eller ork till det.

Men nu har vi bara en vecka på oss att få ordning på alltihop innan vi ska tävla, så nu brinner det i knutarna... som vanligt får jag väl erkänna. Jag jobbar ju alltid bäst under press,,

Men efter morgonens hallonplockningspromenad på över en timma var det i alla fall träningsdags. 23 grader sa mobilen att det var, och vad det då var ute i solgasset det kan man ju bara gissa.

Men Jippie han jobbar ändå han, fast mot slutet fick han nog en liten black-out....  men vi tar det från början.


Hopp-sitt började vi med... och det funkar inte alls nåt bra. Att sätta sig på andra sidan hindret verkar vara totalt obegripligt för Jippie. Vaddå????  sitta???? HÄR????

Och när jag till slut får honom att sätta sig så sätter han sig ca 1 m till höger om hindret, och det vet vi ju alla hur enkelt det då är att hoppa tillbaka.... not.  Så vi får träna dels på att han ska sätta sig på andra sidan dels på att han ska kunna hoppa tillbaka trots att han sitter 1 m vid sidan av hindret.

Jaja jag vet!!!!  Lär honom att sätta sig rakt ut från hindret istället... och det ska jag, men vi har lite ont om tid för det just nu.


Vid fjärren har jag lite samma problem..... Sitta????  Du sa Ligg, har du glömt det???  Men idag funkade det faktiskt hyfsat bra, men jag stod bara ca 3 m framför honom.

Apporteringen skippade vi i värmen, den har vi faktiskt inga direkta problem med. Peppar,.. peppar...


Och så rutan då....  vi är på gång där, men det vete sjuttan om vi får till det så som jag vill på den där veckan som återstår.  Vi har inte tränat rutan på jättelänge....

Det här är dagens första försök utan någon som helst påverkan före....  han är jäkligt högervriden min hund, både när det gäller rutan och hopp-sitt 



Han vet på något vis med sig vart han ska vara, men det har inte fastnat tillräckligt för att han ska göra rätt på första försöket.  Och med tanke på hur lättlärd han är så är ju risken att han faktiskt självlärt sig att han först ska ut där på högerkanten och sedan flytta sig in i rutan.... och där kommer berömmet. 

Jaja...  det är inte målet som är det roliga, det är vägen dit som jag tycker är roligast


Vi körde rutan igen och igen och igen och igen.... säkert 25 ggr till (inte i sträck! ) , och man ser på honom hur hans lilla hjärna jobbar. Mot slutet såg man tydligt hur han som vanligt siktade in sig på den där främre högra konen för att sedan räta upp linjen och istället springa in i rutan rakt framifrån. 

Jaja.. trägen vinner sägs det.

Men när vi hade tränat hopp-sitt, fjärren, fritt följ, platsläggande under gång och så rutan då.... då återgick vi till hindret. Och där kom black-outen...

Hoppa! sa matte.... va? vaddå? va sa du? hoppa? vad är det?  sa stackars Jippie och såg helt konfys ut. Så vi gjorde ett enda roligt hopp med hjälp av snörbollen och sedan tog vi ledigt.... 


Och då sprang Jippie och slängde sig ner i skuggan... eller???  Icke....   Då rusade han runt med sin snörboll, och efter några varv runt planen kom han till matte och ville ha dragkamp...  och när han sedan  fått dricka vatten och han insåg att han skulle hoppa in i bilen för hemfärd, då ville han inte alls det. Han stod envist kvar ute på planen och väntade...  men då hade i alla fall hans matte fått nog så då blev det hemfärd i alla fall. 

Men han har en jäkla arbetskapacitet den där Jippie...  visserligen märktes det lite på hans tempo att det var varmt och att han hade en hyfsat lång skogspromenad i benen, men även om tempot inte var lika högt som vanligt så rådde inte värmen på arbetslusten i alla fall. 



måndag 17 augusti 2015

Ingen bra dag idag.... :(

Det finns ju förstås flera anledningar till det, men just nu tänker jag mest på att jag är jäkligt irriterad på unge herr Jippie. 

Han må vara en mysprick av stora mått, men ibland blir jag som sagt jäkligt irriterad på honom. Jag har ju varit engagerad i klubbens rallylydnadstävlingar hela helgen, och hundarna har visserligen rastats ordentligt på morgonen, men sedan har det bara blivit korta rastningsrundor, så idag tänkte jag låta dom springa av sig lite uppdämd energi ute i skogen. 

Men det är jättevarmt och soligt idag också, så vi gick inte jättelångt och när vi gått vår promenad fick dom plaska lite i vattnet och dricka sig otörstiga. Sedan åkte jag till klubben eftersom jag skulle hämta en kvarglömd grej där, och så skulle jag träna lite med Jippie tänkte jag.

Jojo... det var ett dumt beslut. Jippie var inte mentalt närvarande idag...   

Ibsen fick en genomkörare med gamla lydnadsmoment, och han kom ihåg. Fast hans problem är ju att det är så kul så han kan inte vara tyst, men visst kom han ihåg alla moment även om det blev lite slarvigt här och där. 

Och Salza fick också göra lite roligheter, och hon är ju världens mest fantastiska hund. Trots att hon satt och väntade och såg de andra två jobba och var lite uppskruvad och skuttig när jag hämtade henne så kopplar hon omedelbart över på koncentration och fokus så fort hon får ett kommando. 

Jag har alltid varit både imponerad och tacksam över den förmågan, och den finns som sagt kvar trots att hon numera sällan får träna något som kräver precision. 

Och så var det unge herr Jippie då...  och idag framkallade inte vår träning några leenden kan jag väl säga. Jippie befann sig mentalt nån helt annanstans, och hade inga som helst tankar på att ägna sig åt det som matte ville. 

Fot! säger matte....   och Jippie svarar: var är bollen? och där sitter Ibsen och gnäller, och där kommer det en bil, och där borta låter det nåt, och titta!!  där flyger en fågel....  men OJ... matte, snubblar du över mig???  se dig för, för jag har inte tid att hålla reda på dig, det finns massor här som måste kollas.

Hoppa! säger matte..... och Jippie svarar:  vad sa du??? sa du nåt??  Hoppa?? vad betyder det??  

Och när Jippie väl hoppar och matte säger Sitt! på andra sidan hindret, då säger Jippie: Var är bollen då?, där borta kanske? och så skuttar han iväg några steg ditåt... och hitåt... och ditåt... Sitt!!! säger matte igen... vad sa du, säger Jippie? menar du mig? vaddå sitt? det gör man väl inte här?  var ÄR bollen nu då????

Och så fortgår det... fast inte så länge, matte har trots allt såpass förnuft kvar mitt uppe i all irritation att hon inser att det inte är någon idé att försöka träna Jippie idag. 

Men det är så jäkla irriterande....  och i såna lägen får jag verkligen bita ihop för då är mitt bristande tålamod och mitt hetsiga humör på god väg att ta överhanden. 

Jag är ju bortskämd med Salza som alltid ställde upp när jag ville göra något. I hennes värld är nog fortfarande det allra roligaste som finns att jobba ihop med matte tror jag, det verkar så.  

Att få till ett färdigt lydnadsprogram med Jippie, det kräver lite annat det.... och det vete sjuttan om jag har det som krävs. Att det blir fel, och att hundarna inte fattar, det är inga problem, det är ju sånt som är roligt att klura med. Men när dom inte ens vill lyssna för att det finns en massa annat som är intressantare... då jäklar tar mitt tålamod slut. 

Ditt eget fel säger antagligen nån nu, du måste bli intressantare!  Ack ja... för sent att försöka göra om sig, jag är ju den jag är... tyvärr. 





tisdag 11 augusti 2015

Den reflekterande hunden

Jag vet att jag gärna biter mig fast vid mina gamla metoder att lära in vissa moment, men jag har ingen större längtan efter att ändra på mig när det gäller just det, så jag fortsätter i gamla spår. De metoderna har funkat på många hundar och ta mig sjuttan om de inte kommer att funka på Jippie också

Vi var ute i regnet idag och tränade, Jippie och jag. Ja, först gick vi en rejäl promenad, alla doggsen och jag, men sedan fick gamlingarna vänta i bilen en stund.

Först tog jag fram metallapporten, jag kom på för ett tag sedan att han aldrig provat på den. Jag satte Jippie vid sidan, tog metallen i handen och räckte fram den till honom och sa Apport!

Han tog den lika snabbt som vanligt, och spottade ut den lika snabbt. Och så tittade han med frågande blick på mig...  

Jag tog upp apporten, räckte fram den igen och sa Apport en gång till. Och han tog den och höll den som om han aldrig gjort annat. Sedan kastade jag den och skickade Jippie på apportkommando, och det funkade klockrent. Ett par gånger till testade vi, och det var inga som helst tveksamheter från Jippies sida.   Nu har vi ju ingen direkt användning för just det momentet ännu, men prova kan man ju alltid.

Sen körde vi lite vanlig apportering, med en träapport, och det går i en jäkla fart både ut och in. Risken med det momentet är bara att det kan bli lite för roligt, vilket innebär lite slarv i så fall. Men hellre det än motsatsen, och just idag gick allting finfint.


Men sedan var det dags för fjärren, och vilken tur att matte redan är vithårig, annars skulle hon bli det i ett nafs..

Jippie har ju sitt egna lilla sätt att lägga sig på. Han flyttar både fram- och bakben bakåt när han lägger sig... hur knepigt som helst. Men han har gjort så i hela sitt liv, och det är jättesvårt att ändra på det.  Men det är oftast bara vid första liggkommandot, vid de senare liggkommandona är han ju redan stilla med stjärten på marken och då lägger han sig "normalt". Jaja...

Vi har ett annat "problem" med fjärren också. När jag lägger honom lägger han sig direkt (på sitt egna konstiga sätt) och när jag sedan ska lämna honom måste jag ju säga något så han förstår att han ska stanna kvar. Och lagd Jippie ligger.... jag tror allvarligt talat att han tror att jag försöker lura honom genom att säga Sitt...

Nej du matte, det där går jag inte på. Har du sagt Stanna så har du....

Ja inte vet jag, vi får väl traggla vidare så gott vi kan.


Men sen så avslutade vi med mitt favoritmoment... rutan. Och nu hade regnet börjat ösa ner så jag gjorde det lite enkelt för mig och satte bara ut fyra koner utan band emellan, och det är ganska så nytt för honom.

Han visste att han skulle springa till rutan på  mitt kommando.... MEN...  han siktade in sig på den främre högra konen.

Och det är nu dagens rubrik passar in. Jag stod bara tyst o stilla o väntade när han placerade sig på linjen strax bakom den där eländes konen.

Han tittade sig omkring och tog ett kliv över den osynliga linjen in i rutan. Där stannade han och tittade förväntansfullt på mig... nu då, matte???

Nej, matte bara tittade på honom och han tog ett steg till in mot mitten i rutan, och där fick han sin belöning.

Men det går inte att göra så med Jippie...  han lär sig hela den långa gången då. Ställa sig vid konen, flytta sig, fråga matte, och sedan flytta lite till.

Det såg jag tydligt när vi körde ett par gånger till, så då fick det bli min gamla stenåldersmetod istället.


När han återigen sprang i riktning högra främre konen sa jag Nej, fel!!!!

Han stannade upp och tittade konfunderad på mig, på rutan, och på mig igen.

Kom hit så gör vi om, sa jag och han kom skuttande. Och vi gjorde om... och samma sak hände.

Vi gör om igen, sa jag och det gjorde vi. Och nu var han lite tveksam, sprang saktare mot rutan, började svänga av mot den högra främre konen men ändrade sig och tog riktning mitt in i rutan.

Och matte jublade och slängde hans älskade snörboll.... 

När vi lekt med bollen en stund gjorde vi om, och samma sak upprepades, men nu hade han bättre tempo. Han började svänga av lite mot den där eländes konen, men ändrade sig och sprang rakt in till mitten av rutan. Och naturligtvis blev det klang o jubel igen...

Och tredje gången var det ingen tvekan alls.... raka vägen in i mitten av rutan.


Jaja, jag vet... lång väg kvar ännu, men det är så himla kul att se hur han klurar och funderar för att hitta rätta lösningen. Och jag tror stenhårt på att ett moment "sitter" bra mycket bättre när dom själva har klurat ut vad som krävs, än om man hela tiden lotsar dom rätt.

Fast.... på sätt och vis lotsar jag ju honom rätt genom att tala om att "det där är fel" men eftersom han sedan själv får klura ut vad som ger belöningen så känns det ändå som att han måste klura och tänka till själv.

Vi får se hur det slutar....  så här gillar i alla fall jag att jobba, och om man tror på det man gör så brukar det funka.





måndag 10 augusti 2015

Lite knep o knåp...

Ja visst är det lite pyssel av allehanda slag när det är tävlingsdags. Ja, i alla fall om man är sektoransvarig och det är dags för två tävlingsdagar med rallylydnad till helgen.

Massor av både stora och små saker som ska kommas ihåg, eller fixas, eller be nån annan fixa det, eller.....  ja, listan kan göras låååång. Tur att det finns duktiga människor som hjälper till och drar en stor del av lasset 

Fast jag tycker ju att sånt är roligt förstås, det är bara synd att det blir så komprimerat under några dagar. Fast det är mitt eget fel.... vi hade så få anmälda när anmälningstiden gick ut så jag höll tävlingarna öppna för anmälan in i det längsta.

Men jag vet i alla fall vad jag ska göra den kommande helgen


Något som jag dessutom borde göra är att träna med Jippie. Men det är faktiskt bara att inse orken inte räcker till hur mycket som helst numera. Jag önskar att jag hade en trädgård där jag kunde ha träningsgrejor stående, då vore livet väldigt mycket enklare. Nu ska man släpa iväg sig själv och hunden nånstans och dessutom dra med sig en massa prylar också.... det känns tyvärr ofta alltför jobbigt.  

Pensionärslivet sägs ju ha en massa fördelar, men vet ni?  Jag saknar faktiskt den tiden då jag jobbade heltid och hade hundar att ta hand om, förutom en son. Då hann jag massor.... jobba, sköta hem o hushåll, träna hund, ha kurser, gå kurser, tävla...  fast det var väl så att orken fanns då förstås. Har man inte orken så kvittar det hur mycket vilja man än har.... 

Och imorgon är sista dagen för anmälan till den där tävlingen jag egentligen vill anmäla till...  nedrans... 




onsdag 5 augusti 2015

Sommaren var kort i år....

....  till och med nästintill omöjlig att upptäcka.  usch och fy... Det spöregnar ute och man får ha tröja på sig inomhus till och med, och det är mörkt som på hösten utanför fönstren trots att det är mitt på dagen.....  

Vet ni att jag fördrar en rejäl snöstorm istället för ett rejält spöregn, trots att jag avskyr snö och vinter. Men regn i alla dess former är faktiskt värre...

Jag tror att i alla fall Jippie ska få ta en tur på löpbandet idag, han har en massa spring i benen och det blir ingen lång promenad i eftermiddag inte...   

Och det är bra med det där löpbandet, det ger inte bara lite motion åt benen utan även åt huvudet. Jippie måste koncentrera sig på vad han gör när han går där, annars åker han av bandet... och det är alltid jobbigt för ett litet yrväder att vara tvungen att fokusera mer än nån sekund i taget.


Vi var iväg och tränade lite i går i alla fall.  En av de få gånger vi tränat ihop med andra, och sånt är ju alltid nyttigt.  Vi petade lite i apporteringen som på sätt och vis är alltför rolig. Det resulterar i att ingången visserligen sker i galopp, och det är ju bra, men det blir slarvigt eftersom det är så roligt. Hans fokus ligger inte på att lämna apporten till mig, utan att ta den och springa med den. 

Han springer inte iväg med den, han kommer raka vägen till mig, men han gör vad han kan för att ha lite lattjo lajbans på vägen in... och det ser lite slarvigt ut. 

Och som avslutning var vi med på sittande i grupp och platsliggning i grupp, och det gick ju bra.
Sittande i grupp har han aldrig gjort förr, om vi inte räknar honom och Salza som en liten grupp förstås  men vi har ju tränat mycket stadga och i det ingår ju att sitta kvar tills matte säger något annat. 


Platsliggningen gick också bra, de två andra hundarna är uppe i de högsta klasserna i lydnad så det blev elit-stuk på platsliggningen med det fixade han också. Enda skillnaden var väl att jag inte gick och gömde mig, men han klarade utan problem av att lägga sig och sedan sätta sig i tur och ordning, och han klarade också av att jag ställde upp 3 m bakom honom vid återkomsten. Det har vi aldrig tränat tidigare heller.... men som sagt... stadga är ju stadga, oavsett i vilken form.


Nu när jag ser bilden så ser jag att avståndet är lite väl långt till grannhunden, men skit samma....  det spelade nog ingen som helst roll tror jag. 

Men jag är väldigt i valet och kvalet just nu. Nästa tävling ska ju bli i klass 2 har jag tänkt mig... och jag har redan spanat in en lämplig tävling, men anmälningstiden dit går ut om en dryg vecka, och han är ju inte riktigt klar för klass 2 ännu. 

Jag skulle kunna säga som så många andra... med lite tur så går det nog bra... men jag är ju inte sån. Jag måste veta med mig att "om det går som det brukar, då går det bra!"  det är då vi (förhoppningsvis) gör bra resultat. Jaja, vi får se... under sker ju fort, om dom sker...  


För övrigt så håller jag på och samlar mig för att få ihop ett bra tidsschema för våra rallylydnadstävlingar på klubben. När man gör sånt måste man ha ett fungerande hjärnkontor, och i mitt fall så tror jag att mitt hjärnkontor tagit semester. Men PM:et måste vara ute till helgen, och där skall alla tider finnas med, så det är väl bara att kalla tillbaka personalen från den där semestern antar jag...