söndag 31 maj 2015

Det finns en enkel förklaring...

Vi (Jippie och jag) var ju anmälda till en rallytävling igår, men känslan innan vi åkte var att vi nog borde lämna återbud.... vilket jag förstås inte gjorde, dumt nog.

Varken hunden eller jag var i form för nån tävling, och skam till sägandes måste jag ju erkänna att jag inte tränat rally på evigheters evigheter.

Eller... det är inte riktigt sant. Jag tränar olika moment från rallyn lite då och då när vi är ute och jag känner för det, men det blir ju ändå inte detsamma som på en tävling där det finns skyltar och koner och frestelser och sånt...

En hel bana har vi inte gjort det senaste året tror jag.... och det ligger ju faktiskt lite sanning i att man bör träna om man ska tävla. 


Men jag upplevde samma sak igår som när vi tävlade senast... för 1 år sedan. Han tappar allt fokus och all kontakt i samma ögonblick jag kopplar loss kopplet. 

Och det finns ju bara en förklaring till det... bristande träning förstås. Men det är svårt det där.... när jag tränar "här hemma" på promenader och sånt, då funkar det kanonbra. Men då gör vi förstås ingen hel bana.... men å andra sidan så är det inte så att han tröttnar en bit in i banan, han släpper kontakten direkt i början av banan.

Lustigt det där .... han gjorde finfina resultat i nybörjarklassen, inga som helst problem av det här slaget...  men där är det ju koppel på.

Men som sagt... det är ju enbart bristande träning och dåligt med motivationen...  usch och fy på sig matte.  

Jag predikar alltid för alla andra att hundar gör bara sånt som de tjänar något på... borde kanske ta till mig av mina egna "visdomsord" ibland också.


Idag hade jag tänkt träna lite vanlig lydnad, och då testa hur han funkar när jag kopplar loss för fritt följ. Jag har inte tränat det så himla mycket, har mest ägnat mig åt linförigheten eftersom det är klass 1, men nu är jag nyfiken på hur det funkar med hans fokus och kontakt i det sammanhanget.

Det är ju inga problem att ha honom lös, inte bland andra hundar heller...  han vill gärna ha kontakt med mig och få göra saker.... men frågan är vad som händer under ett fritt följ? Jag har ju hittills mest bara gjort förflyttningar mellan de olika momenten, och där är det inga som helst problem...  men förmodligen tappar han fokus minst lika fort i ett fritt följ som på en rallybana.

Jag får testa det där nån annan dag. Idag blåser och regnar det, och så jäkla entusiastisk att jag går ut och tränar i det vädret, det är jag definitivt inte. 





fredag 29 maj 2015

Samma gamla tjat ideligen....

Just nu är det stackars Cesar Millan som är i blåsväder igen, men det pågår ständigt en ganska så hätsk diskussion på nätet om vilken "metod" som är den rätta när det gäller hundträning.

Till att börja med kan vi ju fastslå att det går mode i det där med att träna hund. Det som var modernt för ett år sedan är redan på tillbakagång för nya trender och idéer, och det är ju inte alltid så bra.

En hund är en hund, och har alltid så varit.... det får man aldrig glömma. Och bara för att en "metod" är gammal behöver den inte vara felaktig. Har den fungerat i många år tidigare så finns det väl ingen anledning att anse att den inte duger längre bara för att nån framgångsrik förare nånstans i vårt avlånga land kommit på nya idéer.

Kan det kanske rent av vara så att det finns mååååånga sätt att träna hund och att de enda metoder som är direkt felaktiga är de där hunden far illa på något vis?

Nu menar jag naturligtvis inte att man inte ska ta till sig av nya idéer och nya tänkesätt, men det ska inte med automatik innebära att man förkastar allt gammalt utan att tänka sig för. Ofta hittar man nåt nytt som är både roligt och effektivt, men lika ofta inser man också att det gamla sättet att lära in något kan vara väl så bra.


En sak som är modestyrt i allra högsta grad är det där med sele på hundarna. Och nej, jag tycker inte om det... sele ska användas i vissa situationer där halsband är olämpligt, men det ska definitivt inte användas på promenader och till vardags. I alla fall inte om man har en hund som drar... och tyvärr är det ju ofta så.... man klarar inte av att lära hunden att gå fint i koppel, då sätter man på den en sele så att inte halsen ska ta skada, och så låter man den dra....  usch o fy säger jag.


Såg faktiskt nåt roligt häromdagen, beträffande det där med sele på hundar...

Var till zoo-affären för att köpa hundmat och samtidigt som jag parkerade kom det en annan bil och ställde sig intill. I den fanns mamma, pappa och vuxen son... och en hund av en STOR ras.

Denna stora hund skulle baxas in till affären för att få klorna klippta förstod jag, och baxade var vad man gjorde. Hunden hade förstås en sele på sig, och den gick precis vart den ville, med den vuxna sonen hängande i kopplet efter. Sedan den avverkat större delen av parkeringen med sonen släpandes efter så slöt mamma och pappa upp på varsin sida av hunden, tog ett rejält tag i selen och medan sonen drog framifrån så styrde mamma o pappa från varsin sida så att de efter mycket möda lyckades baxa in hunden genom dörren till affären.

Därinne blev det sedan jätteroligt, i alla fall för hunden och för oss som tittade på. Mamma, pappa, son och två butiksbiträden behövdes för att lotsa hunden förbi allt intressant och fram till kloklippningen.... och precis när jag betalat mina varor så var det hela färdigt och hunden skulle ut ur butiken.

Och det var ju inga problem, han ville väldigt gärna ut...  det gick i en väldig fart... med mamma, pappa och sonen hängande efter.

Ute på parkeringen vidtog sedan en yster dans när hunden skulle in i bilen...   hunden hade säkert jätteroligt, men de tvåbenta i hans sällskap började se lite svettiga ut.

Jag vet inte hur lång tid det tog att få in hunden i bilen, jag hann lasta in hundmaten och åka därifrån innan de ens var i närheten av sin bil med den livliga hunden. Och i just det här fallet var det kanske bra med sele på hunden, vad skulle annars mamma o pappa hålla i när dom lotsade hunden åt rätt håll?

Ja jisses....  men vilken tur att man ibland helt ofrivilligt får en liten påminnelse om vilka nedrans lydiga hundar jag har...  





fredag 22 maj 2015

Tror kanske att jag tänker om lite...

Jag tycker ju egentligen inte att man ska ha för bråttom upp i klasserna när man tävlar lydnad, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. 

Nu har jag ju visserligen en hund som behöver få mer tävlingsrutin, men det är så himla kul att träna in momenten som finns i de lite högre klasserna. Och tränar man dom så vill man ju så småningom också testa om dom funkar tävlingsmässigt....  jaja... vi får se hur det blir med det.

I alla fall så är vi anmälda till ytterligare en klass 1-tävling i morgon, men jag ska lämna återbud. Jag är inne i en sån där period då jag njuter enormt av att kunna dra ut i naturen med hundarna på morgonen och ströva omkring där i nån timma, och så avsluta alltihop med ett rejält träningspass för Jippie där vi testar lite nya moment. 

Och tävlingen i morgon är inte rolig... vi är totalt 5 tävlande på hela tävlingen, men vi är ändå kallade kl 08.30.... och då får jag gå upp allra senast halv 7 om jag ska hinna rasta hundar och ge dom mat först, och jag har ingen lust med det. 

Det är en sån där typisk tävling där man i första hand tänker på funktionärerna och inte på de tävlande. Hade man haft samling kl 10 hade alla hunnit hem före kl 12 i alla fall... men skit samma. Man har ju alltid valet av avstå när det inte passar, så det gör jag nu då. Och alltid är det väl nån funktionär som blir glad åt en tävlande mindre, och klubben får ju anmälningsavgiften i vilket fall, så på det viset blir alla nöjda.


Nog om det... vi har i alla fall börjat träna på momentet "sändande till ruta" som kommer i klass 2 och det momentet gillar jag. 


När jag satte upp rutan idag så sprang hundarna runt omkring mig och sysslade med lite egna grejer. Men Salza visste ju direkt vad som var på gång och höll sig runt benen på mig, hon gillar ju det momentet lika mycket som jag gör, så jag skickade henne på kommandot Rutan. Hon sprang in i rutan och precis när jag sedan kommenderade Ligg! så dök Jippie upp framför mig och när kommandot Ligg! kom så slängde han sig också ner... 

Det blev ju rätt fast det egentligen var fel, men det kan ju inte han veta, han slängde sig ju ner när kommandot kom, så han fick sin belöning han också. 



Sen fick Salza o Ibsen vänta i bilen medan Jippie tränade. Och han är lite speciell att träna.... fast det är ju alla hundar förstås, alla är ju unika.... men för mig är han lite extra speciell. 

Han är oerhört lättlärd, snappar upp saker och ting väldigt fort, vilket ibland innebär att det blir alldeles fel. Han har ju en klantig matte som inte så sällan gör fel, men det vet ju inte han. Han suger ju åt sig allting lika fort och lätt, oavsett om det är rätt eller fel. 

Och han är smart som sjuttan.... räknar snabbt ut vad som förväntas av honom, och sen gör han på sitt alldeles egna sätt för att nå dit. 



Han är ju så jäkla charmig så jag fick verkligen ta mig själv i kragen för att inte belöna det där, men även om det ser helfestligt ut så är det ju inte det utförandet jag vill ha. 

Här ser det bättre ut, men här har jag flyttat lite närmare rutan för att slippa backandet....  


Men han är alltså inte dum den där killen... på bara några skick har han lärt sig avståndet och det vill jag ju egentligen inte. Jag har ett kort avstånd i början (tvärt emot vad många tycker) och han kan tydligen räkna meter... måste tänka på att variera avståndet ofta. Fast vi har ju precis börjat träna momentet, man kan inte begära att allting ska funka så där på stubinen även om han lär sig fort.

Det som gör honom lite speciell att träna, för mig alltså, är att han inte är lika självständig som Salza är.  Och hennes föregångare på tävlingsplanen, Samson, var också en självständig hund, och det är inte Jippie på samma sätt. 

I vissa fall är han mycket  självständig, men just i lydnadssammanhang är han inte det. Och det är ju en stor fördel egentligen, men det är ovant för mig... och att få mig att tänka om, det går inte på en kvart direkt. 

Däremot är han en kopia av Salza när det gäller att vara outtröttlig när vi tränar.  Jag nöter och nöter och nöter, och vem som helst som såg oss skulle skrika "Sluta nu!! Du håller på för länge!"  men Jippie verkar inte tröttna... och inte jag heller 


Och när jag sedan till slut ändå  plockar ihop, då ser han mest bara besviken ut över att det är slut på det roliga. Hoppas att jag lyckas hålla den där glädjen vid liv, den kan han behöva om vi kommer upp i klasserna där programmet är lite längre och det krävs en hel del uthållighet. Arbetslusten och motorn finns ju från födseln, men just glädjen och engagemanget kan man ju faktiskt förstöra... och då är det svårt att klara lydnaden. 

Men än så länge har vi skitkul, och det är väl egentligen det allra viktigaste... 


torsdag 21 maj 2015

Hon är verkligen suverän...

Gammal är äldst... det visar verkligen Salza så fort hon får chansen

I morse när vi var ute så kom vi till ett träd som blåst omkull. Stammen var inte speciellt tjock, men när jag bad Salza hoppa upp gjorde hon det. Höll balansen direkt, och när jag bad henne gå framåt så gjorde hon det. Trädstammen sträckte sig högre och högre från marken.... och började dessutom gunga när hon gått en liten bit...  men Salza höll balansen, stannade när jag skulle fota och stod som en staty trots det ostabila underlaget.



Unge herr Bråttom försökte också, men när han kom så långt att trädet började gunga, och  han ramlat ner 3 gånger, då sa jag Stopp och belägg.... det krävdes en Salza för att fixa det där. 



Efter promenad och lite plask i vattnet för hundarna så plockade jag fram snusdosan med några eukalyptus-preparerade möbeltassar. Tänkte låta Jippie göra några frisök ute i blåsten för att se hur han hanterade det. Om han kom ihåg.... för det var länge sedan nu som vi tränade på sånt.

Och visst kom han ihåg.... lite för väl egentligen. Han har idag återfått smeknamnet herr Bråttom...  så då förstår ni kanske.

Men han är suveränt duktig på att hitta doften. Fast idag var det lite si och så med markeringen.... första söket gick det bra, då gjorde han allting rätt. Letade och fann doften, lokaliserade den exakt trots ganska kraftig vind och markerade bra.

Sen klantade matte sig och gav en alltför rolig belöning.... så vid nästa sök då slarvade han rejält med markeringen. Det luktar här nånstans... tyckte han då...  Hit med belöningen, matte!

Så då lärde matte sig något i alla fall... lugna, stillsamma belöningar är vad som gäller för den killen i fortsättningen.


Men sen så kom det roligaste av alltihop....

Jag satte Jippie i bilen och hämtade Salza istället. För några år sedan lärde hon sig att leta reda på en bomullspad med kaffedoft på, och det tyckte hon var kanonroligt. Och hon var duktig, letade noga och fann alltid det hon skulle.

Nu lärde jag mig under min utbildning att en hund som "kan" en doft har väldigt lätt för att lära in nästa doft. Det går mycket fortare än när man lär i den allra först doften.... så jag chansade.

Gick till ett av de områden där Jippie tidigare sökt, och där möbeltassen med doft satt kvar på sitt gömställe, satte Salza vid min sida, tog upp snusdosan (min smeller) och lät henne lukta på bomullspaden med en enda droppe doftämne, sedan visade jag med handen och sa Leta!

Och det var jättespännande.... jag har aldrig använt nån smeller på henne tidigare, hon har säkert känt eucalyptusdoften när jag har tränat här hemma med Jippie, men hon har själv aldrig jobbat med just den doften.

Men hon sög åt sig doften, tassade iväg på mitt kommando och rörde sig i ungefär samma området som där Jippie lämnat sin vittring efter sig... fast lugnare och mer noggrant.

Möbeltassen med doft satt placerad inuti en isärsågad kabeltrumma, och det var ingen som helst tvekan från hennes sida när hon tvärstannade i sitt sökande, och sedan jobbade sig fram till kabeltrumman. Där stannade hon, tittade på mig och dumma jag säger Visa matte!

YES..!!. säger Salza, slänger sig fram och krafsar på stället där möbeltassen sitter.

Krafsa får man inte....  fast det är hon tidigare lärd att man får, så hon gjorde bara det hon lärt sig. När jag då sa:  Nej... krafsa inte... visa matte ändå!   så tar hon tänderna till hjälp och sliter loss möbeltassen.

Strunt samma.... markeringen blir nåt att jobba med, men visst är hon väl alldeles suverän som fixar det där på första försöket, ute i hyfsat stark blåst, och utan nån som helst träning på just den doften tidigare?

Hur kan hon förstå att hon ska leta efter just den doften bara för att hon en enda gång fått nosa på min smeller?  Han hade nog rätt, vår duktiga lärare, när han sa att det går väldigt mycket lättare med doft nr 2....

Inte för att jag tvivlade på honom, men inte trodde jag att hon skulle fixa det så enkelt. Och för att försäkra mig om att det inte var rena turen.... och lite hjälp av att Jippie jobbat där tidigare.... så gjorde jag om det på ett "rent" ställe där Jippie inte varit tidigare..... och hon tog det precis lika klockrent då också.

Visst kan man väl bli imponerad av sånt? Att hundarna är så smarta och lär sig utan att vi ens är medvetna om det....  Inte konstigt att de hundar där man jobbar på heltid med att lära dom saker och ting är så fantastiska, när den lilla tid jag lägger på träning ger såna resultat.

Så nu ska han få konkurrens, lilla herr Bråttom. Nu blir det till att träna båda hundarna så att dom klarar doftprovet i Nosework längre fram i sommar. Fast grejen där blir ju markeringen förstås... Salza är snabb med tassarna, och i Nosework får man inte krafsa, men hon har ju fixat svårare saker än så i sina dar...  lilla Salza.


tisdag 19 maj 2015

Det gick fort det....

I går på kursen pratade vi bl.a. om att hundarna lätt lär sig att gå på tävlingsledarens kommando, istället för att invänta förarens kommando.

Salza hade en tendens till det när vi tävlade i klass 3 vill jag minnas, det är ju lite "friare" moment där och det gillade hon... hon var lite onödigt het där ibland. 

Men det är ju ingen risk med Jippie... vi har ju i stort sett aldrig tränat med nån som agerar tävlingsledare. Bara vid ett par tillfällen när vi kollat av läggande under gång, en enda gång nästan hela programmet och så tävlingen då...   näe, det lär dröja innan han lärt sig att lyssna på tävlingsledaren.... eller????

Igår ville jag ha hjälp med att kolla ställande under gång. Han tar ett eller två steg där och det är ju onödigt...  och man ser ju inte själv hur snabbt ställandet är. En tjej kommenderade oss och en annan beväpnades med klicker för att klicka om han gjorde det riktigt bra. 

Nu gjorde han det inte så där riktigt, riktigt bra så det blev inget klick, vilket innebar att vi gjorde om några gånger. 

Och gissa....  efter 4-5 gånger gick Jippie på "tävlingsledarens" kommando. Framåt marsch... Yes! sa Jippie, då går vi då....  Kommendera!   och vips stannade han innan jag ens dragit efter andan för att säga Stanna!

Lättlärda hundar är himla roligt.... ibland. I just det här läget är det mindre roligt.... 


I går morse roade vi oss med lite extrarolig träning...  dummies är kanonroligt, det tycker alla tre hundarna. Fast Ibsen får inte träna med dummisar, jag har gjort det misstaget en gång och det var inte så bra. Han får leta efter saker som inte går att tugga sönder lika lätt...  

Men som ni vet så har jag en alldeles särskild förkärlek för stadgeträning.... och det drabbar ju numera Jippie i första hand. 


Att han har råkat sätta sig på något som irriterar i stjärten kan ju ingen människa hjälpa. Han sitter ju trots allt kvar....  




Ja, han är himla duktig på det allra mesta... och det ställer ju till lite kärt besvär. 
Hur mycket tid och ork och pengar finns det?
Fixar vi allt det här i år?  


Vi ska tävla lydnad. Några fler tävlingar i klass 1 har jag nog tänkt mig, men han får ju tävla klass 2 om det skulle vara så att vi vill det.

Och så ska vi tävla rallylydnad. Fortsättningsklassen är det ju som gäller där.

Och så ska han göra Doftprov i NoseWork i sommar.

Och så ska vi göra ett MH.

Och så vill jag gärna göra ett vattenprov med honom.

Och så skulle jag väldigt gärna vilja starta honom på ett B-prov. 

Dessutom....   skulle jag vilja träna upp både Salza o Ibsen så att dom också kan göra Doftprovet. 


Någon som tror att jag blir sysslolös??? 


Här är en bild från ett NoseWork-pass där han hittat doften och gör en tydlig markering. 









lördag 16 maj 2015

Konstig mekanism det där...

Jag tycker ju att det är världens tråkigaste att gå omkring på gångvägarna här i området när hundarna ska rastas. Det är praktiskt och enkelt, men så nedrans tråkigt. Och är det fint väder så är det måååånga fler än jag som är ute och går, vilket betyder kopplade hundar, och det är ju ingen höjdare precis, varken för hundarna eller för mig. 

I morse tänkte jag ta en liten runda upp i den närbelägna storskogen. Jag tänkte inte gå så långt för just nu är min ork helt obefintlig. Benen känns växelvis som betongpelare eller spagetti när jag ska gå nånstans... och det är inte kul. Vet inte alls vad det beror på men så är det i alla fall


Så vi tog närmsta vägen upp i skogen. Och uppåt är det verkligen... i evigheter känns det som. Och när vi kom en liten bit på väg så såg det ut så här..



Kalhugget och risigt och tråkigt, men strunt samma, vi skulle ju bara gå en kort runda så vi skulle ju strax vika av hemåt igen.  Men.... 

På nåt märkligt vis så lever hjärnan ibland ett eget liv helt för sig själv, helt skiljt från övriga kroppen.

Kroppen sa: Gå hemåt!  NU!!  
Hjärnan sa:  Det är så skönt att gå i skogen, ta en liten tur upp genom skogen vet ja.... 

Och hjärnan segrade, vi travade iväg, uppför och uppför och uppför....



Och även om vi hade lämnat kalhygget bakom oss så fanns det "naturligt" fällda träd lite här och var.


Såna här träd är ett dilemma när man har ont i ryggen och dessutom ett trasigt knä....  för högt att klättra över med mina korta ben, egentligen för lågt att krypa under med tanke på både rygg och knä, men omgivningen var inte sådan att den inbjöd till att gå runt heller... så då är det bara att krypa. Praktiskt att vara hund i såna lägen... 


Och precis där vi kom ut ur skogen fann vi en sån där härlig vitsippedunge som vi naturligtvis var tvungna att föreviga. Vitsippor är det helt omöjligt att någonsin tröttna på... 


Efter vitsipporna hade vi inte så långt hem, men jisses så trögt det gick. Funderade på om jag skulle stanna vid garaget och bosätta mig i bilen över dagen, men jag hade ju inga nycklar med mig så det gick inte.  


Men man kan ju fråga sig hur man är funtad där uppe i hjärnkontoret egentligen. Superjobbigt att gå i skogen, ännu jobbigare att gå uppför och uppför och uppför, ingen ork alls, benen kändes verkligen som spagetti och jag ville egentligen inte gå ett steg till.

Samtidigt var det en annan del av mig som njöt ohämmat av att gå omkring i skogen, trots alla berg och stenar som vi skulle uppför.  Och när vi väl var uppe så långt upp vi kunde komma och det bar iväg neråt igen, då kändes det nästan lite som att...  "kanske ska jag vika av här och gå en liten bit till, annars är vi ju snart hemma igen". 


Känns nästan som att man inte har kontroll över sin egen kropp och och sin egen vilja...  de där två, kroppen och hjärnan, verkar köra sitt eget race, utan mig. Fast... är det så att det är viljan som är den starkaste och avgår med segern så ska jag väl kanske inte klaga, den är för närvarande mycket roligare att ha att göra med än min gamla trötta kropp.  





torsdag 14 maj 2015

Ett av våra sätt att träna stadga

Stadga hos hunden är livsviktigt tycker jag. Att kunna sitta stilla när man blivit tillsagd att göra det, eller att ligga stilla när matte sagt Stanna kvar!

Suveränt nyttig kunskap i många olika situationer... när man möter stökiga hundar, eller när det kommer en lös hund springande fram till oss, när folk stannar för att prata... ja det finns massor av vardagssituationer där det är kanonbra med stadga.

Och går vi sedan över till jaktträning eller lydnadsträning, då är det minst lika viktigt.

Och stadga tränar jag med mina hundar jättetidigt.  Jag kan t.ex. utan problem sätta både Salza o Jippie på kommandot Stanna kvar! och sedan slänga/lägga ut ett antal dummisar i buskagen och sedan skicka en i taget för att leta upp en dummy. Och den som inte får springa iväg och leta sitter snällt kvar och väntar på sin tur...  och då är dom inte kopplade utan lösa.

Jätteduktigt tycker jag, men för mig är det också självklart att dom ska klara en sån sak.

Häromdagen passerade vi områdets lilla sjö och där var det ett par änder i en vattensamling alldeles intill vägen. Jag satte Salza o Jippie ner och så satt dom där och tittade på änderna. Men antagligen blev änderna störda av oss för plötsligt flaxade de iväg och det var bara några meter framför nosen på hundarna.

Salza tittade inte ens på dom, hon vet vad som gäller i det läget. Men lilla kvicka Jippie klarade också av den frestelsen utan några som helst problem. Satt stadigt kvar och följde fåglarna med blicken när dom flaxade iväg.



I morse när vi avverkat rastningsrundan så tränade jag lite med Jippie. Och när vi var färdiga med det så var det dags för lite störningsträning i samband med platsliggning.

Jag hade använt en kaninboll (en boll med kaninskinn på) som belöning åt honom när vi tränade, och den var ju kanonrolig. Han for omkring som en galning med den där bollen i munnen....

Men sen så släppte elaka matte ut Salza ur bilen, la Jippie på ett Ligg-kommande och Stanna kvar! sedan slängde jag bollen åt Salza som naturligtvis blev jätteglad och glatt skuttade iväg efter den.


Ja, ni kan se själva...  visst är han frestad, men han ligger. Och han ligger utan att jag behöver påminna honom, och han är tyst (jag har tagit bort ljudet på filmsnutten för det blåser så förbenat och det blir ett himla oljud på filmen). Han tittar väldigt konfunderad på mig, fattar antagligen inget alls, men han ligger trots frestelsen.  Lite extra konstigt är det nog också att jag står snett bakom honom, men det var ju bara för att jag skulle få med båda hundarna på filmen.

Och varför ska man alltid stå framför hunden när man träna platsliggning? Det gör man visserligen på tävling, men det är väl inget som hindrar att man varierar sig när det är träning.

Jag kör alltså med ren lydnad när det gäller stadga, oavsett situation. Det är en gammal förlegad metod enligt många, det finns numera nya tanker runt just sån träning, men eftersom jag ännu inte gett upp hoppet om att få möjlighet att testa mina hundar i jaktsammanhang så tränar jag det på ett sätt som jag vet fungerar i alla olika tänkbara situationer.

I jaktsammanhang är det ju så att de allra flesta som inte gör så bra resultat gör det just på grund av bristande stadga....  och det är ju märkligt i sig för det är ju något som alla kan träna hur mycket som helst var som helst.

Men OK då... det är liiite svårare med levande vilt som drar iväg, än en boll som studsar iväg framför nosen, fast principen är ju densamma. Stanna kvar! om jag sagt Stanna kvar! oavsett vad som händer runt omkring. Så tänker jag, och så tränar jag...  och jag tror inte alls att mina hundar mår illa av min träning. Det är inte frågan om tvång och elakheter, utan helt enkelt konsekvens och tydlighet... och en skopa envishet från mattes sida. 

Nedrans duktig är han i alla fall, lilla yrvädret Jippie, men det tar på lilla huvudet. Han blir trött av sån träning, och det visar ju att det faktiskt är jobbigt....  och då är han ju värd ännu mer beröm. Vore det inte jobbigt så är det ju inte heller nån speciell prestation att klara av det.



tisdag 12 maj 2015

Det är lite bittert att inse att det faktiskt är sant

Den där gamla sanningen om att trägen vinner... eller att träning ger resultat... eller nåt annat talesätt i samma kategori. Det är bara att bita i det sura äpplet och inse att det är så det ligger till och att det inte blir några resultat bara för att man tänker och önskar sig det.

Och nu tänker jag förstås på det där med hundträning igen. Tålamod är ju inte min främsta egenskap direkt, och det är ju synd för det är en ypperlig egenskap om man ska träna hund. Envis som synden kan jag däremot vara om det kniper, och det är inte helt fel det heller... 

Men allt det här bladdret kommer från tankar runt gårdagens kurstillfälle förstås. Om jag håller mig till klass 1-momenten så "kan" han ju grunderna i alla momenten, men det finns finlir kvar att jobba med. Men det är svårt när man oftast tränar ensam, man behöver nån som t.ex. ser hur ställandet... eller läggandet... ser ut, det kan man inte avgöra själv.

Något som man däremot kan jobba med alldeles själv, det är det som i stort sett alltid kräver mest jobb.... linförighet/fritt följ. Och för vår del är det största kruxet att få till Jippies fulla fokus på mig medan vi går.

Eller... krux och krux...  jag ser ju att han svarar kanonfint på de hjälper han får när jag tar mig i kragen och tränar seriöst, men det är ju helt enkelt så att jag inte tycker att det är så roligt att träna det där momentet... därför slarvar jag med det, och då blir det ju inga resultat heller.

Men jag får så dåligt samvete...  det behövdes inte många träningstillfällen förrän han förstod att han, förutom att sätta sig vid min sida, också skulle titta upp på mig när jag stod stilla och sa fot till honom.  Och att det fastnat det såg jag på tävlingen förra veckan. Så fort jag ställde upp och sa Fot så var kontakten där... men när jag sedan börjar gå då blir det lite sisådär med det.

Men igår när jag under en pyttekort stund direkt kanon-belönade då han "råkade" titta på mig under linförigheten, då såg jag genast en förändring i hans beteende. Han var direkt mer benägen att hålla koll på mig och strunta i omgivningen...  han är inte direkt svårlärd, lilla Jippie


Tänk så duktig han skulle vara om han hade en matte som gjorde det hon skulle... på det sätt det ska göras. 


Men förutom att det i sig är roligt och nyttigt att gå kurs så föder det en hel del tankar och funderingar när man ser och hör hur andra kursdeltagare jobbar och resonerar. Och det är ju bra...   med nya tankar och funderingar alltså. Man ska passa sig för att fastna i gamla spår alltför länge, eller att vara rädd för att prova nytt.

Fast det är svårt att släppa sånt som man av erfarenhet vet funkar bra bara för att prova något nytt som just då är på modet. Men det är klart.... provar man inte så vet man ju inte heller om det kanske ger ännu bättre resultat än det man gjort tidigare. Fast man måste känna för, och inte minst tro på, det man ska göra annars går det absolut inte bra.

Jaja...  en sak är i alla fall säker och det är att det blir ingen hund tränad så länge jag sitter här och knattrar på tangentbordet. Fast...  ikväll kör jag igång en rallylydnadskurs på klubben så det blir nog inte så mycket träna egen hund idag...  lite kursförberedelser och så det gamla vanliga hemmavid som alltid ska göras plus hundpromenader, tiden har en benägenhet att aldrig räcka till tycker jag. Eller också är det orken och energin som aldrig räcker till numera... inte vet jag, men det är väl kanske det troligaste.






torsdag 7 maj 2015

Jippies premiärtävling

Japp.... i går hände det  I fredags upptäckte jag att Hudiksvall fortfarande hade sin tävling öppen för anmälan, så jag anmälde, och igår var det dags. Snabba ryck ibland...  

Och det var mååånga år sedan jag var nervös inför en tävling, men igår var jag det. Vet ju vad lilla Jippie kan när vi tränar, men tävling är nåt helt annat det. Men nån gång måste ju vara den första och nu kändes det som att det var dags.

Jippie trodde han kommit till paradiset när vi kom fram. Miljoners miljoner dofter överallt och han undersökte nästan varenda en.

Lång väntan var det, men så småningom var det dags för vår klass. 6 startande, och vi hade startnummer 2.


Platsliggning, betyg 10
Hunden bredvid sätter sig upp, och lägger sig efter en stund ner igen. Jippie kikar lite på den när den sätter sig, men ligger stilla.

Tandvisning, betyg 10.
Jippie sitter som ett litet ljus, alldeles stilla. Hunden innan var lite stökig så domarens kommentar till skrivaren när hon var klar med Jippie var: "Så här ska det se ut!"

Linförighet, betyg 8.
Ok, sa Jippie när vi gick ut på planen, jag hänger med!
Vi ställde upp på anvisad plats, tävlingsledaren frågar om vi är redo... och då upptäcker Jippie att det står nån där mitt på gräsmattan... som pratar med oss...  och han stirrar intensivt.
Jippie!! säger jag...
Ja, säger han och slänger en blick på mig innan han återtar stirrandet på tävlingsledaren.... ser du inte att det står nån där... som pratar med oss!!!
Vi kom i väg i alla fall, men första sträckan och första vänstersvängen hade han fortfarande fokus på tävlingsledaren... sent sättande... och sedan ett snett sättande.
Ungefär lagom tills programmet var slut hade han slutat vara fixerad vid tävlingsledaren...
Man kanske ska träna på att bli kommenderad? Vi har inte gjort det nån gång...  

Läggande under gång, betyg 8
Något sent läggande. Antagligen fortfarande lite konfunderad av tävlingsledaren som stod där och babblade.

Inkallande, betyg 10
Helt OK. Full fart och en snygg ingång.

Ställande under gång, betyg 9.
Tar ett steg. Synd, för jag tror att han till vardags gör det helt perfekt, men igår var det ju inte "till vardags" förstås

Apportering, betyg 7.
Sitter ej still.  Och här ska hans klantiga matte ha en stor smäll för det var helt och hållet mitt fel. Jag höll fram apporten så långt ifrån honom att han var tvungen att resa sig för att nå den.
Nåt så jäkla klantigt.... 

Men när han tagit den så satte han sig ner, och satt sedan och stirrade upp på mig och höll apporten alldeles stilla i munnen. Kanonsnyggt, förutom mattes klanteri.... tur att inte de där 3 poängen var avgörande.

Hopp över hinder, betyg 10.
Snyggt och prydligt, inga problem.

Helhetsintryck, betyg 10.
Trevligt ekipage! Fint samarbete! 
Och den här 10:an är jag ju glad för förstås, alltid roligt om domaren tycker det ser trevligt ut!


Det hela slutade på 182 poäng, ett 1:a pris och som lite extra grädde på moset även klassvinst. 

Jag måste ju erkänna att jag hade förväntat mig att han skulle fixa ett 1:a pris, annars hade jag ju inte anmält mig, men jag är ändå lite överraskad över att det gick så bra. Men det är bara att njuta, nästa gång kanske det går åt skogen, sånt vet man aldrig med en orutinerad hund.

Över huvud taget var alla klass 1-hundarna oväntat duktiga. Inget resultat under 150 p och det tror jag är ovanligt i klass 1, eller också är det så länge sedan jag tävlade så jag glömt hur det brukar vara.

En lång kväll blev det i alla fall... åkte hemifrån strax efter klockan fem och var inte hemma igen förrän klockan var nästan halv elva, men det var det ju värt förstås.  











tisdag 5 maj 2015

En ny variant

Gårdagens tävlingslydnadskurs gav lite att tänka på, och till viss del måste jag lära om.

Jag har ju alltid varit bortskämd med arbetsvilliga, livliga hundar som gärna jobbar. Och så är det fortfarande, Jippie är superlycklig så fort han får en uppgift, som han sedan utför i flygande fläng.

När det gällde Salza (jag bortser från tidigare hundar nu, inlägget blir säkert lååångt nog i alla fall) så behövde hon aldrig nån regelrätt uppvärmning, varken före tävling eller träning. Hon var superfokuserad och redo oavsett vad vi gjort sekunderna innan. Och i och med att hon alltid fixat att hålla fokus till 100% så vet jag ju att jag ofta slarvat med förberedelser och sånt, men det har ju alltid funkat ypperligt i alla fall. Man blir bortskämd då...  och slarvig. 

Jippie har minst lika mycket motor och arbetsvilja som Salza, men han är en helt annan typ av hund, och dessutom är han ju kille. Kanske är det många som inte håller med mig nu, men min erfarenhet, efter att ha haft 4 tikar och 5 hanhundar, är att hanhundarna ofta mognar senare och dessutom alltid är lite barnsliga/flamsiga hela livet. Och det är bra det, det är det som är charmen med en hanhund... de blir inte gamla gubbar på samma sätt som tikar kan bli gamla kärringar på äldre dar.


Till saken nu då....  Jippe är precis lika outtröttlig som Salza när det gäller att jobba. Jag upplever aldrig att dom tröttnar och inte vill. Enda sättet att få dem att visa att de är trötta och nöjda är att sluta jobba, då slocknar dom ganska omgående om vi gjort ett rejält arbetspass. Men under tiden de jobbar då är det full fart hela tiden.

Och när jag säger "rejält arbetspass" då är det rejält. Här snackar vi inte om några minuter, min filosofi där är att de måste lära sig att vara uthålliga och jobba så länge det krävs, och för att komma dit finns det ju bara en väg. Och det är ju så jäkla enkelt när man har hundar som aldrig tröttnar...

Och i går på kursen upptäckte jag en sak som jag inte sett förut. Jippie fick jobba en hel del med lydnadsklass 1-momenten, och jag upptäckte att den hunden kan man dra upp hur långt som helst i aktivitet utan att han blir slarvig. Tvärtom.... ju mer jag peppade och stressade upp honom, desto mer fokuserad o uppmärksam blev han.

Förmodligen har en del av er upptäckt just den saken för länge sedan med era hundar, men med de hundar jag har haft har jag ju aldrig behövt tänka så förr. Det här var en helt ny tanke för mig när det gäller att jobba med min egen hund. Jag har ju ibland rått andra att göra så, men när det nu gällde min egen hund då tänkte jag inte alls tydligen.


Av det här kan jag alltså dra slutsatsen att jag har varit tråkig i vår träning, inte varit värd Jippies hela uppmärksamhet med andra ord, han har alltid varit lite väl nyfiken på omgivningen. Men jag har jobbat ungefär likadant med honom som jag jobbat med mina tidigare hundar....  det är farligt att fastna i invända rutiner.

Kanske kan jag ursäkta mig med att jag har tagit för givet att han, som har ett så livligt temperament, skulle flippa ur totalt om jag lät honom släppa loss ordentligt. Tänk så fel man kan ha....


Igår hade jag en gammal skinnkrage med mig. Den älskar han att kampa och leka med, och den använde jag flitigt. Det var då jag upptäckte att han skärpte till sig ju mer uppspelt han blev.... det blev ett helt annat driv och en helt annat koncentration i det han gjorde.

Och när vi tränat med den och kampat och levt rullan rejält, då la jag honom för en platsliggning i utkanten av planen där de andra tränade. Och han låg tryggt där, så elaka matte tog fram skinnet och viftade inbjudande med det runt omkring honom. Jag var så nära som bara nån halvmeter från nosen på honom med det där skuttande skinnet, men han låg stilla. Han är duktig den där Jippie....

Däremot så kunde han inte hoppa igår. Klass 1-hoppet har aldrig varit något problem, men igår sprang han förbi hindret. Först trodde jag att det berodde på att jag lagt på en extra planka så det blev lite högre, men när jag tog bort den plankan så sprang han likväl förbi istället för att hoppa.

Hmmm....  hjärncellerna jobbade för fullt i min dimmiga hjärna och så kom jag på orsaken. Eftersom hindret var högre än vanligt så hade jag satt honom ett par meter längre bort från hindret, och dessutom ställt mig själv ett par meter längre bort på andra sidan hindret. Tanken var att hjälpa honom med en rejäl ansats eftersom det var ganska så högt nu då, och sedan ge honom rejält med plats att landa och komma in till min sida ordentligt.

Tji fick du, sa Jippie.... gör du inte som vanligt så blir det fel i min lilla hjärna. Och när jag väl kom på var felet låg, och satte honom på det vanliga avståndet från hindret, då funkade det perfekt igen, även med den högre höjden.

Han lär sig saker och ting nedrans fort, och det är ju, som i just det här fallet, inte alltid av godo. Just när det gäller hindret så ska vi träna på det... då ska jag träna på att skicka till hinder som står på en massa olika platser i förhållande till var Jippie är. Kommandot Hoppa ska få honom att kolla efter ett hinder och sedan springa dit och hoppa över det... oavsett var det står. Det brukar var en kul övning när dom väl snappat upp vad man förväntar sig... 


Fast... hoppet har han kunnat i evigheter, enligt mig alltså. Igår visade han att man aldrig, aldrig kan vara helt säker på något när det gäller hundar.

Hans apporteringen är en paradgren, enligt mig. Det ansåg jag ända tills jag lånade en apportbock och fick se min apportglada och duktiga hund riktigt spotta ut apporten sedan han som vanligt ivrigt tagit den. Igår testade jag igen... främmande apport = spotta ut!

Och jag måste erkänna att jag blev liiite irriterad då. Han bär allt möjligt när jag ber honom om det, varför ska man då behöva spotta ut en apport bara för att han inte burit just den tidigare?

Jaha ja, sa Jippie och blängde på mig när jag lät irritationen lysa igenom. Ska du vara sån, då kan du ta den där jäkla apporten själv!! Jag tänker ALDRIG mer ta en apport!!!

Men... en rolig skinnkrage gör underverk även i såna fall....  fast inte sjuttan känner jag mig speciellt säker på att han apporterar främmande apportbockar inte. Men, men... livet ska ju vara lite spännande...


Men kontentan av allt det här bladdret är i alla fall att jag nu måste lära mig att värma upp, nästintill stressa upp, lilla yrvädret innan han ska prestera något när det gäller just tävlingslydnad. Han jobbar ändå, och han jobbar helt godkänt....  men han har ju oturen att ha en krävande matte

Jag vill ha lite mer fokus och lite mer engagemang, och det verkar som att massor med kamp och lek är det som får honom att skärpa sig det lilla extra som jag vill ha.  Och det är imponerande att han håller ihop minst lika bra, om inte bättre, när han blir uppspelt och uppstressad, det måste tyda på att han är mentalt stabil trots sitt ibland lite vimsiga uppträdande.

Fast att han är stabil mentalt, det visste jag ju redan, men han är en sån där hund där skenet bedrar och man lätt blir lurad.




fredag 1 maj 2015

Det är fascinerande...

På nåt vis så är det som att Internet, och framför allt FB släpper lös alla spärrar hos folk. Spärrar som reglerar hur man bemöter sina medmänniskor alltså...

Alla har vi väl läst mängders mängder av påhopp på helt okända människor, bara för att dom har dristat sig till att skriva något som inte faller alla på läppen.

Jisses....  man har faktiskt inte rätt att ösa galla och otidigheter över helt okända människor bara för att man själv har andra åsikter än vad dom har.

Nu är det ju mest inlägg om hundar jag läser, men det här finns naturligtvis även i andra grupper också, t.ex. i grupper som handlar om kosthållning.

Eller också är det så att det verkligen finns så många ohyfsade och oförskämda människor runt om i landet, det är kanske bara så att man har varit förskonad från att träffa dom IRL. Fast några har jag ju träffat på förstås, det vore ju en lögn att påstå nåt annat, men än så länge är dom tack och lov i minoritet.


Fast hundfolk slår säkert alla rekord när det gäller pekpinnar och "jag vet bäst". Tänk om man, varje gång man reagerar på något, skulle gå fram till vederbörande och i elaka och oförskämda ordalag tala om vad man tycker om det dom nyss gjort. Då skulle det ibland bli fullt upp... 

Herregud, det är bara att ställa sig på parkeringen på en brukshundsklubb när det är tävling, eller vid nåt annat hundsammanhang som samlar många hundekipage, och titta sig omkring. Nog ser man massor av saker man inte själv anammar, men inte springer man väl omkring och visar pekpinnen och håller föreläsningar för var och en... eller?

Men det finns pekpinnar överallt, och folk som lägger sig i sånt som inte angår dom.

Det finns till exempel en karl vars fru tydligen handlar på Willys här i stora köpcentrat. Han själv står alltid ute på parkeringen med deras hund, en lagotto. Om solen skiner, oavsett om det är varmt eller ej ute, så vandrar han runt bland bilarna på parkeringen med sin hund och kikar efter bilar där det sitter hundar. Och när han hittar en sån bil går han in till förbutiken och ber dom ropa ut i högtalarna att i bilen med det och det regnumret sitter det en hund som far illa i värmen och omedelbart måste ses till.

Jag har aldrig drabbats av honom eftersom jag sällan har hundarna med mig dit om solen skiner, men jag har många gånger hört uppropen. Och ibland har jag tagit mig tid att kolla vad det är han larmar om....  och det är helt åt skogen.

Det kan vara bilar som står i skuggan med fönstren nervevade och hundar som ligger lugnt och sover. Eller bilar där luckan står öppen och hunden lugnt sitter och kikar ut. Bara han ser en hund i en bil så är det tydligen fara på taket enligt honom....  men....

Att han själv drar omkring i gassande sol på brännande helt asfalt med sin egen hund, utan en chans för den att få skugga nånstans, det bryr han sig inte om...  jag har flera gånger sett hans hund flåsa bra mycket mer än de hundar han tycker så synd om i bilarna.

Men han är säkert väldigt nöjd med sig själv och tycker nog att han är en riktig hjälte. Jag för min del väntar med spänning på den dagen han ger sig på mig och min bil och mina hundar... det kan bli uppfriskande..  


P.S. I vanliga fall sitter det bara två hundar bak i bilen, Ibsen "bor" i baksätet, men just när denna bilden togs var baksätet upptaget av fyra däck. Bara som info om nån kanske skulle vilja komma med pekpinnen och påtala att det är för trångt för hundarna...