söndag 28 februari 2016

Nosework för hela slanten...

Igår anordnade vi en träningsdag på klubben... en träningsdag för nosework-ekipage som inte avlagt godkänt doftprov. Även om allt som har med nosework att göra är inofficiellt idag, så finns det en tendens att allting ska försöka göras så "officiellt" som möjligt.

Ok då... tävlingar och doftprov som arrangeras i samarbete med Svenska Nose Work Klubben skall följa de regler och bestämmelser som SNWK har satt upp...  men som sagt, allt är ju inofficiellt än så länge så jag förstår inte varför man inte helt enkelt kan anordna lite fler inofficiella inofficiella arrangemang... . om ni förstår hur jag menar. 

Och när jag ändå är inne på den linjen... i vilken mer hundsport än nosework krävs ett inträdesprov för att man ska få delta på tävlingarna sedan? Och då tänker jag på doftprovet...

Jag kan slå mig i backen på att det enbart har kommit till för att det är ett så våldsamt enkelt sätt att håva in en massa pengar....  200:- eller mer för varje ekipage.... jisses... snacka om lättförtjänta pengar.

Jaja, skit samma... nu är det som det är, och jag som är en vän av ordning och rättvisa hoppas förstås att det ska ske nån förändring till det bättre i och med den förväntade officiella statusen som förväntas komma 2017. Och sen blir det väl en regelrevidering ovanpå det om några år igen... och då först tror jag att vi kan förvänta oss "vettiga" regler och bestämmelser när det gäller nosework.

Men nu är det som det är och det får vi rätta oss efter i nuläget...

Åter till gårdagens träningsdag....

19 hundar av 14 olika raser nosade och letade... och då har jag räknat in funktionärshundarna också, de fick jobba lite när alla andra åkt hem. Men dagen flöt på bra och det verkar som att deltagarna uppskattade initiativet...  

Vi gjorde inte det här för att dra in pengar till klubben, utan enbart för att det skulle finnas en kul aktivitet för alla dem som är utestängda från de tävlingar som då och då anordnas i grannskapet, dvs alla dem som inte gjort doftprovet. Medlemmar i egna klubben tränade gratis, övriga fick betala den enorma summa av 50:-/hund, och det verkade inte som att någon hade något att invända mot det.


Fyra olika sökområden erbjöds (tre inomhus och en i ett öppet förråd ute)  + en urvalsbana, och när alla testat allting riggade vi om och så körde vi en omgång till. Fast det är ju ofta så att man överskattar hundarnas ork i de här sammanhangen, många hundar var nog ganska så trötta i huvudet på slutet tror jag, men det är ju också en nyttig lärdom...  att jobba, och till slut lyckas, trots att man är trött.

Mina hundar var också trötta när vi kom hem, mest beroende på att dom fått sitta och vänta medan alla andra jobbade. Dom fick visserligen prova alla sökområdena innan vi åkte hem, men till största delen var det bara att vänta....  men det är jobbigt det också.



Vi använde bl.a. mjukisdjur som distraktion i sökområdena, men det orsakade inga stora problem. Ett par hundar fastnade på leksakerna istället för att söka vidare, men när leksakerna togs ifrån dom så återgick dom till söket.

Och mina hundar brydde sig inte alls... trots att det var deras leksaker. Eller också är det så att det är mindre spännande när de är de egna, än om det är nya, främmande saker.

Den där prickiga hunden som ligger på golvet springer Jippie omkring med varje morgon här hemma., och när kassarna med grejor stod i hallen innan vi åkte hemifrån så var han där och plockade upp den gång på gång. I sökområdet tittade han knappt på den....


Det låg också en apportbock på golvet i ett av sökområdena, och där var det nån lydnadstränad hund som snabbt plockade upp den... och sedan bar den med sig under söket, men de flesta brydde sig inte. 

Jag såg tyvärr inte så många hundar när de jobbade, jag sprang mest runt som nån sån där allt-i-allo hela dagen, men jag hörde ju förarnas glad tillrop när deras hundar lyckades, och ska man döma efter det så var det enbart en massa duktiga hundar där.

                                                   


Ja, det var roligt.... och det var en del av mina elever från tidigare kurser som var funktionärer och fanns vid varje sökområde för att hjälpa de olika ekipagen tillrätta. Så jätteroligt att de är så engagerade och vill "offra" en hel dag så att andra får träna sina hundar. Och som ett, inte så litet, plus i kanten så lärde de sig säkert en hel del genom att se så många främmande hundar och förare jobba.


Kartongerna på den här bilden innehöll ingen doftkälla. Golvet var fullt med kartonger, och i första omgången fanns det en doftkälla i en av dom. Sedan tog vi bort den kartongen och doftkällan sattes istället på brickstället som Salza undersöker på bilden här.



Det var lite kul att se att en del hundar "tog för givet" att doftkällan fanns i en kartong när de kom in i samma sökområde för andra gången.  Så var det ju inte och jag hoppas det var en bra lärdom för dom... att inte ta för givet utan att de måste förvissa sig om var doften finns.

I uteförrådet hängde vi först upp doftkällan i en tesil som hängde och dinglade ner från taket. När vi sen var där och sökte så fanns doftkällan långt in under de där stolarna som Jippie håller på och undersöker.



Här fanns doftkällan första gången i en gummistövel som stod på golvet. När Jippie sökte där så fanns doftkällan i den där kassen som hänger på stolen.   Och det var lätt, det sa alla hundarna... stöveln däremot var inte lätt.



Kartonger visade sig vara spännande att undersöka, men här fanns doften under kanten på garderobsdörren.


Ja det var kul som sagt....  förhoppningsvis gav det lite nya erfarenhet till både hundar och förare, men huvudsaken var att alla, både tvåbenta och fyrbenta, hade roligt... det är ju det som är meningen med våra fritidsintressen.




torsdag 18 februari 2016

Andra gången denna veckan...

..... som vi varit "utsatta" för lösspringande hundar.  Och med tre lösa hundar så måste jag ju erkänna att jag i såna lägen håller andan tills jag fått mina hundar under kontroll. Tack och liv så har dom visat att dom kan hundspråket...  

Häromdagen gick vi vår vanliga morgonrunda och alla tre hundarna var lösa. Salza och Ibsen en liten bit före mig, och Jippie hade fastnat vid en luktfläck strax bakom mig.

Plötsligt ser jag på Ibsen att han ser en hund. Det ser man genom att han stelnar, fryser till is kan man nästan säga, och så stirrar han åt det hållet hunden finns. Där var en liten upptrampad stig men jag såg ingen hund. Men Salza hakade ögonblicket därefter på och visade att även hon såg en hund.

Och innan jag hann ropa på dom så ser jag hur de kliver fram ett par steg och samtidigt ser jag en liten främmande svart svanstipp som viftar där ovanför snödrivan.

Där står en liten svart hund och viftar vilt på svansen medan Salza och Ibsen undersöker honom/henne noggrant. Jag ser till att få Jippie under kontroll snabbt som ögat, han hade ännu inte upptäckt vad som var på gång.

Och så står jag där och funderar på hur jag går vidare nu då?  Om jag går fram till hundarna så är ju risken att ett ev. spänt förhållande går överstyr när jag kommer närmare... så jag ropar på dem istället, och efter lite tvekan så kommer de, båda två, och den främmande hunden vänder och springer tillbaka åt det håll han kom ifrån. Han hade nog bara rymt hemifrån en liten stund antagligen för det låg hus där, men det syntes ingen människa i närheten.

Det gick ju bra det där... men det är lite läskigt med de där småhundarna. De är inte mycket större än Ibsens huvud, och tänk om han av någon anledning skulle få för sig att bita... jisses vilka skador det skulle kunna bli. Nu är ju Ibsen an vänlig hund som förmodligen skulle behöva bli väldigt provocerad innan han gick till attack, men vem vet...  det är djur det handlar om.


Och sen idag var det dags igen. Då åkte jag en bit med hundarna och när vi kom fram stod det en bil där. Och jag såg en dam som stod en bra bit bort och stirrade in i en skogsdunge, men jag såg ingen hund.

Jaja, tänkte jag, hennes hund är väl inne i den där dungen då, jag släpper ut mina hundar här och så går vi åt andra hållet.

Sagt och gjort... ut med hundarna som for omkring som galningar, fick håll på hundarna så att de höll sig runt mig, vände mig om för att låsa bilen och när jag vände mig om för att gå iväg så står det en främmande hund där. En liten hanhund av nån sorts terriertyp...  suck...

Snabbt som ögat på med kopplet på Jippie som är den som har det hetaste humöret av våra hanhundar. Under tiden jag gjorde det så hade terriern stegat fram till Salza som såg mycket smickrad ut och inte alls verkade ha något emot att bli uppvaktad.

Ibsen gillade däremot inte läget... En främmande handhund som uppvaktar hans Salza.... han stegade fram på stela ben och med styv upprättstående svans, och ställde sig över den andra hunden. Där stod han och såg ut som att han bara längtade efter att den andra skulle mopsa sig....

Salza fjantade sig och utnyttjade läget med två kavaljerer och gick ner i lekställning och ville busa... och jag höll andan medan jag försökte lugna hetsporren Jippie som fick spader när Ibsen klev fram till den andra hunden.  "Ibsen, jag kommer och hjälper dig bara matte släpper kopplet..." sa han och försökte med alla medel ta sig lös.

Ja, vad gör man...  den andra hundens matte stod fortfarande långt där borta och stirrade in i skogsdungen.... och jag hade i ärlighetens namn fullt upp med att tygla Jippie som visade sin allra sämsta sida.

Att gå fram och koppla Ibsen var inte att tänka på, återstod bara att lita på att han skulle lyssna när jag så åt honom att komma. Och det gjorde han, efter en stund... han lämnade mycket motvilligt den andra hunden och jag satte koppel på honom.

Salza däremot flirtade vilt med den andra hunden som nu, befriad från Ibsens hot, skuttade runt och hade hur kul som helst med Salza. Men så skönt att se att den där främmande hunden reagerade så smart på Ibsens hot... att han förstod hur han skulle agera... d.v.s. att han skulle stå stilla och göra inget alls.

Han matte upptäckte nu att han var hos oss och hon kom sakta gående. Enligt henne hade hunden varit borta i över en halvtimma, och det kan jag tro för han kom inte alls från det hållet hon trodde att han befann sig när han dök upp hos oss.

Det tog en stund för henne att fånga in hunden, och då var jag lite irriterad så jag brydde mig inte om att kalla in Salza heller, tänkte att hon kunde få ha lite kul med den där hunden.  Och så länge Salza gick lös så struntade den andra hunden i sin matte. Under tiden som hon mycket tafatt försökte få tag på sin hund så hann hon berätta sitt livs historia för mig, och så där lite i förbigående sa hon att hunden brukade springa sin väg, men att han alltid kom tillbaka.

Att du vågar släppa honom då, sa jag. Det kan ju hända vad som helst när han springer iväg.

Inte, sa hon,... han klarar sig alltid.

Och han är säkert en hund som inte råkar illa ut med andra hundar. I alla fall inte om han träffar hundar som reagerar normalt på andra hundars signaler.  Nu är det ju tyvärr så att alla hundar gör inte det...  tur att mina är "normalt" funtade i det fallet.

Men vi var vid havet där det var dåligt med is vid stranden och lite längre ut var det isflak med vakar emellan. Sprang han ut där så var det ju risk för att han skulle hamna i det iskalla vattnet och drunkna. Och på andra sidan går det en väg där det ofta åker tungt lastade lastbilar...

Jaja... inte mina problem, men nu vill jag inte att vi ska träffa på några lösspringande hundar på ett tag. Om det tvunget måste komma nån så är det bara att hoppas att dom är duktiga på det där med hundspråk och signaler, för då funkar det utan större problem.

Mardrömmen är ju att bli utsatt för en bråkstake som kommer dundrande utan att bry sig...  jisses vilket slagsmål det skulle kunna bli. Usch... det hoppas vi att vi slipper....


onsdag 17 februari 2016

Allt gammalt är inte fel...

Men i hundvärlden verkar det vara så. "Metoder" som i många år bevisats vara effektiva utan att på något vis skada hundarna fördöms numera helt och hållet av både hundägare och massmedia.

Ja, jag vet... jag tillhör den gamla skolan, var aktiv inom brukshundklubben redan i början av 70-talet men har under alla dessa år sett förvånande lite av alla de misshandlande hundägare som det så gärna skrivs om och som påstås ha funnits bakom varje buske på den tiden.

Skulle väl vilja påstå att det fanns lika många, eller lika få, av dom då som det finns nu...  för visst finns det hundägare som behandlar sina hundar helt fel, men det är inget unikt för "förr i tiden".

Kanske det till och med är så att det numera finns fler hundägare som behandlar sina hundar helt fel, enligt svensk lagstiftning och svenska normer, än vad det fanns förr men det har jag förstås inget statistiskt belägg för.

Det jag vänder mig mot i första hand är alla upprörda röster som hysteriskt predikar att det är så fel att korrigera den hund som gör fel, eller att lära hunden att NEJ är ett ord som betyder att man måste avbryta och lyssna på sin förare.

Jag har sagt det många gånger förr, och jag säger det igen...  det är våldsamt orättvist mot hunden att inte lära den vad som är rätt och fel. Hur ska en hund veta vad som är tillåtet eller inte tillåtet om ingen talar om det för den? Och hur ska man kunna ställa krav på hunden att den ska lyssna och uppföra sig städat om den inte fått lära sig hur man gör då?

En hund är ett djur som styrs av helt andra betingelser än vad vi människor gör. Man kan inte hantera en hund som om den vore en människa, det är då alla möjliga problem uppstår.

Och det blir ovillkorligen problem när en hund har en förare som känner att hunden blir förolämpad om den korrigeras vid ett felbeteende. Jodå, jag har hört hundägare som uttryckt sig så...

Jag är inte alls emot nya inlärningsidéer som ploppar upp med jämna mellanrum. Det finns många guldgruvor att hämta lärdom ur där, om man bara har förstånd att gallra lite bland alla påståenden.

Men det finns en tendens i dagens hundvärld att tycka att bara för att det är en ny idé/metod så är den bra. Så är det definitivt inte.

Och det är inte heller så att bara för att det är gamla idéer/metoder så är de felaktiga.

Däremot så är det naturligtvis så att alla metoder inte funkar på alla hundar. En stor del av finessen när det gäller att vara en bra instruktör är att kunna anpassa metoderna, nya eller gamla, till den individ man just då jobbar med. Så de instruktörer som stolt basunerar ut att "så här har jag alltid gjort, det funkar alltid" dom har jag inte så stort förtroende för.

Den instruktör som däremot blandar nya och gamla metoder och plockar ut den metod som bäst passar för just den hunden, den instruktören har säkert väldigt få missnöjda elever.


Alla hundar är olika och därför är det också ganska meningslöst att ge råd och anvisningar om hur man ska bete sig om man inte har sett hunden in action. Tänk vilka följetonger det ibland finns på sociala medier om hur någon ska träna och behandla den hund som de stött på problem med.

Då förutsätter man dels att hundägaren har kunskap nog att kunna tolka sin hunds beteende rätt dels förutsätter man att hundägaren kan tillgodogöra sig råden på rätt sätt bara genom att läsa om dom.

Och det vet vi ju att det där med att tolka vad hunden egentligen gör, det är svårt det. Det finns många som haft hund i många år som ändå inte behärskar konsten att "läsa sin hund" och att läsa andras hundar är ju ännu svårare.

Och att tillgodogöra sig anvisningar i skriven form är det inte alla som kan heller. Ni vet... det finns dom som lär sig genom att läsa, eller genom att se och lyssna, eller genom att testa. Och så finns det förstås dom som kombinerar några av sätten, och dom har lätt för sig dom...

Det jag menar är att jag blir jäkligt trött på alla besserwissrar (kan det heta så?) som är så övertygade om att dom vet exakt hur alla hundar, både egna och andras, ska hanteras i alla lägen så att dom utan vidare kan fördöma all gammal kunskap och erfarenhet.

Inom de allra flesta områden här i livet är erfarenhet och kunskap värdefullt, men inom hundvärlden är det mest bara fult och fel. Mycket märkligt.....




måndag 15 februari 2016

Inget att säga...

Och då ska man ju egentligen vara tyst, men jag sitter här och väntar på ett telefonmöte som ska börja om en stund och jag är rädd att glömma bort det om jag gör något annat.

Tillvaron är ganska så kass just nu tycker jag, och då är det svårt att vara engagerad och på G. Men å andra sidan så är det ju vid såna tillfällen det är viktigt att man sysselsätter sig med något som inte bara är plikter utan även lite roligt.

I går hade vi en träningsträff i vår lilla lokala springerklubb, och det var ju kul. Sex människor och tio hundar, varav en var en pyttevalp. Både Salza och Jippie fick följa med, men i och med att man oftast tränar en hund i taget så blir det ju mycket väntan. Och det behöver de allra flesta hundar träna jättemycket på... förutom mina då som redan är tränade i att göra inget alls 

Skämt åsido... mina hundar tröttnar också om dom får vänta för länge innan nåt händer, men de ligger stilla om jag sagt åt dem det, och inte minst viktigt, de är tysta medan de väntar.

De låg med lösa koppel och kikade på mig när jag frestade andra hundar med deras leksaker, och de låg där när andra hundar tränade inkallning bara några meter ifrån dem. Och de låg där när andra hundar lekte med sina förare alldeles intill...   och de låg där när jag var tvungen att lämna rummet för att gå på toa... och det är så himla skönt att ha hundar som fixar sånt. Livet blir liksom lite lättare då man slipper tänka på att hitta nånstans att binda dom eller att man ska släpa på en tung/otymplig bur.

Salza lärde sig ju det där tidigt, och Jippie är inte sämre han. Fast han är förstås hjälpt av att Salza ligger så lugn och avslappnad och väntar. Men jag var liiite osäker på hur Jippie skulle klara att jag sysslade med andra,främmande, hundar bara några meter framför honom, men han fixade det galant. Han är ju förstås van vid att han får ligga vid sidan om och vänta när Salza och jag roar oss med något, bara vi två.

En av deltagarna, Beatrice Backman Lönn, fotograferade lite, och hon fick till ett fint kort på Salza och Jippie när dom ligger och väntar på att jag ska ägna mig åt dom istället för alla andra.


Salza gapar lite förvånat, undrar vad hennes matte gjorde som orsakade den minen?  

Och nu denna veckan så förbereder vi oss för ett jippo kommande lördag. Då har Västernorrlands Kennelklubb en prova-på-dag för vissa hundaktiviteter, och jag har åtagit mig att visa och berätta om nosework, och sen ska de som anmält sig även få prova på själva... eller deras hundar ska få prova på kanske man ska säga. 

På söndagen ska jag åka hem till en av mina tidigare elever och träna nosework hemma hos henne. Hon ska rigga några olika sökområden har hon sagt, och det blir ju lyxigt att inte själv vara den som gör i ordning allting. 

Veckan därefter ska vi planera för en nosework-träningsdag på klubben. Vi har bjudit in till en träningsdag som är till för dem som inte har gjort doftprovet. Det finns inte så många träningstillfällen för dom (oss) så vi slår på stort och arrangerar en träningsdag på klubben. 

Inomhussök, behållarsök, lådsök och (om vädret tillåter) utomhussök bjuder vi på. Det ska bli himla kul.

Och sen när det är avklarat hoppas jag att det kommit in tillräckligt många anmälningar så att jag kan starta en nosework-kurs. Jag vill ha igång den så snart som möjligt så att den är avklarad när lydnadsproven börjar ploppa upp här.... då ska vi tävla lydnad, Jippie och jag. 

Så snart vintern är över så börjar det ju hända saker, och det är roligt. Vad i all världens dar gjorde jag utan mitt hundintresse? Man måste få ägna sig åt nåt annat än livets plikter och allvarligheter då och då.... 

Men nu är tiden snart inne för det där telefonmötet så det är lika bra att sluta babbla om ingenting...







fredag 5 februari 2016

En första gång..

Ja allting har en första gång, inte minst för hundarna. Där finns det massor av saker som skulle kunna bli första gången, men oftast har man fullt upp att göra sånt som dom redan provat på tidigare.

Men idag skulle bilen hämtas på verkstan, och då passade jag på att ta med Jippie på hans första busstur.

Jag hade inga direkta funderingar på hur han skulle bete sig. Han är en trygg och stabil hund i alla miljöer och det var svårt att tro att en busstur skulle rucka på hans lugn.

Och så hade jag ju Salza i gott minne, då när vi åkte till Göteborg tillsammans. Hon åkte tåg för första gången som om hon inte gjort annat i sitt liv, och sen var det lika coolt att åka både spårvagn och buss. Det är inte mycket som rubbar Salza inte...

Så jag tog väl för givet att Jippie också skulle ta det med ro. Och det gjorde han.....

Klev på bussen hur lugnt som helst, kikade lite på fräsande element, och tittade nyfiket när dörrarna pyste fram och tillbaka vid hållplatserna. Folk som gick tätt förbi oss brydde han sig inte alls om, och när det kom en tant med en rollator som skulle parkeras alldeles bredvid oss så brydde han sig inte heller.

Efter ett tag så la han sig ner på golvet men var tvungen att resa på sig varje gång folk skulle gå förbi, så till slut valde han att sitta vid mina fötter istället.



Men inte är det några problem att åka kollektivt med honom inte...  kan ju vara bra att veta om behovet skulle uppstå.

Och det var ganska så kul att se hans min när vi sedan skulle hämta bilen och jag låste upp och öppnade luckan bak. Han såg faktiskt förvånad ut, tittade på mig, tittade på bilen och tittade på mig igen.... och hela hans uttryck sa:  Men matte, VAD gör våran bil HÄR????

Bildresultat för förvånad smiley









måndag 1 februari 2016

Jag tycker det har gått helt snett...

Ja, det är mycket som gått helt snett, men som vanligt så tänker jag på hundar och lydnadsträning, andra områden där det barkar åt skogen lämnar jag åt andra att fundera på

Och nu tänker jag främst på alla dessa människor som så förtvivlat gärna vill tävla med sin hund att de bara har tävlingslydnad i huvudet.

Läste ett inlägg på fb häromdagen där en blivande hundägare hade en fundering. Hon hade beställt en valp (hennes första hund) som hon skulle få i april... den är alltså inte ens född ännu...  och nu ville hon ha tips på hur man bäst lärde in en snygg linförighet.

Tänk vad jag önskar att folk som skaffar en valp i första hand ställde någon... eller alla... av dessa frågor istället:
  • hur gör jag för att få en riktigt god relation till min hund?
  • hur lär man hunden att alltid komma på inkallning?
  • hur gör man för att slippa få en hund som drar i kopplet på promenaderna?
  • hur ska jag göra för att hunden ska strunta i andra hundar vi möter?
  • hur lär jag hunden att vara ensam hemma? 
  • osv    osv   osv
Förstår inte folk att tävlar, det gör man då och då, i övrigt lever man med sin hund dygnet runt, veckan runt, året runt.

Jag tycker också att det är jätteroligt att träna tävlingslydnad (inte lika roligt att tävla dock ) men för mig har det alltid varit självklart att, inte minst för hundens bästa, allra först grundlägga en ordentligt vardagslydnad.

Har jag en hund som kan gå snyggt i koppel och som inte bryr sig om andra hundar, då kan den hunden få möjlighet till en massa roligheter där man annars kanske drar sig för att ta med en oregerlig hund. Hur många hundar lämnas inte i bilen vid olika evenemang just bara för att dom är så jobbiga att ha med?

Och har jag en hund som alltid kommer på inkallning så kan ju den hunden få en hel del frihet under ansvar, istället för att under hela sitt liv vara tvungen att gå i koppel så fort man är i närheten av andra människor och hundar.

Hur många hundägare känner ni till som har en framgångsrik tävlingskarriär, och vars hund är jättelydig.... på tävlingsplanen?  Men när hunden kommer utanför tävlingsplanen och inte är under kommando, då är det helt plötsligt en helt annan hund som dessvärre ofta bär sig illa åt på olika sätt.

Nej då, det gäller förstås inte alla, många (de flesta hoppas jag) som tävlar framgångsrikt har förstås en lika lydig hund utanför tävlingsplanen. Men om man redan innan valpen är född funderar mest på hur man ska fixa till olika tävlingsmoment istället för att göra upp planer för att få till en bra och trevlig vardagslydnad, då tycker jag att det gått snett nånstans.

Jag misstänker att det är bl.a. facebooks "fel" att det blir så här. Man matas där med videosnuttar och blogginlägg i massor, och där är den ena hunden duktigare än den andra.... och tyvärr också ofta väldigt ung.

Antagligen skapar det en press på folk....  jisses den där hunden är bara 6 månader gammal och kan redan allt det där...  och så blir man ännu mer energisk med att träna olika moment med tanke på tävling.

Sen är det ju också så att det är jättelätt att lydnadsträna en valp. De bara suger åt sig allt man försöker lära dom och är superlyckliga för uppmärksamheten från matte/husse, och i bästa fall så fortsätter det så. Men ett annat scenario är att det fortsätter så tills könsmognaden kommer... och trotsåldern... och två-årskrisen.... och då kanske matte/husse inte är lika intressanta längre.

Då kanske det hade varit bra att ha grundlagt en bra relation och en bra vardagslydnad istället för en fin tävlingslydnad.


Jag var vid ett tillfälle tillsammans med ett gäng hundförare som alla tävlar framgångsrikt med sina hundar. Mitt upp i alltihop skulle jag gå till bilen för att hämta en sak, så jag sätter min hund ner, säger Stanna! och går till bilen och hämtar det jag ska ha.

När jag kommer tillbaka möts jag av ett gäng häpna hundförare som är imponerade av att min hund satt kvar trots att jag gick därifrån. Det säger ju mer om deras hundhållning än om min  men deras hundar klarar säkert av tävlingsmomentet där man lämnar hunden i några minuter, men när det sedan kom till vardagliga, inte så vanliga, situationer då brister lydnaden.

Jaja... var och en gör förstås som dom vill, men jag tycker att utvecklingen går åt fel håll när det gäller just det här.  Många hundar är oerhört imponerande på tävlingsplanen, men det är inte så ofta man ser hundar man blir imponerad av när det gäller vardagslydnad.