fredag 12 december 2014

Kläderna gör jakten???

Har i många år funderat på om det kanske är så... att valet av kläder gör att jakten lyckas bättre? Vet att jag för många, många år sedan skrev ett kåseri om det där med kläder i samband med jaktprov, kåseriet har försvunnit i gömmorna, men funderingarna kvarstår.

Kläder ska naturligtvis vara praktiska, och är dom dessutom snygga så är det ju bara bra. Men när man vet vad kläder av vissa märken kostar så häpnar man (i alla fall gör jag det) över att så många har råd med så dyra kläder.... bara för att gå på jaktprov med sin hund. Kläderna är ju faktiskt så speciella så man har dom förmodligen inte i några andra sammanhang.

På den tiden jag gick på jaktprov med min Samson så gällde det dels att vara lite gås-aktig dels att ha en bra hund, och förmodligen är det det som gäller nu också om jag någon gång skulle våga mig ut i såna sammanhang igen.

Gås-aktig behöver man vara så att vissa saker bara rinner av en, utan att man tar illa vid sig.... och en bra hund behöver man för att visa att det är det, och inte något annat, som det hela gäller.

Jaja, strunt samma... det där blir förmodligen bara värre och värre med tiden, så mina synpunkter är bortkastade. Men det gladde ett gammalt tant-hjärta när jag såg en bild på Englands drottning när hon närvarade vid en jakt i England.... kjol och jacka, huckle på huvudet och uttrampade lågskor.... heja Drottningen!  Fast man bör nog vara minst Drottning av England för att fixa nåt sånt förstås.


Jag är faktiskt våldsamt sugen på jaktbiten när det gäller Jippie. Jag tror mig ju om att ha såpass stor erfarenhet så att jag kan bedöma jaktlusten hos mina hundar, och om nu Salza har STOR jaktlust så är Jippies jaktlust STOOOOOR.

Det som inte är lika befäst hos honom som hos Salza är stadgan. Men det beror ju förstås på att vi inte jobbat med den biten speciellt mycket. Jo, vi har jobbat med Sitt kvar! men egentligen inte något mer, och jag vet ju av erfarenhet att de allra flesta som spricker på ett jaktprov, de gör det på grund av bristande stadga. Eller... så var det då, när det begav sig, antar att det är likadant nu. Eller också är det så att dom spricker på grund av bristande jaktlust, men det behöver vi inte bekymra oss om...

Men stadga, liksom allt annat, går ju att träna.... 



lördag 6 december 2014

Första gången...

Jag lär ju alltid mina hundar att ignorera människor och andra hundar som vi möter ute. Eller...  dom kikar förstås på andra hundar, men dom får aldrig hälsa och dom får inte bry sig... titta är tillåtet så länge det bara är just titta. Det känns lite som att det är att begära alldeles för mycket om dom inte ens får titta på en annan hund som vi möter...

Andra människor däremot får dom inte bry sig om alls, och det är för mig ett av villkoren för att dom ska få gå lösa när vi är ute. Jag stannar förstås och antingen sätter hundarna vid min sida, eller kopplar dom, när vi möter någon, men det där med att dom inte bryr sig om människor innebär ju att jag aldrig behöver vara rädd för att dom ska springa iväg för att hälsa på nån som dom får för sig ser trevlig ut.

Salza är suverän på det där. hon ser över huvud taget inte främmande människor som vi möter ute. Bryr sig inte alls, och om jag stannar och pratar med någon som lockar på henne och vill hälsa så är det en mycket snabb, oengagerad hälsning från hennes sida. Bra tycker jag, så vill jag ha det

Hon funkar nästan likadant med andra hundar. Hon kan vara lös och passera en annan hund på bara nån meters avstånd utan att bry sig., under förutsättning att den andra hunden uppför sig hyfsat. Men ser jag på henne att hon funderar på att agera så räcker det alltid med ett bestämt NEJ så vänder hon bort huvudet och fortsätter... suveränt bra tycker jag. 

Nu är det ju inte så att jag brukar ha henne lös när vi möter andra hundar, jag kopplar alltid hundarna när vi möter en annan hund, men om det nån gång dyker upp nån hund oväntat snabbt nånstans så vet jag ju att hon funkar så här, och det är himla skönt, då kan jag i första hand ta  hand om de andra två som kanske inte alltid är lika ointresserade.

Jippie är ju fortfarande under utbildning så att säga, men idag när vi var ute på morgonpromenaden så inträffade ett par situationer som gjorde att jag nog kan tycka att han också kan den här biten nu.

Vid första tillfället gick vi genom en liten skogsdunge, Jippie försvann in bland buskarna och jag hörde strax en annan hund skälla. Oj då tänkte jag, det går tydligen en hund där inne... och så ropade jag på Jippie. Men nästan innan jag hunnit ropa hans namn så kom han galopperande i full fart och visade inget intresse för vem som fanns inne i skogsdungen.

Vi gick vidare och kom så småningom till en fyrvägskorsning av gångvägar. Jippie var en liten bit före, och hann igenom korsningen före mig och så försvann han bakom en liten krök på vägen. Men svanstippen hann bara försvinna utom synhåll så vände han och kom i full fart tillbaka till mig. Han slängde sig in till min sida och tiggde godis, och just då dök det upp en människa från det hållet där han strax innan vänt...

Skvallerträningen har alltså funkat fullt tillfredsställande   Oftast ser jag människorna först och kallar in hundarna, men nu var ju Jippie för en gångs skull före och det var skönt att se att det funkar så som jag vill.

Sista beviset kom en liten stund senare då jag såg en av grannarna komma gående med sina två hundar. Han har lite problem med en av dom, hunden skäller och bär sig våldsamt illa åt så fort han ser en annan hund. Husse löser det problemet genom att undvika hundmöten, så han svängde av i god tid innan han skulle möta oss. Jag lät därför bli att koppla mina hundar, och dom i sin tur tittade knappt på de andra hundarna som svängt in på en väg bort från oss.

Jippie fick däremot syn på 7-8 kråkor som slogs om nån godbit 75 meter bort, åt det hållet som grannen var på väg med sina hundar.

Jippie är ju snabbare än blixten så innan jag ens bestämt mig för hur/om jag skulle agera så var han nästan halvvägs bort på väg mot kråkorna. Han var i stort framme hos kråkorna innan de bestämde sig för att lyfta, och när dom väl gjorde det så vände han och kom i full galopp tillbaka till mig.

Grannen och hans hundar hade under tiden fortsatt sin promenad, men det var en liten kulle mellan oss så de såg inte Jippies utflykt... och när Jippie var på väg tillbaka till mig så dök dom upp bakom den där kullen och Jippie var då bara nån meter ifrån dom. Jag såg att han tittade på dom, men han saktade inte ens farten utan fortsatte sin väg tillbaka till mig.

Det känns så himla skönt att veta att andra hundar och andra människor inte är viktiga eller intressanta trots att det ges möjlighet att ta kontakt.

Den här träningen har jag alltid börjat med direkt när valpen kommer hem till mig, och det har funkat med mina senaste 5 hundar. Antagligen har det väl den bieffekten att dom är, liksom sin matte, en liten aning osociala, men hellre det än motsatsen.

Och jag tycker det är så tråkigt att läsa om vilka problem en del människor har med sina hundar när det gäller just den här biten. Det är ju så jäkla enkelt om man bara börjar i tid, och man har så stor nytta av det under hundens hela liv. Väl värt den lilla ansträngning det innebär under några månader.

onsdag 3 december 2014

Olika metoder slutar aldrig att engagera

Förmodligen är det fenomenet med bloggskrivandet som är orsaken till allt detta engagemang. Förr visste man egentligen bara vad träningskompisarna gjorde, eller möjligtvis gänget på närliggande brukshundsklubb, och så kostade man nån gång på sig en ganska så dyr bok som nån hundkändis skrivit.... numera delar alla med sig av sina träningsmetoder och sina träningstips och då blir man snabbt varse hur otroligt många människor som engagerar sig i detta ämne.

Och det är ganska så deprimerande att se att många anser att just deras metod är den enda rätta. Det finns några metoder som alltid är fel, däremot finns det inte en enda metod som alltid är den enda rätta. Det kryllar av "rätta metoder", det gäller bara att vara så klarsynt att man väljer den metod som passar just mig och min hund bäst, och det är kanske inte alltid så lätt för alla.

Det är lätt att falla i den där fällan att man ska göra som den som är allra mest framgångsrik gjort, eller att man ska göra som den som är duktigast på att marknadsföra sin metod säger.

Det allra viktigaste när man tränar hund är att man känner sin egen hund, att man ser och rätt kan tolka följderna av den träning man utsätter hunden för.  Där brister tyvärr många, men förhoppningsvis är det ännu fler som har den förmågan, det finns ju enormt många duktiga ekipage vart man än vänder blicken.

Något som jag tycker våldsamt illa om är när man helt förkastar vissa "metoder" bara för att det har blossat upp nya stjärnskott på himlen.  Erfarna hundförare med många, många år på nacken och med enormt stor erfarenhet skrivs ner enbart för att dom inte övergett sin "metod" och gått över till någon av de nya flugorna.

Det kan ju faktiskt vara så att de av erfarenhet vet att deras metod fungerar bra och att det då inte finns nån anledning att slänga bort den kunskapen till förmån för något som är nyare och just nu mer populärt. Jag tror nog att alla vi som jobbar med hundar (även vi som är födda på stenåldern) läser och utvärderar allt nytt som kommer, och att vi tar till oss det vi tror är bra och användbart, men förkastar det som vi inte tror på.

Det gör oss inte till några fossil från stenåldern, det innebär enbart att vi är tänkande och reflekterande människor som inte okritiskt sväljer allt bara för att det är nytt och "på modet" just nu.


Ja, det var det om det....  har snart babblat färdigt, måste bara tycka till om ytterligare en sak.

"Jag ska hämta min nya valp nästa vecka, vad ska jag tänka på när jag börjar träna min valp?"  Ungefär så skrev någon på nätet häromdagen, och fick genast en låååång radda med tips om moment som skulle tränas in. Rena tävlingsmoment som folk tyckte att hon skulle börja träna med sin valp.

Visst... man ska börja träna sin valp ganska så omgående, men då med tyngdpunkten på vardagslydnad i första hand. Att komma när man ropar, att kunna gå snyggt i koppel, att inte bry sig om andra hundar och andra människor ute på promenaden, att över huvud taget lyssna  när matte/husse säger något.

Om folk la lika mycket tid och möda på att lära sina hundar det som dom gör på att lära dom t.ex. snabba lägganden eller låsta baktassar vid fjärrdirigering... och liknande tävlingsrelaterade saker... då skulle massor av problembeteenden försvinna bland våra hundar.

Trots alla nya metoder som nästan dagligen ploppar upp, och alla engagerade hundförare som har massor av åsikter om dessa metoder, så ser man fortfarande massor av hundar som inte kan passera en annan hund ute utan att bära sig illa åt, men den är ofta väldigt duktig på tävlingsplanen.

I mitt tycke har någon prioriterat fel där....  


Till slut ett exempel på hur tillvaron ter sig när man ser allt i svart/vitt......


..... till skillnad från att se verkligheten så som den är..... 


onsdag 26 november 2014

Bland det tråkigaste jag vet....

Ja det är helt klart att skriva protokoll. Jag vet inte varför, men så är det. Ändå har jag i nästan hela mitt vuxna liv haft arbeten/uppdrag där det ingått att föra och renskriva protokoll.

Det är väl det där korrekta som är kruxet kanske. Vikten av att allting blir alldeles rätt, och att det skrivs på ett sätt som tål att läsas av alla, i alla tänkbara situationer, även i framtiden.

Nu är det ju lite skillnad på protokoll och protokoll förstås, vissa är ju mer "seriösa" än andra och där är det ju ännu viktigare att allting är korrekt in till sista bokstaven.

I går hade vi budgetmöte här i bostadsrättsföreningen, och oftast så gör jag väl inga direkta djupdykningar ner i filosofins värld när vi har våra styrelsemöten, men när det är budgetmöte så går tankarna lite hit och dit.

Vi är ju en stor förening med många lägenheter och vi rör oss med belopp i flermiljonersklassen när vi lägger nästa års budget... och nästa års månadsavgift.  Nu har vi visserligen en mycket kompetent styrelse, med något enda undantag så det känns rätt så bra, men tänk vad en klantig, inkompetent styrelse skulle kunna ställa till det för de boende.

Jaja... protokollet är ju mitt ansvar, så nu ska jag i alla fall skriva det så att vårt beslut finns på pränt nånstans... tog bara en liten paus för att beklaga mig lite här.

tisdag 18 november 2014

OK då... men jag protesterar

Ungefär så säger nog Jippie när jag ska fota honom. Salza är ju en van fotomodell så  hon vet precis vad som förväntas av henne. Hon poserar glatt i alla möjliga situationer i vetskap om att det kommer en godis efteråt.

Jippie vet också vad som gäller numera, men han tycker inte alls att det är kul.... trots godiset.

I går fann han en stor, möglig, äcklig känga ute på ett fält. Den kom han förstås och skulle lämna till matte, vilket inte var så där våldsamt uppskattat av matte. Men nu är det en gång för alla så att allt som bärs fram till matte och lämnas av där belönas med en godis, så det blev förstås en godis för den äckliga kängan också.

Sen kom jag på den lysande idén att jag skulle ta ett foto av Jippie när han bar den där stora äckliga kängan. Men den idén var inte så lysande, inte om man frågade Jippie i alla fall.

Hämta den! sa jag gång på gång till honom, och han hämtade kängan varje gång och bar den mot mig, men så fort jag lyfte mobilen för att ta ett kort så släppte han kängan.

Till slut såg jag ju på honom att nu tänkte han nog strunta i att hämta den där kängan nån mer gång, så jag sa bevekande: Snälla Jippan... håll den där nu en sista gång så jag får ta ett kort på dig!

Då tittar han på mig, tittar på kängan, går fram och lyfter upp den, vänder sig om och sätter bestämt ner rumpan på marken och säger med sin blick: Ta det där jäkla fotot nån gång nu då!!!

Så fort jag tagit fotot, släppte han kängan och gick snabbt därifrån....  lilla Plutten.


Nästa gång vi går på det där gärdet lär han ta en stor omväg runt kängan. 

Samma rektion fick jag häromdagen. Då skuttande han omkring som en galen guttaperkaboll i skogen, och jag tänkte ta ett foto. Så fort jag höjde mobilen blev han tvärstilla, och såg plötsligt ut som att världens alla bekymmer vilade på hans lilla rygg.


I nästa sekund, när mobilen verkade vara borta, skuttade han glatt vidare i buskagen och blev bara en suddig fläck på fotot när jag smygfotade honom. 


Nån som tror att han gillar mattes mobil?  

måndag 17 november 2014

Och dagarna bara försvinner......

Fast dagar och dagar, det är dålig med dagsljus, det är skymning nästan hela dan nu för tiden tycker jag. Jag gillar ju egentligen hösten, men ska det vara så här grått och disigt och mörkt hela dagarna, då är det inte kul.

Och en av nackdelarna med att inte jobba längre är att man inte måste vara pigg och alert och energisk på dagarna. Man kan gå omkring i halvdvala och bara göra det allra viktigaste. Fast sån är man ju förstås bara så länge det inte händer nåt kul, men det är inte så mycket kul på gång just nu tycker jag.

Fast en kul grej är det på gång.... jag försöker få till en K9 NoseWork-kurs här i stan...  det vore kul det. 

En kanoninstruktör är redan vidtalad och lokal ordnad, det som är kvar att bestämma är datum och så få klart med finansieringen, och det senare är ju det stora frågetecknet.  Vi hoppas att det löser sig, det får ju inte kosta alltför mycket, då blir det svårt att få ihop tillräckligt många deltagare.

Men jag är jättesugen på en sån kurs. Att Salza har förutsättningarna vet jag ju redan, hon är ju suverän på att leta små pads med kaffedoft på   men den här grejen tänkte jag skulle passa unge herr Jippie bra. Att få jobba med nosen under kontrollerade former, att vara noggrann och vara tvungen att fokusera ordentligt... det tror jag vore kanonbra för honom. Att flänga runt ute i skogen i full fart och leta saker, det kan han redan, nu är jag ute efter den där koncentrationen och fokuseringen... för en bra näsa har han ju, det vet jag ju redan.  Jag hoppas det går i lås, det vore som sagt kanonroligt.

Fast visst kan jag lära honom leta små doftgrejer själv, jag har ju lärt mig via Salza en gång i tiden så det skulle nog gå bra. Men... jag är ju lite av en tävlingsmänniska och i K9 NoseWork kan man tävla... så småningom. Det är förstås inte huvudsyftet med en kurs, huvudsyftet är att hitta en ny kul grej att jobba med, men att man kanske kan tävla i det så småningom gör det bara ännu roligare.

Sporten är ju bara i sin linda här i Sverige ännu, men den kommer säkert mer och mer, och det vore bra att lära sig rätt från början, om det nu visar sig att Jippie blir duktig, och om det är så roligt som jag tror att det är. Att göra om, och då rätta till fel som redan är befästa är aldrig lätt....

Jaja, vi får se var vi hamnar när allt är klart.....



onsdag 12 november 2014

Att lita på sin hund....

Vet ni att jag tror ta det är med hundar som med så mycket annat.....  förutsätter man att något ska gå bra så gör det så, men om man från början tror att det ska gå åt skogen så gör det också det.

I morse när vi var ute så gick vi runt vår lilla områdessjö. Det var is på sjön nu så där fanns inga fåglar, annars brukar det vara änder där. Jippie kollade noga i buskaget vid en liten bäck som rinner från sjön, där fryser det nästan aldrig så där brukar änderna vara, men inte idag. 

Vi knallade vidare och snart närmade vi oss nästa ställe där det brukar finnas änder på vintern. En stor pöl är det väl närmast, men i dag var den välfylld av änder.

Första tanken var att koppla Jippie, det skulle vara oerhört pinsamt om han fick hela den stora flocken på vingar... men så tänkte jag på det där med att lita på sin hund.... och så lät jag honom vara okopplad och tog dessutom fram kameran. 

Tänkte föreviga det som hände, antingen för att skryta med eller också att skämmas över.

Och visst filmade jag.... lite skakigt eftersom jag gick samtidigt.... men så gick det sedan inte att överföra filmen till bloggen. 

Men jag har lagt filmsnutten på Youtube, hoppas det funkar att länka härifrån nu då.... om det är nån som vill se vad som hände....

torsdag 6 november 2014

Vad tycker ni om Cesar Millan och hans metoder....???

Ungefär den rubriken hade ett inlägg på FB, och jag upphör aldrig att förvånas över att folk i all oändlighet orkar idissla olika "metoder" inom hunderiet.

Nu är ju just CM ett tacksamt objekt eftersom han inte finns här i Sverige och inte lägger sig i debatten, men det finns ju hundtränare inom landets gränser som också är aktuella då och då i olika debatter, fast då oftast i lite snällare ordvändningar än det som drabbar CM.

Men att diskutera olika metoder att träna hund är som att diskutera politik. Var och en har sin åsikt klar sedan tidigare, och det ska oerhört mycket till för att någon ska ändra sig pga vad någon annan säger.

Och det finns ju ingen metod som är enbart rätt eller fel. CM gör mycket som är rätt tycker jag, men han gör vissa saker som jag inte köper och som jag inte gillar, men det betyder inte att allt han gör är fel.

Det finns andra "hundtränare", här i landet, som jag tycker precis likadant om. Han/hon gör mycket som är rätt, men jag köper inte allting han/hon säger.

Och jag har sett andra "hundtränare" på TV som jag också tycker så om... dom gör en del rätt, en del fel.

Undrar om det är den svenska avundsjukan som talar när det gäller just CM? En framgångsrik människa som slår mynt av sitt hundkunnande och blir i stort sett världsberömd och får möjlighet att förverkliga det som för många av oss är en dröm. Ett enormt hundcenter och heltidsjobb med hundar, dessutom åker han världen runt och jobbar med hundägare och deras hundar.

Man låser sig vid att han "sparkar" på hundar, och att han använder stackel...  och jag gillar inte heller just den biten ..... MEN.....

Jag gillar hans lugn och hans förmåga att påverka hundarnas sinnesstämning utan att ens ta i hunden, att enbart med sin egen sinnesstämning och sitt kroppsspråk få en orolig uppstressad hund att lugna ner sig och bete sig mer "normalt".

Just det kan nog fler än jag vara avundsjuka på tror jag....  den kunskapen skulle många, många behöva.

Hmmmm...  nu gav jag mig ju i alla fall in i den där meningslösa debatten... men strunt samma. Låt mig bara konstatera att man kanske inte alltid ska se så enögt på allting, utan istället försöka ta till sig det som är bra och sedan strunta i det man inte tycker är lika bra.

Det var det om det det....   har nog inget mer att babbla om idag tror jag.


måndag 3 november 2014

Verkligen omväxlande....

Och nu pratar jag väder... i lördags regnade det precis hela långa dagen.... och regnet var isande kallt trots att det inte var så kallt i luften. Stundtals var regnet lite snöblandat...

Så jag fegade ur när det gällde ett kurstillfälle på brukshundklubben. Sista gången på en kurs som släpat efter sedan i våras, men det är många år sedan jag åkte ut i hällande iskallt regn för att träna hund. En sak om det börjar regna när man redan är i gång och tränar, eller om det duggar lite försiktigt... men lördagens hällregn är inte träningsväder för mig.

Från början var det tänkt att sista gången på kursen skulle vara en träningstävling, och hade det varit det så kanske, kanske.... men nu blev det inte så, och då kändes det inte så angeläget. 

Fast jag åkte ut i skogen med hundarna istället. Det är ju helt annorlunda än att jobba med lydnad i regnrusket...  fast jag tror att hundarna också uppskattade värmen när vi kom hem och jag torkade och fönade dom så dom blev varma och torra igen.

På söndagen sken däremot solen.... så jag och alla doggsen drog iväg ut redan på morgonen. Det är Springerklubben, som i samarbete med Goldenklubben erbjuder träning på söndagar. Salza och Ibsen fick följa med och titta på, och när träningen sedan är färdig brukar jag dra iväg till skogs med hela gånget så att dom får rusa av sig ordentligt innan vi så småningom åker hem.

Man kan väl kalla det jaktlydnad, det vi håller på med på söndagarna. Inte jaktträning direkt, och inte lydnadsprovs-lydnad, utan stadga, apportering, inkallning, lite dirigering.... och så förstås kontaktövningar. En härlig blandning av spaniels, golden och labbar...  och så folk som är generösa och ställer upp ideellt som instruktörer....  kanonbra!

Vi jobbar med dummys då och det tycker ju han är våldsamt roligt. Lite för roligt egentligen, men hellre det än tvärtom. Och hans stadga är bra, väldigt bra, men sånt där är ju färskvara så det måste man träna hela tiden om man ska vara helt säker på att det fungerar.

Inkallningen funkar perfekt även med störningar, och dirigeringen går bra. Vi har tränat väldigt lite sånt, och det är enkla övningar vi gör, men så här långt funkar det kanonfint.

Kontakten igår haltade lite mot hur det brukar vara. Det var en löptik med i gänget och dom dofterna tycket Jippie var spännande. Bra med såna störningar tycker jag, men jag kom på att jag inte var helt överens med mig själv om hur jag skulle agera i det läget. Nästa gång vi har en sån störning i närheten så ska jag lägga lite mer lydnad på honom. Nu blev det lite hafsande mellan det ena och det andra, och inget av det var speciellt effektivt, men på det stora hela gick det bra ändå.

Och när träningen var slut så åkte vi som sagt till skogs. Ingen som då såg Jippie dra järnet bland tallarna kunde tro att han varit igång i två timmar redan. Visserligen hade han väl inte varit aktiv i två timmar, men bara att vara med och vara passiv och se alla andra hundar jobba och in emellanåt själv få jobba tar på krafterna.... fast det är väl hjärnan som blir trött då, inte benen förstås.

Jaja... deras matte var i alla fall trött när vi sedan äntligen kom hem.....

fredag 31 oktober 2014

Jippie och hans äppelskrottar

Både matte och Jippie gillar äpplen. Matte käkar själva äpplet, och Jippie brukar få skrotten. Och oftast är det när matte ligger och läser som hon  käkar äpple, och då hamnar skrotten på sängbordet vid sidan om sängen, vilket Jippie upptäcker efter 1 sekund och tydligt talar om att "den är min!"

Nu har ju Jippie varit dålig i magen några dagar, och då blir det inga äppelskrottar för hans del. Eftersom han alltid är där matte är så har matte varit solidarisk och avstått från att äta äpple.... svårt att neka honom skrotten när han alltid annars brukar få den.

Igår var Jippies mage bra igen, och matte vågade sig på att äta ett äpple, vilket förväntansfullt iakttogs av Jippie. Tanken var att han skulle få en pytteliten bit av skrotten, och att resten skulle smugglas undan.

Äpplet tog slut och matte gav Jippie en liiiiten bit som han tuggade i sig. Under tiden han gjorde det så försökte matte smuggla undan resten av skrotten i en pappersnäsduk som hon sedan la på sängbordet bredvid sängen.

Det resulterade i att Jippie envist satt vid sidan av sången och stirrade omväxlande på pappersnäsduken och på matte. Och ni ska inte tro att han gav upp....

Han satt troget där, stirrade på pappersnäsduken, stirrade förebrående på mig...  och minuterna tickade iväg utan att han gav upp.

"Gå och lägg dig", sa jag... "det är slut".  Det där slut-ordet kan hundarna. Det använder jag ofta... när träningen är slut, när maten är slut, när godiset är slut, när leken är slut... och det funkar alltid. Jaha,,, brukar dom säga... tråkigt att det är slut, men OK då... och så tassar dom iväg.

Men inte igår inte... Jippie satt där han satt, och trots att jag på olika sätt upprepade det där med SLUT så gav han inte upp. Men så rätt som det var så hörde han nåt spännande från rummet där husse var och sprang dit. Snabbt som ögat smusslade jag ner pappersnäsduken med äppelskrotten i min ena ficka, och trodde i min enfald att Jippie skulle ge upp då näsduken och skrotten verkade vara borta.

Han kom strax tillbaka, kollade direkt på sängbordet, insåg att äppelskrotten var borta, och satte upp nosen i luften och började vädra. Hoppade upp i sängen där jag låg, klev över mig och krafsade sedan på fickan där pappersnäsduken med äppelskotten låg.

När det inte hjälpte försökte han sticka ner nosen i fickan, och hade han fått hålla på så hade han säkert lyckats få tag på den där eftertraktade skrotten. Men nu gällde det ju mattes trovärdighet här... är det SLUT så är det... så jag fick gå upp och slänga skrotten i soppåsen, och då först gav han upp.

Men han slängde en lång, längtansfylld blick på skåpet där soppåsen finns innan han gick därifrån.

Den där nosen, och den där uthålligheten, den borde användas till nåt vettigare än att hålla koll på äppelskrottar.



måndag 27 oktober 2014

Man får det man förtjänar....

En liten vinkling av ett känt ordspråk, men så är det ju inom hunderiet. Jag skulle egentligen göra lite nyttigheter vid datorn idag, men kikade in på FB först och fastnade förstås i ett inlägg där.

Nån gjorde en jämförelse mellan rallylydnad och vanlig tävlingslydnad, och förordade rallyn eftersom hennes hund sackade efter och hade tråkigt när det gällde vanlig lydnad, men i rallyn där låg hunden före och hade jättekul.

Förstår inte folk att det är dom själva som lär hunden vad som är roligt eller inte roligt? Om man själv trivs och har kul när man tränar, då smittar det över på hunden. Tycker man det är tråkigt, kanske svårt och lite jobbigt... då smittar det också över på hunden. Hundarna har inga förutfattade meningar om vad som är roligt eller inte, det lär dom sig under resans gång, alltså hänger det helt på oss att lära dom att tycka om det vi tränar.

Ett exempel på det är ju bruksproven. Tänk så många duktiga hundar det finns ute i skogen, och så icke-duktiga många av dom är när dom kommer in på lydnadsplanen. Och det har säkert i de allra flesta fall bara en förklaring... det är så våldsamt mycket roligare att träna skogsmomenten än att traggla lydnaden på planen, och det påverkar naturligtvis hundens prestationer. Hur ofta hör man inte folk säga nåt i stil med:  "det är jätteroligt att träna sök/spår/rapport, men lydnaden tycker både jag och hunden är tråkigt...". och då blir ju förstås resultatet därefter.

Jovisst, det kryllar av hundar som är duktiga både i skogen och på planen... men det finns, och har alltid funnits, ekipage som är supervassa på skogsmomenten men som ändå aldrig kommer nånstans eftersom lydnaden sedan inte räcker till.

Och det är förstås upp till var och en vad man tränar och hur man tränar. Men det är fel att säga att hunden inte tycker att just det eller det är roligt, för det är ju vi som lär dom vad som är roligt... eller tråkigt.

Ja det var morgonens tyckande det...

För övrigt började inte den här dagen så himla bra...  vid tretiden i natt nån gång vaknade jag av att husse hade storstädning. Då hade någon av hundarna inte fått liv i oss som sov utan använt ett par av husets mattor som toalett. Så det var bara att gå upp och hjälpa till med städningen och sedan slänga på lite kläder och gå ut med alla doggsen.

Men då var det skönt ute... folktomt, stjärnklart och helt stilla ute, men det var ju för tidigt att gå upp så jag återvände till sängen en stund. Klockan halv åtta skulle sedan bilen lämnas på verkstan, så det blev inte så lång sovstund. Och när jag vaknade nästa gång så var det mulet och regnet strilade ner igen...

Men pojkarna i huset har diarré idag, Jippie något värre än Ibsen tror jag. Och frånsett att det är synd om hundarna som har magbesvär, så kan man ju enbart säga jäkla skit om sånt när man inte har en trädgård att släppa ut hundarna i. Det kommer att bli mycket springande ut och in idag, för att inte tala om hur kul det är att tvätta tunga mattor. 



söndag 26 oktober 2014

En hundig helg...

... utan hund. Det känns alltid lite märkligt att ägna sig åt hundaktiviteter utan hund, och det gjorde jag i lördags. Då satt jag i sex timmar och lyssnade till Eva Bodfäldt som pratade om hur vi blir till en hundmagnet och hur man får ett fint fotgående.

Intressant naturligtvis, och till viss del inspirerande, men på ett sätt lite deprimerande också. Varje gång jag lyssnar till dessa människor som är så duktiga med  hundar, så inser jag att jag aldrig någonsin kommer att nå upp till deras nivå, och det beror till största delen på att jag inte är en tusendel så petig vid inlärningen som vad de är.

Tålamod är inte min starka sida, och även om jag gillar att peta i detaljer så är det skillnad på detaljer och detaljer...    Men imponerande är det, och vetskapen om vad man kan åstadkomma är ju intressant.

Åkte hemifrån strax efter nio på morgonen, kom hem vid sextiden på kvällen och rusade då ut med de hemmavarande doggsen... sen var det inte mycket ork kvar för några andra aktiviteter.  Även om man inte gör något annat än bara sitter och lyssnar så är man ganska så mör efter en sån dag.


Och i morse, efter morgonpromenaden, drog vi iväg till Jippie-träning. Salza och Ibsen fick följa med som åskådare, och när vi efter ca 1½ timma bröt upp från den träningen, då drog vi till skogs så att alla djuren skulle få sitt lystmäte på aktiviteter. Eller.... aktiviteter och aktiviteter...  men att rusa omkring i skogen är väl kanske nån sorts aktivitet det också. 


Det är vid såna här tillfällen jag mest märker av att jag blivit gammal och orkeslös. Förr var det inga problem att vara igång en hel helg med hundaktiviteter, men nu skriker både ben och rygg i vild protest när det blir såna här dagar.


Jag minns en gång på den gamla goda tiden då jag drog iväg hemifrån kl 4 på lördagmorgon för att delta i ett jaktprov 30 mil bort. När provet var avklarat nån gång vid 6-tiden på kvällen satte jag mig i bilen för att åka 25 mil till nästa jaktprov som gick av stapeln dagen därpå. Anlände till motellet sent på kvällen, käkade, rastade hundar, sov gott och gick upp strax efter 5 för att vara på plats i rätt tid för den dagens prov.

När det provet var avklarat var klockan nästan 7 på kvällen, då hade jag 35 mil hem. Kom hem sent, packade upp och fixade och donade, sov gott och var på jobbet klockan 8  (eller kanske 9 ) på måndag morgon..

Och inte var det nåt att gnälla över, det hade ju enbart varit roligt....  i dagens läge hade jag antagligen knappt överlevt dag 1.... 


Jaja... sånt är livet....  det blir liksom inte roligare med åren.....  



tisdag 21 oktober 2014

1:a klassens gnällkärring...

Ja, så känner jag mig nu för tiden. Men jag är så jäkla irriterad på alla ohyfsade hundar vi möter ute. Fast hundarna kan ju inte hjälpa det, dom stackarna har ju bara drabbats av klantiga förare.

I morse mötte vi en människa med en hyfsat stor hund. Och hunden skällde och gjorde utfall mot oss... och när vi passerar varandra så hör jag matte säga: "Ja men så duktig du var nu!" 

Duktig för att...????  

Nu är det ju inte så att mina hundar är några änglar på något vis. Det finns säkert dom av er som tycker att jag framställer dom så, men dom är ju helt vanliga hundar, fast hyfsat väluppfostrade. Men jag har stenkoll på dom när dom är i min närhet, och där ser jag också till att dom håller sig när vi är ute.

Men det finns en massa jakt i de där små liven, så är dom lösa en bit bort och får vittring på t.ex. en katt, då måste jag erkänna att lydnaden är nästintill obefintlig. Och det är ju förstås en av anledningarna till att jag ser till att alltid ha dom i min närhet. Jag kan avbryta dom när dom fått vittring av vilt, men är det en katt så... 

Och det beror förstås på att dom har fått jaga katter som vi möter ute i skogen. Katten är ju själv på jakt så i rättvisans namn får han ju finna sig i att ibland själv bli jagad, den blir ju trots allt inte dödad och uppäten. Katten klättrar ju alltid snabbt upp i ett träd eller nåt sånt, och hundarna är aldrig ens i närheten av att få fatt på katten. Och de få gånger vi stött på en katt som inte springer när han ser oss, då har hundarna snabbt hejdat sig och låtsats som att dom inte ser katten. Det är bara själva jakten som lockar... inte katten i sig, och här kryllar det av katter så det ges många tillfällen till katt-kontakt.


Men häromdagen säg jag nåt kul... på tal om katter alltså.

Jippie fick upp vittringen av en katt inne i ett stort buskage och for runt där inne och letade. Jag och Salza och Ibsen gick på gångvägen vid sidan om och Salza gick några meter före mig.

Jag brydde mig inte om Jippies jagande, det går alltid katter i den där dungen och nästan alltid slinker dom undan utan att hundarna fått koll på dom. Men Jippie jagade runt, runt i buskaget och rätt som det är så kommer det en katt utfarande ur buskaget i racerfart.

Full fart som sagt, och klarade inte av att vika undan för Salza som plötsligt dök upp framför den... så katten hoppade över ryggen på Salza och försvann ögonblicket efter in i ett annat buskage på andra sidan vägen.

Både Salza och jag blev stående och stirrade efter katten, Ibsen hann inte ens se den, och Jippie letade energiskt vidare i buskaget där katten inte längre fanns kvar. Och efter några sekunder tassade Salza oberört vidare, hon trodde antagligen inte sina ögon...   


Och till den som nu tycker att jag beter mig illa som låter hundarna jaga katter så kan jag ju bara säga att så länge folk här i bostadsområdet har katter som dom bara släpper ut, katter som bajsar i barnens sandlådor och i allas blomrabatter, katter som ligger i dynorna i trädgårdsmöblerna på folks uteplatser, katter som sitter och lurpassar på småfåglar som käkar mat som folk hänger ut till dom, och så länge man inte kan öppna dörren till uteplatsen utan att riskera att få in en främmande katt...... så länge tillåter jag att hundarna jaga katter som dyker upp ute i skogsdungarna där vi går. Så det så!








måndag 20 oktober 2014

Lördagens svordom...

..... var kanske vid närmare eftertanke inte en riktig svordom... hmmm  Helvete, sa jag, och det är väl nästan rumsrent? Fast inte om man säger det i arg ton till en helt främmande människa förstås....   jaja, jag tar det från början.

Skulle ett ärende till områdets lilla centrum, och där möttes jag och mina tre hundar av en hysteriskt skällande hund som stod bunden utanför affären. Inte nog med att hon skällde, hon gjorde våldsamma utfall i kopplet och mellan skallen hördes ilskna morr samtidigt som hon visade tänderna, hela garnityret.

Jag gick en stor omväg runt henne, men det hjälpte inte. Folk som kom och gick till butiken gjorde också stora omvägar runt henne, men det var svårt för hon stod bunden precis utanför dörren.

Hennes utfall var så våldsamma så jag hade inte blivit förvånad om kopplet eller halskedjan gått av. Jag vågade i alla fall inte lämna mina hundar ensamma där, utan stod och väntade på att hundens ägare skulle komma ut så att jag kunde lämna mina hundar och gå in.

Och så småningom kom hon... men hunden fortsatte med sina utfall, och då kunde man höra matte säga: "-Ja men så duktig du varit som väntat här på matte.... duktig tjej!"

Efter mycket möda fick hon loss knutarna på kopplet och släpade iväg sin skällande hund alltmedan hon berömde den för att den varit så duktig. Och jag var alldeles tyst där jag stod och väntade, det var väl duktigt?  Svordomen jag presterade kom lite senare....

Så här uppförde sig i alla fall mina hundar medan dom satt och tittade på den där hysteriska saken 25 m bort.

Det var på hemvägen sedan som mitt tålamod brast. Det var mycket folk och hundar ute, och vid promenadslingan runt sjön var det livlig trafik. Det kom en bil och parkerade, och ut klev en äldre dam och herre med en liten tax i sällskap.

När jag närmade mig, och skulle passera dom, så stod dom mitt i vägen och trasslade med sina stavar som dom skulle ha med sig. Och hunden rantade runt längst ut i ett flexikoppel utan att nån brydde sig om vad den gjorde.

Jag stannade och väntade med mina tre hundar kopplade vid sidan, och när inget hände så sa jag ... vänligt...  "Kan ni ta reda på hunden så att vi kan komma förbi?"

Då tittade dom förvånat på mig, tittade på hunden och så hände inget mer. Damen som höll i flexikopplet log lite fånigt, men stod bara och tittade på mig och hundarna, utan att hala in sin hund.

"Ta reda på eran hund så att vi kan gå förbi!" sa jag återigen, och nu var mitt tonfall inte lika vänligt. Människan stod fortfarande bara och tittade på mig, men mannen i sällskapet tog kopplet och halade in hunden till sin sida...  och vi passerade lugnt och stilla trots att deras lilla tax stod och skällde på oss.

När vi hade passerat dom med nån meter så hörde jag fortfarande deras hund skälla, och plötsligt kände jag nåt bak på mina ben.  Jag tvärvände mig om, och ser deras skällande tax mellan Ibsens höga bakben.... förmodligen hade han först varit på mina byxben, nafsat eller hoppat, inte vet jag. Men nu stod han mitt emellan Ibsens bakben och skällde som en galning....   tur för honom att Ibsen och jag nog blev lika förvånade... och i några sekunder handlingsförlamade.

Sen tog jag ett tajtare tag i Ibsens koppel, vände mig mot kärringen som nu återigen höll i kopplet och fräste: " Men för helvete, håll reda på eran hund!"

Hon bara flinade, och så säger hon "Han vill nog bara leka!"

"Ja men så bra," säger jag då... och är så skitförbannad så jag kunde gått fram och lappat till kärringen... "då ska han få det då!" och så kopplade jag loss Salza. Jag vet ju att hon inte bryr sig, men det visste ju inte kärringen. Och när jag sedan böjde mig ner och kopplade loss Jippie också, som vid det laget nästan hoppade jämfota av upphetsning, då log hon inte längre.

Då tog hennes man återigen hand om kopplet och halade in hunden, och när jag fumlade och låtsades försöka få loss Ibsens koppel också, då klev dom snabbt iväg med sin, fortfarande skällande, lilla tax.


Jag blir så jäkla förbannade rent ut sagt...  Jag har stenkoll på mina hundar, men om deras lilla tax hade blivit skadad av mina hundar i den här situationen så hade det varit mitt fel, inte deras.

Men hur kan man vara så oförsiktig med sin hund?

Herregud...  han stod nästan under magen på Ibsen och skällde...  dom kan tacka sin lyckliga stjärna för att Ibsen är som han är. Ett rejält tag av Ibsens stora käft över ryggen på den lilla taxen, så hade ryggen varit knäckt. Fast... det hade ju de facto varit vårt/mitt fel om något hänt, men det hjälper ju inte om hunden blir skadad.. eller dödad. Men visst är väl ändå lagstiftningen lite märklig just när det gäller såna situationer?





fredag 17 oktober 2014

En fegis??

Idag tog vi morgonpromenaden i gamla "jaktmarker" och det uppskattas alltid av hundarna. Full fart på dom och massor av spännande dofter överallt. 

Det första vi såg var en bäver som snabbt som ögat dök under vattnet när den fick syn på oss. Sen kom det såna här eleganta saker från alla håll och kanter, men dom var noga med att hålla rejält avstånd så det blev inte så många bilder.

På bilden här under är det en stackare som jagas av den andre...  och jisses vilken fart dom hade, men vad gör man inte för att skydda familjen. 




Hundarna har så fullt upp med alla dofter som finns på land så dom bryr sig inte alls om svanarna, och det är ju bra. 

Det fanns mycket att upptäcka....  en ranglig brygga som väckte upp nyfikenheten hos Salza och Ibsen. Dom tassade med raska steg ut på den utan nån tvekan alls, men Jippie visade sig vara en liten fegis. 

Hit men inte längre sa han mycket bestämt.... 


Men han höll hela tiden koll på matte, så hade hon vågat kliva iväg ut det där ranglet så hade med all säkerhet Jippie också gått. Men matte är en fegis när det gäller sånt som är lite rangligt och skakigt, så Salza och Ibsen fick undersöka i lugn och ro. 

Feg var han däremot inte när han gång på gång hoppade över en kedja som spärrade av vägen ner till den där bryggan. Han tyckte tydligen att det var kul för när de andra två gick runt, så hoppade han över, gång på gång, och med god marginal. 

Så matte tog fram mobilen och skulle filma.... och gissa....? 


Men det gick bra, när det gäller sånt där är han ingen fegis... och han hoppade glatt över ett par gånger till. 


Vi strövade omkring lite här och där, och hundarna fick ägna sig åt lite bergsbestigning.... 
på längden, inte höjden. 


Och Salza flirtade som vanligt för att få en liten godis....



Vi var ju omgivna av vatten idag, så det var inte långt till vattenhålen när törsten gjorde sig gällande. 




Och så var ju matte tvungen att få sina vanliga poseringsbilder förstås....



Och i slutet av promenaden visar Salza att hon har koll på både läget och matte...  varför springa när man i rättvisans namn får en godis bara man kommer? 


torsdag 16 oktober 2014

Tagit mig vatten över huvudet....

Fick ju en idé häromdagen... Jippie skulle lära sig att bli mer medveten om sina baktassar så jag fick för mig att han skulle lära sig att kliva upp med baktassarna på en pall. Samma pall där vi har tränat bakdelskontroll genom att han stått på pallen med framtassarna och gått runt med bakbenen.

Hmmm....  inte supersmart med samma pall  kanske...

Lätt att blanda ihop, och mycket förbryllande för Jippie när han inte längre fick belöning för att han stod med framtassarna på pallen och gick (och till slut sprang!) runt med bakbenen. Stackars plutten...

Men han börjar lite smått fatta att det har med bakbenen att göra, han lyfter på ena bakbenet när han står vid pallen, men han har ännu inte kommit på att han ska sätta ner det på pallen. Men jag tror kanske att det blev onödigt svårt med tanke på att vi använt pallen till annat tidigare. Men skam den som ger sig....  det ska bli kul att se hur han uppför sig när 10-öringen så småningom trillar ner.


Men det är kul att se att även hundar är höger- eller vänsterhänta. Det är alltid hans vänstra bakben som han lyfter upp, aldrig det högra. Och nåt liknande ser man ju i andra sammanhang också... att dom alltid svänger upp åt samma håll i vissa moment. Hopp-sitt, rutan, konen, vid apportering t.ex....

Då kan man se att dom alltid svänger upp åt samma håll, och är man då pedant i träningen så ska man ju ta hänsyn till det.

Sätta hunden lite åt sidan vid hoppet, så att den inte hamnar fel när den vänder upp för återhoppet t.ex. Eller i rutan, vänja den vid rätt ingång med tanke på hur den vänder upp, så att hunden inte hamnar för nära kanten när man ställer/lägger den.

Jaja... är man petig så finns det mycket att pilla med när det gäller hundträning.... tyvärr är jag ju inte så noga med sånt.   Ägnar mig hellre åt det som är  lite fart och fläkt än pillar i detaljer, och det syns ju alltid i resultatet, men det kan jag leva med. Hundträning ägnar jag mig åt för att det ska vara roligt för både mig och hunden, och då blir det som det blir. Tappar vi lite poäng på det så får det bli så....

Men visst... många lyckas ju med både fart och fläkt och precision så det ena utesluter ju inte det andra. Men för min del är det som det är....  jag har inte riktigt tålamod att peta i alla små detaljer. Men var och en må göra som dom vill, då blir det säkert allra bäst.