fredag 31 oktober 2014

Jippie och hans äppelskrottar

Både matte och Jippie gillar äpplen. Matte käkar själva äpplet, och Jippie brukar få skrotten. Och oftast är det när matte ligger och läser som hon  käkar äpple, och då hamnar skrotten på sängbordet vid sidan om sängen, vilket Jippie upptäcker efter 1 sekund och tydligt talar om att "den är min!"

Nu har ju Jippie varit dålig i magen några dagar, och då blir det inga äppelskrottar för hans del. Eftersom han alltid är där matte är så har matte varit solidarisk och avstått från att äta äpple.... svårt att neka honom skrotten när han alltid annars brukar få den.

Igår var Jippies mage bra igen, och matte vågade sig på att äta ett äpple, vilket förväntansfullt iakttogs av Jippie. Tanken var att han skulle få en pytteliten bit av skrotten, och att resten skulle smugglas undan.

Äpplet tog slut och matte gav Jippie en liiiiten bit som han tuggade i sig. Under tiden han gjorde det så försökte matte smuggla undan resten av skrotten i en pappersnäsduk som hon sedan la på sängbordet bredvid sängen.

Det resulterade i att Jippie envist satt vid sidan av sången och stirrade omväxlande på pappersnäsduken och på matte. Och ni ska inte tro att han gav upp....

Han satt troget där, stirrade på pappersnäsduken, stirrade förebrående på mig...  och minuterna tickade iväg utan att han gav upp.

"Gå och lägg dig", sa jag... "det är slut".  Det där slut-ordet kan hundarna. Det använder jag ofta... när träningen är slut, när maten är slut, när godiset är slut, när leken är slut... och det funkar alltid. Jaha,,, brukar dom säga... tråkigt att det är slut, men OK då... och så tassar dom iväg.

Men inte igår inte... Jippie satt där han satt, och trots att jag på olika sätt upprepade det där med SLUT så gav han inte upp. Men så rätt som det var så hörde han nåt spännande från rummet där husse var och sprang dit. Snabbt som ögat smusslade jag ner pappersnäsduken med äppelskrotten i min ena ficka, och trodde i min enfald att Jippie skulle ge upp då näsduken och skrotten verkade vara borta.

Han kom strax tillbaka, kollade direkt på sängbordet, insåg att äppelskrotten var borta, och satte upp nosen i luften och började vädra. Hoppade upp i sängen där jag låg, klev över mig och krafsade sedan på fickan där pappersnäsduken med äppelskotten låg.

När det inte hjälpte försökte han sticka ner nosen i fickan, och hade han fått hålla på så hade han säkert lyckats få tag på den där eftertraktade skrotten. Men nu gällde det ju mattes trovärdighet här... är det SLUT så är det... så jag fick gå upp och slänga skrotten i soppåsen, och då först gav han upp.

Men han slängde en lång, längtansfylld blick på skåpet där soppåsen finns innan han gick därifrån.

Den där nosen, och den där uthålligheten, den borde användas till nåt vettigare än att hålla koll på äppelskrottar.



måndag 27 oktober 2014

Man får det man förtjänar....

En liten vinkling av ett känt ordspråk, men så är det ju inom hunderiet. Jag skulle egentligen göra lite nyttigheter vid datorn idag, men kikade in på FB först och fastnade förstås i ett inlägg där.

Nån gjorde en jämförelse mellan rallylydnad och vanlig tävlingslydnad, och förordade rallyn eftersom hennes hund sackade efter och hade tråkigt när det gällde vanlig lydnad, men i rallyn där låg hunden före och hade jättekul.

Förstår inte folk att det är dom själva som lär hunden vad som är roligt eller inte roligt? Om man själv trivs och har kul när man tränar, då smittar det över på hunden. Tycker man det är tråkigt, kanske svårt och lite jobbigt... då smittar det också över på hunden. Hundarna har inga förutfattade meningar om vad som är roligt eller inte, det lär dom sig under resans gång, alltså hänger det helt på oss att lära dom att tycka om det vi tränar.

Ett exempel på det är ju bruksproven. Tänk så många duktiga hundar det finns ute i skogen, och så icke-duktiga många av dom är när dom kommer in på lydnadsplanen. Och det har säkert i de allra flesta fall bara en förklaring... det är så våldsamt mycket roligare att träna skogsmomenten än att traggla lydnaden på planen, och det påverkar naturligtvis hundens prestationer. Hur ofta hör man inte folk säga nåt i stil med:  "det är jätteroligt att träna sök/spår/rapport, men lydnaden tycker både jag och hunden är tråkigt...". och då blir ju förstås resultatet därefter.

Jovisst, det kryllar av hundar som är duktiga både i skogen och på planen... men det finns, och har alltid funnits, ekipage som är supervassa på skogsmomenten men som ändå aldrig kommer nånstans eftersom lydnaden sedan inte räcker till.

Och det är förstås upp till var och en vad man tränar och hur man tränar. Men det är fel att säga att hunden inte tycker att just det eller det är roligt, för det är ju vi som lär dom vad som är roligt... eller tråkigt.

Ja det var morgonens tyckande det...

För övrigt började inte den här dagen så himla bra...  vid tretiden i natt nån gång vaknade jag av att husse hade storstädning. Då hade någon av hundarna inte fått liv i oss som sov utan använt ett par av husets mattor som toalett. Så det var bara att gå upp och hjälpa till med städningen och sedan slänga på lite kläder och gå ut med alla doggsen.

Men då var det skönt ute... folktomt, stjärnklart och helt stilla ute, men det var ju för tidigt att gå upp så jag återvände till sängen en stund. Klockan halv åtta skulle sedan bilen lämnas på verkstan, så det blev inte så lång sovstund. Och när jag vaknade nästa gång så var det mulet och regnet strilade ner igen...

Men pojkarna i huset har diarré idag, Jippie något värre än Ibsen tror jag. Och frånsett att det är synd om hundarna som har magbesvär, så kan man ju enbart säga jäkla skit om sånt när man inte har en trädgård att släppa ut hundarna i. Det kommer att bli mycket springande ut och in idag, för att inte tala om hur kul det är att tvätta tunga mattor. 



söndag 26 oktober 2014

En hundig helg...

... utan hund. Det känns alltid lite märkligt att ägna sig åt hundaktiviteter utan hund, och det gjorde jag i lördags. Då satt jag i sex timmar och lyssnade till Eva Bodfäldt som pratade om hur vi blir till en hundmagnet och hur man får ett fint fotgående.

Intressant naturligtvis, och till viss del inspirerande, men på ett sätt lite deprimerande också. Varje gång jag lyssnar till dessa människor som är så duktiga med  hundar, så inser jag att jag aldrig någonsin kommer att nå upp till deras nivå, och det beror till största delen på att jag inte är en tusendel så petig vid inlärningen som vad de är.

Tålamod är inte min starka sida, och även om jag gillar att peta i detaljer så är det skillnad på detaljer och detaljer...    Men imponerande är det, och vetskapen om vad man kan åstadkomma är ju intressant.

Åkte hemifrån strax efter nio på morgonen, kom hem vid sextiden på kvällen och rusade då ut med de hemmavarande doggsen... sen var det inte mycket ork kvar för några andra aktiviteter.  Även om man inte gör något annat än bara sitter och lyssnar så är man ganska så mör efter en sån dag.


Och i morse, efter morgonpromenaden, drog vi iväg till Jippie-träning. Salza och Ibsen fick följa med som åskådare, och när vi efter ca 1½ timma bröt upp från den träningen, då drog vi till skogs så att alla djuren skulle få sitt lystmäte på aktiviteter. Eller.... aktiviteter och aktiviteter...  men att rusa omkring i skogen är väl kanske nån sorts aktivitet det också. 


Det är vid såna här tillfällen jag mest märker av att jag blivit gammal och orkeslös. Förr var det inga problem att vara igång en hel helg med hundaktiviteter, men nu skriker både ben och rygg i vild protest när det blir såna här dagar.


Jag minns en gång på den gamla goda tiden då jag drog iväg hemifrån kl 4 på lördagmorgon för att delta i ett jaktprov 30 mil bort. När provet var avklarat nån gång vid 6-tiden på kvällen satte jag mig i bilen för att åka 25 mil till nästa jaktprov som gick av stapeln dagen därpå. Anlände till motellet sent på kvällen, käkade, rastade hundar, sov gott och gick upp strax efter 5 för att vara på plats i rätt tid för den dagens prov.

När det provet var avklarat var klockan nästan 7 på kvällen, då hade jag 35 mil hem. Kom hem sent, packade upp och fixade och donade, sov gott och var på jobbet klockan 8  (eller kanske 9 ) på måndag morgon..

Och inte var det nåt att gnälla över, det hade ju enbart varit roligt....  i dagens läge hade jag antagligen knappt överlevt dag 1.... 


Jaja... sånt är livet....  det blir liksom inte roligare med åren.....  



tisdag 21 oktober 2014

1:a klassens gnällkärring...

Ja, så känner jag mig nu för tiden. Men jag är så jäkla irriterad på alla ohyfsade hundar vi möter ute. Fast hundarna kan ju inte hjälpa det, dom stackarna har ju bara drabbats av klantiga förare.

I morse mötte vi en människa med en hyfsat stor hund. Och hunden skällde och gjorde utfall mot oss... och när vi passerar varandra så hör jag matte säga: "Ja men så duktig du var nu!" 

Duktig för att...????  

Nu är det ju inte så att mina hundar är några änglar på något vis. Det finns säkert dom av er som tycker att jag framställer dom så, men dom är ju helt vanliga hundar, fast hyfsat väluppfostrade. Men jag har stenkoll på dom när dom är i min närhet, och där ser jag också till att dom håller sig när vi är ute.

Men det finns en massa jakt i de där små liven, så är dom lösa en bit bort och får vittring på t.ex. en katt, då måste jag erkänna att lydnaden är nästintill obefintlig. Och det är ju förstås en av anledningarna till att jag ser till att alltid ha dom i min närhet. Jag kan avbryta dom när dom fått vittring av vilt, men är det en katt så... 

Och det beror förstås på att dom har fått jaga katter som vi möter ute i skogen. Katten är ju själv på jakt så i rättvisans namn får han ju finna sig i att ibland själv bli jagad, den blir ju trots allt inte dödad och uppäten. Katten klättrar ju alltid snabbt upp i ett träd eller nåt sånt, och hundarna är aldrig ens i närheten av att få fatt på katten. Och de få gånger vi stött på en katt som inte springer när han ser oss, då har hundarna snabbt hejdat sig och låtsats som att dom inte ser katten. Det är bara själva jakten som lockar... inte katten i sig, och här kryllar det av katter så det ges många tillfällen till katt-kontakt.


Men häromdagen säg jag nåt kul... på tal om katter alltså.

Jippie fick upp vittringen av en katt inne i ett stort buskage och for runt där inne och letade. Jag och Salza och Ibsen gick på gångvägen vid sidan om och Salza gick några meter före mig.

Jag brydde mig inte om Jippies jagande, det går alltid katter i den där dungen och nästan alltid slinker dom undan utan att hundarna fått koll på dom. Men Jippie jagade runt, runt i buskaget och rätt som det är så kommer det en katt utfarande ur buskaget i racerfart.

Full fart som sagt, och klarade inte av att vika undan för Salza som plötsligt dök upp framför den... så katten hoppade över ryggen på Salza och försvann ögonblicket efter in i ett annat buskage på andra sidan vägen.

Både Salza och jag blev stående och stirrade efter katten, Ibsen hann inte ens se den, och Jippie letade energiskt vidare i buskaget där katten inte längre fanns kvar. Och efter några sekunder tassade Salza oberört vidare, hon trodde antagligen inte sina ögon...   


Och till den som nu tycker att jag beter mig illa som låter hundarna jaga katter så kan jag ju bara säga att så länge folk här i bostadsområdet har katter som dom bara släpper ut, katter som bajsar i barnens sandlådor och i allas blomrabatter, katter som ligger i dynorna i trädgårdsmöblerna på folks uteplatser, katter som sitter och lurpassar på småfåglar som käkar mat som folk hänger ut till dom, och så länge man inte kan öppna dörren till uteplatsen utan att riskera att få in en främmande katt...... så länge tillåter jag att hundarna jaga katter som dyker upp ute i skogsdungarna där vi går. Så det så!








måndag 20 oktober 2014

Lördagens svordom...

..... var kanske vid närmare eftertanke inte en riktig svordom... hmmm  Helvete, sa jag, och det är väl nästan rumsrent? Fast inte om man säger det i arg ton till en helt främmande människa förstås....   jaja, jag tar det från början.

Skulle ett ärende till områdets lilla centrum, och där möttes jag och mina tre hundar av en hysteriskt skällande hund som stod bunden utanför affären. Inte nog med att hon skällde, hon gjorde våldsamma utfall i kopplet och mellan skallen hördes ilskna morr samtidigt som hon visade tänderna, hela garnityret.

Jag gick en stor omväg runt henne, men det hjälpte inte. Folk som kom och gick till butiken gjorde också stora omvägar runt henne, men det var svårt för hon stod bunden precis utanför dörren.

Hennes utfall var så våldsamma så jag hade inte blivit förvånad om kopplet eller halskedjan gått av. Jag vågade i alla fall inte lämna mina hundar ensamma där, utan stod och väntade på att hundens ägare skulle komma ut så att jag kunde lämna mina hundar och gå in.

Och så småningom kom hon... men hunden fortsatte med sina utfall, och då kunde man höra matte säga: "-Ja men så duktig du varit som väntat här på matte.... duktig tjej!"

Efter mycket möda fick hon loss knutarna på kopplet och släpade iväg sin skällande hund alltmedan hon berömde den för att den varit så duktig. Och jag var alldeles tyst där jag stod och väntade, det var väl duktigt?  Svordomen jag presterade kom lite senare....

Så här uppförde sig i alla fall mina hundar medan dom satt och tittade på den där hysteriska saken 25 m bort.

Det var på hemvägen sedan som mitt tålamod brast. Det var mycket folk och hundar ute, och vid promenadslingan runt sjön var det livlig trafik. Det kom en bil och parkerade, och ut klev en äldre dam och herre med en liten tax i sällskap.

När jag närmade mig, och skulle passera dom, så stod dom mitt i vägen och trasslade med sina stavar som dom skulle ha med sig. Och hunden rantade runt längst ut i ett flexikoppel utan att nån brydde sig om vad den gjorde.

Jag stannade och väntade med mina tre hundar kopplade vid sidan, och när inget hände så sa jag ... vänligt...  "Kan ni ta reda på hunden så att vi kan komma förbi?"

Då tittade dom förvånat på mig, tittade på hunden och så hände inget mer. Damen som höll i flexikopplet log lite fånigt, men stod bara och tittade på mig och hundarna, utan att hala in sin hund.

"Ta reda på eran hund så att vi kan gå förbi!" sa jag återigen, och nu var mitt tonfall inte lika vänligt. Människan stod fortfarande bara och tittade på mig, men mannen i sällskapet tog kopplet och halade in hunden till sin sida...  och vi passerade lugnt och stilla trots att deras lilla tax stod och skällde på oss.

När vi hade passerat dom med nån meter så hörde jag fortfarande deras hund skälla, och plötsligt kände jag nåt bak på mina ben.  Jag tvärvände mig om, och ser deras skällande tax mellan Ibsens höga bakben.... förmodligen hade han först varit på mina byxben, nafsat eller hoppat, inte vet jag. Men nu stod han mitt emellan Ibsens bakben och skällde som en galning....   tur för honom att Ibsen och jag nog blev lika förvånade... och i några sekunder handlingsförlamade.

Sen tog jag ett tajtare tag i Ibsens koppel, vände mig mot kärringen som nu återigen höll i kopplet och fräste: " Men för helvete, håll reda på eran hund!"

Hon bara flinade, och så säger hon "Han vill nog bara leka!"

"Ja men så bra," säger jag då... och är så skitförbannad så jag kunde gått fram och lappat till kärringen... "då ska han få det då!" och så kopplade jag loss Salza. Jag vet ju att hon inte bryr sig, men det visste ju inte kärringen. Och när jag sedan böjde mig ner och kopplade loss Jippie också, som vid det laget nästan hoppade jämfota av upphetsning, då log hon inte längre.

Då tog hennes man återigen hand om kopplet och halade in hunden, och när jag fumlade och låtsades försöka få loss Ibsens koppel också, då klev dom snabbt iväg med sin, fortfarande skällande, lilla tax.


Jag blir så jäkla förbannade rent ut sagt...  Jag har stenkoll på mina hundar, men om deras lilla tax hade blivit skadad av mina hundar i den här situationen så hade det varit mitt fel, inte deras.

Men hur kan man vara så oförsiktig med sin hund?

Herregud...  han stod nästan under magen på Ibsen och skällde...  dom kan tacka sin lyckliga stjärna för att Ibsen är som han är. Ett rejält tag av Ibsens stora käft över ryggen på den lilla taxen, så hade ryggen varit knäckt. Fast... det hade ju de facto varit vårt/mitt fel om något hänt, men det hjälper ju inte om hunden blir skadad.. eller dödad. Men visst är väl ändå lagstiftningen lite märklig just när det gäller såna situationer?





fredag 17 oktober 2014

En fegis??

Idag tog vi morgonpromenaden i gamla "jaktmarker" och det uppskattas alltid av hundarna. Full fart på dom och massor av spännande dofter överallt. 

Det första vi såg var en bäver som snabbt som ögat dök under vattnet när den fick syn på oss. Sen kom det såna här eleganta saker från alla håll och kanter, men dom var noga med att hålla rejält avstånd så det blev inte så många bilder.

På bilden här under är det en stackare som jagas av den andre...  och jisses vilken fart dom hade, men vad gör man inte för att skydda familjen. 




Hundarna har så fullt upp med alla dofter som finns på land så dom bryr sig inte alls om svanarna, och det är ju bra. 

Det fanns mycket att upptäcka....  en ranglig brygga som väckte upp nyfikenheten hos Salza och Ibsen. Dom tassade med raska steg ut på den utan nån tvekan alls, men Jippie visade sig vara en liten fegis. 

Hit men inte längre sa han mycket bestämt.... 


Men han höll hela tiden koll på matte, så hade hon vågat kliva iväg ut det där ranglet så hade med all säkerhet Jippie också gått. Men matte är en fegis när det gäller sånt som är lite rangligt och skakigt, så Salza och Ibsen fick undersöka i lugn och ro. 

Feg var han däremot inte när han gång på gång hoppade över en kedja som spärrade av vägen ner till den där bryggan. Han tyckte tydligen att det var kul för när de andra två gick runt, så hoppade han över, gång på gång, och med god marginal. 

Så matte tog fram mobilen och skulle filma.... och gissa....? 


Men det gick bra, när det gäller sånt där är han ingen fegis... och han hoppade glatt över ett par gånger till. 


Vi strövade omkring lite här och där, och hundarna fick ägna sig åt lite bergsbestigning.... 
på längden, inte höjden. 


Och Salza flirtade som vanligt för att få en liten godis....



Vi var ju omgivna av vatten idag, så det var inte långt till vattenhålen när törsten gjorde sig gällande. 




Och så var ju matte tvungen att få sina vanliga poseringsbilder förstås....



Och i slutet av promenaden visar Salza att hon har koll på både läget och matte...  varför springa när man i rättvisans namn får en godis bara man kommer? 


torsdag 16 oktober 2014

Tagit mig vatten över huvudet....

Fick ju en idé häromdagen... Jippie skulle lära sig att bli mer medveten om sina baktassar så jag fick för mig att han skulle lära sig att kliva upp med baktassarna på en pall. Samma pall där vi har tränat bakdelskontroll genom att han stått på pallen med framtassarna och gått runt med bakbenen.

Hmmm....  inte supersmart med samma pall  kanske...

Lätt att blanda ihop, och mycket förbryllande för Jippie när han inte längre fick belöning för att han stod med framtassarna på pallen och gick (och till slut sprang!) runt med bakbenen. Stackars plutten...

Men han börjar lite smått fatta att det har med bakbenen att göra, han lyfter på ena bakbenet när han står vid pallen, men han har ännu inte kommit på att han ska sätta ner det på pallen. Men jag tror kanske att det blev onödigt svårt med tanke på att vi använt pallen till annat tidigare. Men skam den som ger sig....  det ska bli kul att se hur han uppför sig när 10-öringen så småningom trillar ner.


Men det är kul att se att även hundar är höger- eller vänsterhänta. Det är alltid hans vänstra bakben som han lyfter upp, aldrig det högra. Och nåt liknande ser man ju i andra sammanhang också... att dom alltid svänger upp åt samma håll i vissa moment. Hopp-sitt, rutan, konen, vid apportering t.ex....

Då kan man se att dom alltid svänger upp åt samma håll, och är man då pedant i träningen så ska man ju ta hänsyn till det.

Sätta hunden lite åt sidan vid hoppet, så att den inte hamnar fel när den vänder upp för återhoppet t.ex. Eller i rutan, vänja den vid rätt ingång med tanke på hur den vänder upp, så att hunden inte hamnar för nära kanten när man ställer/lägger den.

Jaja... är man petig så finns det mycket att pilla med när det gäller hundträning.... tyvärr är jag ju inte så noga med sånt.   Ägnar mig hellre åt det som är  lite fart och fläkt än pillar i detaljer, och det syns ju alltid i resultatet, men det kan jag leva med. Hundträning ägnar jag mig åt för att det ska vara roligt för både mig och hunden, och då blir det som det blir. Tappar vi lite poäng på det så får det bli så....

Men visst... många lyckas ju med både fart och fläkt och precision så det ena utesluter ju inte det andra. Men för min del är det som det är....  jag har inte riktigt tålamod att peta i alla små detaljer. Men var och en må göra som dom vill, då blir det säkert allra bäst.  







tisdag 14 oktober 2014

Stora, svarta hundar är tydligen fascinerande...

Om det är någon som stannar oss när vi är ute och går och vill prata om hundarna, så är det alltid Ibsen som är samtalsämnet. Och framför allt bland karlar....  

Små barn kan ibland fråga vilken ras det är på hundarna, men då menar dom alla hundarna. Men karlar/killar, dom frågar bara om Ibsen dom. Och för er som inte vet det så är Ibsen en svart riesenschnauzer som består av 45 kg muskler, och han är husses hund, därför finns han inte med i blogg-rubriken. 



Ofta verkar folk lite smått skräckslaget imponerade av den där stora svarta hunden, men vill ändå gärna hälsa på honom, och samtidigt nonchalerar dom helt min små fjantiga spaniels. Och det tycker jag är bra, jag vill inte ha hundar som tror att dom ska hälsa på alla människor dom möter.

I morse passerade vi några av sjukhusets mindre byggnader där det finns rökrutor utanför byggnaderna. Och ofta finns där folk som står och röker, så jag brukar se till att hundarna håller sig intill mig när vi passerar de där husen. Och då går hundarna lösa vid min sida, Ibsen på ena sidan, Jippie på den andra och så Salza bakom mig, det är positioner som de själva valt och det funkar helt OK. 

Idag kom en av rökarna nästan springande fram till oss när vi passerade, han berömde mig för att jag kunde ha hundarna lösa, och han ville prata hund. Och som vanligt är det ju Ibsen som är intressantast....

Jag vet att många av patienterna i de där byggnaderna ofta är rädda för hundar, så jag sa bara Stanna här! till hundarna och dom stod kvar vid min sida när killen kom fram till oss. Men när vi började prata med varandra då slank förstås Ibsen fram till honom.... och ville bli klappad. Han är en jäkla fjäskis den hunden... gentemot alla. 

Och jag såg hur killen blev alldeles stel i kroppen och såg ut som att han förväntade sig att bli uppäten vilken sekund som helst, men han stod trots allt kvar. Så jag sa till honom att Ibsen gärna ville bli klappad... och mycket, mycket tveksamt stack han fram handen och klappade på Ibsen. Och Ibsen är ju som han är han.... sekunden senare satt han tätt tryckt intill killens ben och tittade med dyrkande blick upp på honom och killens ansikte sken sakta upp i ett stort leende. 

Skulle tro att den där stora svarta "farliga" hunden räddade dagen för den där killen....  och jag var våldsamt nöjd med att mina hundar stannade hos mig och inte brydde sig om att hälsa. 






söndag 12 oktober 2014

Jippies helg...

Ja, det är Jippie som har aktiverats mest den här helgen, och det kanske är riktigt med tanke på att han är ynglingen i huset.

I går fick vi möjlighet att testa hur det funkar med lydnaden när vi blir kommenderade av någon, och det har jag länge varit nyfiken på.

Och det gick ungefär som jag väntade mig. Ingen större skillnad mot när vi inte är kommenderade. Det som är Jippies "problem" är att han måste hålla koll på precis allt som händer i närheten, och händer det inget måste man ändå hålla koll för det kan ju kanske strax hända nåt. Och sån är han oavsett "tävlingsledare" eller ej....

Men när det gäller linförigheten så funkar den ändå, konstigt nog. Han ser inte ut att ha nån koll alls, men på nåt vis har han tydligen det ändå, för det går hyfsat bra. Men det ser ju inte speciellt snyggt ut när hans huvud far runt som en vindflöjel för att kolla allt i omgivningen.

Platsläggande under gång funkar inte, noll koncentration där. Antagligen funkar inte heller ställandet, men det testade vi inte.

Inkallningen funkar förstås, men han gör lite harskutt på vägen in, och det ger ju inte direkt några extrapoäng. Jag tränade ju med boll några gånger i början för att vara säker på att få rätt tempo, och det var ett misstag.... men man lär så länge man lever.

Apporteringen gick bra. Jag gjorde det några gånger och vid nåt tillfälle gjorde han ett omtag, vid ett annat tillfälle några omtag och lite tugg... men då blev jag lite sur och fräste lite, så nästa gång vi provade så gjorde han det helt perfekt, greppade finfint, och satt som en staty tills jag tog apporten. Skönt med en hund som funkar på rätt sätt när man fräser lite åt honom. Jag är ju inte direkt berömd för mitt stora tålamod.... 

Hoppet gick bra, men där måste jag klura ut rätt avstånd för honom. Han hoppar förstås oavsett, men om jag hittar rätt avstånd så minskar ju risken för att han slår i hoppet

Vi gjorde också den allra första platsliggningen med helt okända hundar, och det gick också bra. Han låg och fixerade mig precis hela tiden, vilket ju var bra. Vad anledningen var till att han gjorde så, det vet jag inte... men det var i alla fall bra för han låg till synes tryggt och tittade inte alls på vad som hände vid sidan om, då var hans nyfikenhet på omgivningen helt borta.

Sen testade vi lite budföring också och det gick förvånansvärt bra. Vi har ju bara gjort det ett par-tre gånger tidigare så han överraskade mig verkligen när han verkade ha helt klart för sig vad han skulle göra. Jag tycker j att just det momentet är så enkelt att lära in så det är näsan gratispoäng när man tävlar appellen.... fast det är ju att sticka ut huvudet lite att säga så förstås, men än så länge har jag aldrig haft nån hund som inte fått 10:or på det momentet. 

Ja, det var Jippies lördag det.....  och idag, på söndagen, fick han besök av sin syster. Det var fem hanhundar och en tik i den kullen, och idag fick vi ett snabbesök av syster Wilja och hennes matte.

Och Jippie började med att visa sitt svårtyglade humör.... han har problem med det, den där killen. Tänder på alla cylindrar så fort nån hund säger ifrån.... och ifrån säger förstås syrran när Jippie är alltför påflugen.

Fast det är inte sant att han reagerar så alltid. En äldre tik som fräser ifrån viker han sig för direkt, i alla fall har han gjort det vid de tillfällen det har hänt. Men idag var han tvungen att skämma ut sig lite innan han lugnade ner sig och blev den gamla vanliga skuttiga glada Jippie.

Salza förvånade mig däremot genom att hon uppförde sig så väldigt bra mot den unga tiken. Inget grumsande alls... bara pigg och glad, vilket inte alltid är helt självklart när det gäller andra tikar.  Kanske tyckte hon att Wilja var så ung att det inte var nån idé att bry sig eller också har hon på ålderns höst helt enkelt blivit mer tolerant. Eller också tyckte hon att Jippies skämt ut flocken tillräckligt...

Vi gick i alla fall en promenad med hundarna, och det fanns våldsamt mycket att nosa på för nyfikna hundar. Jag försöket ta några kort, men hundarna ville liksom inte fastna på bild... dom slank iväg åt alla håll och kanter.

Vi skulle förstås tagit några bilder när dom fortfarande var torra och fina, när vi kom tillbaka till bilen var dom genomvåta och såg bara blöta och raggiga ut, då kändes det inte så kul att fota dom.

Men det var lätt att konstatera att dom är lika varandra på flera sätt... både som typ och i sitt sätt att vara. De flängde omkring i full fart i markerna och undersökte alla dofter som fanns där, men höll finfin kontakt utan oss ändå, att vi behövde lägga oss i. Tog sig fram bland  ris och omkullfallna träd hur lätt som helst, och när vi kom fram till grusgropen var lyckan total. I alla fall hos mina hundar som varit där förr, men Wilja verkade inte direkt ha nåt emot de där branta sandväggarna, hon heller...






Ja, Jippie har haft en aktiv helg, Salza har blivit liiiite försummad av matte, men det har nog inte gått nån direkt nöd på henne hemma hos husse och Ibsen heller. Och Salza fick ju träffa Wilja, och det verkade faktiskt som att hon tyckte det var rätt så roligt att skutta omkring med de där två vildingarna i buskagen. 


Visst ser Jippie ut som en känguru mitt i hoppet? 





fredag 10 oktober 2014

Suveränt bra!

Det här retrieverkopplet är ungefär 15 år gammal och fortfarande helt och jättebra. Lagom tjockt och i ett material som inte bränner i händerna. Och inte ens läderdetaljerna har jag behövt byta ut under alla dessa år. 


Jag har andra liknande koppel också, behändigt att ha med ut när hundarna rastas, men dom är inte alls lika bra, mycket sämre kvalité. Ett av dom gick till och med sönder när Jippie (som var valp då) gjorde ett rejält ryck efter en katt. 


Det köptes till Samson när jag började jaktträna honom (för ungefär 15-16 år sedan alltså) och insåg att det var såna koppel som gällde då. Vanliga halsband och koppel gick ju inte an i såna sammanhang



Bilden på Samson har jag på väggen i mitt sovrum, så den här bilden ni ser här har jag fotat från den bilden... därav den lite konstiga kvalitén.

 
Nu är det Jippie som får äran att bära Samsons koppel, fast hundarna går förstås mest lösa när vi är ute. Det har ju regnat ganska mycket här de sista dygnen och alla små bäckar och vattenfyllda diken svämmar nästan över av vatten just nu.

Jippie har ett "kolla-om-det-finns-nån-katt-där-idag"-ställe som han alltid kollar in i slutet av vår morgonpromenad. I morse gjorde han en liten felbedömning... fast det kunde ju varit värre.


Och ja... nån gång ska jag lära mig att vända mobilen åt rätt håll när jag filmar....






torsdag 9 oktober 2014

Kan nästan allt....

Jo men så är det ju, mina hundar kan nästan allt. I alla fall när det gäller vardagslydnad, när vi kommer till tävlingslydnaden så är det kanske lite annorlunda.

Fick tidningen Hundsport igår och kikade lite snabbt i den och var ju tvungen att testa ett par grejor som det stod om under rubriken Personlig utveckling för din hund....

Dom har ju bra stadga, mina hundar så just stadgan var inte så svår, impulskontrollen var jag lite tveksam till när det gällde dynamitgubben Jippie. Och jag var lite nyfiken på hur det funkade med en godis i min hand och Salza och Jippie sittandes intill och vara tvungen att vänta på sitt namn och Varsågod för att få ta godisen.

Men man ska aldrig underskatta sina hundar... det gick kanonbra på direkten. Fast vi har ju tränat sånt när det gäller att få apportera och såna grejor, fast mat slår ju allt annat förstås. Men det funkade kanonbra, duktiga dogs jag har. 

Och Salza är så söt när man gör såna övningar. Hon sitter och vänder bort huvudet från frestelsen, slänger sekundsnabba blickar då och då, men vänder bort hela huvudet för att slippa se men har stenkoll hela tiden ändå.

Jippie gör tvärtom. Han växlar mellan att kika på godiset och att titta mig i ögonen. Och ju längre han får vänta innan jag säger hans namn desto längre håller han kontakten med mig. Vi har ju gjort såna övningar ibland, han ska titta mig i ögonen och hålla kontakt trots frestelser runt omkring oss. Just den här övningen går ju inte ut på det direkt, men strunt samma, kontakt är ju alltid tacksamt.

Sen så har jag blivit lite frestad att prova en sak som det skrivs mycket om på nätet, och som är en riktig utmaning för inte minst mig själv. Där kommer det att krävas tålamod i stora doser, och det har ju inte jag så våldsamt mycket av. Och jag är inte ens helt säker på att Jippie fixar att lära sig det där, men vi ska i alla fall göra ett litet försök.

Men jag tänker inte tala om vad det gäller eftersom jag tror att vi kommer att gå bet på det här, då slipper jag skämmas efteråt när jag ska erkänna att det inte funkade... att vi inte lyckades... att jag inte kunde lära Jippie det jag tänkt mig.  Det är ju nästan alltid förarens "fel" om saker och ting inte funkar, men i det här fallet krävs det lite mer än så....  så vi får se....  det kan eventuellt finns ett resultat att visa upp nån gång till våren. 

Här är sötnosen Salza hennes första sommar....




tisdag 7 oktober 2014

Nu ska jag testa med bilder också...


Det är krångligt med sånt som är nytt och lite annorlunda, men skam den som ger sig. Nu ska vi se om jag får med några bilder då....

Många spännande dofter utifrån havet...
Lättroade Jippie var lite fascinerad av vågskvalpet mot stranden...


Det låg en gamma trädstam vid stranden....  Hoppas upp där! sa jag till Jippie. Men han förstod inte hur jag menade. Han hoppade över och han letade bland stenarna efter nåt som kankse matte slängt där, och han var ut i vattnet och kikade, men han hoppade itne upp på stocken trots upprepade böner från mattes sida. 

Salza hade stått vid sidan om hela tiden, men till slut tänkte hon väl visa att gammal är äldst. Hon hoppade galant upp på trädstammen och klev iväg de steg det gick att gå på den. Sen stod hon där, stilla som en staty medan jag tog ett kort. Hon är van fotomodell den tjejen...


När hon hoppat ner och fått sin godis, tittade Jippie fundersamt på mig, på Salza och på trädstammen. Sedan tog han ett skutt upp på den där stammen och stod lika stilla som förebilden gjort....   och sen fick han förstås också en godis. 


Snacka om  att dom lär sig genom att se på andra hundar. Och det är himla bra det.för på lördag ska vi på kurs, så då kan Jippie och jag ägna oss åt att sitta och titta på alla andra duktiga ekipage och så lär han sig allt han behöver kunna på det viset.   :) 

Jahaja... bilderna funkar tydligen som dom ska...  texten däremot gör lite som den vill efter sedan jag lagt in bilderna...  hmmm.... tur att något krånglar så att det finns nåt att grubbla på.