Jag gillar ju inte julen nåt speciellt...

Inte så  där att jag får ångest och deppar ihop, utan mer att det inte är så kul. Jag vill inte påstå att jag har nåt världssamvete av något slag, men jag kan inte riktigt låta bli att tänka på alla pengar som vräks ut på i de flesta fall helt onödiga prylar. Och jag kan inte låta bli att tänka på alla de som inte har de där pengarna som man förväntas vräka ut varje jul, och jag kan inte låta bli att tänka på alla besvikna barn och deras jular. Besvikna barn "på riktigt" alltså, inte barn som surar för att de inte fick så många julklappar som de ville, utan barn som faktiskt far illa under storhelger, och det finns ju tyvärr många barn som gör det. Och alla ensamma människor som faktiskt lider av att var ensamma när det är storhelger. Jag tillhör dem som ofta trivs ensam, men det finns ju så många som verkligen lider av sin ensamhet, i all synnerhet vid familjehelger. 

Men jag kan inte påverka nåt av det där så det är ju bara fånigt.... men julen är inte på något vis min högtid, julen får man gärna ställa in helt om jag får bestämma. 

Men jul blir det ju i vilket fall och här har vi snö och kallt så det är "riktigt" vinterväder. Igår såg jag en pappa som var ute och åkte pulka med sina tre barn strax efter kl 15, på Kalle Anka-tid alltså, och det gladde mig lite. 

Ynk fick en tidig julklapp när han fick en liten lekstund med Isa på julaftonens morgon. Han kikar ju alltid efter henne när vi är ute, och just precis på julaftonen så fanns hon där.... vilken lycka. 

Jag ville ta några bilder, eller en liten video när de rusade omkring i snön men där fick jag tji. Så fort Ynk ser mig ta fram kameran så fryser han till is. Han intar direkt foto-position och står blickstilla, och då är det inte så stor idé att försöka filma. Praktiskt på ett sätt om man vill fota, men inte så kul.... det där är något han kommit på de senaste veckorna. Han är oerhört duktig på att "självlära" sig saker och ting, och det är ju på både gott och ont det. 

När vi sedan var på hemväg så kom en granne gående med sin löptik i sällskap. Vi hade kopplat både Isa och Ynk när vi såg dem komma, men när de försvunnit utom synhåll så kopplade vi loss hundarna igen. 

TJOHOOOO....  hojtade Ynk och drog iväg efter löptiken. Totalt heldöv för mina rop, och idolen Isa var plötsligt helt ointressant. Full galopp bort längs gångvägen i löptikens spår och strax var han utom synhåll. 

Isas matte var snäll och sprang iväg samma väg för att hämta upp honom, men innan hon hann dit så hörde jag hur löptiken sa åt Ynk att "nej du, dig vill jag inte ha, bort med dig". 

Nedrans så arg jag blir på sånt. På Ynk alltså.... det är andra gången det händer nu, och nästa gång stryper jag hundskrället och begraver honom i en snödriva. Jodå.... jag lovar, det är sant! 😡

Idag är det juldagen och här är det som vilken vanlig söndag som helst...  Jag tänker ibland (fast väldigt snabbt) på tidigare jular, jular som jag firade i mina tidigare liv, och det är lite skillnad mot nutiden. Då var det släktträffar både hit och dit, långa resor på dåliga vintervägar, ett evigt stressande åt olika håll. Eller som i mitt senare liv, lugna, sköna jular  där sonen och jag firade jul hemma i lugn och ro med våra hundar. I  mitt nuvarande liv firar vi i stort sett inte alls....  det passar mig bra det. 

Jag önskar i alla fall er alla en god fortsättning på helgen! 

Nästan 1 månad sedan nu....

Tiden tickar iväg vilket vi vill eller ej... men jag har inte haft nån direkt inspiration till att skriva här så det har inte blivit av. 

Det händer inte så mycket i vår tillvaro just nu. Krafterna går mest åt till att överleva från dag till dag, jag blir alltid lite deppig vid den här tiden när jag inser att det är minst 4 månader kvar innan snö-eländet försvinner och det börjar blir lite vår utanför fönstren. 

När vi tränar, vilket sker väldigt sällan just nu, så tränar vi lite nw... och lite onyttiga trix av allehanda slag.  Och jag har lite synpunkter på de nya reglerna i nw men eftersom jag inte vill att någon ska ta illa upp, och bli sur på mig, så ska jag inte vidareutveckla dom. Fast risken att just de som skulle kunna tänkas känna sig berörda råkar läsa det här är mikroskopiskt liten... men jag avstår ändå.  Men det finns faktiskt en del att reflektera över i de nya reglerna....🤔

Jag hoppas ju på att vi ska få premiärtävla i klass 2 efter nyår, men jag vet ännu inte om vi kommit med på den tävlingen. Fast i ärlighetens namn så känner jag inte för att tävla i klass 2, steget från klass 1 är STOOOORT, men som jag nämnt tidigare så har Ynk nu 6 diplom i TSM klass 1 så jag kan inte med att fortsätta där längre. Synd att man ska behöva känna så.... men det är ju också lite så där att man kanske tar upp en plats för någon som inte har fått något diplom ännu, och det är ju lite taskigt. 

Men det blir nog inte så många tävlingar framöver för oss. Anmälningsavgifterna stiger hela tiden och är man pensionär så kan man inte påverka sin inkomst, man får vara nöjd med det som ramlar in även om det är pyttelite, och det är ju inte bara anmälningsavgifterna till tävlingar som blivit dyrare, alla priser på allting har ju skenat iväg. Men det lär inte vara nån nyhet för nån av er....  😉

Idag har vi -12 grader ute så det får bli några små övningar inomhus innan det är dags för eftermiddagspromenaden ute i snö-eländet. 

En duktig instruktör...?

Det där med duktiga instruktörer, det är klurigt det. Vad kännetecknar en duktig instruktör? 

Svaret på det är naturligtvis att det är omöjligt att svara på. Det beror helt och hållet på vilka behov man som kursdeltagare har, och inte minst på personkemin mellan instruktör och kursare. 

Jag har gått mååååånga kurser i mitt liv, både inom hunderiet och inom annat, och jag tror att jag träffat på alla varianter av instruktörer. 

Hade en instruktörskollega på en brukshundklubb en gång i tiden som var totalt urusel på att få ordning på sin egen vilda hund, men hen var en duktig instruktör och omtyckt av kursdeltagarna. 

Sen finns det ju tyvärr dom som både är urusla på att hantera sin egen hund och dessutom är urusla på att förmedla nåt vettigt till kursdeltagarna. De borde inte få ha kurser, men vem vågar ta det beslutet? 

Och jag har träffat på instruktörer som är jätteduktiga med sina egna hundar, tävlar framgångsrikt och har framgångar i både ditten och datten, men de är inte duktiga som instruktörer. 

Och ibland har man tur och träffar på en instruktör som är både-ock... som kan lära ut och dela med sig av sina kunskaper på ett bra sätt och som dessutom har en egen hund som är en bra förebild av hur en väluppfostrad, trevlig hund ska vara. 

Förr i tiden fanns det ju i stort sett bara brukshundklubbar att vända sig till när man ville gå kurs, nu finns det många alternativ.  Och det sker förstås en naturlig gallring av de egenföretagare som inte är bra/duktiga instruktörer, kan man hoppas??

Men gör det verkligen det? Är det kunskapen om hundar och hundars inlärning och hantering som avgör om en instruktör blir populär eller ej? 

Eller är det den sociala biten som avgör? Att instruktören är trevlig och pratig och ger sken av att kunna en massa saker, men om man sedan tittar med kritiska ögon på kurser och träningsträffar så är det ibland inte så mycket kunskapen som den sociala biten som avgör populariteten. 

Och inget fel i det förstås....  vi har ju hund för att det ska ge oss något positivt och roligt och tycker man att man får det när man betalar stora pengar för en kurs så är det ju bra. Kanske är hundens framsteg inte det viktiga, kanske är det viktiga att man själv har roligt/trevligt?

Personligen har jag väldigt svårt för de instruktörer som har en plan för varje kurstillfälle och som följer den slaviskt. Alla ska göra det och det och det... och när det är gjort så ...  ja då går vi hem även om det egentligen inte är "slut på tiden". 

En duktig instruktör måste kunna såpass mycket att man kan improvisera och hitta på lösningar och aktiviteter utanför kursplanen om det är så att det behovet uppstår. 

Det dök upp ett minne på Facebook häromdagen, ett minne från Ynks valpkurs. Där avslutade instruktören ett kurstillfälle en kvart för tidigt med kommentaren "om det inte är något mer ni vill göra, så slutar vi här". 

Hen konstaterade också att Ynk var en försiktig herre som gärna höll sig i bakgrunden. Jag går aldrig i diskussion med instruktören, men jag konstaterade i alla fall för mig själv att hen inte var speciellt duktig på att "läsa hund" vilket är en viktig egenskap hos en duktig instruktör.  Det är inte ovanligt att inte ens hundägaren har helt klart för sig vad för typ av hund hen har i snöret när det går sin allra första kurs, då är det viktigt att instruktören kan "läsa hund" och lära hundägaren hur just den hunden ska hanteras. 

Nu för tiden kryllar det av företag som erbjuder utbildningar för hund och förare, och många av dem är säkert kanonbra, men många av dem är lika säkert inte kanonbra. Men det kan man ju inte göra något åt, bara hoppas att de som köper tjänster är kritiska och kräver valuta för pengarna.  Men inom hundvärlden är det lätt att tjäna pengar på hundägare, både när det gäller prylar och utbildningar, och i vissa fall även tävlingar, och så länge det är så, så lär det ploppa upp alla typer av instruktörer, både duktiga och mindre duktiga. 

Det som gör mig lite beklämd är att brukshundklubbarna ibland verkar ta emot alla som vill utbilda sig till instruktörer, utan att "våga" kräva att de kunskaper som behövs för den utbildningen finns. Och nu tänker jag inte på de formella krav som finns inför en utbildning. 

Visst, det är en utbildning och man lär sig under tiden. Men varför finns det då instruktörer som inte borde få vara instruktörer? Antingen pga bristande kunskaper eller kanske till och med pga sitt sätt att vara? Ingen vågar ta tag i problemet och antingen vidareutbilda vederbörande eller också helt enkelt ta bort den från instruktörslistan. 

Inom brukshundklubbarna jobbar ju alla ideellt och visst förstår jag att man i dag är tacksam för alla som vill lägga ner tid och ork på att ha kurser, men man har också ett ansvar mot kursdeltagarna. Och man har stor konkurrens från privata aktörer..... 

Jisses så långt det här blev då.... men varav hjärtat är fullt..... osv. Kursverksamhet har alltid legat mig varmt om hjärtat.  Det är ju så mycket roligare att ha hund om man har en hund som inte ger en massa problem, och eftersom kurser idag är dyra så hoppas man ju alltid att de också ska vara bra. Men.... men....  

Koncentration och ordförståelse

Jag pratar alltid med mina hundar, ja, nu är det ju bara en hund men jag pratar lika mycket i alla fall. Ynk är ju alltid där jag är, och det är trevligt att småprata med honom om ditten och datten. Han ser oftast ut som att han lyssnar, men vem vet...? Ibland svarar han genom att vifta till med svansen eller göra något annat så att jag ser att han faktiskt har snappat upp något av allt det jag babblar om.   

Husse tycker alltid att jag är fånig som pratar med Ynk. Tror du att han förstår det där? frågar han ibland när jag sagt något. Och.... ja, det tror jag att han gör. 

Han förstår naturligtvis inte allt jag säger, och han förstår naturligtvis inte innebörden av det jag säger heller, men han lyssnar och han förstår mer än vad husse tror. Och framför allt så lyssnar han, vilket betyder att han fokuserar på mig och det jag gör/säger, och det är bra. 

Igår roade vi oss med lite nosarbete. Vi höll till i mitt lilla sovrum och doften var gömd i en stängd metallbehållare utan hål och jag gömde den på kluriga ställen där jag aldrig brukar gömma något. 

Ynk hittade den varje gång även om han fick jobba länge på en del gömmor, men det var inte det jag skulle berätta. 

När jag skulle gömma doften så sa jag bara till Ynk, "Gå och sätt dig i hallen och vänta!" och han tassade ut ur rummet, satte sig i hallen och jag kunde stänga dörren. Jag visade inte med handen eller något sånt, han fick ingen hjälp till vad jag menade men han förstod hela långa meningen ändå trots att han var hur taggad som helst på att få söka. 

När vi var färdiga så var han uppspelt och flåsig och for runt som ett yrväder och väntade på fler roligheter. "Vi är färdiga nu", sa jag, "gå ut i köket och drick vatten när du är så flåsig". 

Han tittade på mig nån sekund, vände om och tassade ut i köket där jag strax hörde hur han slafsade i vattenskålen. 

Jag har gjort en liten sport av att säga hela meningar till honom för att se om han snappar upp kända ord i meningen. 

"Om jag visste var bollen är, så skulle vi leka leta efter den", sa jag en annan gång. Han stirrade på mig en stund, rusade sedan iväg och jag hörde hur han for runt och letade efter sin boll, och efter en liten stund kom han skuttande med bollen i munnen.  Det var förstås orden "bollen" och "leta" som fick honom att göra det han gjorde, men jag sa dom i en lång mening och utan att betona just de orden. 

Hundar lär sig genom att associera, så händelsen när han gick ut i hallen och väntade kunde han säkert koppla ihop med att vi gjort så förr och att han visste vad som väntade efteråt. Men han förstod vad jag sa utan någon som helst hjälp med handtecken eller något annat. 

När jag ska till tvättstugan får han ju inte följa med. Jag har ikea-kassar som jag bär tvätten i och när jag tar fram dom så ser jag på honom att han vet vad som väntar. I vanliga fall vill han ju alltid gå med ut när jag öppnar dörren, men inte när jag bär på ikea-kassarna, då hoppar han upp i soffan för att titta ut genom fönstret när jag går. Men det är inte detsamma som att han förstår vad jag säger, i det läget säger jag inget alls, det gjorde jag nog när han var valp och det är därför han nu associerar ikea-kassarna med att han ska stanna hemma när jag går ut.

Han är ju kinkig med maten den där herrn....  frukost vill han inte alltid ha, så innan jag tar fram hans mat så frågar jag honom "vill du ha nån mat idag?"   

Antingen reser han sig då upp och kommer tassande fram till mig eller också (oftast) tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och hela hans kroppsspråk säger "nej tack!!"  Det här är ju lite situationsbundet förstås, det händer vid ungefär samma tidpunkt varje dag och det händer när han varit ute på sin morgonrunda. Men det är lite kul att han liksom svarar mig varje gång jag frågar, och att svaret varierar från dag till dag. Sätter jag fram maten till honom en dag då han svarat nej tack, så tittar han knappt på matskålen, har han sagt ja tack så äter han i alla fall alltid en del av maten även om det ofta blir lite kvar. 

Lite mer lydnadsmässigt blir det ju när man testar det där med ordförståelse och att inte bara göra det man tror. 

Jag är så elak så jag använder ofta stå-sitt-ligg-kommandon till sånt. Han sitter, jag säger ligg och han lägger sig. Sitt och han sitter upp igen, jag säger Limpa... och i bästa fall gör han inget alls. Jag säger sedan Lista eller Ligament eller nåt annat på L och han sitter.... ända tills jag säger Ligg igen, då lägger han sig. 

Sedan säger jag Såpa... eller Sång eller Stil eller nåt annat på S och gärna St.... och han ligger ända tills ordet är Stå, då ställer han sig upp. 

Jag kan lägga en godis framför honom och säga Nej, han får inte ta den förrän jag säger Varsågod. Jag rabblar upp ord som låter lite liknande Varsågod och han ska ligga stilla och vänta. Och det gör han oftast... ibland blir det fel men faktiskt inte så ofta. 

Han kan få hämta apporten, sätta sig framför mig, jag tar tag i apporten och jag säger inte Loss utan andra ord på L som låter lite lika ordet Loss, och han ska hålla fast den till det rätta ordet kommer. Skitjobbigt säger han om det..... 

Men jag tycker sånt är kul, och jag ser på lilla yrvädret att det är jobbigt med de här övningarna. Att hålla fokus och verkligen lyssna och försöka förstå det är inte helt enkelt. 

Inte som förr....

Nej allting var inte bättre förr, absolut inte. Nu är det ju hundvärlden som är min lilla favorit-sfär så det är den jag tänker på nu, och vissa saker inom hundvärlden var absolut bättre förr. 

Jag måste ju återigen tjata om hur gammal jag är, tråkigt både att tänka på och att höra om antar jag, men jag har ju en del att jämföra med. Jag gick min första kurs inom Brukshundklubben med min första boxer Lotta för 55 år sedan, och sedan dess har jag, med något enda litet uppehåll när sonen var nyfödd, varit aktiv och engagerad inom hunderiet ända tills för något år sedan, och utbildat mig till allt mellan himmel och jord. 

Nu läste jag ett inlägg på FB där någon var trött på alla tävlande som klagade på allting i samband med, i det här fallet, nw-tävlingar. Och jag håller med skribenten till 100%, många tävlande har orimliga krav på arrangörerna och har väldigt lätt att klaga och hitta fel på det mesta.

Så var det inte förr.....  säger den gamla tanten som tycker att allt var bättre förr.... nej, jag skämtar, allt var inte bättre förr, men det var en helt annan anda inom hundvärlden förr. 

Kanske har det ändrat sig i och med att det numera finns många affärsdrivande arrangörer som tar betalt för sin tid och sina kunskaper, och i och med det så tycker folk att de också har rätt att ställa en massa krav. Och det har man ju förstås... rimliga krav. 

Men det enda man har rätt att kräva är väl egentligen att kunskapen och erfarenheten finns så att jag kan få den hjälp eller den tjänst som jag betalar för. Inte att alla arrangemang styrs upp för att passa mig personligen, eller för att passa mina tankar om hur saker och ting ska fungera. 

Det är ju frivilligt att delta i hundaktiviteter/tävlingar. Passar inte upplägget så är det ju bara att välja något annat... eller att själv anrdna något, då får man lägga upp det precis som man vill. 

Det där drive-in-tänket är något som inte ens fanns förr. Kravet på att man ska slippa vänta, man ska komma dit en viss tid, få göra sitt och sedan åka därifrån, det har uppstått på senare tid. Och med senare tid så menar jag kanske de senaste 10-12 åren.

Det enda jag tävlat på senare år är ju nosework, och i just nosework kanske man kan förklara det med att det är väldigt många nya, oerfarna ekipage där. Förare som aldrig ens tänkt tanken att tävla med sin hund tidigare har funnit något som är ganska enkelt att träna och därför lockas de också att tävla. 

Inom nw-sporten har det tyvärr blivit så att folk inte ens stannar till prisutdelningen. På prisutdelningen är det ofta bara arrangörerna och de som har något pris att hämta som finns kvar. Ingen uppslutning för att applådera och gratulera medtävlande som det gått bra för, och förmodligen inget tack till arrangörerna heller eftersom de är fullt upptagna med tävlande som ännu inte har gjort sitt när den otåliga åker hem. 

Men som sagt....  de tävlande kanske är dåligt "uppfostrade" av den kursledare de haft. Det där med hur en tävling går till och vad man som tävlande ska tänka på, det borde ingå i alla kurser där inriktningen är tävling. Men det borde inte vara nödvändigt, det är ju egentligen bara vanligt folkvett, men folkvettet kanske inte fanns med i bagaget hemifrån heller. 

Ja jag vet... jag har också avvikit från nw-tävlingar innan prisutdelningen. Men det beror på att jag ofta numera har så ont efter en dag (eller halvdag) med gående och stående så jag behöver få komma hem. Men jag tror att jag alltid har sagt till att "nu åker jag hem" och passat på att säga "tack för idag!" innan jag går. 

Och jag skulle aldrig i livet ha mage att klaga på arrangören för deras upplägg av tävlingen. Jag kan tycka för mig själv att "varför gjorde dom så??" men det är arrangörens sak hur dom gör, och det är definitivt inte min sak som tävlande att klaga på det.  Jag har ju själv valt att anmäla mig, det är inget tvång att delta.

Det är ett hästjobb att planera och genomföra tävlingar av allehanda slag, och det är bara att vara tacksam för att det finns krafter som orka hålla på med det, oavsett om det är ideella krafter eller någon som försöker försörja sig på det.

Jag skulle önska att alla gnällspikar erbjöd sig att vara med i planering och genomförande av en tävling så att de fick se så mycket tid och arbete det kräver av en arrangör. Det är ju bra att det finns många som hjälper till på själva tävlingen, men det är massor av arbetstimmar som aldrig syns, och de timmarna är det någon eldsjäl som lägger ner för att vi andra ska få tävla. 

På bilden har Ynk funnit en gömma under fönsterblecket på vår lilla uteplats. 

På rymmen....

Ynk har väldiga problem med områdets löptikar just nu. Förmodligen är det fler än Isa som löper, eller också är det bara så att Isa är i höglöp just nu, han är i vilket fall våldsamt upptagen av att hålla koll på omgivningen. Han kan stå hur länge som helst på uteplatsen med hög nos och bara sniffa i sig alla smaskiga dofter, om han får för sin elaka matte förstås, och får han inte gå ut dit så står han i fönstret och tittar längtansfullt ut. 

Så i morse tog vi bilen en liten bit bort så att han skulle få nåt annat i sitt lilla huvud en stund. Vi har ju det fina friluftsmuseet Norra Berget ganska nära oss så jag styrde Häxan ditåt. Vi åkte till "baksidan" av berget, där finns det massor av stigar och gångvägar men det är inte alls så mycket folk där som på "framsidan".

Men det är ett berg....  alltså går man uppåt i evigheter innan man sedan vänder och går nedåt i evigheter. Inget av det är nåt som mitt knä gillar, knät föredrar helt klart plana vägar, men såna finns det dåligt med här. 

Jag valde i alla fall en ordentlig gångväg upp på berget, men det är ett berg som sagt... stenar överallt. 

På den där skylten står det säkert någonstans att man måste ha kopplade hundar, det hade inte jag. Men Ynk skötte sig utmärkt, höll sig i närheten hela tiden och vi var alldeles ensamma där vi tragglade oss uppför. 

Väl framme där jag hade bestämt mig för att vända neråt igen så satte jag mig på en bänk vid sidan om för att vila en stund. Det var ju minusgrader ute så det var frostigt och kallt om rumpan, men mitt knä tackade mig för att jag avlastade det en stund. 

Ynk tassar omkring och nosar lite här och där, plötsligt stannar han upp, stirrar bort mot stigen som vi kommit ifrån och börjar morra. 

OK... där kommer det säkert nån farlig galning som ska överfalla min matte... så förutsätter jag att han tänkte för han släppte inte på uppmärksamheten för en enda sekund. Han stod och stirrade stint, morrade lite då och då, men rörde sig inte ur fläcken. 

Efter en ganska så lång stund dyker det upp tre ungdomar som kommer springande på stigen där vi tidigare gått och Ynk sätter igång och stormskäller. Han rör sig fortfarande inte, men fixerar ungdomarna och skäller varnande då och då. 

De bryr sig inte, de kommer springande mot oss och jag förstår att de är ute och orienterar så jag säger åt Ynk att sätta sig hos mig. Det gör han, han tystnar men han fixerar fortfarande ungdomarna med fast blick. De hittar det de letar efter och drar vidare och när de försvunnit utom synhåll igen så slappnar Ynk av och återgår till sitt snosande här och där. 

Vi vände neråt igen då, men det är ju så himla tråkigt att gå samma väg som tidigare så jag ger mig iväg på en liten stig genom skogen istället. Jag hann ångra mig många gånger innan vi nådde gåbar väg igen, men Ynk tyckte nog det var kul tror jag. 

Tillbaka till bilen igen kan jag konstatera att jag gått nästan 3 km, inte alls långt egentligen, men med tanke på mitt onda knä och hur långt jag brukar orka gå så var det ganska så bra gjort tycker jag. I all synnerhet med tanke på terrängen vi traskat omkring i..... och Ynk sprang ju mycket längre eftersom han gick lös hela tiden. 

Nu blir nästa promenad bara en kortis i närområdet här.....  bland alla löptiksdofter... 😍

Nosarbete....

 ....  det är lite struligt ibland det. Mår inte så jättebra, sover dåligt på nätterna och är inte alls i form så jag tänkte göra det enkelt för mig och låta Ynk få några nw-gömmor här hemma idag.

Och så tänkte jag vara så där slarvig eller vad man ska kalla det och inte vara så noga och genomtänkt med var jag satte gömmorna. Första 6 gömmorna i mitt lilla sovrum, på ställen som jag tror att jag sällan har använt förr. Inga dolda gömmor direkt men ändå svåråtkomliga och lite halvhöga, utom en som jag satte bakom den öppna dörren längst ner på dörrkarmen. 

Och Ynk gjorde som han alltid vill göra, full fart in i rummet när jag lät honom börja, flängde runt överallt och började sedan leta. Han fann alla hyfsat enkelt, belönades med godis som jag slängde till honom när han markerade, och då såg jag snabbt att markeringarna blev slarvigare och slarvigare för varje godisbit. 

Gömman bakom den öppna dörren var helt klart svårast, den fick han jobba en hel del för att finna. Han fann doftmolnet men hade svårt att lokalisera själva gömman, men trägen vinner ju så till slut så.... 

En andra omgång bestod av 4 gömmor i samma lilla sovrum där säkert doftmolnen från de tidigare gömmorna fanns kvar.  Men idag var jag enbart ute efter lite tröttande hjärngympa och inte så mycket seriös träning så det fick gå lite som det ville.....

Tre gömmor fann han hyfsat enkelt även om jag såg att han också kollade av de ställen där gömmorna varit tidigare men det blev inga felmarkeringar i alla fall.

Den fjärde gömman var klurig, och det var den förra gången jag gömde en doft där också. Det var länge sedan nu, men han betedde sig likadant båda gångerna. Jag satte en möbeltass på sitsen av en skinnfåtölj där det sedan ligger en stor filt hopvikt ovanpå själva doften.  Möbeltassen sitter inte mitt under filten utan precis under kanten vid ena sidan. 

Och den gömman är svår......  jag kan se att han förmodligen känner doften men det verkar nästintill omöjligt att lokalisera den när den sitter där. Han letar och letar och letar.... utan att finna den. 

Han har ju inga som helst problem att finna gömmor i stängda byrålådor eller stängda skåp men det här är tydligen helt annorlunda. Förmodligen är det filten som ligger ihopvikt ovanpå möbeltassen som ställer till det, den kanske suger åt sig doften så att den inte kan sprida sig om vanligt. 

Han jobbade i alla fall intensivt och envist, utan att finna doften. Han struntade i de gömmor som han redan funnit men letade på allt annat. Till slut hoppade han upp i min säng ställde sig på bakbenen så gott det gick i sängen och försökte nå taklampan, förmodligen desperat efter att nå den där doften som matte påstod fanns någonstans, och han tyckte nog att han undersökt allting annat.  

Ingen kan i alla fall påstå att han ger upp, han fick verkligen jobba för den där doften och i ett obevakat ögonblick drog jag lite i kanten på filten och hoppades att jag skulle röra upp lite doft som han kunde ta till sig och det verkade fungera. Efter en liten stund såg jag hur han plötsligt blev lite mer målmedveten i området runt fåtöljen, undersökte filten lite mer noga, stack in nosen i filten och gjorde sen en frysmarkering där. 

Kanske var det doften från mina fingrar han reagerade på, eller också släppte filten ifrån sig lite mer eukalyptusdoft när jag rörde vid den, men strunt samma. Vi var ute efter lite hjärngympa för energiknippet och det fick han. Om det sen var något han har nytta av i andra situationer det vet jag inte, men den här gången fyllde övningen sitt syfte. Han sover nu💤😴💤.... men först var han tvungen att för etthundrasjuttioelfte gången kolla ut genom fönstret för att se om han kunde få en glimt av löptiken Isa som ibland passerar utanför.💗

Ibland är livet lite extra jobbigt....

 .... i alla fall om man är en Ynk och favorittjejen Isa löper. 💗 I morse när vi skulle gå ut så insåg jag att det fick bli en kort tur eftersom jag hade så himla ont både här och där efter gårdagens shoppingrunda. 

Men Ynk talade ganska direkt om för mig att "hon är här i närheten, jag känner doften!!!"  så jag fick tänka om lite. Och mycket riktigt, efter några minuter dyker Isa upp bland buskarna, då hade Ynk redan mycket tydligt talat om att hon fanns i närheten trots att det från början måste varit några hundra meter mellan oss. Som sagt... inte lätt att vara Ynk just nu. 

Men vi drog iväg åt andra hållet och eftersom jag hade stoppat en boll i fickan så tänkte jag mig lite hjärngympa med hjälp av den, men där fick jag också tänka om. Ynk hade redan då jag tog på mig jackan konstaterat att det låg en boll i fickan, och när han väl släppt tankarna på Isa så släppte han inte min ficka med blicken mer än några sekunder i taget. 

Ok då, han fick leta upp bollen i buskagen några gånger, men det är så enkelt för honom så det är inte nåt speciellt tröttande för lilla huvudet. Jag har ju svårt att kasta långt så det blev mest en träning i stadga istället för uppletande. Men det behövs ju sån träning också förstås.... 

Nu väntar jag på att klockan ska bli ett, då ska vi dra iväg och byta till vinterdäck på bilen, sen måste jag hitta på något för att trötta ut lilla yrvädret. När han inte får springa de kilometer som vi skämt bort honom med hela våren/sommaren så blir han lite rastlös, och det kan jag förstå. Han har ju de allra flesta dagar sprungit mellan 4-5 km och 1 mil när först husse varit ute på morgonen och sedan när jag har cyklat med honom mitt på dan. 

En sån här dag då det är minusgrader och lite frostigt vill jag inte cykla, det ligger massor av löv på cykelvägarna och då är det halkigt, och jag är tillräckligt vinglig som jag är utan halkan. 

Det blir nog till att stoppa ner lite nw-grejor i fickan när vi åker till däckverkstan, när Häxan har fått sina vinterskor så får vi åka nångonstans där han kan få leta lite dofter. Klurar jag till det tillräckligt mycket så blir han förhoppningsvis lite trött i huvudet av det. 

Lättlärd som bara den....

Ynk är oerhört lättlärd när det gäller i stort sett allting, han bara suger åt sig information av allehanda slag. Fast det gäller inte förbudet att bära omkring på mattes foppatofflor, det lär han sig aldrig låta bli. 

Men saker man inte direkt tänker på, det lägger han på minnet direkt. Igår cyklade vi turen runt sjukhuset och där går cykelbanan parallellt med bilvägen en bit. Jag har Ynk lös och han håller sig bredvid mig och gör inga avstickare. Men...  det finns två ställen där man kan korsa bilvägen och komma in på det bilfria sjukhusområdet och de där två ställena har vi använt vid ett par tidigare tillfällen. 

Igår var det så mycket trafik så jag ville inte korsa vägen med lös hund, och jag ville inte stanna och koppla honom heller, så vi skulle bara rakt fram. Och vid varje ställe där vi några gånger tidigare korsat bilvägen så fick jag säga åt Ynk att Nej, här åker vi! för han ville svänga av där vi vid de där enstaka tillfällena svängt nån gång tidigare. 

I går eftermiddag var husse ute med honom och då har han ett speciellt koppal som bara används när han är ute med husse. När de kom hem igår satt jag i vardagsrummet och tittade på tv, tog av Ynk kopplet och slängde det på bordet i vardagsrummet. Där låg det sedan tyst och stilla resten av dagen/kvällen/natten. I vanliga fall hänger det på garderobsdörren ute i hallen. 

I morse skulle husse återigen ut med Ynk, och när han började klä på sig ute i hallen rusar Ynk in i  vardagsrummet, tar kopplet från bordet där och kommer springande till mig med det. Det är alltid jag som sätter på honom kopplet även om det är husse som ska ut. 

Det finns massor av såna saker som han lärt sig utan att jag på något vis tänkt på det. Att hundar lätt lär sig sånt som man upprepar och som är en vana, det vet vi ju. Men när det gäller Ynk så räcker det med nån enda gång så har han registrerat det och vet vad som gäller. Ofta väntar ju hunden på nån sorts bekräftelse från matte/husse innan den agerar, men Ynk är en självständig herre och "kan själv" utan att matte/husse behöver lägga sig i. 

Han har också tagit upp den fallna manteln efter Jippie 💓när det gäller hundmöten ute. Han är snabb att observera när det kommer någon mötande hund, hinner ofta se det före mig, men han stannar och det är inte alls ovanligt att han då självmant vänder tillbaka till mig för att bli kopplad (ja, han är nästan alltid lös ute). Ibland när den mötande hunden ser lite spännande ut så kan jag få säga till honom... kom här Ynk.... och då kommer han direkt tassande. 

Husse påstår att Ynk alltid vänder tillbaka till honom och hans åkdon vid hundmöten, och då självmant kliver upp och sätter sig mellan husses fötter för att åka med husse förbi den mötande hunden. 

När Jippie fanns och var med oss ute så var Ynk lite mer vidlyftig, kände sig kanske lite mer äventyrlig med trygga Jippie bakom sig, inte vet jag. 

Ynk har naturligtvis förändrats sedan Jippie lämnade oss. Han uppför sig mer moget, och är om möjligt ännu mer mattes hund. Det är inte mycket som påverkar honom, och det är få saker som kan få honom att lämna min sida här hemma. Men han är ju också drygt 2 år nu och har naturligtvis gått igenom en naturlig mognadsprocess, och oavsett vad som påverkat honom så har han blivit en mer vuxen och stabil hund. 

När BPH-beskrivaren sammanfattade honom som en trygg och stabil hund så var jag lite överraskad, men när jag nu försöker se på honom med opartiska ögon så måste jag erkänna att det faktiskt är det intryck han ger även mig numera. 

Han kan alltså sammanfattas som inte bara snygg att se på, han har något innanför pannbenet också. 😉

Lite försmak av vinteride.....

Vi brukar ju gå i ide över vintern här, så gott det går alltså. Eller... enda skillnaden mot övriga årstider är väl att jag inte har nån lust att flänga runt och tävla, och då blir livet lite enahanda. Vanliga dagliga tråkiga återkommande plikter finns ju tyvärr året runt....

Men jag skulle så gärna vilja starta startklass med Ynk. Det är ju en omöjlighet när jag går så knorkigt som jag gör, men det vore kul. Mitt hjärta finns ju egentligen hos lydnaden, även om den kärleken fick sig en ordentligt smäll vid senaste regelrevideringen. Nu har jag inte ens orkat bry mig såpass att jag läst det nya regelförslaget, förmodligen håller tanten på att bli gammal... 👵

Det är ju tur att nosework finns, där kan man faktiskt både träna och tävla även om man är gammal och halt och lytt. Fast jag är ju övertygad om att jag har haft medtävlande som varit irriterad på mig när de fått vänta på mig när jag kommit linkande. Men vaddå???  Jag irriterar säkert många utan att jag vet om det, så några till gör ingen skillnad. 😇

Domare och funktionärer och de allra flesta medtävlande har i alla fall alltid varit väldigt tålmodiga och hjälpsamma, och det är ju roligt. 💙

Ynk är ju ett energiknippe som gärna vill ha sysselsättning. När morgonrundan är avverkad och frukosten i bästa fall uppäten, då vill han göra något. Det är inte alltid jag har tid (eller lust) just då, och då hörs det ett visst missnöje från unge herrn. Han är duktig på att visa vad han vill.... 

Han saknar säkert snälla lekkompisen Jippie, nästan lika mycket som jag gör. Fy sjutton så tomt det är utan min Jippie 💖

Svårt att inte lägga sig i.....

Jag har sysslat med hundar och hundträning i över 50 år nu, jisses så fort tiden går.... 😟 

Ja det är ruskigt hemskt att tänka på hur gammal jag är, men så är det faktiskt. Och de där 50 åren har ju inte passerat utan att de gett mig massor av erfarenheter av allehanda slag. Jag har upplevt så oerhört mycket med kurser och utbildningar (det senaste jag utbildade mig till var specialsöksinstruktör... för 7 år sedan nu),  både för mig själv och för de hundägare som gått kurs hos mig, att det egentligen är omöjligt att överblicka alltihop.

Men...  något som jag tidigt i mitt hundliv bestämde mig för var att inte komma med goda råd till hundägare som jag av olika anledningar stötte på, om de inte uttryckligen bad om råd... eller gick kurs förstås. 

Själv gillar jag inte folk som ständigt ska föreläsa och tala om hur mycket dom själva kan, och att deras uppfattning är den enda rätta, samtidigt som dom förutsätter att jag inte kan något alls. 

Men där jag nu bor kryllar det av hundar av alla modeller. Många av dom är mycket väluppfostrade och lydiga, men ännu fler är väldigt ouppfostrade och olydiga. Men ok, inte mitt problem....  min uppgift är att hålla reda på min hund, andra får hålla reda på sin hund. 

Nu är det så att här i området finns en person som hade hund redan när vi flyttade hit. Den hunden tyckte av okänd anledning inte om våra hundar, vilket innebar att husse alltid gick omvägar när han sig oss komma. Nu är den hunden borta sedan något år och en ny hund finns i huset. En valp på 4 månader.... söt som socker och positiv och glad i både folk och hundar. 

Men.... valpen hålls alltid kopplad, även om den möter andra hundar som är vänliga och som gärna skulle säga ja till en liten lekstund. Och valpar behöver ju lekstunder med andra hundar då och då, sånt är nyttigt på alla de vis. 

Husse vågar/vill tyvärr inte släppa valpen lös. Han är för liten, det får vänta tills han blir lite större och lydigare, det är husses förklaring till den ståndpunkten.

Och han har ju så fel som man någonsin kan ha. Det är nu, när valpen är liten och så oerhört formbar, som den ska få vara lös och lära sig komma till husse och matte. 

Det är nu han ska lära valpen att det är han som är den roligaste figuren när de är ute. Det är nu han ska lära valpen att hålla koll på vart husse är och hålla sig till honom.

Det är nu han ska lära valpen att "ok, den där hunden ser rolig ut, men det är vi som är ute tillsammans nu".

Ja det finns mycket som det är så oerhört lätt att lära en liten valp, och som är så värdefullt att den kan när den blir lite äldre, men som är så oerhört svårt att lära en vild unghund sedan. När valpen är liten är den inte så modig och vågar inte så mycket utan stödet från husse/matte. Lägg till några månader och man har sedan en unghund som vågar allting, och som tror att hela världen och alla dess hundar är till för enbart honom. 

Idag när vi var ute och cyklade så sprang Ynk lös. Runt en krök möter vi en hund som när den ser oss får ett hysteriskt anfall. Kom Hit! sa jag till Ynk, som sprang nån meter före mig, och han tvärvänder och faller in vid min sida och vi passerar den galna hunden utan några problem alls. 

Ynk är verkligen inte född så lydig, han var en liten pest under en period, men trägen vinner och nu är han kanonduktig. 

Det finns egentligen bara en sak som får Ynk att gå ur hand när han är lös ute, och det är grannhunden Isa som han verkligen älskar över allt annat. Ser han henne då drar han. Det går naturligtvis att åtgärda det också, men jag ser inte nån direkt anledning att lägga ner massor av jobb på det, Isa verkar alltid lika lycklig över att se honom.

Åter till den lilla valpen i området....  jag skulle egentligen vilja förklara för husse att han tänker fel när det gäller det där med lös hund och inkallning och lydnad och sånt, men jag lägger band på mig där. Han skulle inte uppskatta det, han har aldrig gillat mina lösa hundar trots att det aldrig ens varit i närheten av någon incident med hans gamla hund, och jag är ju av den uppfattningen att råd ska man ge om man blir ombedd, annars ska man behålla dom för sig själv. 

Men jag är ganska övertygad om att det inte blir alldeles problemfritt för honom när han så småningom ska lära sin hund att vara hörsam och hålla kontakt när han äntligen får vara lös ute, om det nu är så att han får det någon gång. 

Det gör faktiskt lite ont i hjärtat när jag tänker på att det bara här i området finns många hundar som aldrig någonsin, i något sammanhang, får springa omkring lösa. Kanske är jag lite överdriven med att ha min/mina hundar lösa, men att det finns hundar som faktiskt aldrig, någonsin, någonstans, får springa fritt, det är lite ledsamt tycker jag. 

Ja, det var det om det.... mycket svammel om ingenting, men så blir det gärna när jag bloggar.... 😉

Dagen efter.....

Ja idag är det dagen efter på flera sätt. Gårdagens tripp på drygt 50 mil var trevlig på alla sätt och vis, förutom hemresan, men den skrev jag ju ett långt inlägg om igår på fejjan, när vi äntligen kom hem. 

Mitt huvud gillar såna utflykter, men resten av min kropp är inte ense med huvudet om det, jag får sota för det dagen efter. 😉Men strunt samma, nåt kul måste man få göra nån gång. 

Vi var alltså till Skutskär Bhk och Ynk gjorde sitt BPH där tillsammans med flera av hans syskon/släktingar. Kul var det och ett väldigt bra BPH gjorde han. Jag blev förvånad, men det borde jag nog inte bli för han har utvecklats väldigt mycket de senaste månaderna, och då enbart positivt. 

Man får ju en sammanfattning av protokollet och det säger ju en hel del, men utförligare analyser finns sedan på Avelsdata, fast där är det inte lika enkelt att förstå....  😏

Ynks sammanfattning av protokollet som jag fick i handen igår ser i alla fall ut så här:

Lite skrynkligt eftersom det fick bo i min ficka en stund, men jag tror det är läsbart för den som så vill. Beskrivarens slutord vid den muntliga redovisningen var att "han är trygg och stabil, en trevlig hund." 

Många tycker säkert att jag är lite knäpp i huvudet som åker 25 mil enkel väg för att göra ett BPH när jag har 15 minuters resväg till en klubb som har massor av BPH och MH under hela året, men så enkelt är det ju inte.  Det var jätteroligt att träffa Ynks uppfödare och alla andra som hade antingen syskon eller halvsyskon till Ynk, och alla människor som hörde hemma i Skutskärs-klubben var trevliga och glada och positiva och hjälpsamma på alla sätt. 

Det var bara den där eländes sista biten hem som var lite jobbig.... men sånt kan ju ingen rå för. 😞

Här går det inte att fuska....

Ja, på nosework-tävlingar alltså, antingen hittar hunden gömman eller så hittas den inte. Och varför påpekar jag då denna självklara sanning? Jo jag kan inte låta bli att jämföra lite olika hundsporter och fundera lite på det där med favoritdomare och sånt.... 😉

Det är ju så att domaren (förhoppningsvis) dömer efter de regler och anvisningar som finns, men så finns det ju en egen uppfattning också. En uppfattning om hur ett moment eller ett utförande ska se ut för att vara bra eller kanske extra bra. 

I nosework är det väl där SSE (Särskilt Samspelt Ekipage) kommer in i bilden, för övrigt så är det ju som jag skrev tidigare... antingen hittar hunden gömman eller också hittar han inte den. Enkelt att bedöma det.....  kan man tycka. Men det finns ju vissa avdrag som kan ge fel även i nosework... krafsade hunden? bet den kanske lite där gömman fanns? drog föraren i kopplet? osv.... 

Och antalet fel är dels avgörande för ekipagets placering i de olika momenten och i totalen dels avgörande för om ekipaget får diplom eller ej. Och naturligtvis kan det missbrukas av domaren. All bedömning bygger ju på den egna personliga uppfattningen om vad som hänt och det är med all säkerhet också så att många domare har favoriter som dom gärna, inom regelverket, hjälper framåt lite. Och då är det kanske inte så svårt att blunda för det lilla krafset, eller motsatsen....  att se det lilla krafset men uppfatta det som värre än vad det var. 

Men vi är alla bara människor och jag vill väl gärna tro att såna "favoriseringar" oftast sker utan att domaren egentligen är medveten om det. 

Sen finns det förstås alltid domare som hjälper fram sina favoriter även utanför regelverket men dom struntar vi i här... min mångåriga erfarenhet säger mig att de oftast står att finna på lydnadsplanerna. 😇

Och vad vill jag med det här babblandet då?  Jo, nu har nosework-tävlingar funnits så länge och även om det hela tiden kommer till nya domare så är jag övertygad om att det även inom den här grenen finns många som har sina favoritdomare, likaväl som man har det inom lydnaden eller rallyn eller brukset eller nån annan gren. 

Och varför är just den domaren min favoritdomare då? Kanske för att det alltid är roliga sökområden när den domaren dömer? Men ofta är det ju arrangören som står för sökområdena....😕  kanske för att gömmorna ofta är lätta att hitta? eller för att gömmorna är kluriga och hunden verkligen får visa vad den går för? eller för att domaren har överseende med min hund som gärna försöker äta upp möbeltassen med doften när han hittar den? eller för att den inte ser det där lilla krafset? eller för att just den domaren nästan alltid väljer samma typ av platser för gömmorna, då är det ju lätt att veta var man ska börja söka? 

Ja det kan finnas många anledningar till att man har en favoritdomare och gärna anmäler till de tävlingar där just den domaren dömer. Inget fel i det heller..... vi har alla olika syften med vårt tävlande.

För egen del så tävlar jag sedan många år tillbaka aldrig för att vinna. Jag tävlar enbart för att uppnå mina egna mål, det är därför jag så ogärna säger att vi "ska ut och tävla". Vi ska ut och testa om vi når upp till det mål jag satt... 

Naturligtvis är det roligt att vinna, det tycker vi ju alla. Men det är inte viktigt för mig, inte längre. Det kanske var det för 50 år sedan då jag var ny inom hunderiet men numera tävlar jag så att säga enbart mot mig själv. 

I nosework är det ju fyra godkända sök som räknas som vinst för mig, och innebär det också ett diplom så är det ju lite grädde på moset. Själva tävlingen är för mig ett mått på om jag tränat rätt, och jag tycker att det är roligt att tävla för olika domare som förhoppningsvis inte har någon förutfattad mening om mig och min hund. 

Jag önskar att jag hade råd att dra iväg lite längre bort till tävlingar där jag inte känner någon alls, varken domare eller andra tävlanden. Nosework-folket är ofta trevliga och det vore kul att träffa lite nya ansikten och det vore intressant att träffa på helt nya domare och höra deras åsikter om vad jag och min hund presterat... på både gott och ont. 

Därmed inget ont sagt om de domare och de tävlingar som finns i närområdet. Jag är våldsamt tacksam för att de finns eftersom jag inte har möjlighet att åka några längre sträckor för att tävla. Och jag vet vilket jättejobb det är att arrangera en tävling och jag är som sagt väldigt tacksam för att det finns folk som lägger ner sin tid och sina krafter på att göra det. 

Jag är ju så gammal så jag var med på den tiden då det i stort sett bara fanns brukstävlingar om man ville tävla. Sedan dess har mycket hänt och det kryllar av många olika grenar där man kan ha roligt med sin hund och sedan i tävlingsform få bevis på att man lyckats med det man tränat. 

Men det hindrar inte min knorkiga hjärna från att fundera lite på ditten och datten när det gäller tävlingar inom hunderiet. 😀

Påtvingat sysslolös....

Ja idag har jag lovat Ynk att han ska få låsa in mig i klädkammaren om jag inte håller mig lugn och gör ingenting. Fast det behöver nog röjas i klädkammaren också förstås... 🤔

Torsdag var shoppingdag med tusen ärenden att uträtta, fredag städade jag bilen och tvättade hundfällar, igår röjde jag i köket och tvättade fönster och sånt där jox. Idag får jag sota för allt det där, jag har ont nästan precis överallt och stora problem att röra mig. 

Men förutom allt "nyttigt" görande så tränade jag och Ynk lite nw både igår och i förrgår också. Men det känns en liten aning meningslöst att träna här hemma inomhus. Hittandet blir väldigt lätt även om jag gör djupa och oåtkomliga gömmor. Det finns inte så många ställen att variera sig och gömma på i en 3-rumslägenhet.

Jag satte 6 gömmor i vårt lilla badrum och det blev han lite snurrig i huvudet av. Förmodligen klev han in i ett enda stort doftmoln när han tog klivet över tröskeln. Han virrade runt en stund, men började sedan beta av dofterna en efter en. Men han har en tendens att strunta i de dolda gömmorna om han inte exakt hittar dom med en gång. Han går visserligen tillbaka dit sedan men det är så dags då.... 

Idag ska han få leta på uteplatsen, och när jag så småningom måste kravla mig ut på rastningsrundan så har jag en plan.  Då ska han få leta dofter ute i naturen, på buskar och träd och under stenar och sånt. Visserligen så kanske det inte förekommer så ofta på tävlingar men det är ju inte därför vi tränar, vi tränar för att han ska få lite hjärngympa och bli lite trött i hjärnkontoret, vilket inte inträffar speciellt ofta oavsett hur mycket vi tränar. Och det är  jag oftast tacksam för även om jag ibland har såna dagar, som idag, då jag gärna skulle ha en soffpotatis till hund. 

Men jag tror jag ska linka ut på uteplatsen med några möbeltassar precis alldeles strax. Massor av högljudda barn som leker på lekplatsen precis utanför. Det kan ju vara en bra störning kanske.... i Ynks barnfria värld är barn mycket konstiga figurer. 

Sagt och gjort...  6 dofter utsatta på uteplatsen som funkar som förråd och som garage åt Kurts promenadscoter, fullt med pryttlar och skräp där. 

Han hittade alla, men vimsade en hel del, han gör gärna det när han är ivrig. De stojande barnen tror jag inte ens att han märkte.... 

NW-funderingar....

Ynk jobbar ju energiskt som bara den när han söker, men han är inte speciellt systematisk i det han gör. Och det är naturligtvis mitt fel som inte har lärt honom jobba så, eller rättare sagt som tillåtit att han jobbar som han gör.  Men... jag vill ha en hund som jobbar självständigt utan min påverkan, därför har han fått jobba i stort sett som han vill.  

Det ena utesluter naturligtvis inte det ena det andra, det finns ju massor av hundar som söker både systematiskt och energiskt, och som tack vare det hittar gömman på 5 sekunder. Nu är jag inte ute efter att ha snabbaste tiden, jag är enbart ute efter att vi ska klara alla fyra söken, och det underlättar så klart om han inte rantar omkring lite hur som helst.

Vid några tävlingstillfällen har jag sett att han fångat doften i stort sett från startlinjen, men det har inte hänt många gånger. Han är nyfiken och vill kolla hela området, och då blir det gärna så att han gör det först, sedan letar han lite mer systematiskt. 

Så frågan är nu då.... ska jag börja träna honom att söka enligt mina direktiv? Att jag styr honom att söka på de ställen jag vill...  eller ska jag lita på att han, medan han skuttar runt i sökområdet fångar upp doften och hittar den? 

Jag brukar ju försöka se till att vi i alla fall inte missar att söka överallt i området, men annars så brukar han få sköta det där själv. Frågan är om det är bäst? Och, om inte, är det värt allt strul som blir om jag nu ska försöka få honom att "lära om"? Jag misstänker att han då, i alla fall under en period, kommer att fråga mig väldigt mycket, och det är ju inte heller bra. 

På senaste tävlingen satt en av gömmorna bara några decimeter in i sökområdet från startlinjen, och dessutom alldeles nere vid golvet, så den sprang han förstås förbi i starten. Han tog den sedan, med 15 sekunder tillgodo, och då var det jag som lockade tillbaka honom dit eftersom jag tyckte att jag sett något lite extra intresse för det stället när han skuttade omkring i området.

Tja, mycket att klura på. Ibland är det ju en rolig bit, det där med att klura på saker och ting när det gäller hundträning, men i det här fallet vete sjuttan om det är det.

Idag har vi återigen sökt dolda och oåtkomliga gömmor.....

 

NW-träning på djupa/dolda gömmor

Inser ju att vi "måste" starta klass 2 så småningom, och då måste vi träna på framför allt djupa och dolda gömmor, vi har varit lite dåliga på att träna såna. 

Idag är det regnigt och blåsigt igen så lat-matte fick bestämma och då blev det träning här hemma. Det är inte optimalt, för här har vi tränat mycket, och jag ser varje gång att han först och främst letar på ställen där det tidigare har funnits gömmor. Men strunt samma, det är ju en form av träning det också.

En gömma i en byrålåda i hallen, en gömma bakom skoskåpet i hallen och en gömma i garderoben i hallen. Byrålådan var stängd, likaså garderobsdörren. Gömman bakom skoskåpet var inte instängd men satt oåtkomlig mellan skåpet och väggen. Och alla gömmorna var över hans huvudhöjd. 

Han passerade förstås alla tre i hög fart när jag sedan lät honom börja leta. Han sökte noga vid ytterdörren och runt elementet som finns där, sedan tog han en raid ut i köket, kom tillbaka och flängde runt i hallen lite hit och dit. 

Och jag är väldigt kluven till det där. Jag vill att han söker självständigt utan att jag behöver lägga mig i, och vi har ofta fått beröm av domare just för att han jobbar så självständigt, men priset vi får betala för det är att han i sin brådska att utforska området springer förbi gömmorna. 

Men så småningom lokaliserade han gömman i byrålådan, gjorde faktiskt en snygg frysmarkering på kanten på lådan och fick förstås massor av beröm och några bitar kycklignkorv. 

Därefter tog han efter en stund letande även gömman bakom skoskåpet. Den doften tog han nerifrån golvet nästan och följde den snyggt uppåt där den satt allra högst upp på baksidan av skåpet. Jubel och applåder och kycklingkorv förstås.... 

Gömman i garderoben var svår.... där inne ligger alla hundtäcken och gamla koppel och selar och sånt, kanske de luktade en massa, inte vet jag men det tog en stund för honom att lösa problemet. Men han löste det.... 

Nästa omgång gömmor blev i köket. En gömma inne i diskmaskinen som var halvfull med smutsig disk. Den andra inne i grytskåpet, och den tredje lite enklare under bordsskivan. 

Här fick han jobba länge innan han fann den första gömman. Och han letade först intensivt på alla de ställen där jag någon gång tidigare har satt en gömma, men det gav ju ingen utdelning idag. 

Första fyndet var gömman under köksbordet. Sedan letade han länge på allt mellan himmel och jord innan han börjde visa intresse för diskmaskinen. Där sniffade han intensivt både högt och lågt men bestämde sig till slut för att göra en snygg frysmarkering överst på ena sidan... och tänk... när matte öppnade luckan så satt det en doftgrej där, och den genererade förstås en rejäl belöning. 

Nu var det bara grytskåpet kvar, och nu verkade det som att han kommit på att det kan vara lönsamt att sniffa lite noggrannare på skåp och lådor. Doften satt mitt på insidan av dörren och han sniffade runt på utsidan av dörren utan att kunna bestämma sig för att "där, just där!" sitter doften så jag belönade honom och tog det som en markering att han intensivt sniffade runt på ett litet område på dörren. 

Jag inbillar mig att det är godkänt att göra så..?? 🤔

Sen var matte nöjd, men Ynk surade för att han inte fick jobba mer. Han blir trött efter såna här övningar, men medan vi håller på så är han outtröttlig. Han jobbar lika intensivt efter en halvtimma som han gjorde i början.... fast det är naturligtvis inte ofta vi håller på i en halvtimma, men det har hänt. 

Nu ska vi snart ut i regnet och uträtta en massa tråkiga ärenden, men nu har faktiskt unge herrn lagt sig en stund, så förmodligen var övningarna lite jobbiga i alla fall.

2 år gammal bild, tagen av uppfödaren innan han flyttade hit. 

Bara en hund i huset....

 Ja, nu har jag bara en hund igen. För ett par år sedan var ju Jippie ensamhund under en tid innan Ynk kom till oss, men nu är det Ynk som är ensamhund.  😢

Jag saknar ju Jippie nåt alldeles vansinnigt, han var en underbar hund på alla sätt och vis, och vi gick igenom mycket tillsammans, både roliga och mindre roliga saker. Men som väl är så verkar inte Ynk vara jättepåverkad av att kompisen nu är borta.

Han var med hos veterinären, och det har jag lärt mig är väldigt bra, då vet de och slipper leta efter kompisen som aldrig dyker upp. Men Ynk har ändå förändrats sedan det hände.....

Han är inte lika vidlyftig när vi är ute. Jag har ju nästan alltid hundarna lösa ute och tillsammans med Jippie kände sig antagligen Ynk väldigt trygg och tog ut svängarna ordentligt. Nu är han mer benägen att hålla kontakt och håller sig alltid inom "rätt" avstånd. 

Han har helt slutat gnaga på tuggben och liknande. Det var inte jättefavoriten tidigare heller, men Jippie gillade såna och gnagde gärna, och då gnagde Ynk på sin tuggis också. Nu vill han inte alls ha såna.

I bilen har jag sett något märkligt. Jippie hade sin plats där han alltid satt/låg och även om Ynk ibland försökte placera sig där så sa antagligen Jippie åt honom, för han flyttade sig alltid till en annan plats. Jag har ju en ganska stor bil och det är stor plats bak där hundarna har sitt "bo".  Nu ligger Ynk aldrig på Jippies plats trots att den nu är ledig. Det är så uppenbart att han undviker just den platsen, han kurar ihop sig i alla andra hörn, men inte där Jippie brukade ligga. Jag ska byta ut fällarna jag har där och se om det gör någon skillnad, kanske luktar det sjuk Jippie just där han brukade ligga. 

Här hemma har Ynk tagit över Jippies rutiner när det gäller att tala om för husse när han ska gå och lägga sig, husse alltså. Husse är en vanornas man och lämnar tv-fåtöljen i stort sett samma tid varje kväll och gör han inte det någon enstaka gång så talade alltid Jippie om det för honom, nu säger istället Ynk ljudligt ifrån att "dags att du går och lägger dig nu!"

Men som väl är så verkar inte Ynk alltför påverkad av att Jippie är borta. Han är piggelin som sjuttan, vill helst jobba hela dagen lång och uppför sig i det stora hela som när Jippie fanns. Men naturligtvis finns det nån form av sorg även hos honom, han har ju ingen Jippie att kura ihop sig hos längre....

Vi saknar våran Jippie 💕💕💕💕💕💕💕

Hej... Hallå!!!  igen då... 

Ett nytt försök med min gamla blogg istället för den nya, den var krånglig i sin enkelhet. 😒 Hoppas att vi kommer överens nu då, bloggen och jag. 

Det allra mesta här kommer att handla om Ynk, och om våra äventyr tillsammans.

Det senaste gick av stapeln igår (lördag) när vi gjorde ett besök på en god väns kennelträff. Massor med springrar fanns det där, men jag skulle bara prata lite om nosewok och sedan låta Ynk visa hur ett sök gick till. 

Och Ynk är ju som han är han...  så fort han insåg att jag tog med väskan med nw-prylar så laddade han. Uppe i varv var väl det minsta man kan säga om honom. Förmodligen är nw det roligaste han vet...

Han skötte sig finfint för övrigt också. När vi var färdiga så skulle jag rasta honom lite, ett gäng hussar och mattar satt med sina hundar en bit bort, 10-15 m kanske, när jag kopplade loss Ynk och sa att "nu går vi" och han skuttade glatt iväg tillsammans med mig. Knappt en blick på alla de andra hundarna som han, om han ville, hade så nära till. 💓 När vi sedan kom hem så var han trött, min lilla virrpanna. Jobbigt att vänta och vänta och vänta medan matte babblar en massa, sedan visade det sig att ett av söken som jag gjort iordning var svårare än vad jag trodde, så där fick han jobba lääänge innan han löste uppgiften. 

På torsdag kväll skötte han sig också utmärkt. Då var vi anmälda till en nw-tävling TEM1 Inomhus, och även om jag mest kände för att ringa återbud så blev det inte så. Och det var ju tur, han fixade alla fyra söken, fick ett diplom och har nu två diplom i TEM1 Inomhus. 

Vi har tävlat färdigt för i år nu. NoseWork är ju det enda vi tävlat, och det beror enbart på att jag har så svårt att gå. NW funkar även om man haltar och linkar omkring med en krycka, men....  det är dyrt och plånboken ekar tomt nu. Fast vi har haft tur som har arrangörer här i trakten som ordnar många tävlingar, så vi slipper i alla fall dyra resor till annan ort. 

Men totalt så har han/vi i år tävlat tre gånger TEM1 Fordon, två gånger TEM1 Utomhus, två gånger TEM1 Inomhus, en gång TEM1 Behållare, fem gånger TSM1. 

Och det har resulterat i fem diplom TSM1, två diplom TEM1 Inomhus, ett diplom TEM1 Behållare, ett diplom TEM1 Fordon.

Så...  även om det nog är det roligaste Ynk vet, så lyckas vi inte alltid nå ändå fram till diplomet. Fast, i ärlighetens namn, så är det oftast mitt fel att det blir så. Ynk jobbar och jobbar, men är lite för nyfiken och har lite för mycket spring i benen, så vi finner inte alltid gömman innan tiden är ute. Matte får skärpa till sig och träna lite bättre... och anorlunda. Efter nyår satsar vi på TSM2 och då är det plötsligt väldigt mycket svårare. 

Nu har vi som sagt tävlingsstopp i några månader, men det betyder inte att vi går i ide, det finns mycket annat roligt att syssla med. En del av det kommer det rapporter om här.....