torsdag 12 februari 2015

Snömos i huvudet...

Lilla Salza som alltid varit van att träna länge och svårt har nästan mött sin överman nu... i form av 4 st olikfärgade Paw pods. Jag säger "nästan" för hon lär säkert klara av det så småningom, och snömoset får nog till stor del skyllas på den icke-existerande träningen nu för tiden. Hon har ju tidigare många gånger visat att hon kan fokusera på något under ganska så lång tid.

Hon ska ju lära sig att skilja på de olika färgerna, röd, gul, blå och grön. Jag har börjat med den röda och den gula, vilket ju är 50% chans att lyckas. Och egentligen vet jag inte om det är så bra att det är så. Hon är snabbtänkt lilla Salzan och hon "kan själv" väldigt fort...  och det innebär ju att  hon antagligen chansar friskt och sannolikheten för att det då ska bli rätt är ju stor med bara två pods.

Fast å andra sidan...  den röda och den blåa och den gröna... det är mörka färger allihop. Kan vara svårt att skilja på dom kanske, jag vet faktiskt inte hur hundars färgseende är beskaffat.

Däremot har jag ju läst boken "Hunden som skäms" och lärt mig att ett enda snabbt ögonkast är till STOR hjälp i såna där valsituationer så jag är väldigt noga med att bara titta rakt på Salza och inte på någon av podsen när hon ska välja.

Jag testade några gånger att titta på den hon skulle markera och då blev det rätt varenda gång, vilket det inte blir annars. Så det ska jag försöka låta bli att göra.

Har också testat att byta plats på dom under träningspasset.... bara för att hon inte ska sammanknippa färgen med platsen, och det verkar hon inte göra. Fast vem vet hur hon tänker där....  hon ser ju när jag flyttar på dom.

Nu är vi ju precis i inledningsfasen av det här spektaklet och då behöver hon kanske ha det lite "lätt" så att hon kan få lyckas då och då. Men jag är ju av den uppfattningen att man ganska så snart ska stegra svårighetsgraden, oavsett vad man tränar, så så snart jag tycker att hon börjat "få till det" med den röda och den gula så ska jag nog klura ut nåt som gör det hela lite klurigare.


söndag 8 februari 2015

Regelrevideringar är roliga dom... ;)

Förra gången (2012) då jaktprovsreglerna för spaniels skulle revideras hade jag förstås synpunkter, och fick rejält på pälsen för det. Blev kallad både det ena och det andra, och fick veta att jag nog skulle hålla mig borta från de aktuella proven framöver, om jag visste mitt eget bästa. Och det kan ju bara tolkas på ett sätt...  jag tror inte att man menade att jag skulle åka på en smäll på käften om jag dök upp, utan det låg nog på ett annat (bedömnings-)plan kanske?

Jodå... det är sant, åsikter om såna allvarliga saker är förbehållet de som kan och vet något... och dit hör tydligen inte jag.

Men nu är det dags för en ny regelrevidering, även inom jaktproven. 2017 ska reglerna förändras igen. Och tänk.....

Nu går revideringen i vissa fall åt samma håll som mina åsikter och tankar gick förra gången. Åsikter som var så förkastliga och hemska, dom är nu plötsligt rumsrena och finns som förslag i revideringen.

Visst kan man väl få känna sig en liten aning uppgiven?


Jaja...  i går var jag i alla fall på årsmöte i rasklubbens lilla lokalavdelning, 18 mil på en slaskig E4-väg. Och det är både synd och märkligt att det är så få som är intresserad av den verksamheten. Det finns massor av springerspaniels här i trakterna, men det är ett litet fåtal som dyker upp på de aktiviteter som anordnas och det är ännu färre som dyker upp på medlemsmöten och årsmöte.

Ni anordnar väl fel sorts aktiviteter då, säger kanske nån nu, och så kan det ju vara. Men... vi anordnar de aktiviteter som medlemmarna önskar sig, och ändå är uppslutningen väldigt dålig.

Fast det är klart...   är det en enda som önskar sig nån kurs av något slag så är det kanske bara den enda som är tillräckligt intresserad och anmäler sig när det väl är dags. och för en enda människa kan man inte ha kurs.

Men det är synd, det är ju roligt att gå kurs ihop med hundar av samma ras. Och det är synd att man är medlem i en rasklubb och betalar en medlemsavgift och sedan "bara" får en tidning för dom pengarna.

Kurserna är ju hyfsat billiga och det finns mycket kunskap bland dom som håller kurserna, så den som är smart borde utnyttja sitt medlemskap lite bättre.

För inte kan det väl vara så illa att de allra flesta är nöjda med att "bara" ställa ut sina hundar? Det är ju tyvärr så att väldigt många hundar av "min" ras enbart är utställningshundar och sällskapshundar. Inget fel i det kanske, men deras kapacitet är ju så våldsamt mycket större än så, En springer är en hund som kan, och framför allt vill, jobba med allt mellan himmel och jord.  Synd när såna hundar hamnar hos folk som inte är intresserade av att låta dom på utlopp för den energin.

Gammal bild förstås, Salza är bara drygt året på den här bilden där hon erövrat viltspårschampionatet..




torsdag 5 februari 2015

Apropå det här med hundmöten...

Vi bor ju ett område dit hundägare ofta flyttar just för att det är så bra/enkelt att ha hund här. Bra och enkelt på så vis att det finns massor av gångvägar att promenera på, och här och där finns det små skogsdungar, dessutom är det gångavstånd till "stora" skogen också. Men det innebär att när man än går ut, så nog möter man andra hundar...

Så jag har lärt mina hundar att inte bry sig om alla dessa hundar vi alltid ser. Eller... bry sig om... de tittar förstås på dom, men de försöker aldrig gå fram och hälsa eller bär sig illa åt genom att skälla och hoppa och skutta. Andra hundar är inte speciellt viktiga för dom, och det är så jag vill ha det.

Och det finns många andra som är lika väluppfostrade, där man möts utan några som helst problem, hundarna sneglar lite på varandra men inget mer händer. Men så finns det ju den andra sorten också då...


Sen är det ju ett litet krux till... inte ens hundmänniskor verkar förstå att det där med flera än en hund är lite annorlunda än om man bara har en hund i kopplet. Tre hundar är en flock, och en flock hundar beter sig inte som en ensam hund i alla lägen.

I morse mötte jag ett par som var ute och gick med sin hund. När jag såg dom komma kallade jag in mina hundar och kopplade dom, men husse till den andra hunden ropade då: "Du behöver inte koppla dom, den här är så snäll så!"

Och det tror jag säkert, hunden gav enbart vänliga signaler, men.....  hur visste husse att mina hundar kunde uppföra sig gentemot en främmande hanhund då?

"Jag kopplar dom nog i alla fall", sa jag... "dom är tre stycken, och en av dom är en tik, och då vet man aldrig vad dom tar sig för".

"Det är nog ingen fara", säger hundens matte då, "han är så snäll så...."

Och det var/är han säkert.... men området är fullt av löptikar just nu och Ibsen och Jippie är totalt sexgalna för närvarande, vem vet vad som händer om jag släpper ihop dom med en främmande vuxen hanhund när dom också har "sin" tik i sällskap?


Jag förstår inte det där med att främmande hundar ska hälsa på eller leka med helt främmande hundar?  Och är inte folk ett dugg rädda om sina hundar? Att deras hund funkar normalt och visar vänliga signaler betyder ju inte alla mötande hundar också alltid fungerar som dom ska och beter sig därefter. Det finns säkert massor av snälla hundar som blivit illa behandlade av andra hundar...

Nu menar jag inte att mina hundar inte funkar som dom ska ihop med andra hundar... men som sagt... dom är en flock med två hanhundar och en tik... så varför chansa?


Ett annat möte häromdagen visade på nåt annat som också är väldigt vanligt..... husse/matte ser inte/förstås inte vad deras hund ger för signaler.

Jag kom med mina tre kopplade hundar och mötte en annan kopplad hund med matte o husse i släptåg. Så fort hunden såg oss började den skälla och slita och dra i kopplet. Matte försökte avleda med godis, men det hjälpte inte, så jag stannade och satte mina hundar ner.

Jag gör ibland så när det är väldigt stökiga hundar vi möter. Jag har ju en he-man i ett av kopplen, en he-man som tror att han är störst och vackrast och starkast, och som tänder på alla cylindrar när någon försöker mopsa upp sig på alltför nära håll. Lugnast att stå stilla och ha hundarna under sitt-kommando vid såna tillfällen, då slipper jag eventuella konflikter.

Den mötande hunden levde fortfarande rullan på värsta sätt, och när dom var nästan framme vid oss så säger husse: "Men ge honom dummyn då!"

Matte tar fram en dummy ur jackfickan och trycker in den i munnen på hunden som då slutar skälla och nöjer sig med att dra och slita i kopplet i sin iver att komma fram till oss.

När den mötande hunden är mitt för oss så stannar hans husse o matte och låter hunden stå i sträckt koppel, med sin dummy i munnen. Och hans matte säger leende: "Han är så stolt över sin dummy så han vill visa upp den för alla".

Jodå, han var stolt... stod på stela sträckta ben med svansen rakt upp i vädret och lyfta öron...  och hela han sa: "Hahaha... titta vad jag har... och ni kan inte ta den...!"  Snacka om att utmana omvärlden...

Hans husse o matte kan tacka sin lyckliga stjärna för att jag har så bra stadga på mina hundar. Salza brydde sig som vanligt inte, men både Ibsen och Jippie hade väldigt gärna talat om för den där uppstickaren att dom minsann kunde ta hans dummy precis när dom ville, men satt ändå snällt stilla, trots provokationen.


Och det kanske hade gått jättebra om jag låtit mina hundar försöka ta den där dummyn, inte vet jag. Fast efter att ha sett den andra hundens kroppsspråk så tvivlar jag på det, men jag kan ju ha fel där.

Och hundarna kanske hade haft jätteroligt med den andra hunden vars matte o husse tryckte så på att han var så snäll... jag kanske gjorde fel där också.


Men tänk om.... Vilka rubriker det skulle blivit... tre ilskna hundar anföll en stackars snäll ensam hund.

Eller.... han gjorde absolut ingenting, bara stod där och dom andra två anföll.


På nåt vis så känns det som att man har större ansvar när man har flera hundar... vilket förstås egentligen är fel, men OM något nån gång skulle hända då är det förstås, oavsett vad som egentligen faktiskt hänt, aldrig den ensamma hunden som får skulden, utan då lär man nog prata om flockbeteende misstänker jag.


Nu är det ju inte så att jag misstror mina hundar på något vis. Dom är varken folk- eller hundilskna, och dom är väluppfostrade och gör som man säger, men dom är hundar... ett djur, med allt vad det innebär av drifter och instinkter. Och även om jag tycker att jag är hyfsat bra på att tolka hundspråket så är det ju så att dom själva är specialister på det, och ser och förstår så mycket mer än vad jag gör, så därför tar jag alltid det säkra före det osäkra.










 




måndag 2 februari 2015

Nu får det faktiskt vara nog snart...

Det snöar och snöar och snöar....  och även om det kan vara fint att se på på håll så gör det livet extra jobbigt. Det ska skottas och sopas och halkas och pulsas, och hundarna får för lite motion eftersom dom håller sig på de plogade gångvägarna, snödjupet är såpass stort nu att dom inte "bottnar" och då dyker dom inte ner i snön lika glatt längre.

Det såg ju så ljust ut när det inte blev nån snö förrän alldeles strax för jul, men nu får vi sota för det... Och igår när jag kom hem från träningen med doggsen så halkade jag här ute på gården och slog mig rejält på hela höger sida... och allra mest drabbades min högerhand som jag redan har vidrigt ont i. Men det är väl helt i tidens anda, det som kan jäklas ska jäklas....


Vi var som sagt och tränade lite i går igen, men den är gången var jag minst sagt irriterad på unge herrn. Det enda han hade i huvudet var att våldta Stella, och han har som sagt vuxit på sig på det senaste och är en stabil bit, så när matte argt högg tag i honom och sa NEEJ!!!!!... så verkade han inte ens märka det.

Visst... avled och locka med nåt annat. Jodå, med godis som hjälpmedel så gjorde han nog vad han skulle, för att sedan blixtsnabbt slänga sig över Stella igen så fort matte slappnade av lite och tillfälle gavs. Och nej... Stella löper inte och hon ska inte heller löpa snart...  Jippie är helt enkelt totalt sexgalen, så är det bara. Förhoppningsvis är han påverkad av de löptikar som rör sig här i området, när dom löpt färdigt kanske det lugnar ner sig lite...  eller också har han just nu upptäckt det motsatta könet på just det viset, och i så fall har hans matte en tuff tid framför sig om det ska fortsätta på det här viset nån längre tid.

Så för Jippies del var det ingen bra träning igår, mest bara irritation och hårda ord. Salza däremot visade att hon faktiskt klarar av att göra vissa moment på höger sida nu, och det är ju kul när man ser några små framsteg. Hennes matte däremot har fortfarande jättesvårt för det där med hunden på höger sida... 

Men jag har ett problem med kontakten när det gäller Jippie. När han var yngre tränade jag linförighet, alltså fot i koppel, enbart för att jag skulle ha chansen att korrigera om det blev fel (jo, jag är gammalmodig och korrigerar), och han går hyfsat bra linförighet. Det är när jag kopplar loss kopplet som han tror att han är lös och ledig och att fotkommandot inte betyder det jag anser att det betyder.

Det kan ju bottna i att han alltid går lös när vi är ute... han lyder ju bra när han är lös, men han behöver aldrig gå fot då, då är det är bara frihet som gäller.

Om han nu inte förstått riktigt vad Fot betyder utan det enbart är kopplet som får honom att följa fint vid min sida, då är det förstås så att när kopplet försvinner då är det fritt fram för lite vad man vill.... i hans ögon alltså.

Och jag måste ju erkänna att jag inte alls varit lika noga med fotkommandot för honom som för Salza, så det kanske helt enkelt är så att han fattar nada. Då ska man börja om från början igen.. gör om och gör rätt som det heter,  och det är jag så jäkla dålig på. Sånt är ju inget kul...

Jaja, skit samma, vi får se vart vi landar. Han är i alla fall nästan startklar för lydnadsklass 1 nu. Det vi inte har tränat är platsliggande i grupp... och nu satte ni i halsen allihop antar jag... ge sig ut och tävla utan att ha tränat platsliggningen... ujujuj. Men han är tränad i att ligga och att ligga stilla oavsett vad som händer, men vi har inte tränat det tävlingsmässigt, det är så jag menar. Och det måste vi naturligtvis göra innan vi anmäler oss till någon tävling, men klarar han av att ligga stilla medan jag tränar Salza framför nosen på honom, eller när Stella tränar några meter ifrån honom, då tror jag nog att vi fixar just det utan några större problem.

Tandvisningen är inga stora problem heller. Där kan vi få avdrag för att han kanske reser sig upp för att hälsa på domaren, men det får vi träna lite på så kanske det avdraget försvinner.

Linförigheten då... ja, hyfsad som sagt. Oengagerat, men hyfsat. Bra position, snygga vändningar och halter... borde ge ett hyfsat betyg.

Platsläggande under gång... funkar inte. Han lägger sig blixtsnabbt och kan ligga kvar tills jag kommer tillbaka och säger Sitt, men....  eftersom han kopplar bort hjärnan samtidigt som jag kopplar loss kopplet så behövs det ett par kommando innan hjärnan har registrerat vad jag säger, och då är vi ju nollade.

Inkallningen funkar förhoppningsvis, det testar vi ju många gånger varje dag, fast inte med tävlingsmässig ingång. Men det ska nog funka, vi har ju tränat det ibland trots allt.

Ställande under gång...  och vet ni..  det funkar kanonbra. Och jag vet inte riktigt varför, men det verkar som att det sitter där det ska. Men det förutsätter förstås att han håller fokus på mig så han hör kommandot.

Apporteringen funkar kanonfint. Där är enda risken att han blir så ivrig att han reser sig och försöker ta apporten när tävlingsledaren lämnar över den.

Hopp över hinder sist då.... inga problem... om det går som det brukar.


Och det är ju just det när man tävlar med en hund. Om det går som det brukar... då går det bra. Men ingen vet ju om det kommer att gå som det brukar... dom är ju inga robotar våra små pälsklingar.

Och jag måste lösa det där problemet med att han inte fokuserar på mig och det vi gör till 100%. Innan det är löst så lär inte heller platsläggandet funka, och att gå ut på tävlingsplanen med en given 0:a det är inte min stil. Sen kan det naturligtvis bli nollor i alla fall, men förutsättningen ska ju vara... om det går som det brukar, då går det bra!