Specialsök och NoseWork

 Det är två helt olika saker det. Har ju deltagit i ganska så många nw-tävlingar med både Jippie och Ynk, och varit funktionär på ytterligare några, och sedan specialsöket kom till har jag varit publik på några sådana också. 

Jag har inte riktigt "vågat" anmäla oss till ett specialsöksprov men jag inser ju att jag har alldeles för höga krav på både mig och min hund, så snart kanske jag "vågar". 😉

Det som tilltalar mig med specialsöket är att det inte enbart är tiden som avgör om hunden (och jag) gör ett bra jobb. Hunden måste naturligtvis hitta gömmorna men det är ingen tidspress bara man håller sig inom den utsatta tiden. Sen bedöms ju även annat i specialsöket, inte minst mitt samarbete med min hund. 

I nw är det mest bara tiden som avgör, om nu hunden hittar gömman. OK, man kan visserligen få ett eller flera SSE men det är ju en väldigt subjektiv utmärkelse...  det ekipage som domaren gillar får ett SSE. 

Man får inte korrigera sin hund med ett Nej om den till exempel är på väg utanför ett sökområde, man får inte säga ordet Nej i något sammanhang, då genererar det ett fel i protokollet. Svårt för mig som ofta använder Nej som en hjälp för hunden att veta vad jag vill. Man får t.ex. inte rycka i kopplet, vilket är svårt att undvika om man har en het hund som gärna slänger sig framåt i kopplet dit den vill. 

Jaja, regler är regler....  det är som sagt mycket som skiljer de två aktiviteterna åt. Igår såg jag några ekipage där deras agerande skulle genererat 7-8 fel i ett nw-protokoll, i specialsöket var det ingen som varken noterade eller kommenterade det som hände. Och nu menar jag inte att föraren på något vis var oschyst mot sin hund, eller gjorde några "fula" saker, det var bara sånt som man gör helt naturligt när man jobbar med sin hund.

Något som är en avgörande skillnad är kravet på markering. I nw räcker det med att föraren läser sin hund rätt och ser att den hittat gömman, inga som helst krav på hur markeringen ska gå till. Enda kravet är att föraren vet exakt var gömman finns när hunden markerat den. 

I specialsöket är markeringen helt klart en stor stötesten. Där ska den markera gömman och hålla markeringen tills föraren fått bekräftelse från domaren om det är rätt eller fel. 

På de prov jag varit är det få hundar som klarat det på ett bra sätt. Igår såg jag fem hundar varav fyra av dom bet och/eller slickade på gömman och släppte markeringen i förtid. 

Här har Ynk och jag ett problem, fast vi jobbar på det. 😉 Han är upplärd i nw-tänkandet, hitta gömman och markera och när matte säger Markerat! kommer belöningen, då är jobbet liksom gjort. 

I specialsöket måste han hålla markeringen medan matte säger Markerat! och domaren säger Rätt!... eller Fel!.... då först får han släppa markeringen. 

Det är inte lätt att lära om saker och ting, hade specialsöket kommit före nw så hade många av oss sluppit det problemet. 

Provet som jag såg i går hade passat Ynk ypperligt. Lite klättra på grejor utomhus och sedan ett stort lagerutrymme med mängder av prylar att undersöka. Han är ju enormt nyfiken och dessutom miljöstark så han hade roat sig kungligt på det sökområdet. Och inga besvärliga trappor för hans matte.... 😉

Några av de hundar jag såg i går var tydligt påverkade av miljön, lite tveksamma och försiktiga även om de med stöttning tog sig igenom provet. 

Ett annat moment som många har problem med är Funktionslydnaden. Det innebär att hunden, innan söket börjar, ska sitta/ligga stilla hos sin förare medan tävlingsledaren går igenom vad som gäller för dagens prov. Det tar inte lång stund, men av de fem hundar jag såg igår så fick tre av dom betyget "löser med viss brist" . Det innebär oftast att hunden ändrar ställning, eller att den låter lite. 

Där har vi ett STORT problem...  Ynk är så taggad när han förstår vad som ska hända att han inte kan hålla tyst. Det problemet har uppstått på senare tid och jag har inte riktigt tagit itu med det heller...  😇men å andra sidan har det ju inte funnits någon anledning att göra det heller. Vi har ju inget prov på gång....  😜

Här får ni en länk till efterbanvandringen för provet jag var åskådare på igår. En godkänd hund  (och den hade jag turen att få se) av 8 startande blev det. 

Filmsnutten ligger i Facebook så ni måste nog vara inloggade där för att kunna se den när ni klickar på länken. 

 https://www.facebook.com/share/v/1AEmgXwdCt/

 

Snart 1 år sedan jag skrev här senast....

Men nu är jag så vansinnigt frustrerad över att jag inte får köra bil pga stroken jag fick för 2 månader sedan, och att det är isgata ute vilket gör att jag inte vågar cykla, något måste jag göra. Jag kommer ju ingenstans.... och blir bara deppigare och deppigare.... Tur att Ynk finns så att jag måste upp ur sängen varje dag. 

Kikar på nätet på alla roliga aktiviteter folk har för sig, och läser lite tävlingsresultat från hundvärlden och är avundsjuk (inte missunnsam!) på dem som kan vara med på såna roligheter. 

Men det ger ju en del funderingar också och för att få tiden att gå så babblar jag ur mig dom här nu då.

Jag har ju varit med i nw-svängen ända sedan det började, och det är en rolig aktivitet , inte minst för att hundarna tycker att det är så himla roligt. Mina hundar har verkligen varit outtröttliga när det gäller att söka, och tyvärr så har sökandet i sig varit så roligt att det gått ut över den tid söket tagit. 

Både Jippie och Ynk var/är såna hundar som gärna går förbi gömman för att kolla av resten av området, och först därefter gick de ofta tillbaka till den där gömman som de noterade, men inte markerade.  Lite så där att " hittar jag gömman så är det roliga slut sedan"....

På någon tävling har Ynk tagit gömmorna direkt från startlinjen, och då har vi vunnit det mesta, men det är sällsynt att han gör så. Det vanligaste är att han snokar runt tills tiden nästan är ute, och då gäller det att matte har noterat den nästan osynliga signalen som säger att "här är det nåt, men jag tar det sedan" så att vi hinner tillbaka dit. 

Jag tycker att grejen med nw är rolig, men jag gillar egentligen inte att det är enbart tiden som avgör om man lyckas eller ej. 

Och då kommer jag osökt in på specialsöket som dök upp som en av Brukshundklubbens specialgrenar några år efter det att nw gjort entré. 

Där är inte tiden viktig, inte mer än att man måste hinna söka av hela området inom maxtiden, men för övrigt är det annat som bedöms. Och det gillar jag. 

Om nu någon läser det här så känner ni nog redan till det jag skriver nu, men strunt samma... det får tiden att gå för mig. 

Man bedömer Uthållighet, Koncentration, Självständighet, Kontroll, Rädslor, Systematik vid genomsökt område, Förarpåverkan, Funktionslydnad, Fel- eller upprepade markeringar, Hittande, Markering. 

Man bedömer alltså både hundens arbete, hur föraren jobbar med sin hund, och deras samarbete. Det gillar jag.... 

Det betyder verkligen inte att jag tror att vi på något vis skulle glänsa där, men det är roligare med en sån bedömning än den som man får vid en nw-tävling där domaren sett oss jobba i 1-2 minuter.. 

Flera av de där kriterierna skulle Ynk klara mycket bra. Jag skulle säkert missa några av de krav som ställs på mig som förare, och jag vet en sak som Ynk i dagsläget inte skulle klara, men det skulle i alla fall som helhet vara jättekul att testa var vi står. 

Jag brukar kika på de filmsnuttar som läggs ut på nätet och det är ju intressant. Gömmorna är ofta placerade på ett helt annat sätt än vad de brukar vara inom nw, och områdena är, i vissa fall, nästintill jättestora där det inte alls är ovanligt att ev. rädslor hos hunden kommer att spela in. Maxtiderna är ju väldigt mycket längre än i nw, men i vissa fall så blir man ändå förvånad över att en hund verkligen förväntas hinna söka genom ett så stort område inom tiden. 

Och då tänker jag på att gömmorna ofta är så lagda att hundarna måste söka väldigt grundligt för att hitta dom, och sånt kan ju ta tid. Det finns väldigt många prov där ingen hund blivit godkänd, det måste förstås inte bero på att de inte hittat tillräckligt många gömmor, men jag skulle gissa att det i alla fall ofta är en liten del av orsaken.

Men jag skulle väldigt gärna vilja prova på ett specialsöksprov.... om jag kunde gå ordentligt... och om jag fick köra bil dit. NW har jag i stort sett lagt på hyllan, de senaste 4-5 tävlingarna jag anmälde till blev jag bortlottad på, hamnade på reservplats 40 eller liknande, och det känns ganska så hopplöst när man aldrig kommer med på nån tävling. Och inte ens när jag får köra bil igen har jag möjlighet att ligga ute på vägarna och köra 20-30 mil enkel väg för att tävla i 10 minuter. NW är ingen billig sport..... 

Jaja... det är många OM att passera innan vi kan tävla nånting över huvud taget igen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt...... det tycker både jag och Ynk. 

 

Långt mellan inläggen här...

Det finns inte så mycket roligt att berätta om nutiden, och det visar sig också att ni är inte så många som är intresserade av att läsa mitt bladder så det blir som det var tänkt från början med den här bloggen.... min egen lilla kom-ihåg-blogg och mitt sätt att skriva av mig när det kliar i fingrarna. 

Idag är det 11 år sedan min underbara Jippie 💖 föddes och då är det oundvikligt att minnena tränger sig på. Och det är dessutom bara en dryg månad tills det är 18 år sedan den fantastiska Salza föddes. 💖

LP1  LP11  LP111  RLD N  RLD F  SE VCH  SE LCH Kvistagrans Really Hot Salza .

Salza var ju min första springer spaniel. Jag hade tre cockrar före henne men ville ha en modell större, och förutom storleken är en springer och en cocker väldigt lika varandra när det gäller det där som jag tycker är roligt... att jobba  med allt mellan himmel och jord. 

Salza var verkligen en drömhund när det gällde att jobba. Lättlärd och outtröttlig. Och eftersom jag gillar att träna lydnad så var det mest det som vi ägnade oss åt. Hon blev lydnadschampion bara drygt 3 är gammal och var den första hund inom rasen som tog den titeln efter många års titel-frånvaro. 

Rallylydnaden dök upp som tävlingsform och där hade vi mycket gratis eftersom hon redan då var lydnadschampion och så vansinnigt lättlärd. 

Hennes matte däremot var/är inte lika lättlärd så när vi kom upp till avancerad klass där högerhandling blev aktuellt då spårade det ur. Hennes matte klarade inte av det....  och hennes matte klarar fortfarande inte av det. Efter att i 50 års tid jobbat med hundar som i alla lägen ska befinna sig på vänster sida av föraren så gick det bara inte.... den klantiga mattens hjärna klarade inte av tankevurpan där. 

Salza och jag tränade en hel del jakt också, hon var en duktig apportör både på land oc i vatten och lika lyhörd och lydig i de sammanhangen som på lydnadsplanen. Men vi gick aldrig på några jaktprov.... den biten blev nerlagd när jag flyttade norrut och cockern Samson var ju den sista hunden som jag deltog på såna tillställningar med. 

Bild från en vattenkurs där både Salza o Jippe deltog, och där de båda två skötte sig alldeles utmärkt.  

På våren 2013 utökades flocken med Jippie, inte släkt med Salza men från samma uppfödare.  Och återigen fick jag en hund som visades sig vara en vinstlott. Lika lättlärd och arbetsvillig som Salza, och med henne som läromästare lärde han sig massor av bra saker, saker som jag inte behövde bry mig om, men som var bra och viktigt att han kunde. 

Och Jippie var nog den vänligaste och snällaste hund man kan tänka sig. Tolererade alla andra hundar, oavsett kön, och var en glad spelevink hela sitt liv. 

LP1  LP11 RLD N  RLD F Kvistagrans Yippie hette han i stamtavlan. 

På tävlingsfronten kom vi inte lika långt som jag och Salza gjort, men det berodde ju på mig. Jag var inte lika motiverad till lydnadsträning som med Salza, men vi ägnade lite mer tid åt jaktträning och vatten apportering istället. Och så gjorde NoseWork entré i hundvärlden och det blev ju lite av en favorit. Några såna titlar fick han inte, de titlarna fanns inte då, men vi tävlade ganska mycket, tog oss upp i klass 2, han var duktig och tyckte det var kanonroligt. 

Salza gick tyvärr bort pga sjukdom 2 dagar innan hon skulle fylla 12 år, och Jippie lämnade oss hastigt och oväntat, också pga sjukdom, när han var 9,5 år, alldeles för tidigt. 😢 

Men då fanns Kvistagrans Ynk von Jämmerlund redan i vår flock. Ännu en superkanonbra hund från samma uppfödare som Salza och Jippie. Och Ynk hade turen att ha Jippie som sin läromästare när han var valp och unghund och det var ovärderligt. Jippie var en utomordentligt bra förebild för yrvädret Ynk. 

Tyvärr gick ju Jippie bort alldeles för tidigt, men Ynk gör verkligen vad han kan för att fylla tomrummet. Han är precis som sina föregångare oerhört lättlärd, helt outtröttlig när det gäller att jobba och alltid pigg på att göra något. Ställer upp på alla tokigheter som hans matte hittar på, men eftersom hans matte numera är handikappad pga ett knorkigt knä så finns det inte så mycket vi kan göra. 

NoseWork sysslar vi ofta med, han är uppflyttad till klass 2 där och har tagit titeln NW 1. Men lydnad och rallylydnad som vi gärna skulle vilja syssla med, det går inte pga mattes knä. 

Några rosetter har han hunnit med att samla på sig i alla fall. 

Och viltspår skulle säkert passa honom alldeles väldigt bra, men det är också något som inte funkar ihop med dåliga knän. Tråkigt, tråkigt....

Han är en suverän apportör och älskar att leka servicehund och hämta saker. Tidningen bär han stolt in till husse varenda morgon.

 

Men han sysselsätts ofta med lite klurigheter som inte kräver att matte knä är inblandat och det tycker han förstås också är roligt. 

Sån tur att han finns i mitt liv, det skulle vara väldigt torftigt annars. Han finns alltid där jag är, väntar troget på att jag ska få tid för honom och ge honom lite aktiviteter. Och de dagar det är dåligt med sånt, då finner han sig tillrätta ändå och är nöjd med att bara finnas där vid mina fötter. 💖

Om någon till äventyrs är intresserad av lite mer detaljer om Salzas o Jippies tävlingar så finns det mer att läsa på min hemsida www.tedsams.com  Den lever fortfarande, men den uppdateras egentligen inte längre.... 

2024.... ett nytt år väntar...

.... men här tror jag att allt kommer att halta på i sin vanliga, trista lunk även långt in i det nya året. 

Det är liksom bara sjukdom, värk och smärta i det här huset, tur att Ynk i alla fall är frisk och har energi för oss alla. Han gillar snön (så illojalt tycker hans matte) och ställer som alltid upp på allt som hans mattes senila hjärna kan hitta på. 

Vi har inga tävlingar planerade nu under vintern. Jag vägrar ge mig ut på vägarna i det snökaos som fortgår vecka efter vecka, men Ynk måste ju få göra lite roligheter så jag tar mig i kragen då och då och sätter ut lite gömmor här och var. NoseWork är ju det absolut enklaste sättet att aktivera en hund när matte har ont och är vinterdeppad. 

På nyårsaftonen var vi traditionsenligt och tränade i en däckverkstad ihop med en hel hög andra människor och hundar, och det är varje år lika trevligt. Det är en tradition som kom till när nw-sporten var alldeles ny, så den har några år på nacken nu. 

Men däckverkstäder är lite luriga som sökområden... stora lokaler med höööögt i tak, hundratals uppstaplade däck, stora fläktar i taket och ett även för oss kännbart drag som gör det lite extra svårt i vissa av rummen. Med andra ord... ett alldeles ypperligt träningsställe. 

Jag tog tyvärr inga bilder, förutom på behållarsök-området som var stooort och innehöll allt mellan himmel och jord. Ni får tänka er området som ett stort U med drygt 70 behållare och 6 dofter (tror jag att det var), eukalyptus och lagerblad.

Det var förstås inte regelrätta behållare men som träning är det ju bra med lite annorlunda och olika. Det var plastburkar med lock, tvålkoppar, glasögonfodral, videofodral och plastkorgar. 

Sen var det också ett par sök i lokaler med diverse mystiska verktyg, apparater, skåp och allehanda andra grejor och så ett rum med hundratals däck från golv till tak. 

Rummet med alla hundratals däck var svårt. Jag tror inte att någon hund fann alla gömmorna där. Det var där man kunde ana draget från ventilationen och hundarna jobbade som galningar, men kunde inte riktigt exakt lokalisera gömmorna. Ynk fann 2 av 4 gömmor, men att han inte fann alla berodde verkligen inte på att han inte jobbade. Han ger inte upp i första taget, den killen....💖

Vintern känns oerhört lång, det bara snöar och snöar och snöar och det är dessutom ganska kallt så utomhus blir det inte så mycket mer än rastning för Ynks del. 

Vi har gått med i en utmaning som heter Nyårsnosen 2024 där vi har fått en uppdragslista med 25 uppdrag som ska göras under januari månad. Vi behöver lite sånt för att jag ska ta mig i kragen och aktivera oss. 

Jag skulle ärligt talat helst bara sitta i soffhörnet och glo på TV resten av vintern... mitt knä och jag orkar inte kliva omkring i all snö ute, och jag saknar verkligen våra cykelturer. Och det är flera månader kvar innan vi kan ana våren här..... 😭

Ynkis och tjejerna...

Fast han har ju egentligen inga tjejer, inte stadigt i alla fall. Vi har turen att träffa på Isa ibland, och hon är ju hans stora favorit. Han har nog förträngt minnet av att han satt stadigt mellan mina fötter de första gångerna de träffades och Jippie och Isa röjde runt i full fart. När han väl vågade sig in i leken för första gången slutade det med hälta på ett bakben... Men nu tittar han förhoppningsfullt efter henne varje gång vi är ute, men det är inte så ofta vi har turen att mötas. 

Men det finns många tjejer här i området, en del möter vi nästan varje dag, andra känner han bara doften från, men det är tydligen spännande det också. När jag linkar fram med min krycka går det ju ganska så sakta, då hinner han nosa i lugn och ro på alla doftfläckar, det är inte många meter som han lyfter nosen från marken. 

Det finns (bland alla andra) en ung tik här på gården som löpte för första gången för några veckor sedan. Ynk var nästan lika påverkad av hennes löp som han brukar vara när Isa löper, kanske för att de alltid passerar precis utanför vår lägenhet flera gånger om dagen.    

I morse mötte vi henne när vi var nästan hemma och jag kopplade loss Ynk och lät honom hälsa. Tiken är bara 11 månader gammal, en blandras av något slag, en liten aning större än Ynk men inte så mycket. Hon tillhör den vilda sorten och blev överlycklig när hon fick röja runt med Ynk i snön. Och Ynk förvånade mig....

Han härjade med henne en stund, men blev hon för våldsam så morrade han åt henne. Och vid ett tillfälle sa han åt henne på skarpen, vilket hon lyssnade på. 

Nu brukar ju inte mina hundar få hälsa på främmande hundar så han är inte så van att interagera med andra hundar. Men de gånger han fått träffa nån så har det aldrig varit några problem, närmsta grannen har en tik som vi då och då möter på väg ut eller in, och då får de röja runt en liten stund, och då utan några problem, och med Isa fungerar det naturligtvis helt friktionsfritt. 

Och det var inga problem idag heller....  de skuttade runt i snödrivorna här på gården en stund, men som sagt, blev tiken för våldsam så sa Ynk ifrån... och det har jag aldrig hört honom göra förr.

Över huvud taget så har han förändrats en del den sista tiden. Han är 3 år och 6 månader nu och ska ju föreställa vuxen. Och man brukar ju alltid säga att hundarna måste bli ca 3 år innan man vet vad man har i kopplet. 

Det är inte enbart positivt.... han har blivit lite vaktigare, skäller t.ex. på folk som går förbi uteplatsen om vi är där ute. Blir väldigt upphetsad när det kommer hantverkare hit, vilket det har gjort måååånga gånger den här hösten.  Idag kom en av dem hit igen, hon har varit här många gånger och blivit utskälld av Ynk varje gång. Idag tröttande hon... hon tog tag i honom och sa till honom att "nu räcker det, det är inte roligt längre!" och Ynk tvärtystnade. 

Och jag tycker det var bra... att hon sa till honom alltså. Och att han reagerade på rätt sätt och tystnade. Jag har inget emot att folk som kan, och vet vad de gör, säger åt honom om de tycker det är befogat, och i det här fallet var det helt OK för min del. Det skadar inte att han inser att man faktiskt ska lyda fler än bara matte..... 

Men.... som jag sagt tidigare... vi saknar en hund till i flocken. Jag saknar en hund till, har haft fler än en hund samtidigt de senaste 35 åren och vant mig vid det. Ynk saknar säkert en kompis, han hade ju turen att ha Jippie som kompis i början, men sedan Jippie försvann har han nog känt sig ensam ibland... trots en alltid närvarande matte. Jag tror inte att vi kan ersätta en artfrände.... även om vi säkert tillför en hel del aktiviteter som uppskattas. 

Men... man kan inte få allt här i livet sägs det ju... fast jag har trots min höga ålder ändå aldrig förstått varför man inte skulle kunna få det. 😕

Luciadagen idag och en bild från då det begav sig... min älskade Salza, aldrig glömd.

💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖

 

Sista gången för i år....

....  och vi får väl se hur det blir med nästa år.... på tävlingsfronten alltså. 

Igår tävlade vi TSM 2 i Kramfors, och jag måste ju erkänna att jag har en kanonsuperduktig hund. Jag måste också erkänna att jag är totalt värdelös som hundförare i de här sammanhangen. 

Det var ganska lång väntan eftersom vi gjorde alla fyra söken i ett sträck och vi hade ett sent startnummer, och när man bara väntar så har man tid att lyssna på allt prat runt omkring. 

Domarna fick en hel del kommentarer. Inga elaka sådana, men vid flera tillfällen hörde jag folk som kommenterade att det var "svåra" domare som brukade göra svåra gömmor. Jag har inte den erfarenheten av just de domarna, men å andra sidan fanns det många tävlande som hade tävlat mycket mer än vad jag har, och som förstås hade större erfarenhet också. 

Överhuvudtaget är det ofta så numera på tävlingarna att det är många mycket erfarna förare som tävlar långt upp i klasserna med en hund, och som nu har "börjat om" med en annan, ny hund.  Mycket erfarenheter och kunskaper i bagaget där....

Vi gjorde alla fyra söken i ett sträck, och det gillar jag. Vi började med fordonsöket, 2 släpvagnar och en personbil. 

Ynk var minst sagt taggad, avverkade den första släpvagnen snabbt, drogiväg till den andra och undersökte den nerfällda baklämmen mycket noga men gjorde ingen markering. Vidare till personbilen där han snabbt svepte runt den och sedan återgick till den första släpvagnen där han markerade en gömma.... rätt. 

Nu var det bara 30 sek kvar och jag bad honom kolla av den där intressanta baklämmen på det andra släpet en gång till, och där gjorde han en markering. 12 sek kvar innan tiden var slut.... och jag kom ihåg att säga Färdig också, även om det hade kvittat med tanke på tiden. Placering 20 av 40 startande. 

Därefter gick vi direkt till utomhussöket. Ett stort område med en carport fylld med diverse bråte, en lång husvägg med några stängda dörrar och några fönster, en stooor container, en ställning med en massa eluttag på (vi var på en idrottsanläggning) och en parkbänk. 

Ynk slängde sig in i carporten och kollade av allting... en gång... och en gång till. Han fick jobba lös där. Där fastnade han på en grej som stod på marken, den under sökte han noga... och länge. Till slut började min hjärna fungera så jag bad honom fortsätta och söka längs med väggen bort mot containern. 

Det gjorde han i en rasande fart så jag kallade tillbaka honom och bad honom söka igen... och det gjorde han i en rasande fart... igen.  Jag undrar när hans senila, åderförkalkade matte någonsin ska lära sig att lita på sin hund????

Han drog iväg direkt till containern och gjorde en snygg markering på kortsidan på den, helt korrekt. 

Matte visade honom till den där ställningen med alla eluttag, där kanske det fanns något gömt under något lock, men det sa Ynk att det inte gjorde. Han drog iväg till containern igen... och där var tiden ute. 

Gömman satt på parkbänken som jag totalt hade glömt bort. 

Domaren sa att det var måååånga som hade trott att gömman satt på den där elställningen, och att lika många också hade glömt parkbänken.... men det var ju egentligen ingen tröst. 

Här hamnade vi på 12:e plats tillsammans med många andra. 

Efter några minuters väntan så var det dags för det avskydda behållarsöket. Jag avskyr verkligen behållarsök.... ! 

Två rum med identiskt lika kartonger. Hur många det var vet jag inte men golven var fyllda med kartonger, kanske var det nåt runt 50 st. 

Ynk drog iväg i väldig fart längs ena raden, sökte sedan snyggt av de andra två raderna som fanns i det rummet och tänkte dyka in i rummet bredvid. Jag var tveksam om det verkligen inte fanns en gömma i varje rum så jag bad honom söka en gång till där han redan rantat runt alla kartongerna. Och då minsann... då markerade han en som stod sist i den förta raden. Och det var rätt. 

Precis innanför dörröppningen till det andra rummet, i ett hörn intill väggen stod det sedan en kartong och jag visade på den för Ynk när vi klev över tröskeln in i det rummet. Men han snusade snabbt på den och drog sedan iväg bland havet av kartonger. 

Där klev vi omkring en stund och han såg ut som att han kollade av allihop gång på gång. Tiden var på väg att gå ut när jag bad honom kolla den där kartongen i hörnet innanför tröskeln en gång till.... och där gjorde han en markering med bara 15 sek kvar av tiden. Placering 15 blev det där. 

Från behållarsöket gick vi direkt vidare till inomhussöket. Två rum, ett var möblerat med ett stort bord och stolar runt bordet och ytterligare några stolar här och var i rummet. 

Det andra rummet var möblerat ungefär som ett vardagsrum med mycket möbler och grejor. Tre soffor, tv-bänk, bokhylla fylld med prylar, en annan hylla av något slag, prydnadssaker, golvlampa, ett soffbord med grejor på, ett typ matbord med stolar runt och så en "ihopvikt" vikdörr som gick att stänga mellan de här två rummen. 

Här fick Ynk söka lös igen och han drog iväg längst in i "vardagsrummet", kollade av hyllorna som stod vid bortersta väggen, hoppade upp i sofforna och kollade av dom, ner på golvet och drog en vända runt soffbordet, upp i ena soffan igen. I den soffan såg man att många hundar röjt runt och där var det jätteintressant tyckte Ynk. Han röjde runt där länge, sedan började min senila hjärna fungera igen så jag lockade ner honom och bad honom söka av matbordet och stolarna som stod där, men dom var inte alls intressanta. Han ville upp i soffan igen....

Det fick han inte för sin elaka matte... jag tänkte gå tillbaka till det första rummet när han tvärnitade och hoppade upp mot den där vikdörren som fanns och där gjorde han en markering i ett av "vecken" på dörren.... och det var rätt. 

Och så måste jag erkänna nu då att jag har ingen som helst aning om var den första gömman som han markerade i inomhussöket satt. Jag minns inte det.... men han tog båda gömmorna och hans virriga matte kom dessutom ihåg att säga Färdig..... 

Vi hade 4 minuter på oss på det söket och Ynk fixade båda gömmorna på 2.58.25, det gav oss en 5:e placering på det söket. 

Och sedan var vi färdiga.... 

En gömma...  jag upprepar.... en gömma! från ett diplom. Och den missen var helt och hållet mitt fel. Jag "glömde" helt enkelt bort den där jäkla parkbänken på utomhussöket. När domaren sa var gömman fanns och jag fick låta Ynk leta där så visade jag bara med handen mot bänken, sa Leta och han skuttade genast fram till bänken, gjorde en tvärnit och gjorde sedan en snygg markering där gömman fanns. 

Och den domaren, liksom ett flertal andra domare, sa så här till mig efteråt när jag sa att jag gjorde ett misstag som lät honom söka så länge i den där carporten där det fanns en grej som han tyckte var intressant. 

"Din hund är så doftsäker så hade det funnits en doft där så hade han snabbt markerat den. Gör han som han gjorde nu, så kan du vara övertygad om att det inte är en nw-doft han känner...." 

En liten glimt av det mindes tydligen min hjärna när han envisades med att söka i den där intressanta soffan på inomhussöket...  hade det funnits en doft där så hade han markerat den. För en gångs skull gjorde jag något rätt när jag lockade bort honom därifrån. 

Jaja...  sånt är livet med en klantig matte. Ynk jobbade kanonbra, superfokuserad och helt inriktad på att söka. Att han sedan gärna lämnar första gömman utan att markera, för att få leta vidare, det är tydligen ett problem vi delar med många. Gäller att ha lite koll på tiden så att vi hinner "börja om" innan tiden är slut. 

Men det blev bara 1 diplom igår, ett erfaret ekipage tog det, och många andra erfarna duktiga ekipage  hamnade efter oss i prislistan. Ynk placerade sig på en hedrande 5:e plats i totalen... trots sin klantiga matte.... 

Hemresan i kolsvart höstmörker var inte jättekul, men det snöade inte och det var inte halt och det var jag tacksam för. Vi åkte hemifrån kl 10.30 och körde in i  garaget här hemma när klockan var exakt 19.00. En heldag med trevligt hundfolk är inte att förakta....  

En tävlingshelg....

Fast jag måste än en gång poängtera att jag aldrig ser en nw-tävling som en tävling. Och det beror förstås på att jag är totalt ointresserad av att vinna någonting, jag är enbart ute efter diplomet, som i sin tur innebär att vi i så fall klarat av alla fyra söken. 

Nu fixade vi ju ett diplom på lördagen, men missade diplomet på söndagen enbart på grund av klantmatten... men det är ju inte så ovanligt, det brukar vara hon som ställer till det. 

Ynk jobbar på som bara den. Han älskar verkligen den aktiviteten och är outtröttlig. Jag tror faktiskt att han verkligen är det. Ibland när vi tränar så får han jobba länge, många gömmor och en del rejält svåra men jag har aldrig upplevt att han tappat gnistan utan det är samma entusiastiska engagemang hela tiden. 

På tävlingar är det ju tiden som ställer till det för oss eftersom jag klantar mig och slarvar med att se till att han kollar av hela området innan han grottar ner sig på ett speciellt ställe, och då hinner tiden ta slut. Men skit samma.... vi gör det för att det är kul och vi överlever även om vi inte fixar ett diplom just den dagen. 

I helgen var det nästan 70 ekipage som tävlade, på samma ställe. Klass 1 Inomhus och klass 2 Behållare och en del tävlade både-ock. Många superduktiga ekipage, men vad annat är att vänta när en del av dem var klass 3-ekipage och några till och med var SM-deltagare. Ett flertal söktider på runt 5 sekunder i klass 1, och i klass 2 var vinnande tider runt 30 sekunder, mycket imponerande. 

Det är roligt att se Ynk i såna sammanhang. Han bryr sig ju inte om andra hundar, men någon av alla dessa deltagande hundar räckte nog ut tungan åt honom tror jag, för vid ett par tillfällen hörde jag att han morrade lite dovt när vi mötte ett par speciella hundar vid rastningen.

Och när han gick med nosen i marken och kollade av alla dofter som alla hundar lämnat efter sig så var det underhållande att se hans svans. Den rörde sig lite upp och ner kan man säga. Ibland när han undersökte nån speciellt intressant fläck så åkte svansen upp, vid ett annat tillfälle så var svansen ganska så hängande men bytte position vid nästa intressanta fläck. Det gick verkligen att läsa av honom genom att titta på hur han höll svansen när han läste av alla doftfläckar som alla dessa hundar lämnade efter sig. 

När han söker så viftar svansen oavbrutet så där har jag inte så stor nytta av att kolla på den. Ibland när han fryser på en doft så saktar svansen in lite, men oftast är det samma racerfart på den. 

På lördagen åkte jag hemifrån kvart i 8, då hade vi dessutom cyklat 3 km innan. Och vi var hemma igen när klockan var ungefär halv 5. Mitt knä och min rygg gillar inte sådana dagar. Det blir mer gående än vanligt, och det blir mer stående än vanligt och det ger omedelbart effekt och jag får mycket ondare både i knä och rygg. 

På söndagen var jag frestad att ringa återbud, men tävlingsplatsen ligger 15 minuter härifrån och avgiften var betald och Ynk skulle ju ändå rastas och aktiveras lite, så....

3 km på cykeln denna morgon också, sedan iväg till tävlingen. Och där missade vi (jag!) första söket så då tänkte jag åka hem, diplomet var ju redan då utom räckhåll. Men...  Ynk tycker ju att det är kul och vi var ju på plats och så.... så vi stannade. Men det blir mycket väntan när man tävlar nw och man kunde inte vistas ut nån längre stund för det blåste nåt alldeles vansinnigt kalla vindar. 

Nåväl, vi klarade av våra två sista sök i alla fall och domaren var väldigt positiv i sin kritik även denna dagen och Ynk jobbade på bra. Sedan åkte vi hem.... fanns liksom ingen anledning att stanna flera timmar till för att vänta på prisutdelningen.

Vår totala tid på söndagen var 2.41.32 och då hade vi "offrat" 2 hela minuter på det första söket där vi (jag!) misslyckades. 

På lördagen (då vi klarade alla 4 söken) var vår totala söktid 2.57.19, så vi var alltså aktiva knappt 5 minuter sammanlagt på de två dagarna. Jag var ju lite mer aktiv eftersom jag gick banvandring före söken, och Ynk fick ju rasta sig ett antal gånger under dagen... men, men....   tur att jag är pensionär och har många "lediga" dagar. 

Men.... jag gillar ju att "tävla" med min hund, har alltid gjort det och har lite svårt att inse när det är dags att sluta. Jag behöver den moroten för att träna också tror jag. Men jag vet inte... denna helgen var första gången jag faktiskt kände mig gammal bland alla andra deltagare. Många är våldsamt hjälpsamma och vänliga så det är inte det, och det finns alltid andra med som också är pensionärer även om de kanske är lite yngre och framförallt lite piggare än vad jag är. Det kanske helt enkelt är så att jag är för gammal för såna här aktiviteter och borde inse det. 

Jag lägger i alla fall upp bilder på domarkritikerna från lördagen, dom var extremt snälla tycker jag men det var ju roligt... jätteroligt. På söndagen åkte vi ju innan prisutdelningen och då fick vi aldrig chansen att se protokollen, men vid de två sista söken var domaren i stort sett lika snäll i sin muntliga kritik som vad hon varit på lördagen.