Sysslolös....

Fast det är jag ju egentligen inte, finns massor av "måsten" som jag borde göra, men jag har ingen lust. Första snön kom ju häromdagen och idag är det -9 grader och om jag då tillåter mig att tänka på att det inte blir nån ändring till det bättre när det gäller vädret förrän i april nån gång, då känns det ganska så deppigt.

Men vi var i alla fall ute och tränade lite nw igår, och det var intressant. Tre hundar, varav två var hyfsat rutinerade och den tredje också mycket duktig, men inte med den rutinen av sök som de andra två har. Och då såg vi vad den skillnaden kan göra.

Vi sökte utomhus och ett av sökområdena hade några stora träd och dessutom lite lekattiraljer, bl.a. burkar och pytsar på en bräda mellan två träd och så ett knippe plastband som hängde ner från ett träd och nådde nästan ner till marken.  På två av träden satt det två stora tomma träramar fastsatta, hade väl suttit någon bild eller något liknande där kanske.

Dofterna satt i änden på ett av de där hängande plastbanden och i barken på ett av träden.

Den unga orutinerade hunden tog direkt doften som satt på plastbandet, trots att det blåste och plastbanden vajade hit och dit.

Doften som satt i barken på ett av träden hittade hon aldrig trots att hon jobbade länge och energiskt men mest på ett träd som stod nån meter därifrån. Det var oerhört intressant, det undersöktes grundligt men där fanns ju ingen doft.

Sen var det dags för våra två lite mer rutinerade hundar, och det var då det blev intressant.

Jippie tog direkt sikte på de där två tomma tavelramarna som satt på två av träden. Han undersökte dem noga, men där fanns ju ingen doft. Nästa ställe han undersökte noga var brädan med alla burkar och pytsar, den stod nån meter ifrån de hängande plastbanden där ena doften fanns.

Det märktes tydligt att han kände doften, och det märktes tydligt att han ansåg att det var någonstans i pytsarna och burkarna som doften skulle finnas. Plastbanden undersöktes egentligen inte även om han vimsade runt där lite snabbt, sedan var det återigen burkarna som var intressanta. Han gjorde några lovar runt i området där han kände doften, men återkom hela tiden till den där brädan med burkarna. Sedan, som av en händelse, upptäckte han doften i änden på en av plastremsorna.

Doften i  trädet fann inte han heller. Han letade energiskt, men på fel träd.... han nästan klättrade på trädstammen i sitt letande, men det var ju fel träd.

Den andra rutinerade hunden gjorde ungefär likadant. Det var så tydligt att de ansåg sig veta var doften borde finnas..... i nån burk eller pyts, inte på ett hängande plastband.

Och ingen av de tre hundarna fann doften i trädet. Det förvånade mig storligen för i alla fall Jippie är van att leta dofter som sitter i träd, vi gör det ganska ofta för träd har vi alltid tillgång till på promenaderna.  Och vi hade ett annat sök där doften också satt i ett träd, och den doften tog alla tre hundarna.

Men jag fick mig en tankeställare....

Jag påmindes om vikten av att träna omväxlande, både när det gäller gömmor och miljö. Fast det gör vi faktiskt, vi är noga med att försöka variera söken och att inte bli alltför förutsägbara för hundarna. Men igår såg vi tydligt att minnesbilder påverkar hur hundarna jobbar, i alla fall när det gäller hundar som varit med ett tag.

Och ni som tränar nw har väl förmodligen vid flera tillfällen använt er av bord och bänkar som står utomhus på olika ställen? Det har vi gjort, vilket nu resulterar i att flera av våra hundar direkt när de ser såna möbler ute någonstans går in "sök-mode" och börjar leta dofter på möblerna även om de egentligen bara ska passera på väg till något annat.

Och frågan är om det är negativt eller positivt att de har lite förutfattade meningar om var doften kan finnas? Förmodligen finner de gömman fortare om de jobbar förutsättningslöst, men å andra sidan visar ju deras minnesbilder att de vet exakt vad som är på gång och att de utnyttjar  minnesbilderna för att lösa uppgiften.

Fast det är väl egentligen aldrig bra med förutfattade meningar, inte ens i hundvärlden 

I alla fall så tycker jag ju att jag har en duktig hund som söker med stor energi och stor motivation. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad som hände på inomhussöket på senaste tävlingen, där ägnade han sig åt något helt annat än att leta nw-dofter.

Jag har inte sett det beteende hos honom, varken förr eller senare, och jag kan inte upphöra att förvånas över det. Han har aldrig reagerat på störningar runt omkring och jag har heller aldrig sett att han ägnar sig åt något annat än att göra det han ska.
Men, men....   även solen har sina fläckar 

Här är i alla fall de mystiska träden där ingen av våra hundar fann doften. Gömman är på det bakre trädet i mitten, men det var hela tiden de två främre träden som undersöktes noggrant. Vinden påverkade antagligen, men det var ändå märkligt för hundarna var på rätt träd och sniffade, men övergav det ganska snabbt för att istället noggrant undersöka de andra träden.

Premiär...

Ja igår var det tävlingspremiär i nw klass 2 för vår del och det var väl närmast att likna vid en katastrof.... om nu en hundtävling någonsin kan liknas vid en katastrof .


Vi har ju väldigt lite tävlingserfarenhet från nw och det var nog en del av problemet tror jag. Inte för Jippie men för min egen del. Jag hade svårt att disponera tiden så som jag borde ha gjort, och planerade också söken på fel sätt. Men Jippie hade också del i "katastrofen", han sökte över huvud taget inte alls i inomhussöket.  Ägnade sig åt en massa andra saker, utom att göra det han skulle.

Men vi tar det från början....  behållarsöket var första söket, och det är ju sedan en tid vår akilleshäl. Senaste gången vi tränade avslutade vi med att han "överfölls" av bollen när han nosade på rätt behållare. Igår var jag tveksam men bestämde mig till slut för att låta honom se att jag stoppade bollen i fickan när det var dags för vårt sök. Och det var mitt första, och STÖRSTA misstag.

Jippie är ju en smart hund, han ville ha bollen som är den absolut bästa belöningen han kan få... så han gjorde en snabb raid genom havet med väskor och sedan nosade han lite ingående på en av dom, slängde sig ner i en snygg liggmarkering och sa därmed "hit med bollen nu matte!!". Kruxet var att det var fel väska....    Med facit i hand skulle jag inte köpt den markeringen utan låtit honom fortsätta söket och kollat av alla väskorna, men eftersom han slarvat med markeringen på senare tid så var det svårt att bortse från en snygg och snabb liggmarkering och bara strunta i den.

Den grejen får jag ta på mig helt och hållet.... jag borde förstått att han bara hade bollen i huvudet och visste snabbaste sättet att få den. 

Nästa sök var utomhussöket och det fixade han hyfsat bra. Han fann den första gömman (det var två doftgömmor i varje sök) utan några större problem, men jag upplevde honom som lite ofokuserad. Sedan lät jag honom "fastna" på ett ställe som han undersökte lite för noggrant utan att finna någon doft, och när jag sedan såg att han hade nästa doft i nosen så var tiden ute så han hann aldrig jobba sig fram till den.

Sen var det lite väntan och så var det dags för inomhussöket. Där kände jag mig ganska så trygg i och med att Jippie brukar vara duktig just på den biten. Och där lärde jag mig att man aldrig, aldrig, aldrig ska känna sig säker på nånting när det gäller hundar.

Jippie ägnade sig åt något helt annat än att söka dofter. Han nosade flitigt, men inte efter eukalyptus och lagerblad.... det var nåt annat han fokuserade på. När jag fick veta var dofterna fanns så insåg jag att han hade varit nära inpå båda två utan att "fastna" på dom.... och varför han gjorde så är helt och hållet öppet för gissningar. Bara han vet och han tänker inte berätta säger han... 

Sista söket var fordonsöket och då var jag ganska så uppgiven. Men Jippie är ju Jippie han....  fordonsöket bestod av ett släp med en båt på, framför den en personbil och framför den en fyrhjulig kärra.

Min plan var att söka av bakdelen på båten/släpkärran och sedan söka av höger sida fram till bilen, ta bilens baksida och sedan fortsätta med bilens högersida, ta hela kärran och sedan bilens front, vänstersidan och sist vänstersidan av båtsläpet.

Vad gör Jippan då? Jo när jag visar på var jag vill att han ska börja så slinker han iväg "runt hörnet" och tar gömman som sitter långt bak på vänster sida på båtsläpet. Dit hade vi kommit allra sist om jag hade fått som jag hade tänkt. Då var det jäklar i min lilla låda inget fel på varken nosen eller motivationen hos Jippie....

Sedan sökte vi vidare enligt min plan och Jippie var väldigt intresserad av bakänden på bilen. Men jag såg ju att det var en hundbil och tänkte att det luktade spännande hund där bak vid luckan så jag lockade med honom att fortsätta söket. STOOORT  misstag igen....

Doften fanns på släpets kontakt som låg på marken alldeles intill bakänden på bilen.   Hade inte jag lagt mig i det där så hade han kanske tagit doften där. Nu kom vi ju dit en gång till när vi gick på andra sidan av fordonen, och då undersökte han bakre däcket väldigt noga men fann ju inget där. Jag hade sedan lite för bråttom att visa honom vidare för att söka på båtsläpets sida. Han hade säkert doften från kontakten där på marken när han undersökte däcket.... det var inte lång bit emellan där.

Så den missade doften får jag också ta på mig....  hade jag inte förutsatt att han var mest intresserad av hundlukten, utan låtit honom sköta det hela, så hade det nog blivit rätt. Och varför skulle jag ha honom att söka på båtsläpets sida, han hade ju redan funnit en doft längst bak där. Inte troligt att det sitter en doft till så nära... kanske... 

Men jag måste ju erkänna att efter det obefintliga inomhussöket och hans tidigare andra prestationer så var min tilltro till honom rejält naggad i kanten och jag var lite allmänt förvirrad/förvånad.

Lärdomen av det hela är att vi inte är färdiga för klass 2-sök. Matte är det definitivt inte, och varför Jippie betedde sig som han gjorde på inomhussöket förstår jag inte. Eller.... det fanns intressantare dofter där antar jag, men jag tycker att vi tränat på alla möjliga och omöjliga ställen utan att han varit påverkad av miljön. En liten möjlig ledtråd kan vara att vi fick söka med lösa hundar om vi ville och det valde jag att göra. Kanske, kanske han jobbat bättre om han varit kopplad så som han brukar när vi tränar. han kanske trodde han var ledig när han fick vara lös. Vem vet...?  Jag lär aldrig få svar på mina funderingar...


En annan sak som upprörde mig var att det fanns ett gäng människor där på tävlingsplatsen som högt och ljudligt redogjorde för hur deras hundar jobbat och vad dom gjort, och då samtidigt avslöjade var gömmorna fanns. Så nedrans oproffsigt gjort, eftersom det var klass 2 så var det ju inga nybörjare direkt, och dessutom är det ett klart regelbrott.

Jag kan förstå att man är glad och lycklig och liksom bubblar över om hunden lyckats bra och man känner sig riktigt nöjd och vill dela med sig till sina kompisar. Men då kanske man ändå inte ska koppla bort hjärnan helt och hållet.

Hade vi haft ett något senare startnummer så hade vi haft nytta av det jag hörde på så sätt att jag hade kunnat lägga upp söken så att vi kom till doftgömmorna tidigt. Om sedan Jippie hade markerat dom, det vet jag ju inte, men förutsättningarna för att lyckas hade ju varit helt annorlunda då.

Jaja... i hundvärlden upphör man aldrig att förvånas över hur folk beter sig. Och även om reglerna i nw kan diskuteras i vissa fall så är de till för att följas... av alla.


Ja det var det om det.....  nu har vi provat på klass 2 och vi är inte redo för det, det kan jag lätt konstatera. Vi behöver mer tävlingsrutin men hur får vi det när vi inte får tävla klass 1 längre? Vi måste ju ut i klass 2 då....

Det var ju himla kul att vi lyckades med de där tre klass 1-diplomen på våra tre första tävlingar.... men nu är det inte lika roligt längre. Med facit i hand så skulle jag sett till att jag klantat mig lite mer på sista klass 1-tävlingen så vi hade fått fortsätta i den klassen lite längre. Det blir lite väl dyrt att använda tävlingar som träningstillfällen...


Bilderna är tagna av Ulf Peterzon som var en av domarna i klass 1 samma dag, tack för lånet. 

Länge sedan...

Det senaste inlägget var ledsamt, och det är fortfarande skitjobbigt att tänka på, men livet går ju vidare vilket man vill eller ej.

Arbetsmyran Jippie kräver att matte engagerar sig i olika aktiviteter så igår var vi ute och tränade lite nw för oss själva. Det blir ju ofta så för oss... vi tränar själva.  Men eftersom Jippie inte störs eller påverkas av andra hundar så spelar det ingen roll att träningen ibland blir på egen hand.

Kruxet där är ju att det alltid är jag som sätter ut dofterna, det är mina dofter och jag har rört mig i sökområdena.... men detta till trots så tycker jag mig ha sett att Jippie faktiskt blir mer taggad när vi är på främmande mark med främmande som riggat dofterna så då gör det ju ingen direkt skada att vi är lite ensliga av oss ibland.

Men igår såg jag något som jag tycker är intressant. Jag är ju så där nördig av mig när det gäller hundträning, jag tycker det är kul att se hur hundarna påverkas av olika saker i olika lägen och hur de då agerar.

Vi körde frisök igår eftersom jag ville filma, och ni ska få se två av filmerna. Att han verkar lite väl fokuserad på mig ibland beror förmodligen på att jag stod och dinglade med hans snörboll i handen, en störning större än något annat.

På den första tar han doften ganska så enkelt. Det blåste ganska rejält och det kan ju vara både till nytta och besvär beroende på lite allt möjligt. Men här tog han doften ganska snabbt som sagt....

De följande filmsnuttarna är egentligen en enda film, men min blogg vägrar ladda upp så långa filmer så jag var tvungen att dela upp den i tre bitar.

På den här filmsnutten ser man först hur minnesbilden från tidigare sök sitter kvar. Det är förstås inte samma trappa som förra gången, och han har gjort ett par andra sök emellan, men minnesbilden av var doften fanns på den förra trappan finns kvar, väldigt tydligt. Han blir lite konfunderad över att doften inte finns där han tror att den ska finnas....  men han jobbar så småningom vidare. Och jag som känner Jippie ser att han känner doften där under trappan, men den är över huvudet på honom och han är inte alls tillräckligt nära...

Sedan uppstår problemet att Jippie inte gillar gallertrappor

Han undviker i det längsta att gå upp i trappan, och när han väl går upp då är han så koncentrerad på att gå där att han stänger av nosen. Hade han använt nosen hade han tagit doften lätt som en plätt när han var ett par trappsteg upp, men som sagt, han fokuserar till 100% på att gå på det där förhatliga gallret och puttar uppgiften att finna doften åt sidan.

När han sedan väl hittar doften så inbillar jag mig att han faktiskt lärt sig något... både att inte lita på minnesbilder alltför mycket och kanske också att även om det är jobbigt så kan det löna sig att leta reda på den där eländes doften.

Men visst är han en hjälte, lilla Jippie  Han gör som jag säger och jobbar på trots att han helt klart tycker det är lite jobbigt. Men samtidigt så växer han säkert en hel del också, och han kanske lär sig att om matte säger att han ska leta så finns det trots allt något där.

Jippie är en sån där "förlåtande" hund. Hans galna matte kan gång på gång göra misstag och fel utan att det gör någon större skada. Han är så trygg i sig själv, och så miljöstark och så arbetsvillig att det får vara en hejdundrandes tabbe för att han ska påverkas negativt och få några kvarvarande men av mina galna idéer.


Jag är ju så knäpp att jag tycker sånt här är intressant att se. På en nw-tävling är det ingen hit förstås, där ska allting gå fort-fort.... men jag inbillar mig att inte bara jag utan även Jippie faktiskt tyckte det var lite kul.

En lång tråkig skrivelse

Här finns ett utdrag från den skrivelse som jag skickade till det aktuella djursjukhuset här i Sundsvall efter det att Salza insjuknat i ännu en urinvägsinfektion.

Jag påmindes om deras agerande igår när jag ringde Strömsholms Djursjukhus på jourtid och hade problem att få tag på en av Jippies ögondroppar som han måste ha efter operationen. Jag ville veta om jag kunde ersätta dom med någon annan sort, men det fanns ingen där då som hade den kunskapen om ögon så de kunde inte hjälpa mig. Men flera timmar senare ringde de upp mig, då hade en av ögonveterinärerna dykt upp och då kom de ihåg mitt problem och hjälpte mig att lösa det. Helt suveränt bra tycker jag.


I skrivelsen nedan är adressaten borttagen, men en del av er vet ju vart jag brukar (brukade!!) gå med sjuka hundar.

Avslutningen på skrivelsen är också borttagen, den var inte viktig för att berätta om vad som hänt. Men någonstans där i texten meddelar jag min avsikt att anmäla en av de inblandade veterinärerna  för felbehandling. Och det var tydligen det som var det viktiga för ledningen, det var det enda det slutliga telefonsamtalet rörde sig om. Att skydda sig själva i första hand, att bry sig om hur det gick för Salza var väldigt mycket mindre viktigt.

Och det hjälper inte att rota i det som varit.... men å andra sidan gör det ingen skada att dela med sig av sina erfarenheter heller  


Skriver det här med anledning av min springerspanieltik Salza och hennes problem med återkommande urinvägsinfektioner. 

Vid tidigare UVI som behandlades vintern 2017 hade vi kontakt med XX, och där friskförklarades Salza så småningom efter ett flertal antibiotikabehandlingar och krångligheter. XX jag kom då överens om att jag skulle lämna in ett urinprov på kliniken när jag nästa gång misstänkte att en ny infektion var på gång, vi hade gjort så ett antal gånger tidigare.

Det är väldigt svårt att se på Salza när hon har dessa infektioner, hon är en hund med mycket hög tröskel för smärta och obehag, men jag blev misstänksam i början av mars och den 9 mars lämnade jag in ett urinprov. Det var inga som helst problem, personalen i receptionen tog emot provet och sa att ”vi gör väl som tidigare, ringer om det är något som skall undersökas grundligare, annars kommer det en faktura”. 

På eftermiddagen fick jag ett mycket olustigt telefonsamtal från er klinik. Blev så illa berörd av det hela så jag noterade tyvärr inte namnet på den som ringde upp. Vederbörande började i alla fall med att fråga hur jag kunde tro att jag bara kunde lämna in ett urinprov så där utan att hunden var undersökt? Jag försökte flera gånger avbryta och tala om att det faktiskt var en uppgörelse med XX, men jag fick inte en syl i vädret. Jag fick en lång upprörd föreläsning om att så där gjorde man verkligen inte, hunden måste undersökas och sedan var det en veterinär som skulle avgöra om man skulle ta något urinprov eller ej, det var inte min sak att avgöra det. Så småningom när jag hämtat mig och började bli riktigt arg fick jag en syl med och fick då beskedet att det fanns en stor mängd bakterier i Salzas urinprov, men jag måste komma dit med Salza för att få medicin. 

Och det var ju helt OK, sådan var ju tanken från början... kolla urinprovet, behövs det undersökning så ska det göras. Jag förutsatte nog att XX noterat denna överenskommelse i Salzas journal? Eller var det kanske så att den uppringande upprörda veterinären inte ens hade tittat i Salzas journal innan samtalet? 

I alla fall så kom vi överens om att jag skulle komma omgående med Salza, det var fredag eftermiddag och jag ville att hon skulle få sin medicin före helgen. Efter ett par timmars väntan på kliniken träffade jag sedan  YY som undersökte Salza och konstaterade att hon var i fin form förutom lite feber och alla bakterier i urinen. Urinprovet skulle skickas för odling och Salza fick antibiotika och Rimadyl under tiden vi väntade på odlingssvaret. Jag påtalade att Salzas urinvägsinfektioner brukade vara svårbehandlade, och frågade om det verkligen var rätt antibiotika och fick till svar att den här medicinen med största sannolikhet skulle hjälpa. Salza och jag åkte hem och väntade, och väntade, och väntade...

När ingen hört av sig på en vecka så ringde jag på fredag morgon och frågade om det inte kommit något provsvar ännu. Fick till svar att någon skulle kontakta mig. 

”Någon” visade sig vara ZZ som ringde upp kl 18.10 samma dag och talade om att provsvaret kommit och att Salza skulle få ny medicin som fanns att hämta på apoteket. Jag påtalade ännu en gång att Salzas infektioner tidigare har varit mycket svårbehandlade och frågade om hon var säker på att den medicinen nu var den rätta för Salza. 

Jag fick till svar:  Jodå, det här ska hjälpa, hon ska äta den i 10 dagar och sedan lämnar du bara in ett nytt urinprov så får vi kolla det. Men den här medicinen ska hjälpa henne. 

Medicinen hämtade jag dagen efter och Salza fick första tabletten den dagen. Salza visade ganska så snart att hon inte alls mådde bra. Från att som vanligt ha varit pigg och alert trots sina år, så blev hon nu en sjuk hund. Hon mådde uppenbarligen inte bra, och på måndagen började hon matvägra. Om vi lyckades locka i henne några små godsaker så kräktes hon inom en timma upp maten igen. När världens matfriskaste hund, som aldrig tidigare i sitt liv sagt nej till något ätbart, vägrar äta då kan man anta att hon mår rejält dåligt. 

Klockan 8.10 på tisdagen ringde jag till er och berättade hur det låg till, och fick till svar att det inte alls lät bra och att någon skulle ringa upp. 

Klockan 15.25 ringde YY och innan hon ens frågat hur Salza mådde började hon en föreläsning om vådan av överförskrivning av antibiotika och risken för antibiotikaresistens. Till slut var jag tvungen att avbryta henne och fråga vad hon egentligen ville ha sagt. 

Jag fick då det chockartade svaret att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta och att det nu inte fanns något att göra för Salza. Chockad var ju bara förnamnet för hur jag kände mig, men jag ifrågasatte naturligtvis att det inte fanns något man kunde göra. Svaret jag då fick var att med tanke på Salzas höga ålder så var det inte försvarbart att lägga ner mer resurser på henne. 

Jag frågade varför hon då fått den tidigare utskrivna antibiotikan och om den inte kunde hjälpa henne? 

Svaret jag då fick gjorde mig inte mindre chockad... Jag förstår inte alls varför hon fått den, säger YY. Det finns inget i hennes odlingsbild som säger att den skulle kunna hjälpa henne. 

Efter en massa diskuterande hit och dit så skriver YY ut ett nytt recept på annan antibiotika, men påpekar med eftertryck att om den inte hjälper så finns det inget mer att göra. Salza blev tyvärr bara sjukare och sjukare...  

Jag ringde er på fredagen för att försöka få en telefontid med XX då jag ville diskutera Salzas behandling. Fick till svar att XX inte var i tjänst den veckan men den kommande veckan fanns han på plats. Jag var nöjd med löftet att jag skulle få en telefontid kommande vecka och att någon skulle ringa på måndag och ge besked om vilken dag XX hade tid att ringa.  

Samtalet avslutades med att den som svarade hos er återigen lovade att hon skulle höra av sig  till mig på måndagen för att ge besked om vilken dag jag kunde vänta ett samtal från XX.  Men så skedde inte... inte ett ord från er efter det samtalet... och vem är förvånad??? Hela hanteringen av det här ärendet har skapat ett antal frågor.:

Det första samtalet när jag blev utskälld av en av era veterinärer...  borde det inte stått i Salzas journal om min och XX överenskommelse om att få lämna in urinprov vid misstanke om UVI? Eller står det kanske där, men ”någon” var för lat för att läsa journalen? Och har inte era veterinärer vanligt folkvett och vet att man inte beter sig hur som helst mot andra människor? 

Varför måste man alltid ringa (ingen engångsföreteelse just denna gången) och fråga om provsvaret kommit? Finns det inget intresse från er sida att följa upp påbörjade ärenden? 

Är det verkligen OK att en veterinär uppenbarligen skriver ut helt fel medicin? Det är inte mitt påstående för jag kan inte sånt, men det YY sa, och hennes förvåning när hon kommenterade den förskrivningen som ZZ gjort, var inte att ta fel på. Har någon tagit upp detta med ZZ? 

Enligt YY föreläsning om risken med överförskrivning av antibiotika så är det ju ett mycket allvarligt misstag som begåtts eftersom hon tydligen inte heller kunnat läsa av provsvaret korrekt. 

Det känns också väldigt nonchalant från er sida att ingen har brytt sig om att följa upp det här ärendet heller. Noll intresse för att få veta hur det gick med Salza och hennes antibiotikaresistenta bakterier, trots att jag ringde och bad om en telefonkontakt, som jag dessutom blev lovad. 

Men det är väl som YY sa... Salza är gammal och ni kan inte lägga ner så mycket resurser på henne, inte ens låtsas lite intresse. Just nu brottas jag med frågan om vem hos er jag ska anmäla för felbehandling? Jag kan inte anmäla hela kliniken utan det måste vara en specifik veterinär. 

Och jag väntar fortfarande på att någon ska ringa och ge besked om när jag kan få ett telefonsamtal med XX.


Ja där slutar utdraget från min skrivelse.... svaret kom som sagt efter 14 dagar och då var det enbart ett långt försvarstal. Men visst kan ni väl hålla med om att intresset för patienterna är lika med noll? Och att det hela är mer än klantigt skött?

Jag var inte snäll mot den som ringde och försökte hålla försvarstalet, och det tyckte jag inte heller att jag hade anledning att vara.

Det var naturligtvis inte deras fel att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta, det är det ingen som påstår, men hanteringen av hela ärendet är mer än urdåligt skött.

En annan veterinär fick avsluta behandlingen av Salza, och även avsluta hennes liv.

Summering...

Så var vi då hemma igen nu då...  på både gott och ont. 

Gårdagen var lite jobbig...  varken Jippie eller jag sov något natten innan. Han hade svårt att finna sig tillrätta med den stora tratten som var i vägen överallt, och jag hade svårt att sova när han bökade omkring och stötte i allting. Och när han ville ligga på min arm och sova så var det inte jättemysigt med en stor plasttratt över ansiktet på mig. Men han såg!!!  

På fredagen var det tidigt återbesök på Strömsholm och där undersöktes han grundligt. Vi fick åka hem, men ett återbesök ska göras under den kommande veckan. Fast då kunde jag gå till någon ögonspecialist på närmare håll... om det fanns någon. Och det finns ju i Hudiksvall... 8 mil härifrån Får väl betraktas som i närheten jämfört med Strömsholm, vi har fått en tid där kommande onsdag.

När vi efter nästan 2 timmar var klara på Djursjukhuset så rastade jag hundar, sen hastade jag tillbaka till vandrarhemmet för att lasta in all packning i bilen och städa efter oss. En vecka i ett litet rum tillsammans med stundtals 2 hundar genererar en hel del sand och smuts.

Efter ett antal vändor till bilen med all packning jag dragit med mig så dammsög jag och tvättade golv och betalade för migsen var det dags att rasta hundar igen inför resan hemåt. Eller... jag var tvungen att leta upp en bensinstation också, det fanns varken bensin eller mat att handla i Strömsholm. Men sen åkte vi hemåt....

Lång väg hem när man är trött redan innan man startar resan. Men jag var tvungen att rasta några gånger för att droppa Jippies ögon och då vaknade jag ju till lite varje gång. Men vi var inte hemma förrän klockan var nästan halv 7 tror jag....

Men i alla fall jag sov gott i natt.... vad Jippie gjorde vet jag inte, varken en jordbävning eller ett bombanfall hade kunnat väcka  mig inatt. 


Idag är Jippie rastlös. Han är irriterad på tratten som tar i över allt och som gör att han inte kan lägga sig på sina favoritställen. Han är frustrerad över att han måste gå kopplad, vilket han måste i en månad framöver, och det kan jag förstå, han har ju gått lös ute nästan hela sitt liv.

Men Jippie ser nu igen  och om allt går bra i fortsättningen också så att inga komplikationer tillstöter så är det väl värt alltihop... både pengarna det kostar och det merarbete det medför.

Det var så deprimerande att se lilla energiknippet när han inte såg, han gick in i saker och ting, ramlade ner i diken, trampade snett i gropar i marken, trasslade in sig i buskage... och såg inte mig när vi var ute och gick om det var så att han kom 10 m ifrån mig.

Man såg tydligt hur hans ansiktsuttryck visade att han blev obehagligt överraskad då han inte såg de stora pölarna med isvatten som fanns överallt här innan vi åkte söderöver. På promenaden då han glatt travade på och inte såg de där stora pölarna utan plötsligt bara trampade ner i iskall vattensörja...

Fast han verkade inte bry sig speciellt... det enda man egentligen tydligt såg var att han inte ville tappa bort mig, varken ute eller inomhus. Men han kravlade upp ur diken som han ramlat ner i och var lika glad trots det, ramlade i gropar och ruskade bara på sig när kom på benen igen, risken var ju bara att han skulle göra sig ordentligt illa i och med att han inte såg.

Men när jag släppte lös hundarna i en hästhage nere i Strömsholm och inte tänkte på bryggan som fanns där, och vattnet som forsade fram runt bryggan, då såg han faktiskt lite panikslagen ut när han i full fart hade sprungit ut över bryggkanten och hamnade i det kalla strömmande vattnet och jag med möda kunde dra upp honom på bryggan igen.

Och jisses... tänk er att äntligen få springa lös på fast mark i full fart och sedan bara plötsligt befinna sig i iskallt vatten....    men han skuttade iväg i full fart igen så snart jag halat upp honom på land.


Och grannens katter gick säkra för dom såg han inte längre... ska bli spännande att se om han reagerar på dom nu igen. Måste erkänna att jag faktiskt längtar efter att få se honom jaga en katt igen 


Det skulle överhuvudtaget vara väldigt intressant att veta hur han upplever allt det här. Synen försvann väl gradvis även om hela gick ganska så fort, men att sedan plötsligt se igen...  hur känns det tro?

I alla fall så är han nu åter igen en hund som tittar sig omkring när han är ute och går. Förut satte han nosen i marken så fort vi kom ut och så fortsatte det tills vi var hemma igen... nu nosar han naturligtvis också på marken, men han tittar sig omkring också.  Och hans matte njuter av att se att han faktiskt ser igen och kan uppleva vad som händer runt omkring honom.

Det är ganska fantastiskt att man gör såna operationer på hundar också. Grå starr opererar man ju enkelt på människor numera, men på en hund är det tydligen mer komplicerat. Och det är större risk att något går fel efteråt...  men jag hoppas innerligt att det här går bra hela vägen nu.

Just nu har vi fem olika ögondroppar som ska droppas flera gånger om dagen, och så tre sorters tabletter som ska käkas (vådligt populära eftersom han får dom med lite leverpastej) men det kommer att minska med tiden.  Fast minst en sorts ögondroppar kommer han att behöva hela sitt liv men det är det som sagt värt bara han får behålla synen nu. Vi fick en omgång med oss hem, i en trendig liten påse 

Personalen på Djursjukhuset var enormt trevliga. Tog sig massor av tid och verkade inte alls jäktade. Förklarade och berättade och svarade tålmodigt på mina många frågor.... presenterade sig och tog i hand, och när jag tänker efter så har jag på senare tid här i stan träffat många veterinärer och annan personal som varken sagt Hej eller presenterat sig. 

Och det kan nog inte heller förklaras med att dom är dyrare i Strömsholm så att dom har råd att "slösa bort" tid... kollar man mina veterinärräkningar från lokal veterinär så matchar dom Strömsholm ganska så bra.   Jaja, det är en annan historia det, nån gång när vi landat efter det här äventyret ska jag berätta hela tragiska historien om Salzaoch hennes klantiga, otrevliga och okunniga veterinärer. En anmälan om felbehandling väntar en av dem...  men det är som sagt en annan historia det. 

Just nu försöker jag bara att glädjas åt Jippie och att han återigen ser...  och så håller jag tummarna för att vi ska klara oss utan komplikationer framöver.