söndag 6 november 2022

En duktig instruktör...?

Det där med duktiga instruktörer, det är klurigt det. Vad kännetecknar en duktig instruktör? 

Svaret på det är naturligtvis att det är omöjligt att svara på. Det beror helt och hållet på vilka behov man som kursdeltagare har, och inte minst på personkemin mellan instruktör och kursare. 

Jag har gått mååååånga kurser i mitt liv, både inom hunderiet och inom annat, och jag tror att jag träffat på alla varianter av instruktörer. 

Hade en instruktörskollega på en brukshundklubb en gång i tiden som var totalt urusel på att få ordning på sin egen vilda hund, men hen var en duktig instruktör och omtyckt av kursdeltagarna. 

Sen finns det ju tyvärr dom som både är urusla på att hantera sin egen hund och dessutom är urusla på att förmedla nåt vettigt till kursdeltagarna. De borde inte få ha kurser, men vem vågar ta det beslutet? 

Och jag har träffat på instruktörer som är jätteduktiga med sina egna hundar, tävlar framgångsrikt och har framgångar i både ditten och datten, men de är inte duktiga som instruktörer. 

Och ibland har man tur och träffar på en instruktör som är både-ock... som kan lära ut och dela med sig av sina kunskaper på ett bra sätt och som dessutom har en egen hund som är en bra förebild av hur en väluppfostrad, trevlig hund ska vara. 

Förr i tiden fanns det ju i stort sett bara brukshundklubbar att vända sig till när man ville gå kurs, nu finns det många alternativ.  Och det sker förstås en naturlig gallring av de egenföretagare som inte är bra/duktiga instruktörer, kan man hoppas??

Men gör det verkligen det? Är det kunskapen om hundar och hundars inlärning och hantering som avgör om en instruktör blir populär eller ej? 

Eller är det den sociala biten som avgör? Att instruktören är trevlig och pratig och ger sken av att kunna en massa saker, men om man sedan tittar med kritiska ögon på kurser och träningsträffar så är det ibland inte så mycket kunskapen som den sociala biten som avgör populariteten. 

Och inget fel i det förstås....  vi har ju hund för att det ska ge oss något positivt och roligt och tycker man att man får det när man betalar stora pengar för en kurs så är det ju bra. Kanske är hundens framsteg inte det viktiga, kanske är det viktiga att man själv har roligt/trevligt?

Personligen har jag väldigt svårt för de instruktörer som har en plan för varje kurstillfälle och som följer den slaviskt. Alla ska göra det och det och det... och när det är gjort så ...  ja då går vi hem även om det egentligen inte är "slut på tiden". 

En duktig instruktör måste kunna såpass mycket att man kan improvisera och hitta på lösningar och aktiviteter utanför kursplanen om det är så att det behovet uppstår. 

Det dök upp ett minne på Facebook häromdagen, ett minne från Ynks valpkurs. Där avslutade instruktören ett kurstillfälle en kvart för tidigt med kommentaren "om det inte är något mer ni vill göra, så slutar vi här". 

Hen konstaterade också att Ynk var en försiktig herre som gärna höll sig i bakgrunden. Jag går aldrig i diskussion med instruktören, men jag konstaterade i alla fall för mig själv att hen inte var speciellt duktig på att "läsa hund" vilket är en viktig egenskap hos en duktig instruktör.  Det är inte ovanligt att inte ens hundägaren har helt klart för sig vad för typ av hund hen har i snöret när det går sin allra första kurs, då är det viktigt att instruktören kan "läsa hund" och lära hundägaren hur just den hunden ska hanteras. 

Nu för tiden kryllar det av företag som erbjuder utbildningar för hund och förare, och många av dem är säkert kanonbra, men många av dem är lika säkert inte kanonbra. Men det kan man ju inte göra något åt, bara hoppas att de som köper tjänster är kritiska och kräver valuta för pengarna.  Men inom hundvärlden är det lätt att tjäna pengar på hundägare, både när det gäller prylar och utbildningar, och i vissa fall även tävlingar, och så länge det är så, så lär det ploppa upp alla typer av instruktörer, både duktiga och mindre duktiga. 

Det som gör mig lite beklämd är att brukshundklubbarna ibland verkar ta emot alla som vill utbilda sig till instruktörer, utan att "våga" kräva att de kunskaper som behövs för den utbildningen finns. Och nu tänker jag inte på de formella krav som finns inför en utbildning. 

Visst, det är en utbildning och man lär sig under tiden. Men varför finns det då instruktörer som inte borde få vara instruktörer? Antingen pga bristande kunskaper eller kanske till och med pga sitt sätt att vara? Ingen vågar ta tag i problemet och antingen vidareutbilda vederbörande eller också helt enkelt ta bort den från instruktörslistan. 

Inom brukshundklubbarna jobbar ju alla ideellt och visst förstår jag att man i dag är tacksam för alla som vill lägga ner tid och ork på att ha kurser, men man har också ett ansvar mot kursdeltagarna. Och man har stor konkurrens från privata aktörer..... 

Jisses så långt det här blev då.... men varav hjärtat är fullt..... osv. Kursverksamhet har alltid legat mig varmt om hjärtat.  Det är ju så mycket roligare att ha hund om man har en hund som inte ger en massa problem, och eftersom kurser idag är dyra så hoppas man ju alltid att de också ska vara bra. Men.... men....  



torsdag 3 november 2022

Koncentration och ordförståelse

Jag pratar alltid med mina hundar, ja, nu är det ju bara en hund men jag pratar lika mycket i alla fall. Ynk är ju alltid där jag är, och det är trevligt att småprata med honom om ditten och datten. Han ser oftast ut som att han lyssnar, men vem vet...? Ibland svarar han genom att vifta till med svansen eller göra något annat så att jag ser att han faktiskt har snappat upp något av allt det jag babblar om.   

Husse tycker alltid att jag är fånig som pratar med Ynk. Tror du att han förstår det där? frågar han ibland när jag sagt något. Och.... ja, det tror jag att han gör. 

Han förstår naturligtvis inte allt jag säger, och han förstår naturligtvis inte innebörden av det jag säger heller, men han lyssnar och han förstår mer än vad husse tror. Och framför allt så lyssnar han, vilket betyder att han fokuserar på mig och det jag gör/säger, och det är bra. 

Igår roade vi oss med lite nosarbete. Vi höll till i mitt lilla sovrum och doften var gömd i en stängd metallbehållare utan hål och jag gömde den på kluriga ställen där jag aldrig brukar gömma något. 

Ynk hittade den varje gång även om han fick jobba länge på en del gömmor, men det var inte det jag skulle berätta. 

När jag skulle gömma doften så sa jag bara till Ynk, "Gå och sätt dig i hallen och vänta!" och han tassade ut ur rummet, satte sig i hallen och jag kunde stänga dörren. Jag visade inte med handen eller något sånt, han fick ingen hjälp till vad jag menade men han förstod hela långa meningen ändå trots att han var hur taggad som helst på att få söka. 

När vi var färdiga så var han uppspelt och flåsig och for runt som ett yrväder och väntade på fler roligheter. "Vi är färdiga nu", sa jag, "gå ut i köket och drick vatten när du är så flåsig". 

Han tittade på mig nån sekund, vände om och tassade ut i köket där jag strax hörde hur han slafsade i vattenskålen. 

Jag har gjort en liten sport av att säga hela meningar till honom för att se om han snappar upp kända ord i meningen. 

"Om jag visste var bollen är, så skulle vi leka leta efter den", sa jag en annan gång. Han stirrade på mig en stund, rusade sedan iväg och jag hörde hur han for runt och letade efter sin boll, och efter en liten stund kom han skuttande med bollen i munnen.  Det var förstås orden "bollen" och "leta" som fick honom att göra det han gjorde, men jag sa dom i en lång mening och utan att betona just de orden. 

Hundar lär sig genom att associera, så händelsen när han gick ut i hallen och väntade kunde han säkert koppla ihop med att vi gjort så förr och att han visste vad som väntade efteråt. Men han förstod vad jag sa utan någon som helst hjälp med handtecken eller något annat. 

När jag ska till tvättstugan får han ju inte följa med. Jag har ikea-kassar som jag bär tvätten i och när jag tar fram dom så ser jag på honom att han vet vad som väntar. I vanliga fall vill han ju alltid gå med ut när jag öppnar dörren, men inte när jag bär på ikea-kassarna, då hoppar han upp i soffan för att titta ut genom fönstret när jag går. Men det är inte detsamma som att han förstår vad jag säger, i det läget säger jag inget alls, det gjorde jag nog när han var valp och det är därför han nu associerar ikea-kassarna med att han ska stanna hemma när jag går ut.

Han är ju kinkig med maten den där herrn....  frukost vill han inte alltid ha, så innan jag tar fram hans mat så frågar jag honom "vill du ha nån mat idag?"   

Antingen reser han sig då upp och kommer tassande fram till mig eller också (oftast) tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och hela hans kroppsspråk säger "nej tack!!"  Det här är ju lite situationsbundet förstås, det händer vid ungefär samma tidpunkt varje dag och det händer när han varit ute på sin morgonrunda. Men det är lite kul att han liksom svarar mig varje gång jag frågar, och att svaret varierar från dag till dag. Sätter jag fram maten till honom en dag då han svarat nej tack, så tittar han knappt på matskålen, har han sagt ja tack så äter han i alla fall alltid en del av maten även om det ofta blir lite kvar. 

Lite mer lydnadsmässigt blir det ju när man testar det där med ordförståelse och att inte bara göra det man tror. 

Jag är så elak så jag använder ofta stå-sitt-ligg-kommandon till sånt. Han sitter, jag säger ligg och han lägger sig. Sitt och han sitter upp igen, jag säger Limpa... och i bästa fall gör han inget alls. Jag säger sedan Lista eller Ligament eller nåt annat på L och han sitter.... ända tills jag säger Ligg igen, då lägger han sig. 

Sedan säger jag Såpa... eller Sång eller Stil eller nåt annat på S och gärna St.... och han ligger ända tills ordet är Stå, då ställer han sig upp. 

Jag kan lägga en godis framför honom och säga Nej, han får inte ta den förrän jag säger Varsågod. Jag rabblar upp ord som låter lite liknande Varsågod och han ska ligga stilla och vänta. Och det gör han oftast... ibland blir det fel men faktiskt inte så ofta. 

Han kan få hämta apporten, sätta sig framför mig, jag tar tag i apporten och jag säger inte Loss utan andra ord på L som låter lite lika ordet Loss, och han ska hålla fast den till det rätta ordet kommer. Skitjobbigt säger han om det..... 

Men jag tycker sånt är kul, och jag ser på lilla yrvädret att det är jobbigt med de här övningarna. Att hålla fokus och verkligen lyssna och försöka förstå det är inte helt enkelt. 




fredag 28 oktober 2022

Inte som förr....

Nej allting var inte bättre förr, absolut inte. Nu är det ju hundvärlden som är min lilla favorit-sfär så det är den jag tänker på nu, och vissa saker inom hundvärlden var absolut bättre förr. 

Jag måste ju återigen tjata om hur gammal jag är, tråkigt både att tänka på och att höra om antar jag, men jag har ju en del att jämföra med. Jag gick min första kurs inom Brukshundklubben med min första boxer Lotta för 55 år sedan, och sedan dess har jag, med något enda litet uppehåll när sonen var nyfödd, varit aktiv och engagerad inom hunderiet ända tills för något år sedan, och utbildat mig till allt mellan himmel och jord. 

Nu läste jag ett inlägg på FB där någon var trött på alla tävlande som klagade på allting i samband med, i det här fallet, nw-tävlingar. Och jag håller med skribenten till 100%, många tävlande har orimliga krav på arrangörerna och har väldigt lätt att klaga och hitta fel på det mesta.

Så var det inte förr.....  säger den gamla tanten som tycker att allt var bättre förr.... nej, jag skämtar, allt var inte bättre förr, men det var en helt annan anda inom hundvärlden förr. 

Kanske har det ändrat sig i och med att det numera finns många affärsdrivande arrangörer som tar betalt för sin tid och sina kunskaper, och i och med det så tycker folk att de också har rätt att ställa en massa krav. Och det har man ju förstås... rimliga krav. 

Men det enda man har rätt att kräva är väl egentligen att kunskapen och erfarenheten finns så att jag kan få den hjälp eller den tjänst som jag betalar för. Inte att alla arrangemang styrs upp för att passa mig personligen, eller för att passa mina tankar om hur saker och ting ska fungera. 

Det är ju frivilligt att delta i hundaktiviteter/tävlingar. Passar inte upplägget så är det ju bara att välja något annat... eller att själv anrdna något, då får man lägga upp det precis som man vill. 

Det där drive-in-tänket är något som inte ens fanns förr. Kravet på att man ska slippa vänta, man ska komma dit en viss tid, få göra sitt och sedan åka därifrån, det har uppstått på senare tid. Och med senare tid så menar jag kanske de senaste 10-12 åren.

Det enda jag tävlat på senare år är ju nosework, och i just nosework kanske man kan förklara det med att det är väldigt många nya, oerfarna ekipage där. Förare som aldrig ens tänkt tanken att tävla med sin hund tidigare har funnit något som är ganska enkelt att träna och därför lockas de också att tävla. 

Inom nw-sporten har det tyvärr blivit så att folk inte ens stannar till prisutdelningen. På prisutdelningen är det ofta bara arrangörerna och de som har något pris att hämta som finns kvar. Ingen uppslutning för att applådera och gratulera medtävlande som det gått bra för, och förmodligen inget tack till arrangörerna heller eftersom de är fullt upptagna med tävlande som ännu inte har gjort sitt när den otåliga åker hem. 

Men som sagt....  de tävlande kanske är dåligt "uppfostrade" av den kursledare de haft. Det där med hur en tävling går till och vad man som tävlande ska tänka på, det borde ingå i alla kurser där inriktningen är tävling. Men det borde inte vara nödvändigt, det är ju egentligen bara vanligt folkvett, men folkvettet kanske inte fanns med i bagaget hemifrån heller. 

Ja jag vet... jag har också avvikit från nw-tävlingar innan prisutdelningen. Men det beror på att jag ofta numera har så ont efter en dag (eller halvdag) med gående och stående så jag behöver få komma hem. Men jag tror att jag alltid har sagt till att "nu åker jag hem" och passat på att säga "tack för idag!" innan jag går. 

Och jag skulle aldrig i livet ha mage att klaga på arrangören för deras upplägg av tävlingen. Jag kan tycka för mig själv att "varför gjorde dom så??" men det är arrangörens sak hur dom gör, och det är definitivt inte min sak som tävlande att klaga på det.  Jag har ju själv valt att anmäla mig, det är inget tvång att delta.

Det är ett hästjobb att planera och genomföra tävlingar av allehanda slag, och det är bara att vara tacksam för att det finns krafter som orka hålla på med det, oavsett om det är ideella krafter eller någon som försöker försörja sig på det.

Jag skulle önska att alla gnällspikar erbjöd sig att vara med i planering och genomförande av en tävling så att de fick se så mycket tid och arbete det kräver av en arrangör. Det är ju bra att det finns många som hjälper till på själva tävlingen, men det är massor av arbetstimmar som aldrig syns, och de timmarna är det någon eldsjäl som lägger ner för att vi andra ska få tävla. 

På bilden har Ynk funnit en gömma under fönsterblecket på vår lilla uteplats. 





måndag 24 oktober 2022

På rymmen....

Ynk har väldiga problem med områdets löptikar just nu. Förmodligen är det fler än Isa som löper, eller också är det bara så att Isa är i höglöp just nu, han är i vilket fall våldsamt upptagen av att hålla koll på omgivningen. Han kan stå hur länge som helst på uteplatsen med hög nos och bara sniffa i sig alla smaskiga dofter, om han får för sin elaka matte förstås, och får han inte gå ut dit så står han i fönstret och tittar längtansfullt ut. 

Så i morse tog vi bilen en liten bit bort så att han skulle få nåt annat i sitt lilla huvud en stund. Vi har ju det fina friluftsmuseet Norra Berget ganska nära oss så jag styrde Häxan ditåt. Vi åkte till "baksidan" av berget, där finns det massor av stigar och gångvägar men det är inte alls så mycket folk där som på "framsidan".

Men det är ett berg....  alltså går man uppåt i evigheter innan man sedan vänder och går nedåt i evigheter. Inget av det är nåt som mitt knä gillar, knät föredrar helt klart plana vägar, men såna finns det dåligt med här. 

Jag valde i alla fall en ordentlig gångväg upp på berget, men det är ett berg som sagt... stenar överallt. 



På den där skylten står det säkert någonstans att man måste ha kopplade hundar, det hade inte jag. Men Ynk skötte sig utmärkt, höll sig i närheten hela tiden och vi var alldeles ensamma där vi tragglade oss uppför. 

Väl framme där jag hade bestämt mig för att vända neråt igen så satte jag mig på en bänk vid sidan om för att vila en stund. Det var ju minusgrader ute så det var frostigt och kallt om rumpan, men mitt knä tackade mig för att jag avlastade det en stund. 

Ynk tassar omkring och nosar lite här och där, plötsligt stannar han upp, stirrar bort mot stigen som vi kommit ifrån och börjar morra. 

OK... där kommer det säkert nån farlig galning som ska överfalla min matte... så förutsätter jag att han tänkte för han släppte inte på uppmärksamheten för en enda sekund. Han stod och stirrade stint, morrade lite då och då, men rörde sig inte ur fläcken. 

Efter en ganska så lång stund dyker det upp tre ungdomar som kommer springande på stigen där vi tidigare gått och Ynk sätter igång och stormskäller. Han rör sig fortfarande inte, men fixerar ungdomarna och skäller varnande då och då. 

De bryr sig inte, de kommer springande mot oss och jag förstår att de är ute och orienterar så jag säger åt Ynk att sätta sig hos mig. Det gör han, han tystnar men han fixerar fortfarande ungdomarna med fast blick. De hittar det de letar efter och drar vidare och när de försvunnit utom synhåll igen så slappnar Ynk av och återgår till sitt snosande här och där. 

Vi vände neråt igen då, men det är ju så himla tråkigt att gå samma väg som tidigare så jag ger mig iväg på en liten stig genom skogen istället. Jag hann ångra mig många gånger innan vi nådde gåbar väg igen, men Ynk tyckte nog det var kul tror jag. 



Tillbaka till bilen igen kan jag konstatera att jag gått nästan 3 km, inte alls långt egentligen, men med tanke på mitt onda knä och hur långt jag brukar orka gå så var det ganska så bra gjort tycker jag. I all synnerhet med tanke på terrängen vi traskat omkring i..... och Ynk sprang ju mycket längre eftersom han gick lös hela tiden. 

Nu blir nästa promenad bara en kortis i närområdet här.....  bland alla löptiksdofter... 😍





söndag 23 oktober 2022

Nosarbete....

 ....  det är lite struligt ibland det. Mår inte så jättebra, sover dåligt på nätterna och är inte alls i form så jag tänkte göra det enkelt för mig och låta Ynk få några nw-gömmor här hemma idag.

Och så tänkte jag vara så där slarvig eller vad man ska kalla det och inte vara så noga och genomtänkt med var jag satte gömmorna. Första 6 gömmorna i mitt lilla sovrum, på ställen som jag tror att jag sällan har använt förr. Inga dolda gömmor direkt men ändå svåråtkomliga och lite halvhöga, utom en som jag satte bakom den öppna dörren längst ner på dörrkarmen. 

Och Ynk gjorde som han alltid vill göra, full fart in i rummet när jag lät honom börja, flängde runt överallt och började sedan leta. Han fann alla hyfsat enkelt, belönades med godis som jag slängde till honom när han markerade, och då såg jag snabbt att markeringarna blev slarvigare och slarvigare för varje godisbit. 

Gömman bakom den öppna dörren var helt klart svårast, den fick han jobba en hel del för att finna. Han fann doftmolnet men hade svårt att lokalisera själva gömman, men trägen vinner ju så till slut så.... 

En andra omgång bestod av 4 gömmor i samma lilla sovrum där säkert doftmolnen från de tidigare gömmorna fanns kvar.  Men idag var jag enbart ute efter lite tröttande hjärngympa och inte så mycket seriös träning så det fick gå lite som det ville.....

Tre gömmor fann han hyfsat enkelt även om jag såg att han också kollade av de ställen där gömmorna varit tidigare men det blev inga felmarkeringar i alla fall.

Den fjärde gömman var klurig, och det var den förra gången jag gömde en doft där också. Det var länge sedan nu, men han betedde sig likadant båda gångerna. Jag satte en möbeltass på sitsen av en skinnfåtölj där det sedan ligger en stor filt hopvikt ovanpå själva doften.  Möbeltassen sitter inte mitt under filten utan precis under kanten vid ena sidan. 

Och den gömman är svår......  jag kan se att han förmodligen känner doften men det verkar nästintill omöjligt att lokalisera den när den sitter där. Han letar och letar och letar.... utan att finna den. 

Han har ju inga som helst problem att finna gömmor i stängda byrålådor eller stängda skåp men det här är tydligen helt annorlunda. Förmodligen är det filten som ligger ihopvikt ovanpå möbeltassen som ställer till det, den kanske suger åt sig doften så att den inte kan sprida sig om vanligt. 

Han jobbade i alla fall intensivt och envist, utan att finna doften. Han struntade i de gömmor som han redan funnit men letade på allt annat. Till slut hoppade han upp i min säng ställde sig på bakbenen så gott det gick i sängen och försökte nå taklampan, förmodligen desperat efter att nå den där doften som matte påstod fanns någonstans, och han tyckte nog att han undersökt allting annat.  

Ingen kan i alla fall påstå att han ger upp, han fick verkligen jobba för den där doften och i ett obevakat ögonblick drog jag lite i kanten på filten och hoppades att jag skulle röra upp lite doft som han kunde ta till sig och det verkade fungera. Efter en liten stund såg jag hur han plötsligt blev lite mer målmedveten i området runt fåtöljen, undersökte filten lite mer noga, stack in nosen i filten och gjorde sen en frysmarkering där. 

Kanske var det doften från mina fingrar han reagerade på, eller också släppte filten ifrån sig lite mer eukalyptusdoft när jag rörde vid den, men strunt samma. Vi var ute efter lite hjärngympa för energiknippet och det fick han. Om det sen var något han har nytta av i andra situationer det vet jag inte, men den här gången fyllde övningen sitt syfte. Han sover nu💤😴💤.... men först var han tvungen att för etthundrasjuttioelfte gången kolla ut genom fönstret för att se om han kunde få en glimt av löptiken Isa som ibland passerar utanför.💗






fredag 21 oktober 2022

Ibland är livet lite extra jobbigt....

 .... i alla fall om man är en Ynk och favorittjejen Isa löper. 💗 I morse när vi skulle gå ut så insåg jag att det fick bli en kort tur eftersom jag hade så himla ont både här och där efter gårdagens shoppingrunda. 

Men Ynk talade ganska direkt om för mig att "hon är här i närheten, jag känner doften!!!"  så jag fick tänka om lite. Och mycket riktigt, efter några minuter dyker Isa upp bland buskarna, då hade Ynk redan mycket tydligt talat om att hon fanns i närheten trots att det från början måste varit några hundra meter mellan oss. Som sagt... inte lätt att vara Ynk just nu. 

Men vi drog iväg åt andra hållet och eftersom jag hade stoppat en boll i fickan så tänkte jag mig lite hjärngympa med hjälp av den, men där fick jag också tänka om. Ynk hade redan då jag tog på mig jackan konstaterat att det låg en boll i fickan, och när han väl släppt tankarna på Isa så släppte han inte min ficka med blicken mer än några sekunder i taget. 

Ok då, han fick leta upp bollen i buskagen några gånger, men det är så enkelt för honom så det är inte nåt speciellt tröttande för lilla huvudet. Jag har ju svårt att kasta långt så det blev mest en träning i stadga istället för uppletande. Men det behövs ju sån träning också förstås.... 

Nu väntar jag på att klockan ska bli ett, då ska vi dra iväg och byta till vinterdäck på bilen, sen måste jag hitta på något för att trötta ut lilla yrvädret. När han inte får springa de kilometer som vi skämt bort honom med hela våren/sommaren så blir han lite rastlös, och det kan jag förstå. Han har ju de allra flesta dagar sprungit mellan 4-5 km och 1 mil när först husse varit ute på morgonen och sedan när jag har cyklat med honom mitt på dan. 

En sån här dag då det är minusgrader och lite frostigt vill jag inte cykla, det ligger massor av löv på cykelvägarna och då är det halkigt, och jag är tillräckligt vinglig som jag är utan halkan. 

Det blir nog till att stoppa ner lite nw-grejor i fickan när vi åker till däckverkstan, när Häxan har fått sina vinterskor så får vi åka nångonstans där han kan få leta lite dofter. Klurar jag till det tillräckligt mycket så blir han förhoppningsvis lite trött i huvudet av det. 



torsdag 20 oktober 2022

Lättlärd som bara den....

Ynk är oerhört lättlärd när det gäller i stort sett allting, han bara suger åt sig information av allehanda slag. Fast det gäller inte förbudet att bära omkring på mattes foppatofflor, det lär han sig aldrig låta bli. 

Men saker man inte direkt tänker på, det lägger han på minnet direkt. Igår cyklade vi turen runt sjukhuset och där går cykelbanan parallellt med bilvägen en bit. Jag har Ynk lös och han håller sig bredvid mig och gör inga avstickare. Men...  det finns två ställen där man kan korsa bilvägen och komma in på det bilfria sjukhusområdet och de där två ställena har vi använt vid ett par tidigare tillfällen. 

Igår var det så mycket trafik så jag ville inte korsa vägen med lös hund, och jag ville inte stanna och koppla honom heller, så vi skulle bara rakt fram. Och vid varje ställe där vi några gånger tidigare korsat bilvägen så fick jag säga åt Ynk att Nej, här åker vi! för han ville svänga av där vi vid de där enstaka tillfällena svängt nån gång tidigare. 

I går eftermiddag var husse ute med honom och då har han ett speciellt koppal som bara används när han är ute med husse. När de kom hem igår satt jag i vardagsrummet och tittade på tv, tog av Ynk kopplet och slängde det på bordet i vardagsrummet. Där låg det sedan tyst och stilla resten av dagen/kvällen/natten. I vanliga fall hänger det på garderobsdörren ute i hallen. 

I morse skulle husse återigen ut med Ynk, och när han började klä på sig ute i hallen rusar Ynk in i  vardagsrummet, tar kopplet från bordet där och kommer springande till mig med det. Det är alltid jag som sätter på honom kopplet även om det är husse som ska ut. 

Det finns massor av såna saker som han lärt sig utan att jag på något vis tänkt på det. Att hundar lätt lär sig sånt som man upprepar och som är en vana, det vet vi ju. Men när det gäller Ynk så räcker det med nån enda gång så har han registrerat det och vet vad som gäller. Ofta väntar ju hunden på nån sorts bekräftelse från matte/husse innan den agerar, men Ynk är en självständig herre och "kan själv" utan att matte/husse behöver lägga sig i. 

Han har också tagit upp den fallna manteln efter Jippie 💓när det gäller hundmöten ute. Han är snabb att observera när det kommer någon mötande hund, hinner ofta se det före mig, men han stannar och det är inte alls ovanligt att han då självmant vänder tillbaka till mig för att bli kopplad (ja, han är nästan alltid lös ute). Ibland när den mötande hunden ser lite spännande ut så kan jag få säga till honom... kom här Ynk.... och då kommer han direkt tassande. 

Husse påstår att Ynk alltid vänder tillbaka till honom och hans åkdon vid hundmöten, och då självmant kliver upp och sätter sig mellan husses fötter för att åka med husse förbi den mötande hunden. 

När Jippie fanns och var med oss ute så var Ynk lite mer vidlyftig, kände sig kanske lite mer äventyrlig med trygga Jippie bakom sig, inte vet jag. 

Ynk har naturligtvis förändrats sedan Jippie lämnade oss. Han uppför sig mer moget, och är om möjligt ännu mer mattes hund. Det är inte mycket som påverkar honom, och det är få saker som kan få honom att lämna min sida här hemma. Men han är ju också drygt 2 år nu och har naturligtvis gått igenom en naturlig mognadsprocess, och oavsett vad som påverkat honom så har han blivit en mer vuxen och stabil hund. 

När BPH-beskrivaren sammanfattade honom som en trygg och stabil hund så var jag lite överraskad, men när jag nu försöker se på honom med opartiska ögon så måste jag erkänna att det faktiskt är det intryck han ger även mig numera. 

Han kan alltså sammanfattas som inte bara snygg att se på, han har något innanför pannbenet också. 😉