söndag 22 januari 2023

Årets Springer-utmärkelser....

Årets Springer koras av Springerklubben varje år, och då i en massa olika grenar. I år kom Ynk på en hedrande 2:a plats i kategorin Årets NoseworkSpringer. 😀

Den finaste utmärkelsen är förstås Årets Springer där man skall räkna utställnings- och jaktmeriter. År 2022 finns det 4 hundar på den listan... 
Årets Utställningsspringer har 42 hundar på sin lista..... där räknar man enbart utställningsmeriter.
Årets Veteran har 10 hundar... och även där räknar man enbart utställningsmeriter.
Årets Junior har 17 hundar....  här gäller utställningsresultat plus ev. jaktmeriter. 

Årets Uppfödare utses också.... där får man tillgodoräkna sig resultat från Utställning, Jaktprov, Viltspår, och Lydnad. På årets lista finns 5 hundar.
Årets Avelsspringer finns också.... där räknas utställnings- och jaktmeriter. I år finns 8 hundar på den listan. 

Och sen kommer de roliga utmärkelserna... enligt mig. Arbetsmeriter alltså....

Årets Agilityspringer...  1 hund på listan.
Årets Bruksspringer.... 1 hund på  listan
Årets Jaktspringer.... 6 hundar på listan
Årets Lydnadsspringer.... 11 hundar på listan
Årets Noseworkspringer.... 14 hundar på listan
Årets Rallylydnadsspringer... 18 hundar på listan
Årets Viltspårspringer.... 21 hundar på listan

Klubben hade år 2021 1255 medlemmar..... 
Jag hoppas ju att de flesta springerägare är aktiva med sina hundar även om Årets Springer-lista är ganska så mager.... en springer spaniel gillar att jobba och att vara aktiv.

Jag vet inte hur många springrar det finns i landet idag, jag fann bara statistik från 2020 och då fanns drygt 8.200 springrar registrerade hos Jordbruksverket. Jag antar att det finns minst lika många idag, men de flesta som har en springer är nog inte medlem i rasklubben. Och det är säkert också så att alla som är aktiva med sina hundar inte rapporterar in sina resultat, även om dom är medlemmar. 

Jag själv har varit medlem i flera år tidigare. Salza och jag tog hem titeln Årets Lydnadsspringer ett par gånger (tror jag) men på senare år har jag inte varit medlem. Klubben har inte så mycket att erbjuda oss som bor här norröver. Lokalavdelningen som fanns här fick läggas ner, vi erbjöd aktiviteter för medlemmarna, men intresset var väldigt litet så lokalavdelningen fick alltså somna in. 

Aktiviteter som det skulle vara roligt att delta i finns måååånga mil söderöver. Att vi är medlemmar nu beror mest på att jag löste medlemskap när Ynk skulle göra sitt BPH i höstas, men det blir nog inget förlängt medlemskap för vår del.

Men det var ju kul att vara med på NW-listan detta året i alla fall. Ynk har jobbat bra som hamnade på en andraplats trots att vi hade enbart klass 1-resultat att redovisa. Det finns många duktiga springrar som tävlar i de högre klasserna, men där är det å andra sidan svårare att lyckas. 







lördag 14 januari 2023

Nytt år nu då....

År 2023.... undrar vad det nya året för med sig då? 😕Förmodligen tur att jag inte vet det redan nu, bättre att ta katastroferna en i taget allteftersom de dyker upp.  :) 

Jag lär väl som vanligt ägna mig åt det som intresserar mig mest... funderingar runt hundar och hundträning. Jag är enkelspårig har jag fått höra, och så kan det nog vara, men har man ett stort intresse och inte så mycket input av annat i vardagen så blir det gärna så. 

Men jag har nyss städat bland alla mina tusentals gamla fotografier som jag sparat sedan tonåren. Massor av foton från campingsemestrar i Sverige och Norge med dåvarande pojkvän (sedemera make), och hundar. Jag har många trevliga minnen från de åren då vi flackade runt i både Norge och Sverige, först med tält och sedan med husvagn, och misstänker att jag är i alla fall lite unik för jag har nog sett i stort sett varje liten vrå av Sverige, och fjordarna i Norge är också väl utforskade. 

Det är alltså "gammaldags" foton jag rensat bland, såna man tog innan digitalkameran gjorde intåg. Två fulla bärkassar slängde jag....  Hur många digitala foton jag har vågar jag inte ens tänka på....   nästan 13.000 bara i datorn och säkert minst lika många sparade på andra media. Och vad sjutton ska jag ha dom till???? Tittar ju aldrig på dom....  men en tröst är ju att det är enkelt att rensa när den dagen kommer, bara att formatera om hårddisken så är de borta.👍

Hundträning har det blivit lite si och så med på det senaste, jag gillar inte vintern och är egentligen inte i form för varken det ena eller det andra, och träna hund ska man egentligen bara göra när man känner för det. 

Fast Ynk och jag har premiärtävlat i NW TSM klass 2 i alla fall. På årets första dag deltog vi i vår första klass 2-tävling. Jag var inte speciellt taggad för att tävla, men Ynk skötte sig bättre än vad hans matte gjorde. Han fann 6 gömmor av 8 och blev 3:a i totalen, 2:a i utomhussöket och 2:a i inomhussöket. Ingen kunde vara mer förvånad över det resultatet än vad jag var. Tydligen var söken mycket svårare än vad jag trodde... 

Vi missade en gömma i behållarsöket och en gömma på fordonsöket. I behållarsöket var det Ynks fel och i fordonsöket var det mitt fel, så vi får dela på skammen att inte klara alla gömmorna och få vårt diplom. 

Fast behållarsök är inte vår grej... har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli heller. Fast jag ska nog säga att det inte är min grej för jag hade samma "problem" med Jippie så det beror nog inte på hunden utan mer på hur vi tränar. Och i ärlighetens namn måste jag erkänna att vi nästan aldrig tränar behållarsök.... eftersom jag inte gillar behållarsök. 😇

I alla fall så fann Ynk båda gömmorna i utomhussöket, och det var det bara en enda hund till som gjorde så där skötte han sig kanonbra. På fordonsöket blev hans klantiga matte stående stilla och det är ju alltid förödande fel.....  Aha, matte står stilla där, då finns det nog en gömma där... tänker Ynk då och letar febrilt inom ett litet område utan att finna något. Hade hans klantmatte bara rört på sig så hade han med all säkerhet tagit den andra gömman också. 

Jag vet inte hur många domare som i sin kritik efter söken sagt till mig "rör på dig!", men de är många. Nån gång kanske min tröga skalle tar åt sig råden..... 

I alla fall så har vi gått lite i ide nu under vintern. Det finns en hel del tävlingar att anmäla till, men med tanke på att vintern kan ställa till med ett eländes väglag så vill jag inte anmäla när det innebär en resväg på någon eller några timmar ute på vägarna. Det är förmodligen ett tecken på min höga ålder att jag fegar ut där, för ett antal år sedan skulle jag inte alls tvekat. Eller också är det en kombination av vinterväglag och en tom plånbok... tävlingarna har, som allt annat, blivit mycket dyrare och tillsammans med höga bensinpriser är nw egentligen en tävlingsform som jag inte har råd med. 

Men...  det är den enda tävlingsform jag kan delta i på grund av mitt haltande och mitt onda knä. och jag behöver få tävla då och då för att motivera mig till att träna....  tror att Ynk tycker det är roligt med lite nytt också och inte bara träning. Det blir ju tyvärr ofta så att den träning man själv gör blir ganska så likartad även om man försöker variera sig. 

Och i det sammanhanget måste jag ju berömma alla arrangörer och funktionärer och medtävlande för att de är så himla tålmodiga och hänsynsfulla mot mig som linkar fram med käpp och alltid tar längre tid på mig för allt jag ska göra. Aldrig några sura miner, tvärtom är alla väldigt hjälpsamma på alla de vis. 💖  Fast... det finns säkert dom som är irriterade också, men så länge jag inte ser eller hör dom så får dom gärna vara det. Ingen kan vara säker på när det är deras tur att linka fram..... det kan hända fortare än man kan tänka sig det. 

Jag har anmält till ett par TEM-tävlingar framöver, vi får väl se om vi kommer med. Men jag är så där fånig så jag tycker det är roligare med TSM-tävlingar. Fast när det gäller TEM så är vi fortfarande kvar i klass 1, vi har inte tre diplom i någon gren där och det är lika bra det. Jag håller fortfarande fast vid att jag inte gillar klass 2 nåt speciellt.... 

Vi får väl se vad det nya året för med sig, jag hoppas ju på en knäoperation frampå våren, det skulle vara skönt att slippa både värken och haltandet. Jag har ju nån sorts önskan om att få starta Ynk i lydnadsklass, men det går ju inte när jag inte kan gå ordentligt. 😢 Fast lydnadsträning är fortfarande det som ligger mig varmast om hjärtat. 

Och sen så borde han få gå lite viltspår, han är en kanonduktig spårhund, vore kul att få papper på det också. 😉

Jaja... nytt år, kanske nya möjligheter... vem vet???  




söndag 25 december 2022

Jag gillar ju inte julen nåt speciellt...

Inte så  där att jag får ångest och deppar ihop, utan mer att det inte är så kul. Jag vill inte påstå att jag har nåt världssamvete av något slag, men jag kan inte riktigt låta bli att tänka på alla pengar som vräks ut på i de flesta fall helt onödiga prylar. Och jag kan inte låta bli att tänka på alla de som inte har de där pengarna som man förväntas vräka ut varje jul, och jag kan inte låta bli att tänka på alla besvikna barn och deras jular. Besvikna barn "på riktigt" alltså, inte barn som surar för att de inte fick så många julklappar som de ville, utan barn som faktiskt far illa under storhelger, och det finns ju tyvärr många barn som gör det. Och alla ensamma människor som faktiskt lider av att var ensamma när det är storhelger. Jag tillhör dem som ofta trivs ensam, men det finns ju så många som verkligen lider av sin ensamhet, i all synnerhet vid familjehelger. 

Men jag kan inte påverka nåt av det där så det är ju bara fånigt.... men julen är inte på något vis min högtid, julen får man gärna ställa in helt om jag får bestämma. 

Men jul blir det ju i vilket fall och här har vi snö och kallt så det är "riktigt" vinterväder. Igår såg jag en pappa som var ute och åkte pulka med sina tre barn strax efter kl 15, på Kalle Anka-tid alltså, och det gladde mig lite. 

Ynk fick en tidig julklapp när han fick en liten lekstund med Isa på julaftonens morgon. Han kikar ju alltid efter henne när vi är ute, och just precis på julaftonen så fanns hon där.... vilken lycka. 


Jag ville ta några bilder, eller en liten video när de rusade omkring i snön men där fick jag tji. Så fort Ynk ser mig ta fram kameran så fryser han till is. Han intar direkt foto-position och står blickstilla, och då är det inte så stor idé att försöka filma. Praktiskt på ett sätt om man vill fota, men inte så kul.... det där är något han kommit på de senaste veckorna. Han är oerhört duktig på att "självlära" sig saker och ting, och det är ju på både gott och ont det. 


När vi sedan var på hemväg så kom en granne gående med sin löptik i sällskap. Vi hade kopplat både Isa och Ynk när vi såg dem komma, men när de försvunnit utom synhåll så kopplade vi loss hundarna igen. 

TJOHOOOO....  hojtade Ynk och drog iväg efter löptiken. Totalt heldöv för mina rop, och idolen Isa var plötsligt helt ointressant. Full galopp bort längs gångvägen i löptikens spår och strax var han utom synhåll. 

Isas matte var snäll och sprang iväg samma väg för att hämta upp honom, men innan hon hann dit så hörde jag hur löptiken sa åt Ynk att "nej du, dig vill jag inte ha, bort med dig". 

Nedrans så arg jag blir på sånt. På Ynk alltså.... det är andra gången det händer nu, och nästa gång stryper jag hundskrället och begraver honom i en snödriva. Jodå.... jag lovar, det är sant! 😡

Idag är det juldagen och här är det som vilken vanlig söndag som helst...  Jag tänker ibland (fast väldigt snabbt) på tidigare jular, jular som jag firade i mina tidigare liv, och det är lite skillnad mot nutiden. Då var det släktträffar både hit och dit, långa resor på dåliga vintervägar, ett evigt stressande åt olika håll. Eller som i mitt senare liv, lugna, sköna jular  där sonen och jag firade jul hemma i lugn och ro med våra hundar. I  mitt nuvarande liv firar vi i stort sett inte alls....  det passar mig bra det. 

Jag önskar i alla fall er alla en god fortsättning på helgen! 




måndag 5 december 2022

Nästan 1 månad sedan nu....

Tiden tickar iväg vilket vi vill eller ej... men jag har inte haft nån direkt inspiration till att skriva här så det har inte blivit av. 

Det händer inte så mycket i vår tillvaro just nu. Krafterna går mest åt till att överleva från dag till dag, jag blir alltid lite deppig vid den här tiden när jag inser att det är minst 4 månader kvar innan snö-eländet försvinner och det börjar blir lite vår utanför fönstren. 

När vi tränar, vilket sker väldigt sällan just nu, så tränar vi lite nw... och lite onyttiga trix av allehanda slag.  Och jag har lite synpunkter på de nya reglerna i nw men eftersom jag inte vill att någon ska ta illa upp, och bli sur på mig, så ska jag inte vidareutveckla dom. Fast risken att just de som skulle kunna tänkas känna sig berörda råkar läsa det här är mikroskopiskt liten... men jag avstår ändå.  Men det finns faktiskt en del att reflektera över i de nya reglerna....🤔

Jag hoppas ju på att vi ska få premiärtävla i klass 2 efter nyår, men jag vet ännu inte om vi kommit med på den tävlingen. Fast i ärlighetens namn så känner jag inte för att tävla i klass 2, steget från klass 1 är STOOOORT, men som jag nämnt tidigare så har Ynk nu 6 diplom i TSM klass 1 så jag kan inte med att fortsätta där längre. Synd att man ska behöva känna så.... men det är ju också lite så där att man kanske tar upp en plats för någon som inte har fått något diplom ännu, och det är ju lite taskigt. 

Men det blir nog inte så många tävlingar framöver för oss. Anmälningsavgifterna stiger hela tiden och är man pensionär så kan man inte påverka sin inkomst, man får vara nöjd med det som ramlar in även om det är pyttelite, och det är ju inte bara anmälningsavgifterna till tävlingar som blivit dyrare, alla priser på allting har ju skenat iväg. Men det lär inte vara nån nyhet för nån av er....  😉

Idag har vi -12 grader ute så det får bli några små övningar inomhus innan det är dags för eftermiddagspromenaden ute i snö-eländet. 



söndag 6 november 2022

En duktig instruktör...?

Det där med duktiga instruktörer, det är klurigt det. Vad kännetecknar en duktig instruktör? 

Svaret på det är naturligtvis att det är omöjligt att svara på. Det beror helt och hållet på vilka behov man som kursdeltagare har, och inte minst på personkemin mellan instruktör och kursare. 

Jag har gått mååååånga kurser i mitt liv, både inom hunderiet och inom annat, och jag tror att jag träffat på alla varianter av instruktörer. 

Hade en instruktörskollega på en brukshundklubb en gång i tiden som var totalt urusel på att få ordning på sin egen vilda hund, men hen var en duktig instruktör och omtyckt av kursdeltagarna. 

Sen finns det ju tyvärr dom som både är urusla på att hantera sin egen hund och dessutom är urusla på att förmedla nåt vettigt till kursdeltagarna. De borde inte få ha kurser, men vem vågar ta det beslutet? 

Och jag har träffat på instruktörer som är jätteduktiga med sina egna hundar, tävlar framgångsrikt och har framgångar i både ditten och datten, men de är inte duktiga som instruktörer. 

Och ibland har man tur och träffar på en instruktör som är både-ock... som kan lära ut och dela med sig av sina kunskaper på ett bra sätt och som dessutom har en egen hund som är en bra förebild av hur en väluppfostrad, trevlig hund ska vara. 

Förr i tiden fanns det ju i stort sett bara brukshundklubbar att vända sig till när man ville gå kurs, nu finns det många alternativ.  Och det sker förstås en naturlig gallring av de egenföretagare som inte är bra/duktiga instruktörer, kan man hoppas??

Men gör det verkligen det? Är det kunskapen om hundar och hundars inlärning och hantering som avgör om en instruktör blir populär eller ej? 

Eller är det den sociala biten som avgör? Att instruktören är trevlig och pratig och ger sken av att kunna en massa saker, men om man sedan tittar med kritiska ögon på kurser och träningsträffar så är det ibland inte så mycket kunskapen som den sociala biten som avgör populariteten. 

Och inget fel i det förstås....  vi har ju hund för att det ska ge oss något positivt och roligt och tycker man att man får det när man betalar stora pengar för en kurs så är det ju bra. Kanske är hundens framsteg inte det viktiga, kanske är det viktiga att man själv har roligt/trevligt?

Personligen har jag väldigt svårt för de instruktörer som har en plan för varje kurstillfälle och som följer den slaviskt. Alla ska göra det och det och det... och när det är gjort så ...  ja då går vi hem även om det egentligen inte är "slut på tiden". 

En duktig instruktör måste kunna såpass mycket att man kan improvisera och hitta på lösningar och aktiviteter utanför kursplanen om det är så att det behovet uppstår. 

Det dök upp ett minne på Facebook häromdagen, ett minne från Ynks valpkurs. Där avslutade instruktören ett kurstillfälle en kvart för tidigt med kommentaren "om det inte är något mer ni vill göra, så slutar vi här". 

Hen konstaterade också att Ynk var en försiktig herre som gärna höll sig i bakgrunden. Jag går aldrig i diskussion med instruktören, men jag konstaterade i alla fall för mig själv att hen inte var speciellt duktig på att "läsa hund" vilket är en viktig egenskap hos en duktig instruktör.  Det är inte ovanligt att inte ens hundägaren har helt klart för sig vad för typ av hund hen har i snöret när det går sin allra första kurs, då är det viktigt att instruktören kan "läsa hund" och lära hundägaren hur just den hunden ska hanteras. 

Nu för tiden kryllar det av företag som erbjuder utbildningar för hund och förare, och många av dem är säkert kanonbra, men många av dem är lika säkert inte kanonbra. Men det kan man ju inte göra något åt, bara hoppas att de som köper tjänster är kritiska och kräver valuta för pengarna.  Men inom hundvärlden är det lätt att tjäna pengar på hundägare, både när det gäller prylar och utbildningar, och i vissa fall även tävlingar, och så länge det är så, så lär det ploppa upp alla typer av instruktörer, både duktiga och mindre duktiga. 

Det som gör mig lite beklämd är att brukshundklubbarna ibland verkar ta emot alla som vill utbilda sig till instruktörer, utan att "våga" kräva att de kunskaper som behövs för den utbildningen finns. Och nu tänker jag inte på de formella krav som finns inför en utbildning. 

Visst, det är en utbildning och man lär sig under tiden. Men varför finns det då instruktörer som inte borde få vara instruktörer? Antingen pga bristande kunskaper eller kanske till och med pga sitt sätt att vara? Ingen vågar ta tag i problemet och antingen vidareutbilda vederbörande eller också helt enkelt ta bort den från instruktörslistan. 

Inom brukshundklubbarna jobbar ju alla ideellt och visst förstår jag att man i dag är tacksam för alla som vill lägga ner tid och ork på att ha kurser, men man har också ett ansvar mot kursdeltagarna. Och man har stor konkurrens från privata aktörer..... 

Jisses så långt det här blev då.... men varav hjärtat är fullt..... osv. Kursverksamhet har alltid legat mig varmt om hjärtat.  Det är ju så mycket roligare att ha hund om man har en hund som inte ger en massa problem, och eftersom kurser idag är dyra så hoppas man ju alltid att de också ska vara bra. Men.... men....  



torsdag 3 november 2022

Koncentration och ordförståelse

Jag pratar alltid med mina hundar, ja, nu är det ju bara en hund men jag pratar lika mycket i alla fall. Ynk är ju alltid där jag är, och det är trevligt att småprata med honom om ditten och datten. Han ser oftast ut som att han lyssnar, men vem vet...? Ibland svarar han genom att vifta till med svansen eller göra något annat så att jag ser att han faktiskt har snappat upp något av allt det jag babblar om.   

Husse tycker alltid att jag är fånig som pratar med Ynk. Tror du att han förstår det där? frågar han ibland när jag sagt något. Och.... ja, det tror jag att han gör. 

Han förstår naturligtvis inte allt jag säger, och han förstår naturligtvis inte innebörden av det jag säger heller, men han lyssnar och han förstår mer än vad husse tror. Och framför allt så lyssnar han, vilket betyder att han fokuserar på mig och det jag gör/säger, och det är bra. 

Igår roade vi oss med lite nosarbete. Vi höll till i mitt lilla sovrum och doften var gömd i en stängd metallbehållare utan hål och jag gömde den på kluriga ställen där jag aldrig brukar gömma något. 

Ynk hittade den varje gång även om han fick jobba länge på en del gömmor, men det var inte det jag skulle berätta. 

När jag skulle gömma doften så sa jag bara till Ynk, "Gå och sätt dig i hallen och vänta!" och han tassade ut ur rummet, satte sig i hallen och jag kunde stänga dörren. Jag visade inte med handen eller något sånt, han fick ingen hjälp till vad jag menade men han förstod hela långa meningen ändå trots att han var hur taggad som helst på att få söka. 

När vi var färdiga så var han uppspelt och flåsig och for runt som ett yrväder och väntade på fler roligheter. "Vi är färdiga nu", sa jag, "gå ut i köket och drick vatten när du är så flåsig". 

Han tittade på mig nån sekund, vände om och tassade ut i köket där jag strax hörde hur han slafsade i vattenskålen. 

Jag har gjort en liten sport av att säga hela meningar till honom för att se om han snappar upp kända ord i meningen. 

"Om jag visste var bollen är, så skulle vi leka leta efter den", sa jag en annan gång. Han stirrade på mig en stund, rusade sedan iväg och jag hörde hur han for runt och letade efter sin boll, och efter en liten stund kom han skuttande med bollen i munnen.  Det var förstås orden "bollen" och "leta" som fick honom att göra det han gjorde, men jag sa dom i en lång mening och utan att betona just de orden. 

Hundar lär sig genom att associera, så händelsen när han gick ut i hallen och väntade kunde han säkert koppla ihop med att vi gjort så förr och att han visste vad som väntade efteråt. Men han förstod vad jag sa utan någon som helst hjälp med handtecken eller något annat. 

När jag ska till tvättstugan får han ju inte följa med. Jag har ikea-kassar som jag bär tvätten i och när jag tar fram dom så ser jag på honom att han vet vad som väntar. I vanliga fall vill han ju alltid gå med ut när jag öppnar dörren, men inte när jag bär på ikea-kassarna, då hoppar han upp i soffan för att titta ut genom fönstret när jag går. Men det är inte detsamma som att han förstår vad jag säger, i det läget säger jag inget alls, det gjorde jag nog när han var valp och det är därför han nu associerar ikea-kassarna med att han ska stanna hemma när jag går ut.

Han är ju kinkig med maten den där herrn....  frukost vill han inte alltid ha, så innan jag tar fram hans mat så frågar jag honom "vill du ha nån mat idag?"   

Antingen reser han sig då upp och kommer tassande fram till mig eller också (oftast) tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och hela hans kroppsspråk säger "nej tack!!"  Det här är ju lite situationsbundet förstås, det händer vid ungefär samma tidpunkt varje dag och det händer när han varit ute på sin morgonrunda. Men det är lite kul att han liksom svarar mig varje gång jag frågar, och att svaret varierar från dag till dag. Sätter jag fram maten till honom en dag då han svarat nej tack, så tittar han knappt på matskålen, har han sagt ja tack så äter han i alla fall alltid en del av maten även om det ofta blir lite kvar. 

Lite mer lydnadsmässigt blir det ju när man testar det där med ordförståelse och att inte bara göra det man tror. 

Jag är så elak så jag använder ofta stå-sitt-ligg-kommandon till sånt. Han sitter, jag säger ligg och han lägger sig. Sitt och han sitter upp igen, jag säger Limpa... och i bästa fall gör han inget alls. Jag säger sedan Lista eller Ligament eller nåt annat på L och han sitter.... ända tills jag säger Ligg igen, då lägger han sig. 

Sedan säger jag Såpa... eller Sång eller Stil eller nåt annat på S och gärna St.... och han ligger ända tills ordet är Stå, då ställer han sig upp. 

Jag kan lägga en godis framför honom och säga Nej, han får inte ta den förrän jag säger Varsågod. Jag rabblar upp ord som låter lite liknande Varsågod och han ska ligga stilla och vänta. Och det gör han oftast... ibland blir det fel men faktiskt inte så ofta. 

Han kan få hämta apporten, sätta sig framför mig, jag tar tag i apporten och jag säger inte Loss utan andra ord på L som låter lite lika ordet Loss, och han ska hålla fast den till det rätta ordet kommer. Skitjobbigt säger han om det..... 

Men jag tycker sånt är kul, och jag ser på lilla yrvädret att det är jobbigt med de här övningarna. Att hålla fokus och verkligen lyssna och försöka förstå det är inte helt enkelt. 




fredag 28 oktober 2022

Inte som förr....

Nej allting var inte bättre förr, absolut inte. Nu är det ju hundvärlden som är min lilla favorit-sfär så det är den jag tänker på nu, och vissa saker inom hundvärlden var absolut bättre förr. 

Jag måste ju återigen tjata om hur gammal jag är, tråkigt både att tänka på och att höra om antar jag, men jag har ju en del att jämföra med. Jag gick min första kurs inom Brukshundklubben med min första boxer Lotta för 55 år sedan, och sedan dess har jag, med något enda litet uppehåll när sonen var nyfödd, varit aktiv och engagerad inom hunderiet ända tills för något år sedan, och utbildat mig till allt mellan himmel och jord. 

Nu läste jag ett inlägg på FB där någon var trött på alla tävlande som klagade på allting i samband med, i det här fallet, nw-tävlingar. Och jag håller med skribenten till 100%, många tävlande har orimliga krav på arrangörerna och har väldigt lätt att klaga och hitta fel på det mesta.

Så var det inte förr.....  säger den gamla tanten som tycker att allt var bättre förr.... nej, jag skämtar, allt var inte bättre förr, men det var en helt annan anda inom hundvärlden förr. 

Kanske har det ändrat sig i och med att det numera finns många affärsdrivande arrangörer som tar betalt för sin tid och sina kunskaper, och i och med det så tycker folk att de också har rätt att ställa en massa krav. Och det har man ju förstås... rimliga krav. 

Men det enda man har rätt att kräva är väl egentligen att kunskapen och erfarenheten finns så att jag kan få den hjälp eller den tjänst som jag betalar för. Inte att alla arrangemang styrs upp för att passa mig personligen, eller för att passa mina tankar om hur saker och ting ska fungera. 

Det är ju frivilligt att delta i hundaktiviteter/tävlingar. Passar inte upplägget så är det ju bara att välja något annat... eller att själv anrdna något, då får man lägga upp det precis som man vill. 

Det där drive-in-tänket är något som inte ens fanns förr. Kravet på att man ska slippa vänta, man ska komma dit en viss tid, få göra sitt och sedan åka därifrån, det har uppstått på senare tid. Och med senare tid så menar jag kanske de senaste 10-12 åren.

Det enda jag tävlat på senare år är ju nosework, och i just nosework kanske man kan förklara det med att det är väldigt många nya, oerfarna ekipage där. Förare som aldrig ens tänkt tanken att tävla med sin hund tidigare har funnit något som är ganska enkelt att träna och därför lockas de också att tävla. 

Inom nw-sporten har det tyvärr blivit så att folk inte ens stannar till prisutdelningen. På prisutdelningen är det ofta bara arrangörerna och de som har något pris att hämta som finns kvar. Ingen uppslutning för att applådera och gratulera medtävlande som det gått bra för, och förmodligen inget tack till arrangörerna heller eftersom de är fullt upptagna med tävlande som ännu inte har gjort sitt när den otåliga åker hem. 

Men som sagt....  de tävlande kanske är dåligt "uppfostrade" av den kursledare de haft. Det där med hur en tävling går till och vad man som tävlande ska tänka på, det borde ingå i alla kurser där inriktningen är tävling. Men det borde inte vara nödvändigt, det är ju egentligen bara vanligt folkvett, men folkvettet kanske inte fanns med i bagaget hemifrån heller. 

Ja jag vet... jag har också avvikit från nw-tävlingar innan prisutdelningen. Men det beror på att jag ofta numera har så ont efter en dag (eller halvdag) med gående och stående så jag behöver få komma hem. Men jag tror att jag alltid har sagt till att "nu åker jag hem" och passat på att säga "tack för idag!" innan jag går. 

Och jag skulle aldrig i livet ha mage att klaga på arrangören för deras upplägg av tävlingen. Jag kan tycka för mig själv att "varför gjorde dom så??" men det är arrangörens sak hur dom gör, och det är definitivt inte min sak som tävlande att klaga på det.  Jag har ju själv valt att anmäla mig, det är inget tvång att delta.

Det är ett hästjobb att planera och genomföra tävlingar av allehanda slag, och det är bara att vara tacksam för att det finns krafter som orka hålla på med det, oavsett om det är ideella krafter eller någon som försöker försörja sig på det.

Jag skulle önska att alla gnällspikar erbjöd sig att vara med i planering och genomförande av en tävling så att de fick se så mycket tid och arbete det kräver av en arrangör. Det är ju bra att det finns många som hjälper till på själva tävlingen, men det är massor av arbetstimmar som aldrig syns, och de timmarna är det någon eldsjäl som lägger ner för att vi andra ska få tävla. 

På bilden har Ynk funnit en gömma under fönsterblecket på vår lilla uteplats.