fredag 27 mars 2015

Ett brutet löfte...

Efter förra kurshelgen (utbildningen till preparatsöksinstruktör, ni vet) för 14 dagar sedan lovade jag lite lättvindigt en film på Jippie när han söker eukalyptusdoft, men si...  nån sån har ni inte sett till.

Och det har sin förklaring i att jag inte har varit bra. Noll ork, och den lilla tillstymmelse till ork som funnits den har snabbt försvunnit i takt med hundpromenader och hushållsarbete.

Fast Jippie och jag har faktiskt tränat, kanske inte riktigt så som det var tänkt, men resultatet har i alla fall blivit att han nu (förhoppningsvis) har helt klart för sig att det är eukalyptusdoften som genererar beröm och godis.

Men han är ju lite klickertränad den där herrn, och det är inte alltid av godo, blir lite för lätt testa och prova allt man kan, och gärna allt nästan på en gång. Bråttom är ibland Jippies andranamn..

Och det var inte lätt att träna här hemma heller....   Om jag satte på honom kopplet så trodde han att vi skulle gå ut, blev alldeles fixerad av ytterdörren.

Och pytsarna som dolde doftburken och burkarna utan doft, dom fick han plötsligt för sig att han skulle stå på, sviter från den där pods-träningen förstås.

Och sen var han tvungen att prova att krafsa på dom, och det får man absolut inte när det gäller NoseWork

Men han visste ju att det gav godis om han markerade en av de där "pytsarna"....  så han försökte också lura till sig godis genom att hela tiden markera samma pyts... det var ju där han tidigare fått godis.

Så jag fick använda lite egna idéer för att få honom att förstå att det var just doften, oavsett var den fanns, som genererade godis.  Och han är ju vansinnigt lättlärd så det gick snabbt bara matte hittade rätt metod.

Och det är väl lite det som är finessen med att vara instruktör... apropå att det nu är en instruktörsutbildning jag går....  att man kan hitta rätt metod när "det gamla vanliga" inte funkar till 100%. Utbildningen går ju egentligen inte ut på att vi ska lära våra egna hundar, utan vi ska lära oss själva hur vi ska lära ut...

Men det syns att det är jobbigt för lilla hjärnan... ja Jippiehjärnan tänkte jag närmast på då...  efter tre-fyra sök, och när allt är bortplockat, så kurar han ihop sig och tar en liten tupplur.

 I och för sig har jag också gärna tagit en tupplur sedan vi varit igång, men det har inte alltid gått. Och min ork har definitivt inte räckt till att rigga för att filma hans prestationer, det får vänta tills orken kommer tillbaka, om den nu gör det. Ibland känns det inte så, helgens två kursdagar blir en rejäl utmaning för mig. Men alternativet är att avstå, och det är inte alls aktuellt...


söndag 22 mars 2015

Ett solklart skrytinlägg....

Jag är ju duktig på att skryta om våra hundar så det är väl dags för ett sånt inlägg nu då.... 

Igår, efter vår promenad, skulle jag in i mataffären och proviantera lite, så hundarna fick vänta i bilen på parkeringen. Och när jag kom ut från affären så stod det en bil bredvid min, och där i satt det en gubbe och stirrade på mig när jag kom. När jag lastat in kassarna i bilen så vevade han ner sin bilruta, och jag beredde mig på en utskällning av nåt slag, kanske för att jag hade hundarna sittande i bilen, man vet aldrig vad folk kan passa på och klaga på.

Men så säger han: "Men Gud vilka duktiga hundar du har!"
"Ja," säger jag, "visst är dom ..."  fast jag fattade inte alls vad han syftade på, hundarna satt ju bara där.
"Dom är alldeles tysta och stilla, både när jag tittade in på dom, och när du kom tillbaka.." säger han då....
"Javisst", svarar jag, "och det är ju en himla tur eftersom dom är tre stycken och skulle väl nästan välta bilen om dom levde rövare..."
"Ja..." fortsätter han, "och det gick en hund förbi alldeles intill och dom satt alldeles stilla och sa inget då heller.... om du visste så imponerad jag är!"

Och det är ju alltid roligt om folk blir imponerade, men för mig var det lite märkligt. Jag blir noll imponerad av hundar som sitter tyst och stilla i bilen, för mig är det självklart att hundar beter sig så. Jag kan inte minnas att jag nån gång haft hundar som levt rövare i bilen när folk eller hundar passerat, men jag vet ju förstås att det inte är ovanligt. Det räcker med att man besöker en brukshundsklubb när det är aktiviteter på gång där så får man sitt lystmäte av skällande hundar som håller på att välta bilen dom sitter i. 

Fast nu när jag tänker på det så hänger det säkert ihop med en massa annat. En hund som är alltför intresserad och påverkad av omgivningen bär sig säkert illa åt i bilen också om störningarna kommer för nära.

Om nu nån som var på kurs samtidigt med mig förra helgen läser det här så påstår dom säkert att jag ljuger. Då hade jag en ylande hund i bilen. En ylande hund som säkert hördes vida omkring. Men det berodde på att jag lämnade Salza i bilen när Jippie skulle jobba, och så lämnade jag dessutom luckan öppen, och då händer det.... då får Salza spader och låter som en mistlur. Hon hördes tydligt ända in i klubbstugan trots stängda fönster och dörrar, men när jag hämtade Jippie nästa gång, då stängde jag luckan när vi lämnade bilen, och vips så var Salza helt tyst.

Hon kan vara med på mina kurser, eller när jag tränar Jippie, och ligga tyst och stilla vid sidan om medan jag tränar med andra hundar, men sitter hon i bilen och luckan är öppen, då ylar hon. Fast bara i hundsammanhang.... lämnar jag luckan öppen medan jag är inne och handlar eller nåt sånt, då ligger hon tyst och stilla. Hon är smart min Salza, vet när det vankas roligheter  


Nästa skrythändelse (fast den förra var ju kanske inte så mycket att skryta med egentligen) inträffade på dagens morgonpromenad. Vi följde en stig som går längs med några gärden, mellan några hus och mellan några små skogsdungar och hundarna sprang som vanligt lösa. Koppeltvångstider, jag vet...  men ingen risk att dom ska störa något vilt mitt inne i ett tättbefolkat bostadsområde...

I alla fall så såg jag plötsligt att Ibsen frös till en stenstod några meter framför mig, men jag såg ingen anledning till det så jag fortsatte några steg till, Då kommer Jippie farande som ett jehu fram till mig och såg ut som att han ville ha en godis, han hade varit strax framför Ibsen på stigen, och då förstod jag.

Och mycket riktigt...  några meter framför Ibsen kommer det en tjej med en stor svart och brun hund. Hon själv vara väldigt välkamouflerad i grön och brun jacka och varken hon eller hunden syntes bland trästammarna förrän de var alldeles inpå oss.

Jippie var ju redan hos mig och tiggde godis (skvallerträningen funkar finfint) och Salza var några meter vid sidan om och undersökte spännande dofter så henne brydde jag mig inte om. Men Ibsen ...

Ibsen Kom hit! sa jag....     Njaaaa... sa Ibsen, han ser lite spännande ut den där stora killen.

Ibsen! HIT! säger jag då... och han vänder och kommer snällt till mig. Jag kliver av stigen, ut på gärdet och går några meter vid sidan av stigen med båda hanhundarna vid min sida och varken Jippie eller Ibsen bryr sig om den andra hunden, mer än att dom tittar på den, när den passerar oss.

Och Salza är ju som hon är...  det enda hon gjorde var att hon tittade upp när jag sa till Ibsen att komma, kollade in den främmande hunden någon sekund och sedan fortsatte hon med sitt.


Vid nåt tillfälle under vinter mötte jag en dam med två småhundar som levde rövare i sina flexikoppel när dom såg oss. Damen släpade sina skällande och morrande hundar förbi oss, och hade noll koll på vart hon hade sina hundar. När dom passerat oss, vi hade stannat och hundarna satt vid min sida, så stannar hon och säger: "Såna där hundar skulle jag också vilja ha..."

Vaddå "vilja ha"??  Det är väl bara att ta sig i kragen och lära hundarna hur man vill att dom ska uppföra sig i olika situationer.  Nöjer man sig med att dom lever rövare i kopplen och bär sig åt som helt galna hundar, då får man väl skylla sig själv, eller?

Fast det är ju bekvämast så förstås, för med det kursutbud och med alla "hundspecialister" av all de slag som finns överallt så kan ingen människa på denna jord påstå att dom inte vet hur dom ska göra för att hantera sin hund på rätt sätt.

Jag har lagt ner många timmar på att träna mina hundar i det här sammanhanget, och det är förstås upp till mig det, men tänk om alla skulle ha hundar som gjorde utfall och vrålade och skällde så fort dom ser eller möter en annan hund. Då skulle det vara jobbigt att vara hundägare....

Men...  det är ett vanligt problem, det ser man inte minst på sociala medier, och jag blir så beklämd när folk skriver och ber om råd för just det här problemet och det första rådet dom får är att gå till veterinären för hunden har kanske ont nånstans.  

Jaja,,, må var och en bli salig på sin tro....


torsdag 19 mars 2015

Finns det nåt som heter avlärning?

I så fall sysslar vi ibland med det på våra promenader....  avlärning eller avdressyr eller vad det nu kan heta. Har man flera hundar med sig och ska träna enbart en av dom, då blir det ren avlärning för de andra.

Ja, om de andra kan det man ska träna förstås... då gör dom det dom hör att man säger, och så får dom inget betalt, ingen uppmärksamhet, för det...  det är första klassens avdressyr det.   Man behöver inte upprepa den övningen speciellt många gånger förrän dom kommer på att dom ska strunta i vad matte säger, det ger inget i utbyte i alla fall.

Visst, jag kan platsa de andra två medan jag tränar Jippie (för det är ju honom jag tränar med) men just nu är orken obefintlig så jag tränar bara pytteliten medan vi är på gående fot, och då får de andra springa lite som de vill runt omkring oss.

Jag har upptäckt att tävlingsinkallningen behöver putsas till, ett snyggt avslut saknas helt plötsligt, fast det är ju inte så konstigt med tanke på att jag aldrig kräver nån sån avslutning när vi är ute och går och jag kallar in hundarna.

Men nu ar vi som sagt tränat det lite då och då....  och Salza är ju vaken för när det kanske kan finnas nåt ätbart att hämta så hon håller sig i närheten då.




Förhoppningsvis lär det här Jippie att strunta i störningar på vägen, eller också lär han sig kanske att det alltid ska finnas en Salza mitt på sträckan... det lär vis sig framöver.

Vad Salza lär sig är väl ett frågetecken, troligtvis att hon utan problem kan strunta i mattes inkallningskommando... fast det kan hon redan, det behöver hon inte lära sig. 


Lite senare skulle jag testa ställande under gång, kallar till mig Jippie och ser att Salza o Ibsen är upptagna med spännande dofter en bit bort.  Kommenderar Jippie Fot och går några meter innan jag kommenderar honom Stå och själv fortsätter framåt. När jag vänder mig om ser jag detta...


Tre hundar som står stilla som statyer, men det är ju bara en som får uppmärksamheten och belöningen. I alla fall den direkta belöningen, de andra fick sitt när Jippie var färdigbelönad, men då hade de ju redan hunnit skutta omkring lite...   men det spelar ingen större roll när det gäller just det här, ingen av dom två ska väl tävla nån mer lydnad antar jag.


Träningen som vi ska göra till nästa kursomgång (den där specialsöksutbildninen, ni vet) den är jag bekymrad för.  Jag orkar inte.... och när jag tvingar mig till att träna trots att orken saknas, då har jag noll tålamod. inga bra förutsättningar för träning.

Det har snart gått en vecka nu, och det känns lite stressigt... men vad sjuttan gör man när orken bara inte finns?  Två hundpromenader om dan och så lite hemmajobb som man alltid har, det är liksom mer än vad jag egentligen klarar av bara det. Sjuttan så irriterande det här är





måndag 16 mars 2015

En utsliten matte....

Det är inte direkt så att vårsolen ger ny energi, tvärtom.... energin är borta med vinden och allt som ska göras kräver en verklig kraftsamling.

Jag brukar inte vara påverkad av vårtrötthet, men vem vet, kanske är det bara det, och då rättar det väl till sig så småningom... lagom tills jag blir utslagen av pollenallergin kanske. Eller också är det den kostomläggning jag gjorde för några veckor sedan, och även i det fallet lär väl kroppen anpassa sig och bli hyfsat normal igen nån gång framöver. Eller också har jag en massa brister av sånt som man behöver för att vara piggelin, men det brukar jag som sagt aldrig ha så det väljer jag bort....

Jaja...  vardagen tassar på som vanligt även om mina krafter och min energi har försvunnit så det är ju bara att bita ihop och göra i alla fall det som är allra nödvändigast.

Och under den helg som gick påbörjade jag en utbildning till Nose Work-instruktör, och det är ju verkligen rätt tillfälle med tanke på energi och ork och så..... men det gäller ju att passa på när tillfälle ges.

Jätteroligt är det i alla fall, Jag har ju tränat lite preparatsök med Salza tidigare, men nu tänkte jag jobba med Jippie i första hand.  Ja... för er som funderar...  Nose Work är ju helt enkelt ett preparatsök för hundar. I "sporten" Nose Work jobbar man med tre olika doftämnen, eukalyptus, lagerblad och lavendel, men man kan lika gärna lära hunden leta kantareller, eller knark av olika slag, eller vägglöss, eller vad som helst. Inlärningsprincipen är densamma oavsett vilka preparat man sedan vill att hunden ska söka efter, och det är som sagt jätteroligt.

Och för mig som tycker att det där med tävling är en trevlig utmaning så är det ju lite lockande att man faktiskt kan tävla i Nose Work också, Bara inofficiellt än så länge, men tro mig... det är en hundsport som kommer med stormsteg och den lär snart bli officiell.

När vi gick igenom det här med tävlingar så fick jag veta en sak som jag tycker är KANONBRA och som jag hoppas att man aldrig kommer att ändra på.  Man utbildar inga särskilda domare som ska döma på tävlingarna utan man anlitar folk som jobbar professionellt med att träna sökhundar av olika slag, t.ex. folk från armén, tullen och polisen. Och det är ju kanon, vilka kan vara bättre lämpade till att bedöma en sökhunds arbete....   hoppas som sagt att man aldrig ändrar sig när det gäller den biten.

Finns nästan inget som jag ogillar så mycket som att bli bedömd av en bruks- eller lydnadsdomare som i stort aldrig själv tävlat, men som tragglat sig teoretiskt igenom en domarutbildning. Och när det gäller bedömningen av just sökarbeten av Nose Work-slag så är det ju bara så himla viktigt att man vet vad man ser och att man kan bedöma det på rätt sätt.

Jippe fick söka vid 4 olika tillfällen under helgen, och sista gången hade han samlat ihop sig ordentligt och då gjorde han ett kanonfint arbete. Men efter kanske totalt 15 minuters träning under två dagar så kan man inte förvänta sig så våldsamt mycket... inte ens jag som är så snabb att ställa krav på mina hundar kan det. Men vi hade tre ekipage med som hade gått kurs under förra året och där såg man verkligen att 10-öringen ramlat ner....  de hundarna visste exakt vad som förväntades av dom och jobbade jättefint.

Nu är det två veckor till nästa kurstillfälle och under den tiden ska både hund och matte grillas. Jippie ska lära sig att identifiera eukalyptusdoften (det är den första doften man jobbar in) på ett bergsäkert sätt, och matte har en lunta med bl.a. regler och lite annat smått och gott som hon ska plugga in, så nu gäller det att få hjärnkontoret att börja fungera igen....

Men innan två veckors-perioden är över så lovar jag att ni ska få en film där Jippie visar precis hur det ska gå till när man som nybörjare söker efter den där eukalyptusdoften... matte måste bara inhandla lite "tillbehör" först ....







torsdag 5 mars 2015

Tålamod är dagens motto... ;)

Till att börja med kan vi konstatera att det där med att placera båda baktassarna på en varsin pod, det är svårt det. Nu vet Jippie att en av baktassarna ska upp på en sån där pod, men han har liksom inte fattat att han har två baktassar, och att den andra baktassen också ska upp på en sån där grej. Men det kommer nog... framtassarna fattade han ju snabbt, och ena baktassen har han som sagt koll på nu, och den andra baktassen hamnar rätt nån gång då och då, fast mest av en händelse verkar det som....  men tålamod, tålamod.


Tålamod behövs också när vi tränar med världens roligaste vittringspinne. Att det kan vara så jäkla roligt att hämta en liten träpinne, det förstår jag inte. Och roligt är i det här läget detsamma som tugg...

Men tålamod är som sagt dagens motto.... om han tar pinnen från min hand så tuggar han inte. Om han tar upp den från golvet, framför sina tassar, då tuggar han inte. Får han gå ett par steg mot mig sedan han tagit upp den, då tuggar han inte. Men... blir det några meter, då blir det gärna ett eller annat litet tugg.

Och han håller den så fint om han tar den från min hand...  eller om han plockar upp den precis framför sina tassar.




Om han däremot är ett par steg bort, då ser det ut så här....


Visserligen utan tugg, men jag vill att han håller "ordentligt". Behövs lite fingertoppskänsla för att rätta till det där tror jag, jag vill ju inte att pinnen ska förlora sin dragningskraft. Tålamod... ja just det...  


Nåt som han lärt sig alldeles själv är att när matte säger "matte ska åka och handla" då lägger han sig ner i hallen och försöker inte ens få följa med. Alltid annars så sitter han som klistrad vid ytterdörren så fort han misstänker att jag bara funderar på att gå ut, men det magiska ordet "handla" ger klara besked om att han ska stanna hemma.


Likadant när jag tvättar i tvättstugan...  tvättkassar, och att jag går ut via altandörren, är tydliga signaler till alla hundarna att ingen hund ska följa med.


Det där med tydliga signaler är bra det. Läser varje dag (på FB så klart ) om folk som  har problem med sina hundar, och hur dom utan framgång försökt lösa problemet, och nästan varje gång slår det mig att dom inte alls är tydliga mot sin hund och visar och "förklarar" vad det är dom vill, eller inte vill, att hunden ska göra. Hundar är inte jättebra på att gissa sig till vad som är rätt och fel... mycket schysstare av husse/matte och ge klara besked om hur man vill ha det.

Ja, det var det om det det.....    nu väntar tvättstugan igen....






onsdag 4 mars 2015

Oj... så länge sedan...

Ja tiden går fort när man har roligt sägs det, men det är tyvärr inte det som är anledningen till att det är så långt mellan inläggen. Jag har inte haft varken ork eller inspiration att skriva nåt, så enkelt är det.

Men det är lite "spännande" när de nya lydnadsreglerna dyker upp tycker jag, i alla fall i den form som de ska presenteras på SBK:s kongress. Och där lär det väl inte bli några större ändringar i förslaget antar jag.

Men man kan helt krasst konstatera att även om det tillkommit en ny klass, och även om det tillkommit nya, roliga moment, och även om det tillkommit både ditten och datten så är det nog bara början till slutet för lydnaden tror jag.

Helt kommer den naturligtvis inte att försvinna, det kommer alltid att finnas ekipage som elitsatsar och som klarar av den petiga, och ibland obegripliga, bedömning som reglerna förordar. Men lydnaden kommer sakta men säkert att försvinna som en sport för den breda massan.

Jag är ju så gammal att jag var med redan när lydnaden "uppfanns". Då var den illa sedd av alla dem som tävlade "på riktigt", d.v.s. de som tävlade bruks, nåt annat fanns det inte att tävla i på den tiden.

Men tanken med lydnaden var ju att alla de som av olika anledningar inte kunde/ville tävla bruks skulle ha något att ägna sig åt tillsammans med sin hund. Och så blev det ju så småningom också... fler och fler tävlade lydnad, och färre och färre tävlade bruks.

Oavsett vilka omständigheter som ligger bakom att man inte vill tävla  bruks, så är det ju trots allt så att lydnaden är en väldigt lättillgänglig gren. Man kan träna i stort sett överallt, och man behöver inte heller hjälp av andra vid varje träningstillfälle.

Men när det går så långt att man behöver en robot i sällskap på tävlingsplanen, i stället för en hund, då har det gått för långt. Läser man allt som finns att läsa om regelförslaget för de högre klasserna i lydnaden, då vill i alla fall jag mest sätta mig ner och gråta. I den nya startklassen är det mesta tillåtet utan alltför mycket poängavdrag, men sedan börjar verkligen allvaret.

Jaja, reglerna börjar inte gälla förrän 2017 och då är det inte säkert att jag ens lever så jag behöver ju inte bekymra mig redan nu. Men det är tur att det numera finns så många andra varierande roliga grenar för den som vill jobba med sin hund.

Förlorarna i det här, förutom alla vi som tyvärr inte är superproffs på tävlingslydnad, är ju förstås brukshundsklubbarna. Förr var det inte ovanligt med 50-60 startande (och ibland ännu mer) på ett lydnadsprov, nu är det inte ovanligt med klasser där det inte finns nån anmäld alls.

Bruksproven har ju i regel så många startande som klubben klarar av... men det blir ofta färre och färre dels pga problem med marker dels pga problem att få ihop funktionärer, och bruksproven går nästan alltid med förlust. Större kostnader och inte så många anmälningsavgifter. I lydnaden, där kostnaderna för en tävling är relativt låg, där kan man ta in många tävlande utan att kostnaderna ökar, men där ska man nu skrämma bort de tävlande med hjälp av nya, onödigt hårda regler.

Och brukshundsklubbarna behöver nog de inkomster de kan får tror jag. Fler och fler privata aktörer dyker upp på marknaden. Antalet kursdeltagare minskar hos många klubbar, och många klubbar är dessutom rädda för att satsa på allt det nya som dyker upp och tappar på så sätt medlemmar.

Jaja, det var en liten parentes...  det var de nya lydnadsreglerna jag tänkte tycka till om. Och, som sagt, de träder inte i kraft förrän 2017 så det gäller att vi tävlar så mycket vi kan innan dess då. På så vis slipper jag ju bekymra mig...   men som gammal SBK:are är det inte så roligt att se hur verksamheten utvecklas, det känns lite som att SBK är en koloss som håller på att bli ifrånsprungen av andra aktörer, men vi kan ju hoppas jag har fel där.