söndag 30 oktober 2016

Lydnadsfunderingar....

Så var det dags igen då....  mitt eviga tjat om lydnadstävlingar och och de tankar det väcker.

Jag var ju skrivare till sju klass 3-hundar i lördags, och hann dessutom se ett antal klass 1-hundar innan jag var tvungen att åka hem, och det är helt totalt omöjligt att inte göra vissa reflektioner när man står och tittar på.

Fast det är bara när man står och skriver som man verkligen ser och hör vad som händer på planen, som åskådare många meter därifrån ser man inte alls detsamma som domaren ser. Det är viktigt att inte glömma det när man har åsikter om de betyg som ges.

Å andra sidan så kan man ju se vissa saker, och reagera på att domaren tydligen inte ser det som vi i publiken ser så tydligt många, många meter därifrån. Men så är det ju....  det är domaren som dömer, på både gott och ont.

Fast.... står man som publik långt därifrån och ändå ser saker (hjälper) som egentligen ska ge en nolla i betyg, och domaren slänger upp en ganska hög siffra när momentet är slut... då blir man lite ledsen.

Domaren ska ge poäng efter vad hund och förare presterar, varken mer eller mindre, oavsett vem som dömer och vem som tävlar.


I alla fall så kunde jag konstatera att även denna gången var det ont om snygga fria följ. Ja, snygga efter min måttstock då förstås. Fast högsta betyget på det momentet var en 8:a, så det var nog inte bara jag som tyckte så den dagen, 8 - 7,5 - 7 - 7 - 6,5 - 5 - 5 var betygen på fria följet.

Något som förvånade mig stort var att fyra av sju hundar nollade rutan.  Och att det var så förvånande beror mest på att det momentet finns ju i klass 2 också. Men de här fyra hundarna betedde sig som om de inte hade en aning om vad rutan var. Och ändå hade första hunden klarat det, så det fanns ett vittringsstråk ut till rutan. Jag hade nog förväntat mig nåt annat av klass 3-hundar... men alla kan ju ha en dålig dag förstås. 

Men över lag så tror jag att många förare har alldeles för bråttom upp i klasserna. SBK Tävling är ju en guldgruva när man funderar på sånt och vill forska lite...

Man kan se ekipage som tävlat många gånger i en klass utan att uppnå ett 1:a pris, och så plötsligt är turen med dom och dom slinker precis över gränsen för det där åtråvärda 1:a priset. Och nästa tävling är förstås i klassen över...

Och där krävs det återigen många tävlingar innan 1:a priset erövras...  och så halkar man vidare upp i klasserna på samma sätt.

Vet ni att det är de hundarna man ska vara "rädd" för på tävlingar.... om man nu är rädd för hundar som t.ex. reser sig på platsen eller hundar som går ur hand på planen.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu, men det är få hundar som är så vältränade att de är fokuserade och stabila när de tillhör "den sortens" hundar. Och det spelar ingen roll att de tävlat många gånger, det har ändå inte gett den tävlingsrutin de behöver, tvärtom har det gett felaktiga signaler eftersom de inte lyckats göra det de ska på rätt sätt.  De dåliga poängen beror ofta inte enbart på att momenten inte är ordentligt inlärda, en del av problematiken ligger nog på ett annat plan också.

Jaja... nog om det nu då. Kul är det i alla fall, både att skriva åt domaren och att se, och höra, ekipagen på nära håll.

Regelrevideringen är ju klar nu i alla fall. Och om den får man tycka vad man vill, men inte kan då jag se att momenten i sig är så himla svåra. Däremot så är bedömningen våldsamt hård i de högre klasserna, och det gör ju förstås att det hela blir svårt när det gäller att uppnå höga poäng.

Men då är det inte momenten det är fel på tycker jag... det är bedömningsanvisningarna som är lite väl häftiga.

Men det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Jag har ju tidigare nån gång klagat på att det finns en enda referensdomare norr om Dalälven... alltså en enda referensdomare för halva Sverige...  och det ska bli intressant att se hur man löser utbildning och information hör uppe.

Mig veterligt har fortfarande inget alls hänt, ingen info till varken domare eller tävlingsledare eller klubbar., och naturligtvis inte heller till oss tävlande...

Norrlänningar klagar ju ofta på att Norrland är satt på undantag i alla möjliga sammanhang, och när det  gäller främst lydnadstävlingar så kan jag skriva under på det. Jag kan ju bara jämföra med vad jag upplevt på andra ställen och i andra sammanhang, och då kan jag skriva under på att Norrland verkligen är missgynnat.

Jag minns de första tävlingarna jag gjorde här i trakten, då kunde jag konstatera att domaren i ett fall hade en regelbok som var helt förlegad. Den nya som kommit nåt år tidigare hade han "ingen aaaaning om"...  visserligen var det väl delvis hans eget ansvar kanske, men å andra sidan så säger det ju en del om hur utbildning och fortbildning sköts i den är delen av landet.

Och om man nu från centralt håll tycker att en enda domare ska kunna utbilda domare och övriga funktionärer, och tävlande, i hela norra Sverige, då är det kanske inte så lätt att vara up-to-date heller.

Som avslutning gör jag som så många andra.... bjuder på en gammal bild....




lördag 8 oktober 2016

Några nostalgitankar om att köpa hund...

Har inte skrivit  här på ett tag, och när jag loggade in så var inget sig likt längre. Har letat länge nu innan jag hittade min blogg.... men här är vi nu igen. 

Varje gång jag läser om valpkullar som föds, så slår det mig så slumpartat jag ofta köpt mina hundar.

Det är ju så att ju mer man kan och vet om hundar, desto svårare är det att välja rätt uppfödare och de rätta linjerna på hunden man ska ha. Man blir kräsen och vet dessutom exakt vilka krav man har, svårt att hitta en kull som "duger" då...

Det är ju tyvärr så att det inte så sällan döljer sig en massa sjukdomar och problem i de mest populära linjerna, sånt som man inte måste redovisa och som man därför ofta håller tyst om.

Ja det är klart att det finns i mindre populära och mindre kända linjer också, men eftersom dom är mindre populära och mindre kända så är inte risken så stor att man faller för en valp därifrån.

Och jodå.... jag vet att man aldrig kan förutse alla problem som kan uppstå, och jag vet att det alltid är en chansning att köpa valp...  men som sagt, ju mer man känner till och kan om den ras man är intresserad av desto svårare är det att hitta rätt valpkull. Motsägelsefullt kanske, men så är det.

Men om jag nu tänker tillbaka 11 år i tiden så är det en märklig slump som gjorde att jag fick bli ägare till min fantastiska Salza.


Jag hade beslutat mig för att överge cockerspaniel-rasen och istället skaffa mig en springer. Och att det blev en springer berodde på att jag gillar spaniel-mentaliteten men tyckte att cockern var lite för liten med lite för mycket pälsvård.

Sagt och gjort, jag började leta valpkullar på nätet. Och jag ville ju ha en hund som jag kunde jobba med, jakt, lydnad, spår, sök, viltspår.... ja allt man kan tänka sig helt enkelt.

Men jag upptäckte ju snart att det inte fanns speciellt gott om meriterade springertikar som skulle ha valpar. Många välmeriterade tikar med fina utställningsresultat fanns det ju förstås, men jag ville ha en valp efter föräldrar med arbetsmeriter och det var minsann inte så lätt.

Och mitt dilemma var ju inte att jag kunde "för mycket" om rasen, jag visst inget alls, förutom hur dom såg ut och vad dom borde kunna användas till.

Jag kände heller ingen i springervärlden som kunde råda mig. Det finns ju naturligtvis massor av bra "arbetshundar" som inte har några officiella meriter, men som sagt.... har man inga kontakter så kan man ju inte få reda på sånt och hitta rätt den vägen.


Av en slump så fick jag syn på en kull hos en uppfödare som jag inte visste nåt om, men där jag upptäckte att jag faktiskt kände uppfödaren till tiken som skulle ha valparna.

Vi hade tränat mycket jakt tillsammans när jag bodde nere på västkusten, och jag tyckte om henne och hennes måttstock när det gällde att bedöma hundar.

Aha, tänkte jag.... den kullen är ju jätteintressant. Hon har säkert inte fött upp nån "dum blondin" utan strävar säkert efter att föda upp bra hundar med en mentalitet som stämmer överens med det rasen är ämnad till.


Sagt och gjort, jag tog kontakt med uppfödaren som hade valpkullen..... och resten är nu historia. Jag fick köpa min fina Salza och en bättre hund får man leta länge efter. Hon har precis allt det jag vill ha hos en hund,plus lite till, och hon har verkligen med råge levt upp till alla de förväntningar jag hade på henne.



Men hade jag inte sett vem som var uppfödare till tiken som skulle valpa (Salzas mamma alltså) så hade jag antagligen klickat förbi den kullen i min vilda jakt på en valp med arbetsmeriterade föräldrar.

Och vad vill jag säga med detta då tro?  Ingen aning....  men det var verkligen en slump att jag hittade så rätt. Och jag hittade dessutom rätt när det gällde uppfödare också, min lilla arbetsmaskin Jippie är från samma uppfödare och han gör inte heller sin matte besviken.

Men jag tänker på det då och då, nu när Salza börjar bli gammal och jag inser att hon kanske inte hänger med så många år till. Vilken märklig slump det var som gjorde att hon blev min hund, vilken tur jag hade mitt uppe i min okunnighet om just den rasen.