Långt mellan inläggen här...

Det finns inte så mycket roligt att berätta om nutiden, och det visar sig också att ni är inte så många som är intresserade av att läsa mitt bladder så det blir som det var tänkt från början med den här bloggen.... min egen lilla kom-ihåg-blogg och mitt sätt att skriva av mig när det kliar i fingrarna. 

Idag är det 11 år sedan min underbara Jippie 💖 föddes och då är det oundvikligt att minnena tränger sig på. Och det är dessutom bara en dryg månad tills det är 18 år sedan den fantastiska Salza föddes. 💖

LP1  LP11  LP111  RLD N  RLD F  SE VCH  SE LCH Kvistagrans Really Hot Salza .

Salza var ju min första springer spaniel. Jag hade tre cockrar före henne men ville ha en modell större, och förutom storleken är en springer och en cocker väldigt lika varandra när det gäller det där som jag tycker är roligt... att jobba  med allt mellan himmel och jord. 

Salza var verkligen en drömhund när det gällde att jobba. Lättlärd och outtröttlig. Och eftersom jag gillar att träna lydnad så var det mest det som vi ägnade oss åt. Hon blev lydnadschampion bara drygt 3 är gammal och var den första hund inom rasen som tog den titeln efter många års titel-frånvaro. 

Rallylydnaden dök upp som tävlingsform och där hade vi mycket gratis eftersom hon redan då var lydnadschampion och så vansinnigt lättlärd. 

Hennes matte däremot var/är inte lika lättlärd så när vi kom upp till avancerad klass där högerhandling blev aktuellt då spårade det ur. Hennes matte klarade inte av det....  och hennes matte klarar fortfarande inte av det. Efter att i 50 års tid jobbat med hundar som i alla lägen ska befinna sig på vänster sida av föraren så gick det bara inte.... den klantiga mattens hjärna klarade inte av tankevurpan där. 

Salza och jag tränade en hel del jakt också, hon var en duktig apportör både på land oc i vatten och lika lyhörd och lydig i de sammanhangen som på lydnadsplanen. Men vi gick aldrig på några jaktprov.... den biten blev nerlagd när jag flyttade norrut och cockern Samson var ju den sista hunden som jag deltog på såna tillställningar med. 

Bild från en vattenkurs där både Salza o Jippe deltog, och där de båda två skötte sig alldeles utmärkt.  

På våren 2013 utökades flocken med Jippie, inte släkt med Salza men från samma uppfödare.  Och återigen fick jag en hund som visades sig vara en vinstlott. Lika lättlärd och arbetsvillig som Salza, och med henne som läromästare lärde han sig massor av bra saker, saker som jag inte behövde bry mig om, men som var bra och viktigt att han kunde. 

Och Jippie var nog den vänligaste och snällaste hund man kan tänka sig. Tolererade alla andra hundar, oavsett kön, och var en glad spelevink hela sitt liv. 

LP1  LP11 RLD N  RLD F Kvistagrans Yippie hette han i stamtavlan. 

På tävlingsfronten kom vi inte lika långt som jag och Salza gjort, men det berodde ju på mig. Jag var inte lika motiverad till lydnadsträning som med Salza, men vi ägnade lite mer tid åt jaktträning och vatten apportering istället. Och så gjorde NoseWork entré i hundvärlden och det blev ju lite av en favorit. Några såna titlar fick han inte, de titlarna fanns inte då, men vi tävlade ganska mycket, tog oss upp i klass 2, han var duktig och tyckte det var kanonroligt. 

Salza gick tyvärr bort pga sjukdom 2 dagar innan hon skulle fylla 12 år, och Jippie lämnade oss hastigt och oväntat, också pga sjukdom, när han var 9,5 år, alldeles för tidigt. 😢 

Men då fanns Kvistagrans Ynk von Jämmerlund redan i vår flock. Ännu en superkanonbra hund från samma uppfödare som Salza och Jippie. Och Ynk hade turen att ha Jippie som sin läromästare när han var valp och unghund och det var ovärderligt. Jippie var en utomordentligt bra förebild för yrvädret Ynk. 

Tyvärr gick ju Jippie bort alldeles för tidigt, men Ynk gör verkligen vad han kan för att fylla tomrummet. Han är precis som sina föregångare oerhört lättlärd, helt outtröttlig när det gäller att jobba och alltid pigg på att göra något. Ställer upp på alla tokigheter som hans matte hittar på, men eftersom hans matte numera är handikappad pga ett knorkigt knä så finns det inte så mycket vi kan göra. 

NoseWork sysslar vi ofta med, han är uppflyttad till klass 2 där och har tagit titeln NW 1. Men lydnad och rallylydnad som vi gärna skulle vilja syssla med, det går inte pga mattes knä. 

Några rosetter har han hunnit med att samla på sig i alla fall. 

Och viltspår skulle säkert passa honom alldeles väldigt bra, men det är också något som inte funkar ihop med dåliga knän. Tråkigt, tråkigt....

Han är en suverän apportör och älskar att leka servicehund och hämta saker. Tidningen bär han stolt in till husse varenda morgon.

 

Men han sysselsätts ofta med lite klurigheter som inte kräver att matte knä är inblandat och det tycker han förstås också är roligt. 

Sån tur att han finns i mitt liv, det skulle vara väldigt torftigt annars. Han finns alltid där jag är, väntar troget på att jag ska få tid för honom och ge honom lite aktiviteter. Och de dagar det är dåligt med sånt, då finner han sig tillrätta ändå och är nöjd med att bara finnas där vid mina fötter. 💖

Om någon till äventyrs är intresserad av lite mer detaljer om Salzas o Jippies tävlingar så finns det mer att läsa på min hemsida www.tedsams.com  Den lever fortfarande, men den uppdateras egentligen inte längre.... 

2024.... ett nytt år väntar...

.... men här tror jag att allt kommer att halta på i sin vanliga, trista lunk även långt in i det nya året. 

Det är liksom bara sjukdom, värk och smärta i det här huset, tur att Ynk i alla fall är frisk och har energi för oss alla. Han gillar snön (så illojalt tycker hans matte) och ställer som alltid upp på allt som hans mattes senila hjärna kan hitta på. 

Vi har inga tävlingar planerade nu under vintern. Jag vägrar ge mig ut på vägarna i det snökaos som fortgår vecka efter vecka, men Ynk måste ju få göra lite roligheter så jag tar mig i kragen då och då och sätter ut lite gömmor här och var. NoseWork är ju det absolut enklaste sättet att aktivera en hund när matte har ont och är vinterdeppad. 

På nyårsaftonen var vi traditionsenligt och tränade i en däckverkstad ihop med en hel hög andra människor och hundar, och det är varje år lika trevligt. Det är en tradition som kom till när nw-sporten var alldeles ny, så den har några år på nacken nu. 

Men däckverkstäder är lite luriga som sökområden... stora lokaler med höööögt i tak, hundratals uppstaplade däck, stora fläktar i taket och ett även för oss kännbart drag som gör det lite extra svårt i vissa av rummen. Med andra ord... ett alldeles ypperligt träningsställe. 

Jag tog tyvärr inga bilder, förutom på behållarsök-området som var stooort och innehöll allt mellan himmel och jord. Ni får tänka er området som ett stort U med drygt 70 behållare och 6 dofter (tror jag att det var), eukalyptus och lagerblad.

Det var förstås inte regelrätta behållare men som träning är det ju bra med lite annorlunda och olika. Det var plastburkar med lock, tvålkoppar, glasögonfodral, videofodral och plastkorgar. 

Sen var det också ett par sök i lokaler med diverse mystiska verktyg, apparater, skåp och allehanda andra grejor och så ett rum med hundratals däck från golv till tak. 

Rummet med alla hundratals däck var svårt. Jag tror inte att någon hund fann alla gömmorna där. Det var där man kunde ana draget från ventilationen och hundarna jobbade som galningar, men kunde inte riktigt exakt lokalisera gömmorna. Ynk fann 2 av 4 gömmor, men att han inte fann alla berodde verkligen inte på att han inte jobbade. Han ger inte upp i första taget, den killen....💖

Vintern känns oerhört lång, det bara snöar och snöar och snöar och det är dessutom ganska kallt så utomhus blir det inte så mycket mer än rastning för Ynks del. 

Vi har gått med i en utmaning som heter Nyårsnosen 2024 där vi har fått en uppdragslista med 25 uppdrag som ska göras under januari månad. Vi behöver lite sånt för att jag ska ta mig i kragen och aktivera oss. 

Jag skulle ärligt talat helst bara sitta i soffhörnet och glo på TV resten av vintern... mitt knä och jag orkar inte kliva omkring i all snö ute, och jag saknar verkligen våra cykelturer. Och det är flera månader kvar innan vi kan ana våren här..... 😭

Ynkis och tjejerna...

Fast han har ju egentligen inga tjejer, inte stadigt i alla fall. Vi har turen att träffa på Isa ibland, och hon är ju hans stora favorit. Han har nog förträngt minnet av att han satt stadigt mellan mina fötter de första gångerna de träffades och Jippie och Isa röjde runt i full fart. När han väl vågade sig in i leken för första gången slutade det med hälta på ett bakben... Men nu tittar han förhoppningsfullt efter henne varje gång vi är ute, men det är inte så ofta vi har turen att mötas. 

Men det finns många tjejer här i området, en del möter vi nästan varje dag, andra känner han bara doften från, men det är tydligen spännande det också. När jag linkar fram med min krycka går det ju ganska så sakta, då hinner han nosa i lugn och ro på alla doftfläckar, det är inte många meter som han lyfter nosen från marken. 

Det finns (bland alla andra) en ung tik här på gården som löpte för första gången för några veckor sedan. Ynk var nästan lika påverkad av hennes löp som han brukar vara när Isa löper, kanske för att de alltid passerar precis utanför vår lägenhet flera gånger om dagen.    

I morse mötte vi henne när vi var nästan hemma och jag kopplade loss Ynk och lät honom hälsa. Tiken är bara 11 månader gammal, en blandras av något slag, en liten aning större än Ynk men inte så mycket. Hon tillhör den vilda sorten och blev överlycklig när hon fick röja runt med Ynk i snön. Och Ynk förvånade mig....

Han härjade med henne en stund, men blev hon för våldsam så morrade han åt henne. Och vid ett tillfälle sa han åt henne på skarpen, vilket hon lyssnade på. 

Nu brukar ju inte mina hundar få hälsa på främmande hundar så han är inte så van att interagera med andra hundar. Men de gånger han fått träffa nån så har det aldrig varit några problem, närmsta grannen har en tik som vi då och då möter på väg ut eller in, och då får de röja runt en liten stund, och då utan några problem, och med Isa fungerar det naturligtvis helt friktionsfritt. 

Och det var inga problem idag heller....  de skuttade runt i snödrivorna här på gården en stund, men som sagt, blev tiken för våldsam så sa Ynk ifrån... och det har jag aldrig hört honom göra förr.

Över huvud taget så har han förändrats en del den sista tiden. Han är 3 år och 6 månader nu och ska ju föreställa vuxen. Och man brukar ju alltid säga att hundarna måste bli ca 3 år innan man vet vad man har i kopplet. 

Det är inte enbart positivt.... han har blivit lite vaktigare, skäller t.ex. på folk som går förbi uteplatsen om vi är där ute. Blir väldigt upphetsad när det kommer hantverkare hit, vilket det har gjort måååånga gånger den här hösten.  Idag kom en av dem hit igen, hon har varit här många gånger och blivit utskälld av Ynk varje gång. Idag tröttande hon... hon tog tag i honom och sa till honom att "nu räcker det, det är inte roligt längre!" och Ynk tvärtystnade. 

Och jag tycker det var bra... att hon sa till honom alltså. Och att han reagerade på rätt sätt och tystnade. Jag har inget emot att folk som kan, och vet vad de gör, säger åt honom om de tycker det är befogat, och i det här fallet var det helt OK för min del. Det skadar inte att han inser att man faktiskt ska lyda fler än bara matte..... 

Men.... som jag sagt tidigare... vi saknar en hund till i flocken. Jag saknar en hund till, har haft fler än en hund samtidigt de senaste 35 åren och vant mig vid det. Ynk saknar säkert en kompis, han hade ju turen att ha Jippie som kompis i början, men sedan Jippie försvann har han nog känt sig ensam ibland... trots en alltid närvarande matte. Jag tror inte att vi kan ersätta en artfrände.... även om vi säkert tillför en hel del aktiviteter som uppskattas. 

Men... man kan inte få allt här i livet sägs det ju... fast jag har trots min höga ålder ändå aldrig förstått varför man inte skulle kunna få det. 😕

Luciadagen idag och en bild från då det begav sig... min älskade Salza, aldrig glömd.

💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖

 

Sista gången för i år....

....  och vi får väl se hur det blir med nästa år.... på tävlingsfronten alltså. 

Igår tävlade vi TSM 2 i Kramfors, och jag måste ju erkänna att jag har en kanonsuperduktig hund. Jag måste också erkänna att jag är totalt värdelös som hundförare i de här sammanhangen. 

Det var ganska lång väntan eftersom vi gjorde alla fyra söken i ett sträck och vi hade ett sent startnummer, och när man bara väntar så har man tid att lyssna på allt prat runt omkring. 

Domarna fick en hel del kommentarer. Inga elaka sådana, men vid flera tillfällen hörde jag folk som kommenterade att det var "svåra" domare som brukade göra svåra gömmor. Jag har inte den erfarenheten av just de domarna, men å andra sidan fanns det många tävlande som hade tävlat mycket mer än vad jag har, och som förstås hade större erfarenhet också. 

Överhuvudtaget är det ofta så numera på tävlingarna att det är många mycket erfarna förare som tävlar långt upp i klasserna med en hund, och som nu har "börjat om" med en annan, ny hund.  Mycket erfarenheter och kunskaper i bagaget där....

Vi gjorde alla fyra söken i ett sträck, och det gillar jag. Vi började med fordonsöket, 2 släpvagnar och en personbil. 

Ynk var minst sagt taggad, avverkade den första släpvagnen snabbt, drogiväg till den andra och undersökte den nerfällda baklämmen mycket noga men gjorde ingen markering. Vidare till personbilen där han snabbt svepte runt den och sedan återgick till den första släpvagnen där han markerade en gömma.... rätt. 

Nu var det bara 30 sek kvar och jag bad honom kolla av den där intressanta baklämmen på det andra släpet en gång till, och där gjorde han en markering. 12 sek kvar innan tiden var slut.... och jag kom ihåg att säga Färdig också, även om det hade kvittat med tanke på tiden. Placering 20 av 40 startande. 

Därefter gick vi direkt till utomhussöket. Ett stort område med en carport fylld med diverse bråte, en lång husvägg med några stängda dörrar och några fönster, en stooor container, en ställning med en massa eluttag på (vi var på en idrottsanläggning) och en parkbänk. 

Ynk slängde sig in i carporten och kollade av allting... en gång... och en gång till. Han fick jobba lös där. Där fastnade han på en grej som stod på marken, den under sökte han noga... och länge. Till slut började min hjärna fungera så jag bad honom fortsätta och söka längs med väggen bort mot containern. 

Det gjorde han i en rasande fart så jag kallade tillbaka honom och bad honom söka igen... och det gjorde han i en rasande fart... igen.  Jag undrar när hans senila, åderförkalkade matte någonsin ska lära sig att lita på sin hund????

Han drog iväg direkt till containern och gjorde en snygg markering på kortsidan på den, helt korrekt. 

Matte visade honom till den där ställningen med alla eluttag, där kanske det fanns något gömt under något lock, men det sa Ynk att det inte gjorde. Han drog iväg till containern igen... och där var tiden ute. 

Gömman satt på parkbänken som jag totalt hade glömt bort. 

Domaren sa att det var måååånga som hade trott att gömman satt på den där elställningen, och att lika många också hade glömt parkbänken.... men det var ju egentligen ingen tröst. 

Här hamnade vi på 12:e plats tillsammans med många andra. 

Efter några minuters väntan så var det dags för det avskydda behållarsöket. Jag avskyr verkligen behållarsök.... ! 

Två rum med identiskt lika kartonger. Hur många det var vet jag inte men golven var fyllda med kartonger, kanske var det nåt runt 50 st. 

Ynk drog iväg i väldig fart längs ena raden, sökte sedan snyggt av de andra två raderna som fanns i det rummet och tänkte dyka in i rummet bredvid. Jag var tveksam om det verkligen inte fanns en gömma i varje rum så jag bad honom söka en gång till där han redan rantat runt alla kartongerna. Och då minsann... då markerade han en som stod sist i den förta raden. Och det var rätt. 

Precis innanför dörröppningen till det andra rummet, i ett hörn intill väggen stod det sedan en kartong och jag visade på den för Ynk när vi klev över tröskeln in i det rummet. Men han snusade snabbt på den och drog sedan iväg bland havet av kartonger. 

Där klev vi omkring en stund och han såg ut som att han kollade av allihop gång på gång. Tiden var på väg att gå ut när jag bad honom kolla den där kartongen i hörnet innanför tröskeln en gång till.... och där gjorde han en markering med bara 15 sek kvar av tiden. Placering 15 blev det där. 

Från behållarsöket gick vi direkt vidare till inomhussöket. Två rum, ett var möblerat med ett stort bord och stolar runt bordet och ytterligare några stolar här och var i rummet. 

Det andra rummet var möblerat ungefär som ett vardagsrum med mycket möbler och grejor. Tre soffor, tv-bänk, bokhylla fylld med prylar, en annan hylla av något slag, prydnadssaker, golvlampa, ett soffbord med grejor på, ett typ matbord med stolar runt och så en "ihopvikt" vikdörr som gick att stänga mellan de här två rummen. 

Här fick Ynk söka lös igen och han drog iväg längst in i "vardagsrummet", kollade av hyllorna som stod vid bortersta väggen, hoppade upp i sofforna och kollade av dom, ner på golvet och drog en vända runt soffbordet, upp i ena soffan igen. I den soffan såg man att många hundar röjt runt och där var det jätteintressant tyckte Ynk. Han röjde runt där länge, sedan började min senila hjärna fungera igen så jag lockade ner honom och bad honom söka av matbordet och stolarna som stod där, men dom var inte alls intressanta. Han ville upp i soffan igen....

Det fick han inte för sin elaka matte... jag tänkte gå tillbaka till det första rummet när han tvärnitade och hoppade upp mot den där vikdörren som fanns och där gjorde han en markering i ett av "vecken" på dörren.... och det var rätt. 

Och så måste jag erkänna nu då att jag har ingen som helst aning om var den första gömman som han markerade i inomhussöket satt. Jag minns inte det.... men han tog båda gömmorna och hans virriga matte kom dessutom ihåg att säga Färdig..... 

Vi hade 4 minuter på oss på det söket och Ynk fixade båda gömmorna på 2.58.25, det gav oss en 5:e placering på det söket. 

Och sedan var vi färdiga.... 

En gömma...  jag upprepar.... en gömma! från ett diplom. Och den missen var helt och hållet mitt fel. Jag "glömde" helt enkelt bort den där jäkla parkbänken på utomhussöket. När domaren sa var gömman fanns och jag fick låta Ynk leta där så visade jag bara med handen mot bänken, sa Leta och han skuttade genast fram till bänken, gjorde en tvärnit och gjorde sedan en snygg markering där gömman fanns. 

Och den domaren, liksom ett flertal andra domare, sa så här till mig efteråt när jag sa att jag gjorde ett misstag som lät honom söka så länge i den där carporten där det fanns en grej som han tyckte var intressant. 

"Din hund är så doftsäker så hade det funnits en doft där så hade han snabbt markerat den. Gör han som han gjorde nu, så kan du vara övertygad om att det inte är en nw-doft han känner...." 

En liten glimt av det mindes tydligen min hjärna när han envisades med att söka i den där intressanta soffan på inomhussöket...  hade det funnits en doft där så hade han markerat den. För en gångs skull gjorde jag något rätt när jag lockade bort honom därifrån. 

Jaja...  sånt är livet med en klantig matte. Ynk jobbade kanonbra, superfokuserad och helt inriktad på att söka. Att han sedan gärna lämnar första gömman utan att markera, för att få leta vidare, det är tydligen ett problem vi delar med många. Gäller att ha lite koll på tiden så att vi hinner "börja om" innan tiden är slut. 

Men det blev bara 1 diplom igår, ett erfaret ekipage tog det, och många andra erfarna duktiga ekipage  hamnade efter oss i prislistan. Ynk placerade sig på en hedrande 5:e plats i totalen... trots sin klantiga matte.... 

Hemresan i kolsvart höstmörker var inte jättekul, men det snöade inte och det var inte halt och det var jag tacksam för. Vi åkte hemifrån kl 10.30 och körde in i  garaget här hemma när klockan var exakt 19.00. En heldag med trevligt hundfolk är inte att förakta....  

En tävlingshelg....

Fast jag måste än en gång poängtera att jag aldrig ser en nw-tävling som en tävling. Och det beror förstås på att jag är totalt ointresserad av att vinna någonting, jag är enbart ute efter diplomet, som i sin tur innebär att vi i så fall klarat av alla fyra söken. 

Nu fixade vi ju ett diplom på lördagen, men missade diplomet på söndagen enbart på grund av klantmatten... men det är ju inte så ovanligt, det brukar vara hon som ställer till det. 

Ynk jobbar på som bara den. Han älskar verkligen den aktiviteten och är outtröttlig. Jag tror faktiskt att han verkligen är det. Ibland när vi tränar så får han jobba länge, många gömmor och en del rejält svåra men jag har aldrig upplevt att han tappat gnistan utan det är samma entusiastiska engagemang hela tiden. 

På tävlingar är det ju tiden som ställer till det för oss eftersom jag klantar mig och slarvar med att se till att han kollar av hela området innan han grottar ner sig på ett speciellt ställe, och då hinner tiden ta slut. Men skit samma.... vi gör det för att det är kul och vi överlever även om vi inte fixar ett diplom just den dagen. 

I helgen var det nästan 70 ekipage som tävlade, på samma ställe. Klass 1 Inomhus och klass 2 Behållare och en del tävlade både-ock. Många superduktiga ekipage, men vad annat är att vänta när en del av dem var klass 3-ekipage och några till och med var SM-deltagare. Ett flertal söktider på runt 5 sekunder i klass 1, och i klass 2 var vinnande tider runt 30 sekunder, mycket imponerande. 

Det är roligt att se Ynk i såna sammanhang. Han bryr sig ju inte om andra hundar, men någon av alla dessa deltagande hundar räckte nog ut tungan åt honom tror jag, för vid ett par tillfällen hörde jag att han morrade lite dovt när vi mötte ett par speciella hundar vid rastningen.

Och när han gick med nosen i marken och kollade av alla dofter som alla hundar lämnat efter sig så var det underhållande att se hans svans. Den rörde sig lite upp och ner kan man säga. Ibland när han undersökte nån speciellt intressant fläck så åkte svansen upp, vid ett annat tillfälle så var svansen ganska så hängande men bytte position vid nästa intressanta fläck. Det gick verkligen att läsa av honom genom att titta på hur han höll svansen när han läste av alla doftfläckar som alla dessa hundar lämnade efter sig. 

När han söker så viftar svansen oavbrutet så där har jag inte så stor nytta av att kolla på den. Ibland när han fryser på en doft så saktar svansen in lite, men oftast är det samma racerfart på den. 

På lördagen åkte jag hemifrån kvart i 8, då hade vi dessutom cyklat 3 km innan. Och vi var hemma igen när klockan var ungefär halv 5. Mitt knä och min rygg gillar inte sådana dagar. Det blir mer gående än vanligt, och det blir mer stående än vanligt och det ger omedelbart effekt och jag får mycket ondare både i knä och rygg. 

På söndagen var jag frestad att ringa återbud, men tävlingsplatsen ligger 15 minuter härifrån och avgiften var betald och Ynk skulle ju ändå rastas och aktiveras lite, så....

3 km på cykeln denna morgon också, sedan iväg till tävlingen. Och där missade vi (jag!) första söket så då tänkte jag åka hem, diplomet var ju redan då utom räckhåll. Men...  Ynk tycker ju att det är kul och vi var ju på plats och så.... så vi stannade. Men det blir mycket väntan när man tävlar nw och man kunde inte vistas ut nån längre stund för det blåste nåt alldeles vansinnigt kalla vindar. 

Nåväl, vi klarade av våra två sista sök i alla fall och domaren var väldigt positiv i sin kritik även denna dagen och Ynk jobbade på bra. Sedan åkte vi hem.... fanns liksom ingen anledning att stanna flera timmar till för att vänta på prisutdelningen.

Vår totala tid på söndagen var 2.41.32 och då hade vi "offrat" 2 hela minuter på det första söket där vi (jag!) misslyckades. 

På lördagen (då vi klarade alla 4 söken) var vår totala söktid 2.57.19, så vi var alltså aktiva knappt 5 minuter sammanlagt på de två dagarna. Jag var ju lite mer aktiv eftersom jag gick banvandring före söken, och Ynk fick ju rasta sig ett antal gånger under dagen... men, men....   tur att jag är pensionär och har många "lediga" dagar. 

Men.... jag gillar ju att "tävla" med min hund, har alltid gjort det och har lite svårt att inse när det är dags att sluta. Jag behöver den moroten för att träna också tror jag. Men jag vet inte... denna helgen var första gången jag faktiskt kände mig gammal bland alla andra deltagare. Många är våldsamt hjälpsamma och vänliga så det är inte det, och det finns alltid andra med som också är pensionärer även om de kanske är lite yngre och framförallt lite piggare än vad jag är. Det kanske helt enkelt är så att jag är för gammal för såna här aktiviteter och borde inse det. 

Jag lägger i alla fall upp bilder på domarkritikerna från lördagen, dom var extremt snälla tycker jag men det var ju roligt... jätteroligt. På söndagen åkte vi ju innan prisutdelningen och då fick vi aldrig chansen att se protokollen, men vid de två sista söken var domaren i stort sett lika snäll i sin muntliga kritik som vad hon varit på lördagen. 

Galna hundar....

Igår cyklade jag med Ynk ... som vanligt. Försöker göra det varje dag eftersom jag har så ont när jag går och han behöver ju få röra på sig ordentligt.

I alla fall så har jag ju otaliga gånger förr berättat om hur duktig han är när vi cyklar. Han springer lös och han håller sig intill mig, stannar ibland för att undersöka nån doft och för att uträtta sina behov, men springer sedan snabbt ikapp mig igen. Bryr sig aldrig om folk eller andra hundar även om han är lös, men jag stannar nästan alltid när vi möter andra hundar, mest bara för att lugna den vi möter.... Ynk bryr sig som sagt inte.

Igår skulle vi passera genom ett närliggande bostadsområde där vi vet att det finns ett par hundar som verkligen bär sig illa åt när de ser en annan hund. Stora hundar av typ "kamphund" som har en liten uteplats där de ofta vistas. Råkar man passera när de är ute är det bara en tidsfråga innan de forcerar staketet och kommer efter oss, de är minst sagt helt galna när de ser andra hundar.

Ynk löste det där på sitt egna sätt.... när vi tog vägen som går förbi deras hus så gjorde han en stooor krok bort från deras uteplats. Han följer mig som cyklar förbi, men han tar som sagt en stooooor sväng åt sidan, bort från deras uteplats. .

Nu har jag slutat att åka den vägen, onödigt att utsätta Ynk för det där, vem vet när de lyckas ta sig ut...

Men vi åker genom det bostadsområdet ganska ofta ändå, fast jag väljer en annan väg genom området numera. Igår passerade vi ett gäng som höll på att lasta ett flyttlass på en kärra. Ynk tittade som vanligt knappt på dom när han på snabba tassar sprang bredvid mig.... och de stannade upp i sitt bärande, tittade på oss och ropade efter oss... "vilken duktig hund du har!"

En liten bit bort, bakom ett hus där sikten var skymd, dyker plötsligt en av de galna hundarna upp, med matte hängande i kopplet. Ett flexikoppel dessutom....

Jag skulle gissa att hunden väger någonstans mellan 50-60 kilo, matte vägen förmodligen ungefär det dubbla men hon har ändå absolut noll koll på den där hunden.

Vi cyklade som sagt så vi passerade i rask takt, men jag såg i ögonvrån vilket besvär matte hade med att få ordning på sin stora tunga starka hund som gjorde våldsamma utfall längst ut i flexikopplet.... och så ropar hon efter mig "koppla din hund!!! du måste hålla ordning på din hund!!!"

Hade jag inte varit rädd om Ynk så hade jag stannat och tagit den diskussionen, men jag ville inte att han skulle bli frukost åt den där galna hunden.

Ynk sprang alltså exakt bredvid min sida, tittade inte ens på den vrålande, galna hunden som matte hade absolut noll kontroll över.... men hon tyckte att det var jag som skulle hålla ordning på min hund.

Det är inte alls ovanligt i det här området med hundar som bär sig så där illa åt när de ser andra hundar, men det otäcka med de här hundarna är att de är så stora och starka och har ägare som har absolut noll kontroll. De flesta ouppfostrade hundar vi möter är småhundar som ägarna utan problem orkar hålla och då är det inga problem.... men de här hundarna är lite läskiga.

Idag ska vi ta en annan väg så att vi slipper riskera att möta dom, fast vi ser/möter dom som väl är inte varje gång vi är i det området.

Några nw-tankar som tidsfördriv

Vi har haft en dramatisk morgon här idag igen så hjärnan går liksom inte på högvarv direkt, men jag har roat mig en liten stund med att kika på efterbanvandringar på Facebook och det ger många funderingar. 

En del domare ger många tänkvärda kommentarer i samband med de där efterbanvandringarna, vissa domare pekar i stort sett bara ut var gömmorna finns, men man får alltid något att fundera över oavsett hur dom gör. 

I nw är det primära att hunden hittar gömmorna. Hur den gör det spelar inte så stor roll, tiden är i och för sig viktig eftersom den är begränsad, och den som hittar gömmorna på snabbast tid vinner ju det söket, men frånsett det så gäller det "bara" att hitta gömmorna inom tiden, då har hunden gjort ett godkänt jobb.

Och alla hundar har sitt eget sätt att jobba. Och framför allt alla förare har sitt eget sätt att jobba. Och alla förare har sin idealbild av hur dom vill att hunden ska jobba.

Stämmer den idealbilden med hur hundens idealbild av söket ser ut? 

Här kommer vi in på det som jag tror är lite rasbundet, alltså hur hunden lägger upp och löser ett sök. 

NW är ju en lämplig aktivitet för alla hundar oavsett ras, alla hundar kan använda sin nos och dom gillar dessutom att göra det, men dom gör det på helt olika sätt och det tror jag att man ska fundera lite på. 

En spaniel är en stötande och apporterande fågelhund. Den ska självständigt, i nära samarbete med föraren, söka rätt på fågel, stöta upp den och sedan apportera viltet när det skjutits. 

Det betyder inte att föraren går före och pekar på varje grästuva eller busksnår eller dikeskant och ber hunden söka efter fågel där. Det betyder att man har ett stort markområde framför sig och sedan är hundens uppgift att söka av det området självständigt, men i god kontakt med föraren. 

Överför man det tänket på nw så blir det väldigt enkelt. Här är sökområdet, leta reda på gömmorna....  och hunden jobbar sedan självständigt, men med god förarkontakt, för att hitta gömmorna. 

Tar man en hund av annan ras, en ras som inte har avlats fram för att söka något alls utan kanske "bara" vara en trevlig familjemedlem, då behöver föraren kanske gå med och peka och visa... sök där... och där... och där kanske det kan finnas något... och kolla där... finns det något där kanske?

Den hunden är naturligtvis lika duktig på att söka och hitta som en spaniel, men den gör det på ett annat sätt, och behöver kanske en förare som styr och ställer lite mer. Jag vet inte... bara spekulationer från min sida förstås.

Men....  min hund, och mina tidigare hundar, har alla sökt som allra bäst när de fått söka lösa och självständigt. När jag bara finns där och anvisar området men sedan överlåter till hunden att söka på sitt sätt och efter sitt eget huvud. Naturligtvis får jag då och då ingripa och anvisa "sök däråt...." eller nåt sånt, men i det stora hela så är jag bara ett bihang till min hund.... precis som jag är när det gör det de kan allra bäst.... att jaga fågel. 

Och ett par domare har kommit med kommentarer som styrker mina idéer om det här. Domare jag har tävlat för och domare jag har sett och lyssnat på i efterbanvandringarna som läggs upp få FB. Förarna är inte så sällan i vägen, och förarna har inte så sällan förutfattade meningar om var gömman kan finnas och styr hunden alldeles onödigt mycket. 

Jag har alltid tyckt att hunden ska få jobba fritt som den vill, det är den som har luktsinnet och den vet vad den letar efter, jag är som sagt bara ett klantigt bihang. 

Men sen finns det ju vissa skolor som förordar att man som förare ska styra upp söket helt och hållet. Att man ska kräva av hunden att den söker där jag vill och inte någon annanstans. Det är säkert en metod som är kanonbra på de hundar som inte har det egna drivet att söka utan som vill bli dirigerade och ha det stödet av sin förare. Men de hundar som är vana att jobba självständigt tror jag blir hämmade av att man som förare lägger sig i och vill styra och ställa. 

Och nu syftar jag enbart på NW, pratar vi Specialsök så är det en helt annan sak. 

Jag har en hund som scannar av hela området det första han gör om han får bestämma själv. Det tar tid. det är inte tidseffektivt, men det är ofta effektivt när det gäller att hitta gömmorna. Om jag lägger mig i och styr upp det hela så är risken att han, för att göra matte till lags, gör en snygg felmarkering någonstans där det ser ut som om det skulle kunna sitta en gömma. 

Ja, vad ville jag med det här babblet då? Jo.... jag tror det är viktigt att man vid inlärning/träning ser till vilken typ av hund man tränar så att man jobbar med hundens anlag istället för att försöka tvinga på hunden ett arbetssätt som egentligen strider mot det, för denna hunden, naturliga sättet att lösa uppgiften. Tycker mig ha förstått att många instruktörer kör samma race med alla hundar och det tror jag kanske försvårar för vissa ekipage att nå bra resultat.

Eller också är jag som vanligt bara ute och cyklar..... jag har ju tyvärr ofta synpunkter på ditten och datten men just när det gäller att utnyttja något så självklart som hundens otroliga luktsinne så tror jag att det är viktigt att jobba MED hunden och inte försöka påverka sättet att jobba alltför mycket.