tisdag 30 augusti 2016

Näe, det är inte lätt...

Idag har vi tränat lydnad igen. Det blir tyvärr långt mellan gångerna eftersom det är så många andra vardagsplikter som måste prioriteras, och då räcker sen inte min ork till att träna hund också.

Men idag hände det...

Vi står ju inför klass 3 nu då, och jag har inte gjort med Jippie som jag brukar med mina hundar. Tidigare har dom i stort sett varit klara för elit när vi startat i klass 1, men så är det inte med Jippie. Och det beror inte på honom, det beror enbart på min ork och min... ibland... bristande träningslust.

Men nu måste vi alltså ta tag i klass 3-momenten "på allvar".

Det fria följt är ju som det är, jag avskyr att träna det momentet så det finns nog inte nån större chans att det blir bättre. Jag får bita i det sura äpplet och nöja mig med de betyg det ger... på både gott och ont.

Sättande... under gång...  det kan han inte. Och det blir exakt samma problem med det som med läggande under gång... han lyssnar för dåligt och missar mitt kommando. Han är lite typiskt karl... kan inte göra två saker på samma gång.  Hålla fokus och gå fot samtidigt... och dessutom lyssna på matte när hon plötsligt säger Sitt!... eller Ligg!... det klarar inte en liten Jippiehjärna... inte just nu i alla fall. Ställande under gång däremot... det gör han suveränt snyggt. Men där behöver han liksom bara stanna... inte krångla med nåt sättande eller läggande.

Inkallande med ställande.... där är vi på gång. Blir kanske inte nåt jättestort problem tror/hoppas jag. Men vi har bara kommit halvvägs eller så. Har inte det rätta avståndet, och ställer honom ganska så nära mig än så länge. En bit kvar innan det är färdigt med andra ord.

Sändande med platsläggande och inkallande.... rutan populärt kallad.  Tja... springa till rutan fixar han, stanna fixar han, lägga sig ner fixar han... men att sedan ligga kvar när matte går mot rutan och sedan vänder ryggen åt honom, det är fortfarande lite svårt. Jag måste dela upp det där momentet lite mer och träna de olika bitarna för sig. I all synnerhet det där med att ligga kvar och vänta på inkallningssignal.

Apportering och hopp över hinder. Det bör inte vara några problem, funkar i alla fall när vi tränar. Och här har han inte lika lätt för den där extrasvängen som han så gärna vill ta för att demonstrera att apporten faktiskt är hans. Men det kanske kommer när han blir ordentligt varm i kläderna.

Apportering av metallföremål bör inte heller vara några problem. Har inte fått några extrasvängar med metallen, men vi har å andra sidan inte tränat det så mycket heller. Finns ännu tid för överraskningar....

Vittringsprov och apportering...


Han börjar fatta vad som förväntas av honom nu, även om pinnarna ligger en bit bort. Men istället har han börjat slarva med avlämningen. Hans klantiga matte belönade med bollen vid något tillfälle och sen är det kört......  nu spottar han ut pinnen så fort han slagit ner sin lilla rumpa vid min sida och så sitter han på språng, redo för att jaga den där förbaskade bollen. 

Bollen gör honom helt blockerad, det räcker med att han vet att den finns i fickan så varken hör eller ser han. Svårt det där... att hitta rätt belöning. Och svårt när dom är så lättlärda att en enda gång räcker, sen har man ett misstag som måste jobbas bort, och då går det minsann inte på en enda gång inte. 

Fjärrdirigering.... ja där har vi lite att jobba med. Han kan alla skiften, men han slarvar ibland och förflyttar sig. Och sen var det ju en bitter erfarenhet på vår sista klass 2-tävling att upptäcka att hans koncentration inte räckte hela programmet ut. Där fick han ju en total black-out inför fjärren och eftersom klass 3-programmet är både längre och svårare så riskerar vi förstås samma sak igen. 

Det gäller för matte att inse att den här hunden måste tränas i uthållighet, mental uthållighet alltså. Han jobbar outtröttligt hur länge som helst, men hans lilla hjärna hänger inte alltid med lika länge. 

Gruppmomenten sittande i grupp och liggande i grupp förutsätter jag att han fixar. Jag har aldrig gått och gömt mig vid platsliggningen, men det hinner vi ju träna på. Han har ju bra stadga i såna här sammanhang så det borde inte vara några problem. Fast han är ju en mattegris förstås... kan kanske bli nyfiken på vart matte tog vägen.  Jaja, vi får träna lite på det också....

Men nu, idag, grämer det mig lite att jag inte satte lite bättre fart på vårt lydnadstävlande från början. Nu hamnar vi i den sitsen att vi måste lära in de nuvarande klass 3-momenten om vi vill tävla klass 3 i år, och sen måste vi dessutom träna in de nya klass 2-momenten (nuvarande klass 3 blir klass 2 efter nyår)  för att få tävla i den klassen efter nyår. 

Naturligtvis kan vi strunta i klass 3 i år och satsa helt på de nya momenten efter nyår, men jag gillar de där gamla klass 3-momenten. Den klassen är den allra roligaste tycker jag.... men nu försvinner den ju.

Jaja, vi får se.... det blir kanske inget alls. Men han är rolig att jobba med, virrpannan Jippie. helt outtröttlig så länge vi håller på, men han har som sagt lite svårt för det där med split-vision.... en sak i taget är det som gäller för honom och det håller inte riktigt i de här sammanhangen.  

Men det är säkert till största delen en träningssak. Om hans matte bara skärper sig lite och blir lite mer strukturerad i träningen, och planlägger saker och ting lite bättre så går det säkert att påverka.

Fast jag måste ju erkänna att jag inte är lika "hungrig" nu för tiden som jag var när t.ex. Salza var ung. Det där med att tävla känns inte så våldsamt angeläget längre, men som sagt.... klass 3 är ganska så kul så vi får väl se vart vi hamnar framöver. 


måndag 22 augusti 2016

Iakttagelser från en rallytävling

Nej, vi tävlade inte... jag var funktionär, vilket ibland innebär att man hinner se många olika ekipage. Men på söndagen var jag (tyvärr) honnörsfunktionär och då ser man inte så mycket annat än det ekipage som står i honnörsrutan, men å andra sidan kan det vara givande det också.

Vid en av tävlingarna skulle honnörshunden stå vid förarens vänstra sidan. Och för er som inte vet så ska alltså hund och förare stå i den ställningen i 1½ minut utan att förflytta sig eller ändra ställning. Det är det som man som honnörsvakt sitter och kollar... med tidtagaruret i hand.

Jag kan ju avslöja att det finns många, många varianter på hur man genomlider de där 90 sekunderna... vissa ger ett kommando och står sedan lugnt och stilla och kikar bara då och då på sin hund.

Andra tjatar precis hela tiden på hunden, som i sin tur stänger öronen efter ca 10 sek och sedan fördriver tiden med att intresserat följa den hund som går rallybanan under tiden dom själva genomför honnören.

En tredje variant är att ge ett kommando och sedan vara hyfsat tyst men ändå hela tiden bevaka hunden så att den inte glömmer sig och ändrar ställning. Ett litet bra! då och då... men man litar uppenbarligen på sin hund och tar sig igenom de där 90 sekunder utan nåt större nervsammanbrott.

En hund imponerade med sitt sätt att lösa problemet med en mygga. En vit hund som fick en stor stygg mygga mitt på nosryggen. Både matte och jag såg att myggan satte sig på nosen på hunden alldeles i början på de där 90 sekunderna. Hunden försökte först skaka bort myggan men det gick ju inte.

Hunden ruskade förstås på huvudet men myggan satt där den satt... då lyfter hunden ena framtassen och föser bort myggan, och det utan att röra på de andra tre benen. När myggan är borta står han återigen lugnt... tills en släkting till den där första myggan kommer och sätter sig på nästan samma ställe. Hunden försöker återigen ruska bort myggan, men får ta till framtassen en gång till och fixar det återigen utan att röra de andra tassarna en enda millimeter. Snacka om att hålla fokus på det man ska göra....

En nervpärs för den hundens förare, men tack vare att hon klarade av att hålla sig lugn så gick det bra. Hade hon själv strukit bort myggan från hundens nos så hade de varit diskade....


Men vissa förare verkar nästan få ett nervsammanbrott innan tiden är ute.... och med vissa hundar kan jag förstå problemet. Till exempel vallhunden som direkt fixerar hunden som går banan alldeles intill och sedan bara blir mer och mer fixerad vid det andra ekipaget när det rör sig runt banan.

I mästarklass är ju hundarna lösa så det kan ju hända incidenter om inte husse/matte är på alerten... men nu i helgen gick det smärtfritt utan några problem.


Jag hann dock se lite annat också, på lördagen var det någon annan som var honnörsvakt, då hade jag möjlighet att kika på lite allt möjligt både här och där.


Den där hunden som väldigt lojt och oinspirerat gick banan med en matte som hade desto roligare. Hon hojtade och applåderade och visslade och skrattade och och tjoade och hade jättekul under tiden de gick banan. Hunden brydde sig däremot inte alls utan gick i maklig takt med en lite ledsen svans som hängde och dinglade där bak.  Ok då, hunden gjorde ju med stor tvekan momenten som skulle göras, men det var våldsamt oinspirerat och ledsamt. Men när de lämnade banan efter fullgjort lopp, då fullkomligt exploderade matte i våldsamma glädjeyttringar.... ungefär som att de nyss gått ett vinnande SM-lopp eller nåt liknande. Hunden var fortfarande måttligt road, viftade liiite på svansen men såg mest bara ut som att "du är pinsam... ska vi inte gå härifrån snart?"...

Mer imponerande var det ekipage som gick banan lugnt och samlat med en förare som var övertydlig i sina hjälper till hunden, men där hunden (antagligen som en följd av förarens insats) gjorde alla moment lugnt och samlat och helt felfritt. Stora, tydliga hjälper och en lågmäld lugn förare resulterade i kanonfina resultat trots att hunden tillhörde den lite sävliga sorten.

Och så min favorit då....  en liten hund som jag blev jätteimpad av. Eller.... jag blev lika imponerad av hundens förare förstås. Mycket små, tystlåtna kommandon och hjälper, mycket lugnt, sansat beröm och en hund som hade kanonfin kontakt precis hela tiden och som lydde alla kommandon på bråkdelen av en sekund, och som, inte minst, kunde alla moment perfekt,... och som såg ut som att det här var det som den allra helst av allting i hela världen ville göra just nu. Så trygg och stabil i det den gjorde, och så fantastiskt fin kontakt...  och alltihop verkade vara helt utan ansträngning.

Jag såg också en hund som jag själv inte skulle stå ut med en halv dag ens. Föraren kanske tyckte att den var duktig på att hålla kontakt, men när det går ut på att hoppa och klänga på föraren i vart och vartannat steg, och att inte kunna gå ordentligt nån enda meter utan att det blir enbart hopp och skutt och våldsamma försök att komma upp i ansiktet på föraren... då ser det inte roligt ut.

Finessen är väl ändå att få hunden att hålla kontakt och ändå kunna fokusera på det den ska göra.... här var det bara hopp och skutt och fläng än hit än dit....


En reflektion jag kan göra efter att ha sett två omgångar mästarklasshundar göra sina lopp, det är att inom rallyn är allting gångbart. Fast det visste vi förstås redan förut...

Tempo och snabbhet har noll betydelse, antalet kommando och hjälper har också en liten betydelse. Man kan förstås inte hålla på hur länge som helst med ett moment, men tydliga hjälper är helt Ok, både med röst och kropp. Och vissa hundar behöver det medan andra (som min lilla favorit) klarar sig med minimala små, nästan osynliga, hjälper och lågröstade kommandon.

Och det var lite extra roligt att tre deltagare som gått kurs hos mig och Gunilla (min rallyinstruktörskompis) var med och tävlade och fixade till finfina resultat. Och en "springervän" som bor en bit bort tävlade också, och även dom fixade finfina resultat.

Sen är det ju så med rallyn att man alltid har, och får, många vänner och bekanta i de leden. Man ses på alla tävlingar och man lär känna varandra även om man kanske inte alls kommer från samma trakter. Det är en trevlig gemenskap och även om det är ett nedrans slit att arrangera tävlingar så är de här helgerna med rallytävlingar alltid roliga.

Och just då blir jag alltid sugen på att själv tävla, men när helgen är över sansar jag mig och inser att vi förmodligen lagt rallyn på hyllan för gott här i huset. Men man ska å andra sidan aldrig säga aldrig.....



söndag 7 augusti 2016

Några funderingar om det där med betyg och uppflyttningspoäng och så...

Nu är vi ju mitt uppe i den mest hektiska tävlingsperioden för oss som tävlar med hundar och det är alltid roligt att ta del av resultaten för vänner och bekanta. Och det är ju lekande lätt nu när SBK Tävling finns....

Jippies och mina resultat är ju tyvärr inte lysande även om han utan några större besvär har tagit LP2 nu i sommar. Men våra tävlingar har en nedåtgående trend som jag önskar att nån orkade analysera åt mig, själv orkar jag inte riktigt ta tag i det. Allt som är över uppflyttningsstrecket (eller 1:a priset) är ju helt godkänt enligt mig, men det är lite irriterande att resultaten inte blir bättre och bättre utan tvärtom...

Fast.... det kan ha en så enkel lösning som att vi tränar intensivt tills jag anser att han är tävlingsfärdig, sedan tränar vi inget mer... och eftersom lydnad är en färskvara så ligger han förstås av sig för varje vecka som sedan går.  Jaja, inte vet jag... och det var inte det jag skulle skriva om heller.

Det som är lite roligt och intressant är att se hur "slumpartade" vissa 1:a pris och uppflyttningar är, både för mig och för andra.

Jippies förrförra tävling resulterade ju i ett 2:a pris (154p) och det berodde nog mest på att han nollade momentet läggande under gång. Visserligen har det momentet bara 1 i koefficient, men en 6:a i betyg där hade gett oss 1.a priset den gången.

På nästa tävling nollade han fjärrdirigeringen, men poängen räckte ändå till ett 1:a pris (161p) trots att fjärren har koefficient 2. Han hade över lag högre momentpoäng på den senaste tävlingen, och slog till med en 10:a på rutan som har koeff 3, och det fyllde ju förstås på poängpotten rejält.

Slutsatsen är ju förstås att om man ska nolla nåt moment så ska man nolla något med låg koefficient... men...  med "rätt" betyg på de övriga momenten så klarar man sig även om man misslyckas med ett moment med lite högre koefficient.

Nu tycker jag förstås inte att man ska "misslyckas" med något moment alls, men om det ändå händer så gäller det att ha lite tur så att man väljer rätt moment att "misslyckas" med.

Eller också kan man vända på det.... det gäller att ha så bra betyg på de moment som funkar så att man har råd med en nolla nånstans i programmet.

Och här är det ju stor skillnad mellan brukslydnaden och vanlig lydnad. I t.ex. appellen har man enkelt råd med ett par nollor utan att riskera uppflyttningen , under förutsättning att specialen gått bra. I den vanliga lydnaden är det nog ovanligt att man fixar 1:a priset trots två nollor i programmet.

Och till och med i lägre klass kan man utan vidare kosta på sig en nolla i lydnadsprogrammet utan att riskera uppflyttningen, under förutsättning att övriga moment går hyfsat bra förstås.

Sen blir det svårare, både i brukslydnaden och den vanliga lydnaden. Ju högre upp i klasserna desto högre krav på att alla  moment sitter som de ska för att man ska få sitt 1:a pris eller sin uppflyttning.

Och vad ville jag med det här svamlet då?  Ingen aning....  fick bara ett litet anfall av skrivklåda.


Och så en nostalgi-bild som avslutning. Här är prispallen från den tävling där Salza tog sitt lydnadschampionat för många år sedan. 
Tre 1:a pris och tre nyblivna champions på prispallen den gången...