Iakttagelser från en rallytävling

Nej, vi tävlade inte... jag var funktionär, vilket ibland innebär att man hinner se många olika ekipage. Men på söndagen var jag (tyvärr) honnörsfunktionär och då ser man inte så mycket annat än det ekipage som står i honnörsrutan, men å andra sidan kan det vara givande det också.

Vid en av tävlingarna skulle honnörshunden stå vid förarens vänstra sidan. Och för er som inte vet så ska alltså hund och förare stå i den ställningen i 1½ minut utan att förflytta sig eller ändra ställning. Det är det som man som honnörsvakt sitter och kollar... med tidtagaruret i hand.

Jag kan ju avslöja att det finns många, många varianter på hur man genomlider de där 90 sekunderna... vissa ger ett kommando och står sedan lugnt och stilla och kikar bara då och då på sin hund.

Andra tjatar precis hela tiden på hunden, som i sin tur stänger öronen efter ca 10 sek och sedan fördriver tiden med att intresserat följa den hund som går rallybanan under tiden dom själva genomför honnören.

En tredje variant är att ge ett kommando och sedan vara hyfsat tyst men ändå hela tiden bevaka hunden så att den inte glömmer sig och ändrar ställning. Ett litet bra! då och då... men man litar uppenbarligen på sin hund och tar sig igenom de där 90 sekunder utan nåt större nervsammanbrott.

En hund imponerade med sitt sätt att lösa problemet med en mygga. En vit hund som fick en stor stygg mygga mitt på nosryggen. Både matte och jag såg att myggan satte sig på nosen på hunden alldeles i början på de där 90 sekunderna. Hunden försökte först skaka bort myggan men det gick ju inte.

Hunden ruskade förstås på huvudet men myggan satt där den satt... då lyfter hunden ena framtassen och föser bort myggan, och det utan att röra på de andra tre benen. När myggan är borta står han återigen lugnt... tills en släkting till den där första myggan kommer och sätter sig på nästan samma ställe. Hunden försöker återigen ruska bort myggan, men får ta till framtassen en gång till och fixar det återigen utan att röra de andra tassarna en enda millimeter. Snacka om att hålla fokus på det man ska göra....

En nervpärs för den hundens förare, men tack vare att hon klarade av att hålla sig lugn så gick det bra. Hade hon själv strukit bort myggan från hundens nos så hade de varit diskade....


Men vissa förare verkar nästan få ett nervsammanbrott innan tiden är ute.... och med vissa hundar kan jag förstå problemet. Till exempel vallhunden som direkt fixerar hunden som går banan alldeles intill och sedan bara blir mer och mer fixerad vid det andra ekipaget när det rör sig runt banan.

I mästarklass är ju hundarna lösa så det kan ju hända incidenter om inte husse/matte är på alerten... men nu i helgen gick det smärtfritt utan några problem.


Jag hann dock se lite annat också, på lördagen var det någon annan som var honnörsvakt, då hade jag möjlighet att kika på lite allt möjligt både här och där.


Den där hunden som väldigt lojt och oinspirerat gick banan med en matte som hade desto roligare. Hon hojtade och applåderade och visslade och skrattade och och tjoade och hade jättekul under tiden de gick banan. Hunden brydde sig däremot inte alls utan gick i maklig takt med en lite ledsen svans som hängde och dinglade där bak.  Ok då, hunden gjorde ju med stor tvekan momenten som skulle göras, men det var våldsamt oinspirerat och ledsamt. Men när de lämnade banan efter fullgjort lopp, då fullkomligt exploderade matte i våldsamma glädjeyttringar.... ungefär som att de nyss gått ett vinnande SM-lopp eller nåt liknande. Hunden var fortfarande måttligt road, viftade liiite på svansen men såg mest bara ut som att "du är pinsam... ska vi inte gå härifrån snart?"...

Mer imponerande var det ekipage som gick banan lugnt och samlat med en förare som var övertydlig i sina hjälper till hunden, men där hunden (antagligen som en följd av förarens insats) gjorde alla moment lugnt och samlat och helt felfritt. Stora, tydliga hjälper och en lågmäld lugn förare resulterade i kanonfina resultat trots att hunden tillhörde den lite sävliga sorten.

Och så min favorit då....  en liten hund som jag blev jätteimpad av. Eller.... jag blev lika imponerad av hundens förare förstås. Mycket små, tystlåtna kommandon och hjälper, mycket lugnt, sansat beröm och en hund som hade kanonfin kontakt precis hela tiden och som lydde alla kommandon på bråkdelen av en sekund, och som, inte minst, kunde alla moment perfekt,... och som såg ut som att det här var det som den allra helst av allting i hela världen ville göra just nu. Så trygg och stabil i det den gjorde, och så fantastiskt fin kontakt...  och alltihop verkade vara helt utan ansträngning.

Jag såg också en hund som jag själv inte skulle stå ut med en halv dag ens. Föraren kanske tyckte att den var duktig på att hålla kontakt, men när det går ut på att hoppa och klänga på föraren i vart och vartannat steg, och att inte kunna gå ordentligt nån enda meter utan att det blir enbart hopp och skutt och våldsamma försök att komma upp i ansiktet på föraren... då ser det inte roligt ut.

Finessen är väl ändå att få hunden att hålla kontakt och ändå kunna fokusera på det den ska göra.... här var det bara hopp och skutt och fläng än hit än dit....


En reflektion jag kan göra efter att ha sett två omgångar mästarklasshundar göra sina lopp, det är att inom rallyn är allting gångbart. Fast det visste vi förstås redan förut...

Tempo och snabbhet har noll betydelse, antalet kommando och hjälper har också en liten betydelse. Man kan förstås inte hålla på hur länge som helst med ett moment, men tydliga hjälper är helt Ok, både med röst och kropp. Och vissa hundar behöver det medan andra (som min lilla favorit) klarar sig med minimala små, nästan osynliga, hjälper och lågröstade kommandon.

Och det var lite extra roligt att tre deltagare som gått kurs hos mig och Gunilla (min rallyinstruktörskompis) var med och tävlade och fixade till finfina resultat. Och en "springervän" som bor en bit bort tävlade också, och även dom fixade finfina resultat.

Sen är det ju så med rallyn att man alltid har, och får, många vänner och bekanta i de leden. Man ses på alla tävlingar och man lär känna varandra även om man kanske inte alls kommer från samma trakter. Det är en trevlig gemenskap och även om det är ett nedrans slit att arrangera tävlingar så är de här helgerna med rallytävlingar alltid roliga.

Och just då blir jag alltid sugen på att själv tävla, men när helgen är över sansar jag mig och inser att vi förmodligen lagt rallyn på hyllan för gott här i huset. Men man ska å andra sidan aldrig säga aldrig.....