Ursäkta språket.. men jag är verkligen så jäkligt less... och förbannad.. Snart kan ni förmodligen läsa i tidningen om att ett mord har begåtts i Granloholm... ilsken hundkärring mördar annan ilsken hundkärring.
Jag är ingen morgonmänniska, vill helst vara ifred på morgonen och få vakna i lugn och ro. Det är ju noll chans till det när tre hundar ivrigt väntar på att få gå ut så fort dom ser att jag slår upp ögonen, så på den första biten av vår promenad är jag varken speciellt social eller trevlig.
I morse gick vi ut i strålande solsken och vi såg inte en levande själ så långt ögat nådde. Hundarna fick gå lösa som vanligt, och allt var lugnt och fridfullt. Dom gör inget väsen av sig, har fullt upp med att nosa på alla intressanta doftfläckar som finns i de stora snödrivorna och är sällan längre bort än några meter från mig.
Rätt som det var så hörde vi en hund som skällde när vi närmade oss ett ställe där gångvägarna bildar en fyrvägskorsning. Samtidigt såg jag att det kom en joggare emot oss så jag stannar, kallar på hundarna (som omedelbart kommer), jag kopplar dom och sedan fortsätter vi framåt.
Joggaren passerar och vi närmar oss den korsande gångvägen där den där skällande hunden står med sin matte. Det är (förstås?) en liten hund som står längst ut i ett flexikoppel och skäller hysteriskt medan den nästan hoppar jämfota.... och den har förstås allt fokus på oss. Matte står flera meter bakom hunden och är helt passiv....
Vi passerar korsningen utan att mina hundar bryr sig speciellt, Jippie tittade ditåt, men dom andra två gjorde inte ens det. När vi passerat så stannar jag och kopplar loss mina hundar och dom tassar iväg framåt, fortfarande utan att ens snegla bakåt mot den där... fortfarande... skällande hunden.
Vi går vidare, fortfarande inte en enda varelse inom synhåll, förutom den skällande hunden och hans matte. Fast jag ser dom inte, men jag hör på det där skällandet att hunden med vidhängande matte går bakom oss. Efter en stund hör jag en röst som försöker överrösta det där skällandet och jag vänder mig om för att se vad som händer. Då ser jag kärringen komma nästan springande efter oss, med hunden före sig i flexikopplet och fortfarande skällande för full hals.
Jag stannar inte utan fortsätter framåt... vilket den halvspringande kärringen också gör, så till slut kliver jag genom snödrivan och ut i skidspåret som går vid sidan om (spåren är så hårdfrusna så man kan gå där utan att dom förstörs) för att släppa förbi dom eftersom jag inte ville ha den där hunden mitt uppe bland mina hundar.
Kärringen och hennes hund närmar sig snabbt och jag stannar och kallar in hundarna och sätter dom vid min sida i den naiva tron att kärring-eländet ska passera oss.
Det gör hon förstås inte utan stannar mitt för oss och låter sin skällande hund stå längst ut i flexikopplet bara några meter ifrån oss, fortfarande storskällande.
Och där talar hon om för mig att jag är vårdslös som har mina hundar lösa, tänk på alla som är rädda för hundar. Till saken hör då att det fortfarande var absolut folktomt runt oss...
Du tror väl inte att jag har hundarna lösa om jag möter nån, sa jag. Då kallar jag in dom och kopplar dom eller sätter dom så här vid min sida, och så visade jag på hundarna som snällt satt stilla där jag sagt åt dom att sätta sig.
Det finns ingen som kan kalla in tre hundar! säger hon då... trots att jag alldeles nyss gjort det utan några som helst problem, trots hennes provocerande lilla råtta som fanns bara några meter därifrån..
Ja, jag ska bespara er det efterföljande meningsutbytet... men hundarna är verkligen guld värda just nu i alla fall. När vi stått där en stund och lyssnat på henne när hon talade om för mig vad man får eller inte får när man har hund, och hennes eländiga hund bara fortsatte att mata på med sitt skällande så tröttnade tydligen Jippie och tänkte göra något åt det. Han är ju blixtsnabb när han agerar, men jag var lika blixtsnabb för en gångs skull och röt NEJ när han reste sig och tänkte dra iväg för att antagligen äta upp den där skällande råttan. Och Jippie tvärnitar och vänder omedelbart tillbaka till sin plats vid min sida. Och de andra två sitter lugnt kvar... Puuuhhh...
Ja, du verkar ju ha lite ordning på dom i alla fall... säger kärringen då, där hon står med sin skällande hund som gör allt han kan för att komma åt mina hundar.
Just då fanns det två alternativ för min del... antingen att gå fram och nita kärringen och stampa ner hennes skällande lilla råtta i snödrivan... eller att vända ryggen åt hela eländet och fortsätta min promenad, med mina lösa.... lydiga!!!... hundar.
Denna gången valde jag den enklaste utvägen, jag vände ryggen åt kärringen medan hon fortfarande höll sin föreläsning, sa åt hundarna att "nu går vi!" och så gick vi därifrån... men nästan gång vete sjuttan.... jag kan ju kanske komma undan med vållande till annans död om jag har lite tur och en skicklig advokat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar