Koncentration och ordförståelse

Jag pratar alltid med mina hundar, ja, nu är det ju bara en hund men jag pratar lika mycket i alla fall. Ynk är ju alltid där jag är, och det är trevligt att småprata med honom om ditten och datten. Han ser oftast ut som att han lyssnar, men vem vet...? Ibland svarar han genom att vifta till med svansen eller göra något annat så att jag ser att han faktiskt har snappat upp något av allt det jag babblar om.   

Husse tycker alltid att jag är fånig som pratar med Ynk. Tror du att han förstår det där? frågar han ibland när jag sagt något. Och.... ja, det tror jag att han gör. 

Han förstår naturligtvis inte allt jag säger, och han förstår naturligtvis inte innebörden av det jag säger heller, men han lyssnar och han förstår mer än vad husse tror. Och framför allt så lyssnar han, vilket betyder att han fokuserar på mig och det jag gör/säger, och det är bra. 

Igår roade vi oss med lite nosarbete. Vi höll till i mitt lilla sovrum och doften var gömd i en stängd metallbehållare utan hål och jag gömde den på kluriga ställen där jag aldrig brukar gömma något. 

Ynk hittade den varje gång även om han fick jobba länge på en del gömmor, men det var inte det jag skulle berätta. 

När jag skulle gömma doften så sa jag bara till Ynk, "Gå och sätt dig i hallen och vänta!" och han tassade ut ur rummet, satte sig i hallen och jag kunde stänga dörren. Jag visade inte med handen eller något sånt, han fick ingen hjälp till vad jag menade men han förstod hela långa meningen ändå trots att han var hur taggad som helst på att få söka. 

När vi var färdiga så var han uppspelt och flåsig och for runt som ett yrväder och väntade på fler roligheter. "Vi är färdiga nu", sa jag, "gå ut i köket och drick vatten när du är så flåsig". 

Han tittade på mig nån sekund, vände om och tassade ut i köket där jag strax hörde hur han slafsade i vattenskålen. 

Jag har gjort en liten sport av att säga hela meningar till honom för att se om han snappar upp kända ord i meningen. 

"Om jag visste var bollen är, så skulle vi leka leta efter den", sa jag en annan gång. Han stirrade på mig en stund, rusade sedan iväg och jag hörde hur han for runt och letade efter sin boll, och efter en liten stund kom han skuttande med bollen i munnen.  Det var förstås orden "bollen" och "leta" som fick honom att göra det han gjorde, men jag sa dom i en lång mening och utan att betona just de orden. 

Hundar lär sig genom att associera, så händelsen när han gick ut i hallen och väntade kunde han säkert koppla ihop med att vi gjort så förr och att han visste vad som väntade efteråt. Men han förstod vad jag sa utan någon som helst hjälp med handtecken eller något annat. 

När jag ska till tvättstugan får han ju inte följa med. Jag har ikea-kassar som jag bär tvätten i och när jag tar fram dom så ser jag på honom att han vet vad som väntar. I vanliga fall vill han ju alltid gå med ut när jag öppnar dörren, men inte när jag bär på ikea-kassarna, då hoppar han upp i soffan för att titta ut genom fönstret när jag går. Men det är inte detsamma som att han förstår vad jag säger, i det läget säger jag inget alls, det gjorde jag nog när han var valp och det är därför han nu associerar ikea-kassarna med att han ska stanna hemma när jag går ut.

Han är ju kinkig med maten den där herrn....  frukost vill han inte alltid ha, så innan jag tar fram hans mat så frågar jag honom "vill du ha nån mat idag?"   

Antingen reser han sig då upp och kommer tassande fram till mig eller också (oftast) tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och hela hans kroppsspråk säger "nej tack!!"  Det här är ju lite situationsbundet förstås, det händer vid ungefär samma tidpunkt varje dag och det händer när han varit ute på sin morgonrunda. Men det är lite kul att han liksom svarar mig varje gång jag frågar, och att svaret varierar från dag till dag. Sätter jag fram maten till honom en dag då han svarat nej tack, så tittar han knappt på matskålen, har han sagt ja tack så äter han i alla fall alltid en del av maten även om det ofta blir lite kvar. 

Lite mer lydnadsmässigt blir det ju när man testar det där med ordförståelse och att inte bara göra det man tror. 

Jag är så elak så jag använder ofta stå-sitt-ligg-kommandon till sånt. Han sitter, jag säger ligg och han lägger sig. Sitt och han sitter upp igen, jag säger Limpa... och i bästa fall gör han inget alls. Jag säger sedan Lista eller Ligament eller nåt annat på L och han sitter.... ända tills jag säger Ligg igen, då lägger han sig. 

Sedan säger jag Såpa... eller Sång eller Stil eller nåt annat på S och gärna St.... och han ligger ända tills ordet är Stå, då ställer han sig upp. 

Jag kan lägga en godis framför honom och säga Nej, han får inte ta den förrän jag säger Varsågod. Jag rabblar upp ord som låter lite liknande Varsågod och han ska ligga stilla och vänta. Och det gör han oftast... ibland blir det fel men faktiskt inte så ofta. 

Han kan få hämta apporten, sätta sig framför mig, jag tar tag i apporten och jag säger inte Loss utan andra ord på L som låter lite lika ordet Loss, och han ska hålla fast den till det rätta ordet kommer. Skitjobbigt säger han om det..... 

Men jag tycker sånt är kul, och jag ser på lilla yrvädret att det är jobbigt med de här övningarna. Att hålla fokus och verkligen lyssna och försöka förstå det är inte helt enkelt.