måndag 5 oktober 2015

Helgens äventyr....

Varning...!  Nu blir det ett långt inlägg... ett extralångt till och med 

Under helgen som gick var vi på jaktträning med tillhörande andjakt, och för Jippies del var helgen fylld av många nya erfarenheter. För mattes del medförde helgen ytterligare kunskaper om Jippie, förutom erfarenheten att för första gången ha deltagit vid en andjakt förstås.

Andjakt är ju egentligen en arbetsuppgift för retrievers, spanieljakt går inte alls till på nåt liknande sätt, men det gav ju ändå mycket nyttiga erfarenheter till både oss förare och hundarna. Och framför allt fick våra hundar apportera in nyskjutna änder ur vattnet... och det var intressant att se hur den uppgiften löstes.

För att börja från början med lördagen....
Kursen hade både spanielekipage och retrieverekipage som deltagare och vi började på lördag förmiddag med ett kort gemensamt teoripass. Sedan bar det iväg ut i buskagen där vi delade upp oss i en spanielgrupp och en retrievergrupp.

Vi var 8 ekipage på spanielsidan och vår första övning var att testa stadga och apportering.

Ett ekipage i taget testades med skott, kast av dummy och sedan apportera dummyn till matte. På första kastet drog Jippie efter apporten, Jag hade kunnat stoppa honom i farten, men jag visste inte hur instruktören ville att vi skulle göra så jag var tyst. Han tog förstås apporten och kom med den till mig, och lämnade i handen som han brukar.

Nästa försök skärpte jag till kommandot Stanna! lite och då satt han och väntade på kommandot i skott och kast, och apporterade sedan snyggt.

Ett tredje skott och kast gjordes och det funkade lika bra det.

Sedan var det en hel del väntande eftersom alla skulle göra samma övning. Vissa vill inte ta apporten.... eller också ville dom behålla apporten själva... och då tog det förstås lite tid. Men passivitetsträning är ju aldrig fel....

Det sköts många skott under dagen, och det gjordes helt naturligt utan förvarning eller förberedelser. Det var skönt att se att Jippie inte brydde sig ett jota, inte ens när det smällde ett flertal skott bara nån meter ifrån honom. 


Nästa övning var ett sökarbete i riktigt risig terräng. Jippie har ju inga problem med det så det funkade bra. Tanken bakom den besvärliga terrängen var tydligen att hundarna mer spontant skulle hålla sig nära föraren (vilket är viktigt vid spanieljakt) och det gjorde dom, till och med Jippie som har en tendens att söka alltför stort ibland.

Nu fanns det ju ingen direkt viltvittring i markerna så den frestelsen slapp hundarna, men i slutet av söket sköt man och kastade en dummy. Ett helt nytt moment för Jippie då jag aldrig tränat så (svårt att göra det när man tränar ensam) och han tänkte dra iväg och ta den där apporten. Nej! sa jag och han tvärnitade och vände tillbaka till mig.

Att jag kunde bryta honom där imponerade stort på de två instruktörerna.... "vet du att det finns elithundar som inte klarar det där" sa en av dom... och det vet jag, har sett många elithundar dra iväg utom kontroll på prov.

Men det var en parentes, jag fortsätter...   efter det korta lilla söket blev det väntan igen... och sedan gjorde vi ett sök till i samma terräng och då hade instruktören kastat ut 6 pyttesmå dummisar i terrängen där hundarna skulle jobba. Tanken var att varje hund skulle hitta apporterna som en glad överraskning, och då också apportera in dom till föraren.

Jippie jobbade på och hittade alla sex, och han är ju duktig på att komma in och lämna av så det var inga problem.


Det var egentligen en lätt övning när man tittar fort på det, men tänker man efter så var det inte så lätt. Och det var inte alla hundarna som löste det heller....

Om man då analyserar svårigheten så ska man tänka på att det var rejält svårtillgängligt och marker utan viltvittring, och hundarna hade ju redan sökt igenom området. En något så när smart hund vet ju det, i all synnerhet om det inte finns viltvittring där... här har jag letat nyss och här fanns inget...  Det kan vara svårt att motivera en hund att jobba bra då, i all synnerhet om hunden är ung och orutinerad. Men Jippie är ju inte nödbedd precis så han jobbade på bra...

Och han klarade passiviteten, då vi väntade på vår tur, ganska så bra också. Han var tyst, men han var lite rastlös, och det var ju inte så konstigt, han har en massa energi den killen.

Sammanfattningen av den dagen var väl att Jippie definitivt inte är skottberörd. Jag vet inte hur många skott det avfyrades, men  många var det, och det kändes ju skönt att veta det inför morgondagens jakt.


Vi skulle bo på Ljusdals camping så vi drog iväg dit när dagens övningar var avklarade. Och där fick jag via telefon besked av den frånvarande campingvärden om att nyckeln till vår stuga "låg ovanpå ytterbelysningen".

Jaha....   1.60 kort och ytterbelysningen satt högst uppe i taket. Jag letade efter nåt att ställa mig på men det fanns inget flyttbart inom räckhåll så det var bara att ringa igen då...  "jag når inte upp!"

Campingvärden skickade sin son att hjälpa mig och ynglingen som kommer är nog närmare 2 m lång. Lite senare när vi satt utanför stugan och åt, så kommer herr o fru campingvärd och passerar... båda två är säkert minst 1.80 långa....  dom trodde nog att alla människor är lika resliga som deras familj.



Efter en promenad på den långa fina stranden blev det en tidig kväll för oss, mobilens alarm ställdes på 03.45 Vi skulle samlas inne i Ljusdal 05.15 morgonen därpå för att åka i kolonn ut till jaktmarkerna, och det tar en stund att rasta hundar och ge dom mat, få lite ordning på sig själv, packa in allt i bilen igen och så som avslutning städa stugan.


Söndag morgon grydde... eller egentligen inte... det var kolsvart ute när vi gick upp och morgonrastningen av hundarna var äventyrlig. Kolsvart som sagt, min ficklampa i mobilen rädda mig från att ramla och slå ihjäl mig, och Jippie var duktig och skrämde skällande iväg en massa farliga spöken där ute i buskarna.  



Så småningom kom vi iväg ut till jaktmarkerna och blev utplacerade, en skytt, en retriever och två spaniels på varje ställe. Retrievern skulle "betjäna" två grupper spaniels och det var tur att det fanns en van apportör till hands, för vissa fåglar var svåra apporter som våra hundar definitivt inte hade klarat.

Men det är otroligt fascinerande, och imponerande, att se en duktig retriever jobba i skarpt läge. jag har ju sett det förr när dom gått med som extraresurser vid spanieljakter, men här var det helt annorlunda. Kallt och djupt vatten direkt, skjutna... ibland skadskjutna... fåglar som inte syntes så hundarna måste dirigeras hela vägen... som sagt.. djupt imponerande.


I alla fall så satte vi oss att vänta på att änderna skulle anlända, och mycket väntan blev det.  Vi satt på en gammal banvall med stora stenar som hade många och vassa kanter så det var inte läge för hundarna att varken sitta eller ligga. Hade jag vetat hur det såg ut så hade jag tagit med en fäll för Jippie att ligga på (Salza var ju förstås också med, men vid jakten fick hon vänta i bilen),  men den fanns i bilen långt bort.

Skytten var välkamouflerad och stod/satt nere vid vattnet, och vi två spanielförare som satt uppe på banvallen med våra hundar försökte gömma oss så gott det gick bland buskagen. Enligt skytten så brydde sig inte änderna om ifall de såg hundarna, men synen av människor fick dom att dra iväg vidare till tryggare vatten.


Och änderna anlände så småningom i flockar om 4-5-6 stycken och det sköts hej vilt överallt. Vi var placerade i ena änden av jaktlinjen, och de flesta änder som kom flygande kom in från vårt håll så vår skytt fick vara ordentligt på alerten.

De skjutna fåglar som landade precis framför oss fick våra hundar prova på att hämta in, och då måste jag erkänna att jag (för första gången tror jag) blev besviken på min Jippie.

Han gick inte i vattnet...     fast lite senare gjorde han ett kanonjobb, men det återkommer jag till.



Han som annars badar vilt och slänger sig ut i vattnet efter kastade apporter, han gick inte i vattnet nu.

Och det finns många förklaringar (ursäkter?) till det när jag analyserar det så här efteråt.

Stranden var ingen strand, ni kan se på bilden ovanför här att det är en brant sluttning från banvallen ner till vattnet. Sand och stenar som rasade ner när vi hasade nerför... (himla kul att ta sig uppför sedan kan jag berätta) och väl nere var det ungefär 2 dm landremsa att stå på, sedan var det djupt vatten direkt.

Och vid kanten var det buskar och rötter som gjorde att det inte var fritt ut i vattnet nånstans. Jippie tvekade som sagt, och han hade inte markerat något nedslag som gav någon motivation till att gå i vattnet heller.

Det smällde ju skott överallt hela tiden, han struntade i dom och hade inte kommit på sambandet mellan skott och fallande fågel. Och änderna syntes inte där dom låg i vattnet. De smälte samman med skuggorna och växtligheten i vattnet, och skytten påstod också att dom avgav nästan noll med vittring så länge dom låg i vattnet.

Jippie gick alltså inte i vattnet... och den andra hunden fick chansen. Han slängde sig i vattnet, simmade kanonfint ut till fågeln men tog den inte med sig. Han simmade runt där ute i vattnet en stund, men kom sedan tillbaka utan fågel.

Vi testade med Jippie igen, nu gick han i vattnet, simmade ut ca 15 m (så långt som matte brukar kasta antagligen) snurrade runt där ett tag, och vände sedan in till oss igen. Fågeln låg nog ca 30 m ut...   och då var det läge att kalla på retrievern som kom och fixade den där, för honom, enkla apporten i ett nafs. Han tog även in två andra änder som skjutits och som låg i en vasskant.

Nu hade vi fåglar att jobba med och eftersom det var en kurs så var det inte bara jakt som gällde, utan det var ju också träning av våra orutinerade hundar.

Nu slängde skytten en and i vattnet från "stranden" och då var det inga problem för Jippie att apportera in den. Och den andra hunden som, enligt matte, aldrig brukar ta något i vattnet, till och med han hämtade in anden när han sedan fick chansen igen.

Jag har ju tränat Jippie några gånger då han fått apportera en kall upptinad and, och nu jäklar i min lilla låda, nu såg man skillnaden på färskt, varmt vilt och upptinat kallt vilt.

I alla fall så var det till att vänta på fler inflygande änder, så vi satte oss så gott det gick i den där steniga sluttningen, en hund på var sida om skytten som stod på pass och väntade. Och där väntade vi, och väntade, och väntade...

Men det kom fler fåglar och det sköts fåglar både här och där, och "vår" skytt sköt förstås också. Snacka om skotträning.... massor av skott, och många av dom bara nån meter ifrån oss.

De flesta fåglar som föll inom "vårt" område föll ungefär 40-50 ut, och inga av våra spaniels fixade att hämta in dom. Jippie gick inte ut så långt, och Pricken, som den andra hunden heter, han simmade ut men han tog inte fågeln.

Jippies "problem" var nog att han inte på något sätt kopplade ihop skottet med den fallande fågeln. Han markerade inte en enda fågel som föll bara för att han inte brydde sig om skotten. Kanske var det så mycket skjutande så att han valde att inte bry sig, inte vet jag... resultatet blev i alla fall att han missade markeringen och eftersom fåglarna inte syntes när dom låg i vattenytan så hade han ingen som helst dragning utåt.

Däremot så kopplade han snabbt ihop att skytten var den som stod för kastandet av fågel, så fort han såg skytten med en fågel i handen så var han superfokuserad på honom.  Och de där nyskjutna, varma änderna var ju våldsamt intressanta...

Båda våra hundar fick göra några fler apporteringar av kastad fågel, och det gick kanonbra. Frånsett att Prickens matte och jag höll på att knuffa ner varandra i vattnet några gånger. Det fanns ju ingen direkt strand att stå på, och den där smala remsan närmast vattnet bestod av blålera och var halkigare än is så vi levde farligt där en stund. Vattnet var djupt direkt vid landkanten så det kunde blivit riktigt roligt om nån av oss ramlat i....

Och eftersom det var så trångt och svårt att förflytta sig där, så stod ju den hunden som inte apporterade alldeles intill där den apporterande hunden skulle gå i land, men det funkade bra det också, sånt kan ju vara ett litet problem ibland. Bra att få träna på det under naturliga förhållanden...

När det så småningom ljusnade ordentligt och vi trodde att det kanske var slut på inkommande fåglar, och sedan vi med stooor möda tagit oss uppför den där branta sandslänten, så stod skytten och vi och våra hundar där uppe på banvallen och pratade. Plötsligt kommer det 5-6 änder inflygande och skytten var reaktionssnabb och sköt två av dom precis framför oss.

Men... Jippie markerade dom inte den gången heller, men strunt samma. Nu insåg jag ju att det var sista chansen för att få apportera nyskjutet vilt direkt när de skjutits så vi hasade nerför den där eländes sandslänten igen och jag skickade ut Jippie på Apport!

Vid det här laget var det ingen tvekan utan han slängde sig ner i vattnet och simmade ut, i rätt riktning. Och precis när han såg ut som att han skulle vända in tills stranden igen så såg vi att han antingen fick syn på fågeln eller kände vittringen, simningen blev snabbare och mer målmedveten och han tog fågeln med ett ordentligt grepp och utan någon som helst tvekan, och kom in till oss med den. .

Jubel och hejarop mötte honom förstås....

Sedan var det Pricken tur, men nu hade han fått nog... han hade simmat jättemycket i det iskalla vattnet tidigare (eftersom han flera gånger cirklat runt fåglarna istället för att ta upp dom) och han bestämde sig för att han hade gjort nog för den dagen.

Skicka din hund igen, sa skytten, och det gjorde jag.... och nu var han faktiskt mer målmedveten, det syntes på hans sätt att simma. Han simmade ut en bra bit, kom fram dit där växtligheten började bli riktigt tät, tittade sig omkring och vände....  

NEJ Jippie, sa jag.... Ut och leta!! och så pekar jag utåt med handen, och lilla plutten vänder, simmar utåt igen och vi som ser det "från ovan" ser att han nästan har riktning rakt på fågeln som gömmer sig rejält bra i all växtlighet.

"Tar han den där, då har han gjort ett kanonjobb", säger skytten och jag håller nästan andan i väntan på vad som ska ske.

Och kanske fick han vittring av den får fågeln trots allt, för han fortsätter spikrakt fram till den, tar den direkt och kommer med den utan några problem alls. 


Och då bestämde jag mig snabbt för att nu, nu har han gjort nog för idag... bättre avslutning går det ju bara inte att få. Så då blev det gnuggning med handdukar och sedan täcket på, det var som sagt kallt i vattnet. Jag såg att han stod och skakade, och jag hörde faktiskt hur hans tänder klapprade, medan han stod och väntade före den där sista apporten.

Och när vi sedan kom till bilen så fick han en extra matportion, den högg han in på med sån fart så han höll på att få med mina fingrar i bara farten.  


Ja, det var den jakten, och den helgen det.....  nyttigt på alla de vis för både Jippie och mig. Och förhoppningsvis har han fått med sig en hel hög nyttiga erfarenheter framför allt när det gäller vattenapportering.

Det var dessutom så himla kul att se hur båda hundarna faktiskt utvecklades under de där timmarna vid vattnet. Prickens matte var överlycklig över att han apporterade in fågel vid flera tillfällen, han hade ju aldrig tidigare hämtat någonting i vattnet.

Jippies matte, som började morgonen med att vara lite besviken på fegisen som inte gick i vattnet, hon var supernöjd och ganska så stolt över, framför allt. hans två sista prestationer. Han hämtade många apporter, men det var kastade fåglar... de där två sista var alldeles nyskjutna och varma, och inte alls lätta att hitta.

Och när till och med skytten var imponerad, då är det ju kanske inte bara nån sån där löjlig mattestolthet...  


Salza, som på söndagen fick vänta i bilen, fick sedan göra några svåra, roliga dummysök i skogen och då fick Jippie träna på sin stadga... se men inte delta...  och sedan fick båda två leta godis medan matte bytte om inför hemfärden. Det var både blött och smutsigt och kallt, men himla roligt, att jaga änder....


Gammal bild, men det var inte läge att strula med en kamera när det var "skarpt" läge...










1 kommentar:

  1. Ja jag förstår att du är stolt. Vilken helg ni haft.

    SvaraRadera