En gång i tidernas begynnelse när lydnadsproven kom till så slängde jag mig över dom med liv och lust. Jättepraktiskt att slippa släpa ut i skog och mark för att träna, allt kunde göras på en lydnadsplan... och man kunde träna alldeles själv dessutom, det förenklade ju en hel del, min första lydnadschampion kom till på den tiden. Och så kul det var att ha kurser i tävlingslydnad...
När agilityn kom gjorde jag likadant, slängde mig över agilityn med hull och hår. Utbildade mig till instruktör och drog igång agilityn på min hemmaklubb (under ljudliga protester från vissa), tävlade mycket lite, men hade en hel del kurser.
Sen var det ganska så lugnt ett bra tag.... lydnaden låg mig fortfarande varmt om hjärtat så den höll jag igång och tävlade en hel del, agilityn däremot var det lite sämre med. Alla mina hundar har alltid fått lära sig alla agilityhinder och tränat lite för skojs skull, men tävlat har jag inte gjort så mycket, och inte på måååånga år...
Och tänk... häromdagen fick jag en uppenbarelse... men den återkommer jag till lite längre fram
Naturligtvis dök det upp något nytt igen som jag lockades av efter ett antal år....
Rallylydnaden gjorde entré i Norrland, jag utbildade mig till instruktör och tävlingssekreterare och slängde mig över både tävlande och kursverksamhet.... precis som i gamla tider.
Men... att tävla var roligt i början, men när det började bli svårt i de högre klasserna, då tappade jag sugen. Och det är lite märkligt, jag jobbar alltid bäst under press och brukar se sånt som en utmaning, men nej... rallyn är inte inspirerande för mig.
Däremot så är det roligt med kurser... och att vara med och arrangera tävlingar, det är jätteroligt, både med jobbet innan och sedan på själva tävlingsdagen. 
Men det dyker ju alltid upp något nytt i hundvärlden... nästa projekt för min del var specialsök. Blev erbjuden att vara med på en sån pilotutbildning inom SBK, klubben stod för kostnaden och jag hoppade naturligtvis på det hela.
Kanonroligt... specialsök med preparatsök och då förstås också det numera så våldsamt populära nosework. Jag klarade min utbildning, har sedan haft några kurser på klubben, och några träningsdagar för min rasklubb... och jag har tränat mina egna hundar förstås. Och det är verkligen jätteroligt... det tycker både folk och fä.
Men det är en utmaning för mig som instruktör också, helt klart den svåraste typen av kurser att ha, och då har jag lite att jämföra med eftersom jag har haft en massa olika typer av kurser sedan 70-talet.
Men.... nosework är ju förstås också en tävlingsform precis som allt annat, och även om jag fortfarande tycker det är skitkul att tävla lydnad så har jag aldrig varit speciellt lockad av tanken på att tävla i nosework. Och häromdagen när jag trodde jag skulle vara med på en träningsdag i nosework, som istället visade sig vara en träningstävling, det var då jag fick den där uppenbarelsen... som nog ger förklaringen till varför jag inte ville tävla agility och nu inte heller nosework.
Förutom att hunden förstås ska hitta doften och visa för mig att han hittat den, så går det hela på tid. Och jag har aldrig varit förtjust i hundsporter där tiden avgör.... med undantag av rapporten då kanske, där finns inte så mycket annat att gå på när betyget sätts eftersom hunden är utom synhåll större delen av tiden.
Och det finns väl inte så mycket annat att gå efter i nosework heller förstås... många hundar hittar ju doften och vem ska då vinna? Den som gör det på snabbaste sätt med minst fel vinner....
Visst... ok... sån är sporten, men jag kommer med all sannolikhet aldrig att tävla i nosework, just pga det. Det är naturligtvis en träningssak för hunden att lära sig att lokalisera doften så snabbt som möjligt, men jag gillar inte att man ska göra saker och ting så snabbt som möjligt. Det var nog delvis därför jag tappade sugen med agilityn en gång i tiden tror jag...
Det är liksom bara lydnaden som stått sig i alla år, även om jag tycker mig ana en lite minskande lust till tävling där också...
Men än så länge är nosework jätteroligt... som träningsform och hjärngympa för hundarna... men jag kan ju inte låta bli att undra när nästa grej dyker upp som jag kan slänga mig över med hull och hår?
Den får kanske skynda på lite för åldern tar väl ut sin rätt här, kanske är den här specialsöksgrejen (som är så mycket mer än just nosework) tillräcklig för en gammal gaggig kärring, men man vet aldrig. Är det nåt som är tillräckligt lockande... så varför inte?
Men visst är det väl nåt fel på mig som alltid ska slänga mig in med hull och hår i sånt som är nytt? Jag har ju egentligen varken tiden eller orken till sånt.... men det är så himla roligt så det går ju inte att låta bli....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar