Förra gången jag hade åsikter om spanieljaktprov, och allt som hör därtill, blev jag hudflängd av två jaktprovsdomare varav i alla fall den ena än i dag (flera år senare) får ett stort hysteriskt anfall bara hen hör mitt namn.
Så skadan är redan skedd, bara att köra vidare.......Sammanställningen av prov anordnade av rasklubbsavdelningarna 2015 är det första som får mig att reagera. Och värt att notera är då att det enbart gäller prov arrangerade av Springerklubbens lokalavdelningar.... inte prov arrangerade av t.ex. SSRK:s avdelningar.
Nybörjarvatten: 12 startande ESS, 2 godkända.
Vattenprov (den lite svårare varianten av vattenprov): 9 startande ESS, 1 godkänd
Nybörjarprov B: 32 startande ESS, 5 godkända.
Nybörjarprov A: 6 startande ESS, 0 godkända
En snabb titt på resultaten från SSRK-arrangerade prov tyder på att det är samma trend där, ett litet fåtal av de som startar blir godkända.
Man kan ju hoppas att resultaten mest beror på förarnas oförmåga att träna sina hundar, och inte på hundarnas bristande jaktintresse. Fast det vete sjutton...
Kikar man runt lite på protokollen så kryllar det ju inte direkt av hundar med bra betyg på fart och stil och jaktlust, men det kan ju vara så att just den dagen var inte hunden i form. Men, men...
Och vattenproven är ju egentligen bara ett rent apporteringsprov, i alla fall nybörjarvattnet. Det som krävs är att hunden har hyfsad stadga, att den kan simma och att den hämtar fågeln och levererar den till föraren.... 2 hundar av 12 godkända... dåligt dristar jag mig att tycka.
På det provet där vi deltog i höstas (SSRK-arrangerat) så var det i alla fall fifty-fifty, lika många godkända som icke godkända i nybörjarvattnet.
På fältprovet (nybörjarprov B) var det sedan 7 startande och 2 godkända...
Jag kan ju inte undgå att misstänka att många övertalas av sina uppfödare att starta... går det så går det... och det kan ju tyckas vara harmlöst. Men vilka erfarenheter ger det till hundarna då? Och hur "reparerar" man den "skada" det gör att t.ex. helt gå ur hand vid en kastapport där föraren inte kan agera så som det kanske skulle behövas.
För jag är ju så dum, så jag anser ju att man inte ska gå på prov för att träna sin hund, man går på prov för att visa upp vad hunden kan prestera när den gör sitt allra bästa.
Men ok då... den hund om är ute på promenad istället för att jaga, och den hund som knallapporterar, den kanske också gör sitt bästa. Men då är det förarens ansvar att veta att hunden faktiskt inte är prov-färdig... tycker jag.
Men jag tycker ju så himla mycket jämt jag....
Och så måste jag få tycka till lite mer... om B-proven... som jag alltså tyckte till om när dom skulle införas och där jag blev nästintill lynchad för mina åsikter. Och tänk... åsikterna är i stort sett desamma fortfarande...
Ett prov som genomförs i marker där det inte behöver finnas vilt, och där man testar stadga och apporteringsförmåga med en kastad dummy... nej, jag gillar det inte.
Det säger inte tillräckligt om hundens jaktlust, stadga och följsamhet.
Det går inte att jämföra hur en hund uppför sig i marker med färsk viltvittring med hur hunden uppför sig i marker där det inte finns viltvittring. En hund med stor jaktlust fixar båda delarna, en hund med liten eller måttlig jaktlust är den stora förloraren i det här sammanhanget.
Men en hund med liten eller måttlig jaktlust kan också vara en bra jakthund... i marker där det finns vilt.
Och sen ska vi inte glömma att det går att lära en hund det den behöver kunna för ett B-prov, utan att den har speciellt mycket jaktlust alls. Och vilken nytta har man då av ett sånt prov? Inte är det då de jaktliga egenskaperna man ser resultatet av i de fallen.
Men man får äran av att ha en duktig provhund.... som i värsta fall inte alls duger till "riktig" jakt.
Näe, jag gillar inte B-proven.... jag skulle tycka helt annorlunda om kravet var att det skulle genomföras i marker med viltvittring, men så är det ju inte. Jag kan utan vidare förstå svårigheten att hitta marker med fågel som kan jagas, och jag kan delvis förstå svårigheten med att ha fågel som apporteringsobjekt.... men viltvittring i markerna behöver ju inte alltid betyda att det är fågel där, det finns ju faktiskt annat vilt också.
Och för en hund med jaktlust är rådjursvittring eller vittringen efter en kanin eller räv precis lika lockande som fågelvittring.
Men nu är det så att B-proven finns, och det är bara att gilla läget. Fast funderingarna över resultaten kvarstår förstås.... anmärkningsvärt få godkända springrar tycker jag, både i vatten och på land.
Men jag är trots allt sugen på att testa ett B-prov... det är väl det enda som eventuellt kan finnas inom räckhåll för oss. A-proven kräver ju fågelmarker och det finns det inte så gott om här uppe.
Jippie fixade ju nybörjarvattnet i höstas, och det vore kul att se honom på fältet, men vi får se. Det kan ju vara så att han bara tar en söndagspromenad där på fältet och sedan gör en rejäl knallapportering och då lär jag få äta upp det lääääänge....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar