torsdag 30 mars 2017

I väntan på tvättmaskinen...

Sitter här och väntar på att första omgången ska bli klar i tvättstugan, och ska fördriva tiden med att berätta om vår lilla utflykt förra helgen.

Springerklubbens Fullmäktige var vårt mål när vi drog iväg på fredag förmiddag. Vi skulle till Upplands Väsby och det är några mil dit, så vi åkte dagen innan själva Fullmäktige.

Och vet ni...  när jag åkt i flera timmar och parkerar utanför hotellet och går ur bilen, så ser jag en bekant som jag inte sett på bortåt 15 år. Så himla roligt att träffas så där helt apropå, hans rasklubb hade också årsmöte den helgen.

Men nu skulle det bli en kväll och en natt på hotell och det blev faktiskt första gången på hotell för både hundarna och mig. Ja, mina hundar var förstås med...  och det var förstås inte första gången på hotell för mig, men första gången jag hade hundar med. Annars har det alltid varit vandrarhem eller campingstugor som gäller när hundarna och jag är ute på vift, men den här gången blev det hotell.

Och det gick bra...  en filt fanns som skulle läggas på sängen om hundarna skulle få vara där. Men... en filt och två sängar...??    och Salza hann upp i sängen innan jag ens hunnit se den där filten.


Nu var väl inte det nån katastrof direkt, men ibland är hon snabbare än blixten.

Inga problem att åka upp till rummet i en ganska så liten och trång hiss, vi bodde på fjärde våningen och jag var för lat för att gå i trapporna. Vi hade sällskap av andra människor vid några tillfällen och då blev det riktigt trångt, men det var inga som helst problem.

Och hundarna fick vara med i allmänna utrymmen på hotellet, utom i matsalen. Så när vi satt och pratade och väntade på middagen så var doggsen med. låg vid mina fötter och brydde sig inte alls om vad som hände runt omkring. Jag fick väcka dom för att ta den här bilden...



Det var fyra rasklubbar som hade sina årsmöten på det där hotellet den helgen, så det var mycket folk och många hundar där. Och det blev lite pinsamt när en av hundvärldens mesta kändisar kommer fram och ska hälsa på mina hundar och blir totalt nonchalerad.

Där låg hundarna som två paddor och brydde sig inte alls, trots en vänlig "kom och hälsa-inbjudan"... Jippie lyfte lite på huvudet, slängde en blick på mig som fortfarande satt kvar i soffan och så la han ner huvudet igen.

Strax därefter passerar det en helt främmande människa, ser hundarna och utbrister "åh så fina hundar!"  varvid båda hundarna flyger upp och hälsar mycket hjärtligt på personen i fråga som tacksamt tog emot deras hälsningar.

Jaja...  det blev middagsdags och hundarna skulle vara på rummet. Jag var lite tveksam, funderade på att sätta dom i bilen, men det började bli kvällen och bilen skulle vara kall.

Men ni vet... middag på ett sånt ställe... det tar sin lilla tid det. När jag käkat färdigt gick jag upp på rummet och när hissdörren öppnades hörde jag dom..... '

Och med dom menar jag Salza och några till...  deras klagorop ljöd i hela korridoren, från minst tre olika rum ljöd klagoropen, men från mitt rum hörde jag ändå bara ett.... men det var desto intensivare.

Stackars Salza trodde nog att matte övergivet henne för alltid...  hon betedde sig som om vi inte setts på minst en månad...  så resten av kvällen stannade jag på rummet tillsammans med hundarna.

Nästa morgon tog vi en lång promenad, ljuvligt att slippa snö och is och vi var tidigt ute så vi var ganska så ensamma. När hundarna fått sin frukost fick dom vänta i bilen medan jag åt min, jag tyckte att gårdagens serenad på rummet var fullt tillräcklig.

Sen var det mötesdags och hundarna fick en fäll att ligga på och där låg dom tyst och stilla medan mötet pågick. Jippie reste sig några gånger och bytte plats, men annars var det helt lugnt. Det är ju skönt att dom sköter sig så bra i såna sammanhang. Bara jag finns inom synhåll så är det inga som helst problem, då kopplar dom av fullständigt.

Efter lunchen bar det iväg hemåt igen....  lika många mil hem som bort...  men i bilen varken ser eller hör man hundarna. Ibland kan jag få för mig att jag glömt hundarna nånstans där vi stannat och rastat, men som väl är så är det ju inte så, dom ligger där bak och snusar och sover hela tiden.

Vi träffade även Jippies människo-"farmor" som har både Jippies pappa och Jippies bror. Kul att ses, det händer minsann inte så ofta...  och så hände det där som är så genant...  nån säger "men hej Barbro, för visst är det väl Barbro.."  och jag har inte en aning om vem det är. Förvirringen klarnade så småningom, det visade sig vara en cockermänniska som jag en gång i tiden suttit i Cockerklubbens HS tillsammans med. Kul att träffa människor som man inte sett på många år.



torsdag 9 mars 2017

Mitt liv inom SBK... :)

Allt har sin tid....   och allt roligt har ett slut....  det finns massor av talesätt med ungefär samma mening. Och i den här åldern har man hunnit inse att det är våldsamt sant...  allt har en ände... utom korven ni vet 

För min del är det mitt engagemang som instruktör  inom Brukshundklubben som närmar sig sitt slut. Nån gång i mitten på 70-talet (ja, på 1900-talet alltså) genomgick jag en gedigen instruktörsutbildning som sträckte sig över ett par årsskiften med flera omgångar praktik förutom ett mastigt teoripaket, och det var himla roligt.
                                                                                  

Och det har alltid varit roligt att ha kurser, och många kurser har det blivit på alla dessa år. Periodvis kunde jag ha 2-3 kurser i veckan likaväl som det under en period när sonen var riktigt liten inte blev några kurser alls.

Men det blir i runda tal 40 års gärning som instruktör, förutom veckoslutskurser och läger av olika slag. Mååånga kurser blir det....  och måååånga hundar och hundförare har jag träffat under årens lopp.

På den tiden jag blev instruktör fanns det bara en sorts instruktörer inom SBK. Det fanns inga valpkurser och det fanns ingen agility och det fanns inga lydnadsprov och definitivt ingen rallylydnad eller freestyle eller nosework m.m.

Det som fanns var allmänlydnadskurser och tävlingskurser inriktade på bruksproven.Min klubb på den tiden var Alingsås Bhk och vi var då en av de första klubbarna i landet som vågade oss på att ha valpkurser.

Den allmänna meningen inom SBK var då att hundar skull vara uppemot året innan man började jobba med dom. Som väl är har det ändrats nu, men nu kan det nog ibland gå åt överdrift åt andra hållet istället... men strunt samma, det var inte det jag skulle skriva om nu.

Lydnadsproven dök upp så småningom, nåt som enbart var till för de som inte klarade av att jobba med brukset... enligt många gamla SBK-rävar i alla fall. Jag gillade direkt lydnaden, hade många kurser och tävlade mycket med min duktiga cocker Lurvas som blev lydnadschampiom vid unga år.



Kravet på auktoriserade tävlingssekreterare kom så småningom, så jag utbildade mig till det och höll dessutom ett antal utbildningar då jag utbildade andra sekreterare. Jag har varit ansvarig för sekris på ett oändligt antal tävlingar under de här åren, och det är ett jätteroligt jobb tycker jag.

Agilityn dök också upp och jag utbildade mig till agilityinstruktör och var en av dem som fick igång agilityn på klubben. Vi snickrade och målade hindren själva...  jättekul hade vi.

Och styrelsearbete har jag också alltid gillat, satt som sekreterare i styrelsen i ett par omgångar, fast det har ju inte så mycket med mitt instruktörsjobb att göra kanske.


Men så småningom, på gamla dar, flyttade jag norröver och Timrå Bhk blev min hemmaklubb. Hade kurser där också och utbildade ett gäng tävlingssekreterare, men vid ett medlemsmöte fick jag rejält på pälsen för att jag gått lite för hårt åt den då sittande ordföranden och trampat på hans ömma tår så jag låg lågt några år sedan.

Det blev ju ett uppehåll i kursandet då, men har man varit SBK trogen i så många år så är det svårt att bryta helt. Jag började ha kurser igen, utbildade mig till rallyinstruktör och tävlingssekreterare i rallyn och var med och startade upp rallyverksamheten i klubben. Himla roligt var det....

Och sen dök det här med specialsök upp. SBK skulle börja utbilda specialsöksinstruktörer och jag ingick i den allra första gruppen som utbildades.

Och även om lydnaden fortfarande är det som ligger mig allra varmast om hjärtat, även om rallyn är himla rolig så är nog specialsöket det som är, om inte roligast kanske, men i alla fall det som är intressantast och mest utmanande för mig som instruktör.

Så nu har jag varit med och dragit igång specialsöket i klubben, haft ett antal kurser och träningsarrangemang och haft jätteroligt. Kurserna är i dagens läge mest inriktade på nosework-träning, men det är det folket vill  ha och då är det det folket fåroch nosework är ju en variant av specialsök.


Men nu är det alltså slut...  ja, inte riktigt. jag ska vara delaktig i en sista nosework-kurs nu på senvintern, men sedan är det slutkursat på Brukshundklubben för min del.

Det blåser nya vindar när det gäller utbildning och för att jag ska kunna fortsätta som instruktör så förväntas jag gå en 2-dagarsutbildning som numera ingår i grundutbildningen för alla nya instruktörer. Och jag känner inte för det....

Det är inte det att jag på något vis tycker att jag står över en sån utbildning, utbildning behöver man alltid. Och det är inte alls fel att fräscha upp kunskaper och få nya infallsvinklar och idéer till hur man på bästa sätt jobbar med sina kursekipage.

Det är helt enkelt så att jag känner att jag suttit på skolbänken tillräckligt många timmar i mitt liv nu. Och jag känner också att jag, genom de kurser jag haft, med råge betalat tillbaka det klubben investerat i mig i form av utbildning.

Så i början av maj är det avslutat.... då har jag haft min sista SBK-kurs.

Känns nästan som slutet på en hel livsgärning. Hundar har alltid varit mitt stora överskuggande intresse, och jisses så mycket roligt det gett tillbaka. Intresset finns ju kvar, men kraften och orken är ju inte densamma som för 30-40 år sedan så det är verkligen blandade känslor bakom det här beslutet. Men nu är beslutet taget och så får det bli...

Kan ju hända att mina egna hundar tycker att det är enbart positivt...  dom har fått ligga vid sidan av och titta på måååånga gånger i sitt liv. 






tisdag 7 mars 2017

Snacka om bolltokig...

Jippie får alltså ett totalt hjärnsläpp så fort det kommer en boll med i bilden... avsett vad vi gör. Och jag har ändå varit ganska så försiktig med att belöna med boll. När jag använt bollen som belöning så har jag kastat den så att han fått jaga ikapp den och sedan springa med den en stund innan jag bett att få tillbaka den.

Jag har försökt använda den som extern belöning nån gång.... Hehe... Jippie hinner göra precis allt han lärt sig innan jag ens hunnit komma med första kommandot...  allt i sin iver att få springa och ta bollen.

Enda gången det funkar med bollen i träning är vid störningsträning i samband med stadgeträning. Ligga plats eller sitta stilla funkar även om jag frestar genom att kasta bollen hit och dit, men att utföra något när bollen väntar, det funkar inte alls.

Nu har jag fått för mig att jag ska lära honom namnet på några prylar/leksaker så att han sedan kan hämta just den grejen jag ber om och där klantade jag mig ju ganska så snabbt.

Hämta mattes sko kan han redan, så jag la till något lätt... hämta vovven. Ganska stor och lurvig, lätt att urskilja. Använde bara skon och vovven till att börja med och det gick hyfsat bra. Såpass bra att hon, den där galna matten som älskar att komplicera saker och ting, tog fram bollen för att använda både som störning och snabb belöning.



YES!!!  sa Jippie när han såg bollen,och innan jag ens hann dra efter andan visade han att han minsann kunde både sitt och ligg och stå och hämta skon och diverse andra leksaker...

Men att lyssna för att höra vad matte faktiskt sa att han skulle göra, det funkade inte alls. Han blir totalt blockerad av en ynka liten smutsig tennisboll...

Och sånt där ser jag ju naturligtvis som en utmaning. Känns som att jag skulle vilja ha en tennisboll framför ögonen på honom oavsett vad han ska göra, bara för att få honom att förstå att han måste koppla in hjärnkontoret även om han ser en boll.

Nu är det svårt i det här huset eftersom Ibsen är om möjligt ännu mer bolltokig än Jippie, och Salza kommer inte långt efter hon heller. Men Salza har alltid kunnat fokusera även om hon också måste hänföras till den bolltokiga kategorin. Det har alltid varit lite unikt med Salza det... hennes förmåga till koncentration och fokusering trots allehanda störningar, det fanns där redan från födseln tror jag.

Men som sagt... för mig är det en utmaning när det gäller Jippie. För honom är det urjobbigt.... han sover tungt nu efter bara en kort stunds krav på fokusering trots att bollen låg på golvet framför honom.

Det finns ju en risk med att pressa honom för hårt när det gäller just det här... han kan tycka att det är så jobbigt att han inte alls vill vara med. Och när Jippie inte vill, då vill han inte... då kan inte ens en spann full med tennisbollar eller en hink med godis få honom att agera.

Han har en mycket hög retningströskel är det gäller sånt, men kliver man över den då är det kört. Innan jag lärt mig det där så hände det ett par gånger att jag gjorde det alltför svårt för honom, och då får man sedan snällt ta mössan i vacker hand och buga och fjäska en lång stund innan man blir tagen till nåder igen.

Men det är kul med hundträning... just deras olika sätt att bemöta det man gör är intressant att se. Sen vet jag ju att jag är oerhört bortskämd som haft Salza att jobba med, hon är unik på många sätt, men Jippie är så oerhört lättlärd och samarbetsvillig så han kompenserar sin ibland bristande koncentration med annat.

Men nu sover han






måndag 6 mars 2017

NoseWork-funderingar.... igen ;)

Om nu någon lyckats missa det så hade vi ett NW-evenemang på klubben igår. En träningsdag med en träningstävling och en doftprovsträning och dessutom några utomhussök inklusive ett fordonssök.

Jättekul tyckte vi som arrangerade, och många som deltog sa sig tycka detsamma. De som var mindre nöjda hade vänligheten att inget säga allsfast det menar jag inte riktigt, vi tar gärna emot synpunkter på sånt vi kunde gjort bättre.

Vi vet redan en del saker vi hade kunnat göra bättre, men det var första gången vi gjorde nåt sånt här och man lär av misstagen. Fast på det stora hela gick det himla bra... 

Men personligen har jag gjort några reflektioner som jag kan ta med mig i min egen träning i alla fall. Och tanken var ju att även de som deltog skulle få sig några tankeställare när det gäller träning utifrån det som deras hund presterade.

Mina egna hundar fick ju inte göra så mycket nosarbete just då, men de fick söka en liten stund när alla andra åkt hem och det var ju lärorikt att se hur de hanterade det hela. Och i och med att jag såg resultaten och hörde dagens domare kommentera hur det gått för dem som deltog i "tävlingen" så kan man dra en del slutsatser... tror jag.

Det var väldigt blandade erfarenheter hos dem som deltog... allt ifrån nästintill nybörjare till erfarna tävlingsekipage, och det var intressant att se att resultaten inte alls speglade det.

Nu var ju detta ett väldigt specifikt upplägg, med massor av doftgömmor utpytsade högt och lågt,  och i och på en massa pryttlar, hela rummet doftade säkert väldigt mycket eukalyptus för en hundnos.



Och det är bland annat där man lär sig.... hur hanterar hunden uppgiften när doften inte serveras bland en massa nästintill "sterila" saker?

Naturligt förekommande förledningsdofter finns det ju överallt, men hur klarar hunden av att lokalisera och gå in på den specifika (starkare) doftkällan när den kanske störs av att det doftar lite överallt?

Kan den fokusera på en sak i taget och beta av området bit för bit? Klarar den av att gå in på en specifik doftkälla, trots närliggande doftkällor, och markera så att föraren verkligen ser att "här är det"?

Och kan den strunta i nyfikenheten på alla spännande föremål och utföra uppgiften utan att behöva svassa runt och kika på alla prylar först?

Efter vad jag förstår så var det det största kruxet... hundarna blev lite överväldigade av alla prylar och ville nyfiket kolla runt först.... och sedan var det inte så mycket kvar av tiden när de väl började söka.

Och då kan man ju som förare fråga sig några saker...  hur motiverad att söka är hunden egentligen? kommer nyfikenheten på miljön före viljan att söka doften? eller har man som förare kanske inte ett tillräckligt tydligt kommando för uppgiften?

Hos mig väcker såna här övningar en massa frågeställningar... men jag är ju sån att jag älskar att klura på såna här saker. Det är själva finessen med hundträning tycker jag... att förstå VARFÖR hunden gör si eller så.. och så hitta en lösning. Jättekul att klura på....

Fast jag inser att jag nog tänker mer åt specialsökshållet än åt noseworkhållet när det gäller såna här uppgifter.

Jag ser liksom framför mig den där langarkvarten där man nyss suttit och slappat och rökt narkotika av nån sort. Plötsligt blir det en razzia och polis stormar in med sina narkotikahundar som ska söka efter gömd narkotika... mitt uppe i den där röken som cirkulerar i hela lägenheten.

Inte börjar en sån hund kika runt i lägenheten för att kolla av miljön, den börjar omedelbart utföra sin uppgift utan att bli störd av den förledande doften som svävar över alltihop eller strulet runt omkring..

Fast OK då...en sån hund har en liten annan utbildning än vad våra hundar har, men det hindrar ju inte att man kan ha en liknande målbild.

Utan att på något vis veta vad jag pratar om nu, så misstänker jag ibland att många som tränar nw stannar upp lite i utvecklingen. Eller i alla fall går väldigt försiktigt fram...   att man helt enkelt inte tänker på vilken fantastisk nos hundarna har och därför inte utmanar sin hund i olika situationer.

Salza är ju världens mest nyfikna hund och när hon fick leta lite inne i "prylrummet" så syntes förstås det. Men... hon markerade också dofter på väg till den där grejen hon ville kika på. Inte jättetydligt, men jag såg i alla fall att hon stannade till blixtsnabbt och gjorde reflektionen "oj, här doftar det sånt som man får en godis för" samtidigt som hon kastade en snabb blick på mig. Men vi har ju inte alls jobbat på markeringarna så dom är urdåliga... helt och hållet mitt fel.

Jippie är inte riktigt lika nyfiken som Salza, lite mer lagom, så han jobbade på direkt. Sen hade han lite svårt att exakt lokalisera doften vid några doftgömmor, det tog en stund, men han jobbade på och fann det han skulle till slut. Han var inte nåt störd av miljön eller alla prylar.... inte förrän han kom till bollkastaren med en boll i... då flippade den bolltokiga grabben ur. 

Jaja.... lärorikt tycker jag... och så himla intressant. Hoppas att det var någon mer än jag som fick nån sorts behållning av det hela.