För min del är det mitt engagemang som instruktör inom Brukshundklubben som närmar sig sitt slut. Nån gång i mitten på 70-talet (ja, på 1900-talet alltså) genomgick jag en gedigen instruktörsutbildning som sträckte sig över ett par årsskiften med flera omgångar praktik förutom ett mastigt teoripaket, och det var himla roligt.
Och det har alltid varit roligt att ha kurser, och många kurser har det blivit på alla dessa år. Periodvis kunde jag ha 2-3 kurser i veckan likaväl som det under en period när sonen var riktigt liten inte blev några kurser alls.
Men det blir i runda tal 40 års gärning som instruktör, förutom veckoslutskurser och läger av olika slag. Mååånga kurser blir det.... och måååånga hundar och hundförare har jag träffat under årens lopp.
På den tiden jag blev instruktör fanns det bara en sorts instruktörer inom SBK. Det fanns inga valpkurser och det fanns ingen agility och det fanns inga lydnadsprov och definitivt ingen rallylydnad eller freestyle eller nosework m.m.
Det som fanns var allmänlydnadskurser och tävlingskurser inriktade på bruksproven.Min klubb på den tiden var Alingsås Bhk och vi var då en av de första klubbarna i landet som vågade oss på att ha valpkurser.
Den allmänna meningen inom SBK var då att hundar skull vara uppemot året innan man började jobba med dom. Som väl är har det ändrats nu, men nu kan det nog ibland gå åt överdrift åt andra hållet istället... men strunt samma, det var inte det jag skulle skriva om nu.
Lydnadsproven dök upp så småningom, nåt som enbart var till för de som inte klarade av att jobba med brukset... enligt många gamla SBK-rävar i alla fall. Jag gillade direkt lydnaden, hade många kurser och tävlade mycket med min duktiga cocker Lurvas som blev lydnadschampiom vid unga år.
Kravet på auktoriserade tävlingssekreterare kom så småningom, så jag utbildade mig till det och höll dessutom ett antal utbildningar då jag utbildade andra sekreterare. Jag har varit ansvarig för sekris på ett oändligt antal tävlingar under de här åren, och det är ett jätteroligt jobb tycker jag.
Agilityn dök också upp och jag utbildade mig till agilityinstruktör och var en av dem som fick igång agilityn på klubben. Vi snickrade och målade hindren själva... jättekul hade vi.
Och styrelsearbete har jag också alltid gillat, satt som sekreterare i styrelsen i ett par omgångar, fast det har ju inte så mycket med mitt instruktörsjobb att göra kanske.
Men så småningom, på gamla dar, flyttade jag norröver och Timrå Bhk blev min hemmaklubb. Hade kurser där också och utbildade ett gäng tävlingssekreterare, men vid ett medlemsmöte fick jag rejält på pälsen för att jag gått lite för hårt åt den då sittande ordföranden och trampat på hans ömma tår så jag låg lågt några år sedan.
Det blev ju ett uppehåll i kursandet då, men har man varit SBK trogen i så många år så är det svårt att bryta helt. Jag började ha kurser igen, utbildade mig till rallyinstruktör och tävlingssekreterare i rallyn och var med och startade upp rallyverksamheten i klubben. Himla roligt var det....
Och sen dök det här med specialsök upp. SBK skulle börja utbilda specialsöksinstruktörer och jag ingick i den allra första gruppen som utbildades.
Och även om lydnaden fortfarande är det som ligger mig allra varmast om hjärtat, även om rallyn är himla rolig så är nog specialsöket det som är, om inte roligast kanske, men i alla fall det som är intressantast och mest utmanande för mig som instruktör.
Så nu har jag varit med och dragit igång specialsöket i klubben, haft ett antal kurser och träningsarrangemang och haft jätteroligt. Kurserna är i dagens läge mest inriktade på nosework-träning, men det är det folket vill ha och då är det det folket får
och nosework är ju en variant av specialsök.
Men nu är det alltså slut... ja, inte riktigt. jag ska vara delaktig i en sista nosework-kurs nu på senvintern, men sedan är det slutkursat på Brukshundklubben för min del.
Det blåser nya vindar när det gäller utbildning och för att jag ska kunna fortsätta som instruktör så förväntas jag gå en 2-dagarsutbildning som numera ingår i grundutbildningen för alla nya instruktörer. Och jag känner inte för det....
Det är inte det att jag på något vis tycker att jag står över en sån utbildning, utbildning behöver man alltid. Och det är inte alls fel att fräscha upp kunskaper och få nya infallsvinklar och idéer till hur man på bästa sätt jobbar med sina kursekipage.
Det är helt enkelt så att jag känner att jag suttit på skolbänken tillräckligt många timmar i mitt liv nu. Och jag känner också att jag, genom de kurser jag haft, med råge betalat tillbaka det klubben investerat i mig i form av utbildning.
Så i början av maj är det avslutat.... då har jag haft min sista SBK-kurs.
Känns nästan som slutet på en hel livsgärning. Hundar har alltid varit mitt stora överskuggande intresse, och jisses så mycket roligt det gett tillbaka. Intresset finns ju kvar, men kraften och orken är ju inte densamma som för 30-40 år sedan så det är verkligen blandade känslor bakom det här beslutet. Men nu är beslutet taget och så får det bli...
Kan ju hända att mina egna hundar tycker att det är enbart positivt... dom har fått ligga vid sidan av och titta på måååånga gånger i sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar