Nu har vi inte tränat lydnad "på allvar" sedan tidigt i höstas nån gång, men vi har faktiskt tränat några småbitar då och då. Men Jippie har sån jäkla motor, och tycker det är så dunderkul att jobba, så han går i taket när han inser att han ska få träna.
Och den där motorn han har, den har inte jag. Och jag har tyvärr inte heller det tålamod som krävs för att vänta ut honom, fast då fick jag nog vänta till midsommar heller nåt.... med träning tre gånger om dagen fram till dess.
När han kände igen träningsgrejorna och vi drog iväg till områdets leriga fotbollplan för att träna, då gick hans överväxel in.
På tre sidor om den där fotbollsplanen går det gångvägar där det hela tiden rörde sig folk. Men ni vet... mina hundar bryr sig inte om sånt... eller?
Medan jag ställde ut rutan siktade Jippie en lite ulltott som gick på promenad med sin matte och gissa.... han satte iväg tvärs över hela fotbollsplanen... storskällande... med den där hunden i sikte. Då kanske ni förstår hur uppstressad han var, innan vi ens hunnit börja.
Nu tvärvände han visserligen när jag hojtade till, och kom i racerfart tillbaka, men, men....
Tja... jag hade tänkt kolla igenom momenten i nya lydnadsklass 1, och det gjorde jag.
Rutan t.ex.... som varit nästintill ett paradmoment, där rusade han iväg i racerfart, tvärvände 2 m framför rutan och kom tillbaka till mig i samma racerfart.
Konen som är så kul.... har aldrig gjort nåt sånt här förr, sa han och vimsade runt i nån typ av uppletande.
Apporteringen gick förvånansvärt bra med tanke på hans uppskruvade humör, men det kom i alla fall ett litet morr när han slängde sig in till min sida med apporten i munnen.
Inkallningen gick bra, förutom avslutet där han hamnade bakom mig.
Ställande under gång gick kanonbra, ändå tills jag stannade och vände mig om, då kom han i galopp till mig.
Läggande under gång gjorde han bra, fast med skall.
Fjärren... ja, vad ska man säga.... snyft kanske... eller förbannat också!! Han vägrar bestämt att sätta sig på första sitt-kommandot. Då gjorde han ju på den senaste lydnadstävlingen förra året också, men här hemma funkar det bra. Det är ju ett vanligt problem som man ofta ser på tävlingar, men jag har alltid lyckats få till det där med mina hundar.... men inte med Jippie.
Han sätter sig inte på första sitt-kommandot, och om jag då (helt felaktigt!) upprepar kommandot, då lägger han sig ner med hakan i marken. OK... han kan inte kommandot Sitt helt enkelt... men varför funkar det hemma då??
Nu försökte jag "köra slut" på honom så att han skulle gå ner i varv lite och börja tycka att det var lite jobbigt.. alternativt började lyssna på vad jag sa och kopplade in hjärnan... men ni kan säkert gissa vems ork som tog slut först.
Jag tror allvarligt talat att jag skippar tävlandet och ägnar mig åt såna aktiviteter där han kan få flamsa runt i sin egen racerfart utan att det gör något.
Eller också får jag satsa på att tävla i t.ex. Hudiksvall, eller Härnösand, och så får jag ta cykeln dit så han får göra av med lite energi före tävlingen. För er som inte vet så är det ca 5 mil till ena stället och ca 8 mil till det andra.
Jippie är en jätterolig hund med massor av motor och arbetslust, men frågan är väl om precisionslydnad är hans grej... eller min...? Hur sjuttan lyckades vi få till ett LP 2????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar