Jag gillar ju inte julen nåt speciellt...

Inte så  där att jag får ångest och deppar ihop, utan mer att det inte är så kul. Jag vill inte påstå att jag har nåt världssamvete av något slag, men jag kan inte riktigt låta bli att tänka på alla pengar som vräks ut på i de flesta fall helt onödiga prylar. Och jag kan inte låta bli att tänka på alla de som inte har de där pengarna som man förväntas vräka ut varje jul, och jag kan inte låta bli att tänka på alla besvikna barn och deras jular. Besvikna barn "på riktigt" alltså, inte barn som surar för att de inte fick så många julklappar som de ville, utan barn som faktiskt far illa under storhelger, och det finns ju tyvärr många barn som gör det. Och alla ensamma människor som faktiskt lider av att var ensamma när det är storhelger. Jag tillhör dem som ofta trivs ensam, men det finns ju så många som verkligen lider av sin ensamhet, i all synnerhet vid familjehelger. 

Men jag kan inte påverka nåt av det där så det är ju bara fånigt.... men julen är inte på något vis min högtid, julen får man gärna ställa in helt om jag får bestämma. 

Men jul blir det ju i vilket fall och här har vi snö och kallt så det är "riktigt" vinterväder. Igår såg jag en pappa som var ute och åkte pulka med sina tre barn strax efter kl 15, på Kalle Anka-tid alltså, och det gladde mig lite. 

Ynk fick en tidig julklapp när han fick en liten lekstund med Isa på julaftonens morgon. Han kikar ju alltid efter henne när vi är ute, och just precis på julaftonen så fanns hon där.... vilken lycka. 

Jag ville ta några bilder, eller en liten video när de rusade omkring i snön men där fick jag tji. Så fort Ynk ser mig ta fram kameran så fryser han till is. Han intar direkt foto-position och står blickstilla, och då är det inte så stor idé att försöka filma. Praktiskt på ett sätt om man vill fota, men inte så kul.... det där är något han kommit på de senaste veckorna. Han är oerhört duktig på att "självlära" sig saker och ting, och det är ju på både gott och ont det. 

När vi sedan var på hemväg så kom en granne gående med sin löptik i sällskap. Vi hade kopplat både Isa och Ynk när vi såg dem komma, men när de försvunnit utom synhåll så kopplade vi loss hundarna igen. 

TJOHOOOO....  hojtade Ynk och drog iväg efter löptiken. Totalt heldöv för mina rop, och idolen Isa var plötsligt helt ointressant. Full galopp bort längs gångvägen i löptikens spår och strax var han utom synhåll. 

Isas matte var snäll och sprang iväg samma väg för att hämta upp honom, men innan hon hann dit så hörde jag hur löptiken sa åt Ynk att "nej du, dig vill jag inte ha, bort med dig". 

Nedrans så arg jag blir på sånt. På Ynk alltså.... det är andra gången det händer nu, och nästa gång stryper jag hundskrället och begraver honom i en snödriva. Jodå.... jag lovar, det är sant! 😡

Idag är det juldagen och här är det som vilken vanlig söndag som helst...  Jag tänker ibland (fast väldigt snabbt) på tidigare jular, jular som jag firade i mina tidigare liv, och det är lite skillnad mot nutiden. Då var det släktträffar både hit och dit, långa resor på dåliga vintervägar, ett evigt stressande åt olika håll. Eller som i mitt senare liv, lugna, sköna jular  där sonen och jag firade jul hemma i lugn och ro med våra hundar. I  mitt nuvarande liv firar vi i stort sett inte alls....  det passar mig bra det. 

Jag önskar i alla fall er alla en god fortsättning på helgen!