Jippie vet också vad som gäller numera, men han tycker inte alls att det är kul.... trots godiset.
I går fann han en stor, möglig, äcklig känga ute på ett fält. Den kom han förstås och skulle lämna till matte, vilket inte var så där våldsamt uppskattat av matte. Men nu är det en gång för alla så att allt som bärs fram till matte och lämnas av där belönas med en godis, så det blev förstås en godis för den äckliga kängan också.
Sen kom jag på den lysande idén att jag skulle ta ett foto av Jippie när han bar den där stora äckliga kängan. Men den idén var inte så lysande, inte om man frågade Jippie i alla fall.
Hämta den! sa jag gång på gång till honom, och han hämtade kängan varje gång och bar den mot mig, men så fort jag lyfte mobilen för att ta ett kort så släppte han kängan.
Till slut såg jag ju på honom att nu tänkte han nog strunta i att hämta den där kängan nån mer gång, så jag sa bevekande: Snälla Jippan... håll den där nu en sista gång så jag får ta ett kort på dig!
Då tittar han på mig, tittar på kängan, går fram och lyfter upp den, vänder sig om och sätter bestämt ner rumpan på marken och säger med sin blick: Ta det där jäkla fotot nån gång nu då!!!
Så fort jag tagit fotot, släppte han kängan och gick snabbt därifrån.... lilla Plutten.
Nästa gång vi går på det där gärdet lär han ta en stor omväg runt kängan.
Samma rektion fick jag häromdagen. Då skuttande han omkring som en galen guttaperkaboll i skogen, och jag tänkte ta ett foto. Så fort jag höjde mobilen blev han tvärstilla, och såg plötsligt ut som att världens alla bekymmer vilade på hans lilla rygg.
I nästa sekund, när mobilen verkade vara borta, skuttade han glatt vidare i buskagen och blev bara en suddig fläck på fotot när jag smygfotade honom.
Nån som tror att han gillar mattes mobil? 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar