Andra människor däremot får dom inte bry sig om alls, och det är för mig ett av villkoren för att dom ska få gå lösa när vi är ute. Jag stannar förstås och antingen sätter hundarna vid min sida, eller kopplar dom, när vi möter någon, men det där med att dom inte bryr sig om människor innebär ju att jag aldrig behöver vara rädd för att dom ska springa iväg för att hälsa på nån som dom får för sig ser trevlig ut.
Salza är suverän på det där. hon ser över huvud taget inte främmande människor som vi möter ute. Bryr sig inte alls, och om jag stannar och pratar med någon som lockar på henne och vill hälsa så är det en mycket snabb, oengagerad hälsning från hennes sida. Bra tycker jag, så vill jag ha det
Hon funkar nästan likadant med andra hundar. Hon kan vara lös och passera en annan hund på bara nån meters avstånd utan att bry sig., under förutsättning att den andra hunden uppför sig hyfsat. Men ser jag på henne att hon funderar på att agera så räcker det alltid med ett bestämt NEJ så vänder hon bort huvudet och fortsätter... suveränt bra tycker jag.
Nu är det ju inte så att jag brukar ha henne lös när vi möter andra hundar, jag kopplar alltid hundarna när vi möter en annan hund, men om det nån gång dyker upp nån hund oväntat snabbt nånstans så vet jag ju att hon funkar så här, och det är himla skönt, då kan jag i första hand ta hand om de andra två som kanske inte alltid är lika ointresserade.
Jippie är ju fortfarande under utbildning så att säga, men idag när vi var ute på morgonpromenaden så inträffade ett par situationer som gjorde att jag nog kan tycka att han också kan den här biten nu.
Vid första tillfället gick vi genom en liten skogsdunge, Jippie försvann in bland buskarna och jag hörde strax en annan hund skälla. Oj då tänkte jag, det går tydligen en hund där inne... och så ropade jag på Jippie. Men nästan innan jag hunnit ropa hans namn så kom han galopperande i full fart och visade inget intresse för vem som fanns inne i skogsdungen.
Vi gick vidare och kom så småningom till en fyrvägskorsning av gångvägar. Jippie var en liten bit före, och hann igenom korsningen före mig och så försvann han bakom en liten krök på vägen. Men svanstippen hann bara försvinna utom synhåll så vände han och kom i full fart tillbaka till mig. Han slängde sig in till min sida och tiggde godis, och just då dök det upp en människa från det hållet där han strax innan vänt...
Skvallerträningen har alltså funkat fullt tillfredsställande
Oftast ser jag människorna först och kallar in hundarna, men nu var ju Jippie för en gångs skull före och det var skönt att se att det funkar så som jag vill.Sista beviset kom en liten stund senare då jag såg en av grannarna komma gående med sina två hundar. Han har lite problem med en av dom, hunden skäller och bär sig våldsamt illa åt så fort han ser en annan hund. Husse löser det problemet genom att undvika hundmöten, så han svängde av i god tid innan han skulle möta oss. Jag lät därför bli att koppla mina hundar, och dom i sin tur tittade knappt på de andra hundarna som svängt in på en väg bort från oss.
Jippie fick däremot syn på 7-8 kråkor som slogs om nån godbit 75 meter bort, åt det hållet som grannen var på väg med sina hundar.
Jippie är ju snabbare än blixten så innan jag ens bestämt mig för hur/om jag skulle agera så var han nästan halvvägs bort på väg mot kråkorna. Han var i stort framme hos kråkorna innan de bestämde sig för att lyfta, och när dom väl gjorde det så vände han och kom i full galopp tillbaka till mig.
Grannen och hans hundar hade under tiden fortsatt sin promenad, men det var en liten kulle mellan oss så de såg inte Jippies utflykt... och när Jippie var på väg tillbaka till mig så dök dom upp bakom den där kullen och Jippie var då bara nån meter ifrån dom. Jag såg att han tittade på dom, men han saktade inte ens farten utan fortsatte sin väg tillbaka till mig.
Det känns så himla skönt att veta att andra hundar och andra människor inte är viktiga eller intressanta trots att det ges möjlighet att ta kontakt.
Den här träningen har jag alltid börjat med direkt när valpen kommer hem till mig, och det har funkat med mina senaste 5 hundar. Antagligen har det väl den bieffekten att dom är, liksom sin matte, en liten aning osociala, men hellre det än motsatsen.
Och jag tycker det är så tråkigt att läsa om vilka problem en del människor har med sina hundar när det gäller just den här biten. Det är ju så jäkla enkelt om man bara börjar i tid, och man har så stor nytta av det under hundens hela liv. Väl värt den lilla ansträngning det innebär under några månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar