Så jag har lärt mina hundar att inte bry sig om alla dessa hundar vi alltid ser. Eller... bry sig om... de tittar förstås på dom, men de försöker aldrig gå fram och hälsa eller bär sig illa åt genom att skälla och hoppa och skutta. Andra hundar är inte speciellt viktiga för dom, och det är så jag vill ha det.
Och det finns många andra som är lika väluppfostrade, där man möts utan några som helst problem, hundarna sneglar lite på varandra men inget mer händer. Men så finns det ju den andra sorten också då...
Sen är det ju ett litet krux till... inte ens hundmänniskor verkar förstå att det där med flera än en hund är lite annorlunda än om man bara har en hund i kopplet. Tre hundar är en flock, och en flock hundar beter sig inte som en ensam hund i alla lägen.
I morse mötte jag ett par som var ute och gick med sin hund. När jag såg dom komma kallade jag in mina hundar och kopplade dom, men husse till den andra hunden ropade då: "Du behöver inte koppla dom, den här är så snäll så!"
Och det tror jag säkert, hunden gav enbart vänliga signaler, men..... hur visste husse att mina hundar kunde uppföra sig gentemot en främmande hanhund då?
"Jag kopplar dom nog i alla fall", sa jag... "dom är tre stycken, och en av dom är en tik, och då vet man aldrig vad dom tar sig för".
"Det är nog ingen fara", säger hundens matte då, "han är så snäll så...."
Och det var/är han säkert.... men området är fullt av löptikar just nu och Ibsen och Jippie är totalt sexgalna för närvarande, vem vet vad som händer om jag släpper ihop dom med en främmande vuxen hanhund när dom också har "sin" tik i sällskap?
Jag förstår inte det där med att främmande hundar ska hälsa på eller leka med helt främmande hundar? Och är inte folk ett dugg rädda om sina hundar? Att deras hund funkar normalt och visar vänliga signaler betyder ju inte alla mötande hundar också alltid fungerar som dom ska och beter sig därefter. Det finns säkert massor av snälla hundar som blivit illa behandlade av andra hundar...
Nu menar jag inte att mina hundar inte funkar som dom ska ihop med andra hundar... men som sagt... dom är en flock med två hanhundar och en tik... så varför chansa?
Ett annat möte häromdagen visade på nåt annat som också är väldigt vanligt..... husse/matte ser inte/förstås inte vad deras hund ger för signaler.
Jag kom med mina tre kopplade hundar och mötte en annan kopplad hund med matte o husse i släptåg. Så fort hunden såg oss började den skälla och slita och dra i kopplet. Matte försökte avleda med godis, men det hjälpte inte, så jag stannade och satte mina hundar ner.
Jag gör ibland så när det är väldigt stökiga hundar vi möter. Jag har ju en he-man i ett av kopplen, en he-man som tror att han är störst och vackrast och starkast, och som tänder på alla cylindrar när någon försöker mopsa upp sig på alltför nära håll. Lugnast att stå stilla och ha hundarna under sitt-kommando vid såna tillfällen, då slipper jag eventuella konflikter.
Den mötande hunden levde fortfarande rullan på värsta sätt, och när dom var nästan framme vid oss så säger husse: "Men ge honom dummyn då!"
Matte tar fram en dummy ur jackfickan och trycker in den i munnen på hunden som då slutar skälla och nöjer sig med att dra och slita i kopplet i sin iver att komma fram till oss.
När den mötande hunden är mitt för oss så stannar hans husse o matte och låter hunden stå i sträckt koppel, med sin dummy i munnen. Och hans matte säger leende: "Han är så stolt över sin dummy så han vill visa upp den för alla".
Jodå, han var stolt... stod på stela sträckta ben med svansen rakt upp i vädret och lyfta öron... och hela han sa: "Hahaha... titta vad jag har... och ni kan inte ta den...!" Snacka om att utmana omvärlden...
Hans husse o matte kan tacka sin lyckliga stjärna för att jag har så bra stadga på mina hundar. Salza brydde sig som vanligt inte, men både Ibsen och Jippie hade väldigt gärna talat om för den där uppstickaren att dom minsann kunde ta hans dummy precis när dom ville, men satt ändå snällt stilla, trots provokationen.
Och det kanske hade gått jättebra om jag låtit mina hundar försöka ta den där dummyn, inte vet jag. Fast efter att ha sett den andra hundens kroppsspråk så tvivlar jag på det, men jag kan ju ha fel där.
Och hundarna kanske hade haft jätteroligt med den andra hunden vars matte o husse tryckte så på att han var så snäll... jag kanske gjorde fel där också.
Men tänk om.... Vilka rubriker det skulle blivit... tre ilskna hundar anföll en stackars snäll ensam hund.
Eller.... han gjorde absolut ingenting, bara stod där och dom andra två anföll.
På nåt vis så känns det som att man har större ansvar när man har flera hundar... vilket förstås egentligen är fel, men OM något nån gång skulle hända då är det förstås, oavsett vad som egentligen faktiskt hänt, aldrig den ensamma hunden som får skulden, utan då lär man nog prata om flockbeteende misstänker jag.
Nu är det ju inte så att jag misstror mina hundar på något vis. Dom är varken folk- eller hundilskna, och dom är väluppfostrade och gör som man säger, men dom är hundar... ett djur, med allt vad det innebär av drifter och instinkter. Och även om jag tycker att jag är hyfsat bra på att tolka hundspråket så är det ju så att dom själva är specialister på det, och ser och förstår så mycket mer än vad jag gör, så därför tar jag alltid det säkra före det osäkra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar