Vi var ute i regnet idag och tränade, Jippie och jag. Ja, först gick vi en rejäl promenad, alla doggsen och jag, men sedan fick gamlingarna vänta i bilen en stund.
Först tog jag fram metallapporten, jag kom på för ett tag sedan att han aldrig provat på den. Jag satte Jippie vid sidan, tog metallen i handen och räckte fram den till honom och sa Apport!
Han tog den lika snabbt som vanligt, och spottade ut den lika snabbt. Och så tittade han med frågande blick på mig...
Jag tog upp apporten, räckte fram den igen och sa Apport en gång till. Och han tog den och höll den som om han aldrig gjort annat. Sedan kastade jag den och skickade Jippie på apportkommando, och det funkade klockrent. Ett par gånger till testade vi, och det var inga som helst tveksamheter från Jippies sida.
Nu har vi ju ingen direkt användning för just det momentet ännu, men prova kan man ju alltid.Sen körde vi lite vanlig apportering, med en träapport, och det går i en jäkla fart både ut och in. Risken med det momentet är bara att det kan bli lite för roligt, vilket innebär lite slarv i så fall. Men hellre det än motsatsen, och just idag gick allting finfint.
Men sedan var det dags för fjärren, och vilken tur att matte redan är vithårig, annars skulle hon bli det i ett nafs..
Jippie har ju sitt egna lilla sätt att lägga sig på. Han flyttar både fram- och bakben bakåt när han lägger sig... hur knepigt som helst. Men han har gjort så i hela sitt liv, och det är jättesvårt att ändra på det. Men det är oftast bara vid första liggkommandot, vid de senare liggkommandona är han ju redan stilla med stjärten på marken och då lägger han sig "normalt". Jaja...
Vi har ett annat "problem" med fjärren också. När jag lägger honom lägger han sig direkt (på sitt egna konstiga sätt) och när jag sedan ska lämna honom måste jag ju säga något så han förstår att han ska stanna kvar. Och lagd Jippie ligger.... jag tror allvarligt talat att han tror att jag försöker lura honom genom att säga Sitt...
Nej du matte, det där går jag inte på. Har du sagt Stanna så har du....
Ja inte vet jag, vi får väl traggla vidare så gott vi kan.
Men sen så avslutade vi med mitt favoritmoment... rutan. Och nu hade regnet börjat ösa ner så jag gjorde det lite enkelt för mig och satte bara ut fyra koner utan band emellan, och det är ganska så nytt för honom.
Han visste att han skulle springa till rutan på mitt kommando.... MEN... han siktade in sig på den främre högra konen.
Och det är nu dagens rubrik passar in. Jag stod bara tyst o stilla o väntade när han placerade sig på linjen strax bakom den där eländes konen.
Han tittade sig omkring och tog ett kliv över den osynliga linjen in i rutan. Där stannade han och tittade förväntansfullt på mig... nu då, matte???
Nej, matte bara tittade på honom och han tog ett steg till in mot mitten i rutan, och där fick han sin belöning.
Men det går inte att göra så med Jippie... han lär sig hela den långa gången då. Ställa sig vid konen, flytta sig, fråga matte, och sedan flytta lite till.
Det såg jag tydligt när vi körde ett par gånger till, så då fick det bli min gamla stenåldersmetod istället.
När han återigen sprang i riktning högra främre konen sa jag Nej, fel!!!!
Han stannade upp och tittade konfunderad på mig, på rutan, och på mig igen.
Kom hit så gör vi om, sa jag och han kom skuttande. Och vi gjorde om... och samma sak hände.
Vi gör om igen, sa jag och det gjorde vi. Och nu var han lite tveksam, sprang saktare mot rutan, började svänga av mot den högra främre konen men ändrade sig och tog riktning mitt in i rutan.
Och matte jublade och slängde hans älskade snörboll....
När vi lekt med bollen en stund gjorde vi om, och samma sak upprepades, men nu hade han bättre tempo. Han började svänga av lite mot den där eländes konen, men ändrade sig och sprang rakt in till mitten av rutan. Och naturligtvis blev det klang o jubel igen...
Och tredje gången var det ingen tvekan alls.... raka vägen in i mitten av rutan.
Jaja, jag vet... lång väg kvar ännu, men det är så himla kul att se hur han klurar och funderar för att hitta rätta lösningen. Och jag tror stenhårt på att ett moment "sitter" bra mycket bättre när dom själva har klurat ut vad som krävs, än om man hela tiden lotsar dom rätt.
Fast.... på sätt och vis lotsar jag ju honom rätt genom att tala om att "det där är fel" men eftersom han sedan själv får klura ut vad som ger belöningen så känns det ändå som att han måste klura och tänka till själv.
Vi får se hur det slutar.... så här gillar i alla fall jag att jobba, och om man tror på det man gör så brukar det funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar