Och ni som orkat läsa mina inlägg vet att vi misslyckats på två doftprov, och det beror på att Jippie lurar mig. Jag kan inte avgöra om han menar allvar eller ej med sina markeringar. Han gör snygga, till synes bergsäkra markeringar vid en kartong.... och det är fel.
Och det är så jäkla irriterande, för när det gäller alla andra typer av sök så är det inga problem alls att förstå när han hittat det han söker. Han är, i alla för mig, väldig tydlig när han hittat doften i andra sammanhang, men med kartonger är det totalkört.
Igår hade vi en trevlig dag tillsammans med en hel hög hundvänner. Vi träffades på Norra Berget här i stan, ett stort och populärt utflyktsmål på sommaren, massor av störning, folk, hundar, lösspringande höns och så bilar på alla håll och kanter.... men sånt störs ju inte mina hundar av.
De olika sök som vi fixade till gick så bra så... men när det var doftprovsträning då funkade ingenting. Jippie markerar glatt både den ena och den andra kartongen, och hur ska då hans matte veta när han så småningom faktiskt markerar den rätta kartongen??
Snygga liggmarkeringar... vid fel kartong. Vet ni att jag blir lite galen på det här.....
Jag är ju inte dummare än att jag inser att det hela är mitt eget fel, men hur sjuttan har då hunden lärt sig att markera rätt doftställe i alla andra typer av sök???? Det är de där jäkla kartongerna som spökar...
Och som ni vet så AVSKYR jag att ge upp.... så nu har jag anmält till ett doftprov igen. Och igår fungerade, som vanligt, ingenting som hade med kartonger att göra.
Än så länge finns det ju inget tak för hur många gånger man får göra det där doftprovet så med lite tur så kanske vi lyckas innan både jag och hunden är för gamla för att orka stappla fram längs kartongraden.
Och det är ju så att trägen nästan alltid vinner... försöker man tillräckligt många gånger så lyckas man med lite tur till slut. När jag tänker så, så tänker jag alltid på när jag åkte runt på jaktprov med min Samson. Där fanns en annan deltagare som alltid var på samma prov, och ofta ytterligare fler där vi inte var med. Hunden hade noll jaktlust, men var vacker och väntade bara på sitt pris på jaktprov för att bli utställningschampion. På den tiden måste man ha en merit från jaktprov för att få titeln....
Som sagt... många prov var dom på och prov efter prov nollades... ända tills det provet dök upp där hunden råkade trampa upp en fågel som låg och tryckte i gräset. Hunden jagade som sagt inte, så den var bara nån meter från matte när fågeln "stöttes"... och med bristande jaktlust så försökte ju inte heller hunden att gå efter fågeln när den lyfte. Fågeln sköts, landade 15 m från hunden som faktiskt lyckades apportera in fågeln till föraren.... och priset och championatstiteln var i hamn.
Så sensmoralen i det här är att man aldrig ska ge upp... är man tillräckligt enträgen (och har stor plånbok) så har man förr eller senare turen på sin sida och lyckas.... kanske
Fast min plånbok är våldsamt liten, och mitt tålamod är nästan ännu mindre... men som sagt, jag AVSKYR verkligen att ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar