Jag var i alla fall tidtagare vid Timråklubbens allra första nosework-tävling och eftersom jag inte tävlat nw själv, eller ens sett en tävling tidigare, så var alltihop en alldeles ny erfarenhet. Och eftersom jag tycker det är så himla intressant att se hur hundarna löser sin uppgift så hade jag rena julafton, 50 ekipage passerade under dagen.
För er som kanske inte vet... det finns en dold doftgömma i ett begränsat område (där doften är en droppe eukalyptushydrolat), och hunden hade i det här fallet 2 minuter på sig att hitta doften och tala om för sin förare att den hade hittat det de letade efter. Och det finns fyra sökområden, utomhussök, inomhussök, behållarsök och fordonsök.
Föraren vet naturligtvis inte var doften finns, men för oss som visste det så var det ganska så tydligt att många hundar hittade doften, men de markerade inte tillräckligt tydligt så att förarna förstod, utan de bad istället sina hundar att leta vidare, och misslyckades då eftersom tiden hann gå ut.
Grejen är alltså att hunden ska leta, och sedan markera så tydligt att föraren säkert kan säga var doftgömman finns. Tiden stannas då föraren säger "Markerat!" och i slutänden är det den hund som snabbast, utan några fel på vägen, lyckas hitta gömman.
Det var inte så många som lyckades vid de två sökområden där jag tog tiden. Det var ett utomhussök och ett fordonsök och det var inte jättelätt, men som sagt.... många hundar nosade på rätt ställe utan att "säga till" och eftersom det är föraren som skall avgöra om hunden hittat rätt eller ej så hjälpte det ju inte när inte föraren förstod sin hund.
Jag lärde mig massor bara genom att titta på de olika ekipagen. Jag fick massor av tips om hur man INTE ska göra.... och även om jag säkert är fullt kapabel att göra om alla felen själv, så var det intressant att se och klura på hur förarna skulle gjort istället.
Och jag fick bekräftat vikten av att:
* lärahunden att leta riktigt lågt. Båda gömmorna var placerade bara nån cm över marken, och de flesta hundar var aldrig så långt nere med nosen. De kände vittringen, letade runt omkring, men gick aldrig riktigt långt ner.
* lära hunden att gå riktigt tätt inpå doftkällan, frysmarkering måste vara det allra säkraste markeringssättet. En hund gjorde en snygg liggmarkering vid ena doften, men fick inte godkänt eftersom matte inte kunde säga tillräckligt exakt var doften fanns.
* lära hunden att jobba självständigt. I de fall där föraren engagerade sig för mycket såg man tydligt att hunden drog ner på sitt engagemang i samma takt som föraren ökade sin aktivitet.
* vänja hunden vid att jobba där andra hundar rört sig... och då utan att den bryr sig om andras dofter. Ganska så många hundar ägnade sig åt att undersöka ovidkommande dofter mycket noga, och tiden rann iväg så att de inte hann finna doften. Som åskådare ser man väldigt tydligt när hunden gör över från ett nw-sök till att kolla av andra hundars dofter och spår. Men allting är ju lättare när man står vid sidan om och tittar på
* planera söket. Kolla in sökområdet och gör upp en plan.... följ planen till att börja med, men var vaksam på hundens reaktioner och anpassa söket därefter.
* bry dig inte om att försöka gissa vart doftkällan finns, fokusera på hunden eftersom han/hon är den enda av er två som har minsta lilla chans att hitta doften.
Ja det fanns mycket att se och lära, och inte minst fanns det mycket att klura på och fundera över. Något som slog mig redan vid första ekipaget var något som jag fick lära mig under min utbildning till specialsöksinstruktör.... hunden kopplar ofta inte på nosen förrän en bit in i sökområdet och missar därför den allra första biten. Just vid fordonsöket var det väldigt tydligt, doften satt långt fram på det första fordonet och många hundar missade att söka där, och när sedan resten av fordonet + det andra fordonet var genomsökt, då var tiden ute så den missade första delen hann aldrig bli undersökt.
Det fanns som sagt mycket att klura på och himla intressant var det.
Och det var en hel del som fick en gammal lydnadsnörd att hoppa till då och då... ni vet det där med belöningar och godis och leksaker och så. Allt sånt är ju tillåtet i nw, men i början av dagen kändes det lite ovant att t.ex. se hur föraren tog fram belöningen innan söket, lockade med den och stoppade ner den i fickan igen med ett löfte om att "du får den sen". Eller hur kamptrasorna hängde ut ur fickan medan söket pågick. Allt sånt är som sagt tillåtet och säkert också bra... men för en gammal lydnadsnörd, som jag är, tog det ett antal hundar innan jag vande mig.
Man blir ju lite inspirerad av att stå och bara titta på, förhoppningsvis kan det jag såg inspirera till lite träning med mina egna hundar. Jag stod och funderade på hur t.ex. Salza skulle löst uppgiften, hon är ju bombsäker och ganska så snabb på att hitta rätt ställe. Och hon är noll störd av omgivningen, oavsett vad som händer runt omkring. skulle varit kul att testa, men nu vet jag ju var gömmorna fanns så man kan kanske rekonstruera det vid tillfälle, vi får se.
I alla fall så är det våldsamt intressant att se hundar och förare jobba... rent av lyxigt att få se 50 ekipage som har samma uppgift att utföra och alla löste det på sitt eget lilla vis... eller löste det inte alls, men då gjorde dom ju ändå på sitt egna lilla vis.
Och nej, vi var ju inte med så det här är ingen bild från tävlingen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar