Jag påmindes om deras agerande igår när jag ringde Strömsholms Djursjukhus på jourtid och hade problem att få tag på en av Jippies ögondroppar som han måste ha efter operationen. Jag ville veta om jag kunde ersätta dom med någon annan sort, men det fanns ingen där då som hade den kunskapen om ögon så de kunde inte hjälpa mig. Men flera timmar senare ringde de upp mig, då hade en av ögonveterinärerna dykt upp och då kom de ihåg mitt problem och hjälpte mig att lösa det. Helt suveränt bra tycker jag.
I skrivelsen nedan är adressaten borttagen, men en del av er vet ju vart jag brukar (brukade!!) gå med sjuka hundar.
Avslutningen på skrivelsen är också borttagen, den var inte viktig för att berätta om vad som hänt. Men någonstans där i texten meddelar jag min avsikt att anmäla en av de inblandade veterinärerna för felbehandling. Och det var tydligen det som var det viktiga för ledningen, det var det enda det slutliga telefonsamtalet rörde sig om. Att skydda sig själva i första hand, att bry sig om hur det gick för Salza var väldigt mycket mindre viktigt.
Och det hjälper inte att rota i det som varit.... men å andra sidan gör det ingen skada att dela med sig av sina erfarenheter heller
Skriver det här med anledning av min springerspanieltik Salza och hennes problem med återkommande urinvägsinfektioner.
Vid tidigare UVI som behandlades vintern 2017 hade vi kontakt med XX, och där friskförklarades Salza så småningom efter ett flertal antibiotikabehandlingar och krångligheter. XX jag kom då överens om att jag skulle lämna in ett urinprov på kliniken när jag nästa gång misstänkte att en ny infektion var på gång, vi hade gjort så ett antal gånger tidigare.
Det är väldigt svårt att se på Salza när hon har dessa infektioner, hon är en hund med mycket hög tröskel för smärta och obehag, men jag blev misstänksam i början av mars och den 9 mars lämnade jag in ett urinprov. Det var inga som helst problem, personalen i receptionen tog emot provet och sa att ”vi gör väl som tidigare, ringer om det är något som skall undersökas grundligare, annars kommer det en faktura”.
På eftermiddagen fick jag ett mycket olustigt telefonsamtal från er klinik. Blev så illa berörd av det hela så jag noterade tyvärr inte namnet på den som ringde upp. Vederbörande började i alla fall med att fråga hur jag kunde tro att jag bara kunde lämna in ett urinprov så där utan att hunden var undersökt? Jag försökte flera gånger avbryta och tala om att det faktiskt var en uppgörelse med XX, men jag fick inte en syl i vädret. Jag fick en lång upprörd föreläsning om att så där gjorde man verkligen inte, hunden måste undersökas och sedan var det en veterinär som skulle avgöra om man skulle ta något urinprov eller ej, det var inte min sak att avgöra det. Så småningom när jag hämtat mig och började bli riktigt arg fick jag en syl med och fick då beskedet att det fanns en stor mängd bakterier i Salzas urinprov, men jag måste komma dit med Salza för att få medicin.
Och det var ju helt OK, sådan var ju tanken från början... kolla urinprovet, behövs det undersökning så ska det göras. Jag förutsatte nog att XX noterat denna överenskommelse i Salzas journal? Eller var det kanske så att den uppringande upprörda veterinären inte ens hade tittat i Salzas journal innan samtalet?
I alla fall så kom vi överens om att jag skulle komma omgående med Salza, det var fredag eftermiddag och jag ville att hon skulle få sin medicin före helgen. Efter ett par timmars väntan på kliniken träffade jag sedan YY som undersökte Salza och konstaterade att hon var i fin form förutom lite feber och alla bakterier i urinen. Urinprovet skulle skickas för odling och Salza fick antibiotika och Rimadyl under tiden vi väntade på odlingssvaret. Jag påtalade att Salzas urinvägsinfektioner brukade vara svårbehandlade, och frågade om det verkligen var rätt antibiotika och fick till svar att den här medicinen med största sannolikhet skulle hjälpa. Salza och jag åkte hem och väntade, och väntade, och väntade...
När ingen hört av sig på en vecka så ringde jag på fredag morgon och frågade om det inte kommit något provsvar ännu. Fick till svar att någon skulle kontakta mig.
”Någon” visade sig vara ZZ som ringde upp kl 18.10 samma dag och talade om att provsvaret kommit och att Salza skulle få ny medicin som fanns att hämta på apoteket. Jag påtalade ännu en gång att Salzas infektioner tidigare har varit mycket svårbehandlade och frågade om hon var säker på att den medicinen nu var den rätta för Salza.
Jag fick till svar: Jodå, det här ska hjälpa, hon ska äta den i 10 dagar och sedan lämnar du bara in ett nytt urinprov så får vi kolla det. Men den här medicinen ska hjälpa henne.
Medicinen hämtade jag dagen efter och Salza fick första tabletten den dagen. Salza visade ganska så snart att hon inte alls mådde bra. Från att som vanligt ha varit pigg och alert trots sina år, så blev hon nu en sjuk hund. Hon mådde uppenbarligen inte bra, och på måndagen började hon matvägra. Om vi lyckades locka i henne några små godsaker så kräktes hon inom en timma upp maten igen. När världens matfriskaste hund, som aldrig tidigare i sitt liv sagt nej till något ätbart, vägrar äta då kan man anta att hon mår rejält dåligt.
Klockan 8.10 på tisdagen ringde jag till er och berättade hur det låg till, och fick till svar att det inte alls lät bra och att någon skulle ringa upp.
Klockan 15.25 ringde YY och innan hon ens frågat hur Salza mådde började hon en föreläsning om vådan av överförskrivning av antibiotika och risken för antibiotikaresistens. Till slut var jag tvungen att avbryta henne och fråga vad hon egentligen ville ha sagt.
Jag fick då det chockartade svaret att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta och att det nu inte fanns något att göra för Salza. Chockad var ju bara förnamnet för hur jag kände mig, men jag ifrågasatte naturligtvis att det inte fanns något man kunde göra. Svaret jag då fick var att med tanke på Salzas höga ålder så var det inte försvarbart att lägga ner mer resurser på henne.
Jag frågade varför hon då fått den tidigare utskrivna antibiotikan och om den inte kunde hjälpa henne?
Svaret jag då fick gjorde mig inte mindre chockad... Jag förstår inte alls varför hon fått den, säger YY. Det finns inget i hennes odlingsbild som säger att den skulle kunna hjälpa henne.
Efter en massa diskuterande hit och dit så skriver YY ut ett nytt recept på annan antibiotika, men påpekar med eftertryck att om den inte hjälper så finns det inget mer att göra. Salza blev tyvärr bara sjukare och sjukare...
Jag ringde er på fredagen för att försöka få en telefontid med XX då jag ville diskutera Salzas behandling. Fick till svar att XX inte var i tjänst den veckan men den kommande veckan fanns han på plats. Jag var nöjd med löftet att jag skulle få en telefontid kommande vecka och att någon skulle ringa på måndag och ge besked om vilken dag XX hade tid att ringa.
Samtalet avslutades med att den som svarade hos er återigen lovade att hon skulle höra av sig till mig på måndagen för att ge besked om vilken dag jag kunde vänta ett samtal från XX. Men så skedde inte... inte ett ord från er efter det samtalet... och vem är förvånad??? Hela hanteringen av det här ärendet har skapat ett antal frågor.:
Det första samtalet när jag blev utskälld av en av era veterinärer... borde det inte stått i Salzas journal om min och XX överenskommelse om att få lämna in urinprov vid misstanke om UVI? Eller står det kanske där, men ”någon” var för lat för att läsa journalen? Och har inte era veterinärer vanligt folkvett och vet att man inte beter sig hur som helst mot andra människor?
Varför måste man alltid ringa (ingen engångsföreteelse just denna gången) och fråga om provsvaret kommit? Finns det inget intresse från er sida att följa upp påbörjade ärenden?
Är det verkligen OK att en veterinär uppenbarligen skriver ut helt fel medicin? Det är inte mitt påstående för jag kan inte sånt, men det YY sa, och hennes förvåning när hon kommenterade den förskrivningen som ZZ gjort, var inte att ta fel på. Har någon tagit upp detta med ZZ?
Enligt YY föreläsning om risken med överförskrivning av antibiotika så är det ju ett mycket allvarligt misstag som begåtts eftersom hon tydligen inte heller kunnat läsa av provsvaret korrekt.
Det känns också väldigt nonchalant från er sida att ingen har brytt sig om att följa upp det här ärendet heller. Noll intresse för att få veta hur det gick med Salza och hennes antibiotikaresistenta bakterier, trots att jag ringde och bad om en telefonkontakt, som jag dessutom blev lovad.
Men det är väl som YY sa... Salza är gammal och ni kan inte lägga ner så mycket resurser på henne, inte ens låtsas lite intresse. Just nu brottas jag med frågan om vem hos er jag ska anmäla för felbehandling? Jag kan inte anmäla hela kliniken utan det måste vara en specifik veterinär.
Och jag väntar fortfarande på att någon ska ringa och ge besked om när jag kan få ett telefonsamtal med XX.
Ja där slutar utdraget från min skrivelse.... svaret kom som sagt efter 14 dagar och då var det enbart ett långt försvarstal. Men visst kan ni väl hålla med om att intresset för patienterna är lika med noll? Och att det hela är mer än klantigt skött?
Jag var inte snäll mot den som ringde och försökte hålla försvarstalet, och det tyckte jag inte heller att jag hade anledning att vara.
Det var naturligtvis inte deras fel att Salzas bakterier var antibiotikaresistenta, det är det ingen som påstår, men hanteringen av hela ärendet är mer än urdåligt skött.
En annan veterinär fick avsluta behandlingen av Salza, och även avsluta hennes liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar