Summering...

Så var vi då hemma igen nu då...  på både gott och ont. 

Gårdagen var lite jobbig...  varken Jippie eller jag sov något natten innan. Han hade svårt att finna sig tillrätta med den stora tratten som var i vägen överallt, och jag hade svårt att sova när han bökade omkring och stötte i allting. Och när han ville ligga på min arm och sova så var det inte jättemysigt med en stor plasttratt över ansiktet på mig. Men han såg!!!  

På fredagen var det tidigt återbesök på Strömsholm och där undersöktes han grundligt. Vi fick åka hem, men ett återbesök ska göras under den kommande veckan. Fast då kunde jag gå till någon ögonspecialist på närmare håll... om det fanns någon. Och det finns ju i Hudiksvall... 8 mil härifrån Får väl betraktas som i närheten jämfört med Strömsholm, vi har fått en tid där kommande onsdag.

När vi efter nästan 2 timmar var klara på Djursjukhuset så rastade jag hundar, sen hastade jag tillbaka till vandrarhemmet för att lasta in all packning i bilen och städa efter oss. En vecka i ett litet rum tillsammans med stundtals 2 hundar genererar en hel del sand och smuts.

Efter ett antal vändor till bilen med all packning jag dragit med mig så dammsög jag och tvättade golv och betalade för migsen var det dags att rasta hundar igen inför resan hemåt. Eller... jag var tvungen att leta upp en bensinstation också, det fanns varken bensin eller mat att handla i Strömsholm. Men sen åkte vi hemåt....

Lång väg hem när man är trött redan innan man startar resan. Men jag var tvungen att rasta några gånger för att droppa Jippies ögon och då vaknade jag ju till lite varje gång. Men vi var inte hemma förrän klockan var nästan halv 7 tror jag....

Men i alla fall jag sov gott i natt.... vad Jippie gjorde vet jag inte, varken en jordbävning eller ett bombanfall hade kunnat väcka  mig inatt. 


Idag är Jippie rastlös. Han är irriterad på tratten som tar i över allt och som gör att han inte kan lägga sig på sina favoritställen. Han är frustrerad över att han måste gå kopplad, vilket han måste i en månad framöver, och det kan jag förstå, han har ju gått lös ute nästan hela sitt liv.

Men Jippie ser nu igen  och om allt går bra i fortsättningen också så att inga komplikationer tillstöter så är det väl värt alltihop... både pengarna det kostar och det merarbete det medför.

Det var så deprimerande att se lilla energiknippet när han inte såg, han gick in i saker och ting, ramlade ner i diken, trampade snett i gropar i marken, trasslade in sig i buskage... och såg inte mig när vi var ute och gick om det var så att han kom 10 m ifrån mig.

Man såg tydligt hur hans ansiktsuttryck visade att han blev obehagligt överraskad då han inte såg de stora pölarna med isvatten som fanns överallt här innan vi åkte söderöver. På promenaden då han glatt travade på och inte såg de där stora pölarna utan plötsligt bara trampade ner i iskall vattensörja...

Fast han verkade inte bry sig speciellt... det enda man egentligen tydligt såg var att han inte ville tappa bort mig, varken ute eller inomhus. Men han kravlade upp ur diken som han ramlat ner i och var lika glad trots det, ramlade i gropar och ruskade bara på sig när kom på benen igen, risken var ju bara att han skulle göra sig ordentligt illa i och med att han inte såg.

Men när jag släppte lös hundarna i en hästhage nere i Strömsholm och inte tänkte på bryggan som fanns där, och vattnet som forsade fram runt bryggan, då såg han faktiskt lite panikslagen ut när han i full fart hade sprungit ut över bryggkanten och hamnade i det kalla strömmande vattnet och jag med möda kunde dra upp honom på bryggan igen.

Och jisses... tänk er att äntligen få springa lös på fast mark i full fart och sedan bara plötsligt befinna sig i iskallt vatten....    men han skuttade iväg i full fart igen så snart jag halat upp honom på land.


Och grannens katter gick säkra för dom såg han inte längre... ska bli spännande att se om han reagerar på dom nu igen. Måste erkänna att jag faktiskt längtar efter att få se honom jaga en katt igen 


Det skulle överhuvudtaget vara väldigt intressant att veta hur han upplever allt det här. Synen försvann väl gradvis även om hela gick ganska så fort, men att sedan plötsligt se igen...  hur känns det tro?

I alla fall så är han nu åter igen en hund som tittar sig omkring när han är ute och går. Förut satte han nosen i marken så fort vi kom ut och så fortsatte det tills vi var hemma igen... nu nosar han naturligtvis också på marken, men han tittar sig omkring också.  Och hans matte njuter av att se att han faktiskt ser igen och kan uppleva vad som händer runt omkring honom.

Det är ganska fantastiskt att man gör såna operationer på hundar också. Grå starr opererar man ju enkelt på människor numera, men på en hund är det tydligen mer komplicerat. Och det är större risk att något går fel efteråt...  men jag hoppas innerligt att det här går bra hela vägen nu.

Just nu har vi fem olika ögondroppar som ska droppas flera gånger om dagen, och så tre sorters tabletter som ska käkas (vådligt populära eftersom han får dom med lite leverpastej) men det kommer att minska med tiden.  Fast minst en sorts ögondroppar kommer han att behöva hela sitt liv men det är det som sagt värt bara han får behålla synen nu. Vi fick en omgång med oss hem, i en trendig liten påse 

Personalen på Djursjukhuset var enormt trevliga. Tog sig massor av tid och verkade inte alls jäktade. Förklarade och berättade och svarade tålmodigt på mina många frågor.... presenterade sig och tog i hand, och när jag tänker efter så har jag på senare tid här i stan träffat många veterinärer och annan personal som varken sagt Hej eller presenterat sig. 

Och det kan nog inte heller förklaras med att dom är dyrare i Strömsholm så att dom har råd att "slösa bort" tid... kollar man mina veterinärräkningar från lokal veterinär så matchar dom Strömsholm ganska så bra.   Jaja, det är en annan historia det, nån gång när vi landat efter det här äventyret ska jag berätta hela tragiska historien om Salzaoch hennes klantiga, otrevliga och okunniga veterinärer. En anmälan om felbehandling väntar en av dem...  men det är som sagt en annan historia det. 

Just nu försöker jag bara att glädjas åt Jippie och att han återigen ser...  och så håller jag tummarna för att vi ska klara oss utan komplikationer framöver.