måndag 31 augusti 2015

Några tankar runt momentet "Rutan"

Läste en diskussion på FB nyligen, den handlade om olika färger på koner och band i samband med just momentet rutan

Någon hade en hund som inte såg rosa/lila koner och band och ifrågasatte varför klubbarna använder såna färger. Och det kan man ju göra... vad är det för fel på att använda orange/röda koner som man alltid tidigare gjort och som de allra flesta har tränat på?

Men.... vad är det man lär hunden egentligen? Att med blicken fånga in rutan och sedan springa dit? Eller att springa rakt fram tills matte/husse säger annorlunda?

Det sistnämnda är förstås att föredra, då kvittar det vad det är för färg på det ena eller det andra, och det kvittar om det är band eller sågspån eller nåt annat som markerar rutans gränser.

Men det är enklare att lära hunden att visuellt ta in rutan och sedan springa dit, så jag tror att de allra flesta gör så.

Jag gör det...  jag vill att hundarna ska spana in rutan, tänka "aha, där är den och dit ska jag i full fart", men jag har också varit ute för att markeringarna har varit i stort sett omöjliga att se, även för en människa.

Det var när jag tävlade med en av mina cockrar... markeringarna bestod av mörkbruna ganska så stora "tunnor" och bara nån meter vid sidan om rutan stod det nästan exakt likadana tunnor med blommor i.... och där stod också en mörkbrun trädgårdsmöbel (där det satt folk o fikade!!) och mitt på ena "rutsidan" stod flaggstången.

Ja, min hund, och alla andra hundar, misslyckades förstås med det momentet... och idag hade jag kanske protesterat, men jag är fostrad i den gamla skolan där man biter ihop och godtar att man kan drabbas av både det ena och det andra när det gäller galna tävlingsledare.


Men åter till dagens hysteri när det gäller olika färger på koner och band och allt vad det kan vara.

Det är naturligtvis säkrast att lära hunden att bara springa rakt ut tills man säger Stanna! och egentligen nonchalera att det står koner utsatta. Problemet där kan vara att det är svårt att sikta in sig rakt in i rutan om inte hunden tar sikte på markeringarna.

Och bandet/markeringen på marken är ju mest till för att domaren ska kunna avgöra om hunden är inne i rutan eller ej. Ja, föraren också förstås, och det måste jag ju säga att det ä bra mycket enklare att se ett orange band ordentligt, än att se ett litet tunt sågspånsstreck när man står 25 meter därifrån.

Jag har lyckats med att nolla det momentet just bara för att jag själv missbedömde exakt vart hunden stod....  han stod inne i rutan, men jag tyckte att han var utanför...  och då slutade det hela med en nolla i protokollet. Men det var förstås på stenåldern då man bara hade fyra koner, ingen kantmarkering.

Jippie gör ju så här han.....


Och det bevisar ju att han är väldigt medveten om bandmarkeringen. Det har hänt att han stannat utanför rutan och väntat på belöning, när den inte kommer tar han demonstrativt ett eller två kliv över bandet in i rutan, så han har lärt sig att använda ögonen.

Och så vill jag ha det, men det är säkert inte det allra säkraste sättet för att få ett bra resultat.

För den som har råd är det ju en bra försäkring att köpa in massor av olika färgkombinationer på koner och band, men egentligen vore det ju bra om det i anvisningarna stod att en viss färg skulle användas. Min erfarenhet är i alla fall att vissa hundar har svårt för vissa färger...


Och nu blev jag så där himla sugen på att träna rutan...  men då måste jag först gå till garaget och hämta konerna, och sen måste jag traska iväg en bra bit till ett lämpligt ställe för att träna....  eller också måste jag ta bilen och åka nånstans.  Och när jag tänker så, då minskar lusten att träna markant.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar