Min Salza är borta och jag kan fortfarande inte ens tänka på henne utan att tårarna rinner.
Jag själv ska in för en operation framöver, där jag innerligt hoppas att cystorna som man ska ta bort inte är elakartade tumörer.
Och så lilla solskenet Jippie då.... där rinner också tårarna bara jag tänker på eländet, och eländet har eskalerat snabbt. I mitten av mars tyckte jag att jag såg de första små tecknen på att han såg dåligt.
Jag har ju haft två cockrar som på äldre dar blev i stort sett blinda så jag har ju upplevt hundar som sett dåligt förr. Och Jippie uppförde sig i vissa situationer som att han inte såg ordentligt.
Det första som fick mig att reagera var när han inte hittade belöningsbollen. När vi avslutar träning av något slag så brukar jag slänga iväg en snörboll som han får jaga ikapp och sedan så leker vi lite med den.... nu hittade han plötsligt inte bollen som jag slängde.
Jag testade lite olika saker... slängde en godis på golvet framför honom till exempel... den såg han inte. Ja det var många små signaler som sa att det kanske var något konstigt med hans syn, men i de allra flesta situationer märkte jag inget alls.
Han hoppade i och ur bilen utan problem, här hemma syntes inget alls (vilket det sällan gör i vana miljöer förstås) och ute såg jag inte heller några direkta tecken på att han såg dåligt. Det var bara i vissa enstaka specifika situationer....
Vi tränade nosework som vanligt och jag såg inga tecken på några problem... inte förrän vi hängde upp ett antal påsklämmor på ett snöre och hundarna skulle jobba uppåt och hitta doftgömman. Han såg helt enkelt inte snöret med påsklämmor.... men han hade dessförinnan gjort ett antal utomhussök utan några problem.
Men där och då började jag fundera på allvar.... och jag fann förstås små små tecken på att hans syn inte var vad den skulle. Men i och med att Salza inte finns hos oss längre så blev ju livet väldigt annorlunda både för mig och för Jippie. Hon hade ju funnits i hela hans liv, och han tog efter henne i väldigt mycket från allra första dagen här hemma, så jag förstår att det blev väldigt tomt i hans liv när hon försvann. Så var det förlusten av ledstjärnan Salza eller var det dålig syn som gjorde att han i vissa fall förändrade sitt beteende? Omöjligt att säga....
Men när vi tränade nw t.ex. så såg jag aldrig minsta lilla tendens till att han inte såg, oavsett miljö, men då hade han förmodligen kopplat på nosen och lagt synsinnet åt sidan.
Sen såg jag att det arrangerades en ögonlysning här i stan så jag anmälde oss dit. Jodå... grå starr på båda ögonen, helt blind på det ena och nedsatt syn på det andra.
Och nu när vi vet då ser vi plötsligt många tecken på hans dåliga syn... eller också har det eskalerat ordentligt den sista veckan. Jag hoppas förstås att det inte är så, men vem vet....
Nu hoppas jag på en operation hos ögonspecialist på Strömsholm Det var han som gjorde ögonlysningen och han sa då att man kan operera, men han var liiite tveksam till det blinda ögat. Han kunde inte säga något utan en större undersökning....
Idag ska vi ta ett blodprov som Strömsholm vill ha, och då hoppas jag förstås att det inte finns något i det där blodprovet som lägger hinder i vägen för en operation.
Sedan ska vi i så fall åka till Strömsholm den 30 april för en lite större undersökning av ögonen, och den 2 maj ska han opereras. Om allt går som det ska så åker vi sedan hem den 4 maj.... så jag ska tillbringa den veckan i Strömsholm.
Det finns ju inga garantier av något slag, jag hoppas att han kan få tillbaka fullgod syn på båda ögonen förstås, om inte så hoppas jag på fullgod syn det ena ögat och lite syn på det nu blinda ögat. Jag förstår ju att det gör väldigt stor skillnad för honom om han är helt blind på ett öga eller om han har lite syn på det.
Förmodligen var det när han blev helt blind på det ögat som vi började märka av problemet... men det hela verkar ha gått väldigt fort och det bekymrar mig.
I alla fall så har vi en lite mindre rolig tid framför oss... tratt i två veckor, medicinering 6 ggr/dag första månaden, 3 återbesök de närmaste 6 veckorna efter operationen och sedan med några månaders mellanrum. Och inte att förglömma... operationen som kommer att kosta ca 50.000:- om allt går utan komplikationer. Besöket före operationen kostar 4.700:- och återbesöken och resorna och min vecka i Strömsholm kommer ju inte att vara gratis de heller.
Men... kan lilla Jippie få tillbaka synen så är det värt alltihop. Det är så ledsamt att se honom nu när han är lite handikappad av att han inte ser så som han borde göra.
Grannens katter går säkra nu, Jippie ser inte när dom springer över gångvägen framför oss. Han bär sina leksaker till mig som vanligt, vill att jag ska kasta så att han får hämta dom, men han ser dom ju inte när jag har kastar dom. Ja det finns många exempel....
Men när vi är ute på våra promenader märks det inte något. Han springer som vanligt men å andra sidan är vägarna fortfarande kantade med snödrivor så han har ju liksom en fålla där han inte kan gå fel. Han är lite mer kontaktbenägen ute, men det kan ju också bero på att Salza inte längre springer vid hans sida.
Ja, sådant är vårt liv just .... nån som vill byta????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar