Stora, svarta hundar är tydligen fascinerande...

Om det är någon som stannar oss när vi är ute och går och vill prata om hundarna, så är det alltid Ibsen som är samtalsämnet. Och framför allt bland karlar....  

Små barn kan ibland fråga vilken ras det är på hundarna, men då menar dom alla hundarna. Men karlar/killar, dom frågar bara om Ibsen dom. Och för er som inte vet det så är Ibsen en svart riesenschnauzer som består av 45 kg muskler, och han är husses hund, därför finns han inte med i blogg-rubriken. 

Ofta verkar folk lite smått skräckslaget imponerade av den där stora svarta hunden, men vill ändå gärna hälsa på honom, och samtidigt nonchalerar dom helt min små fjantiga spaniels. Och det tycker jag är bra, jag vill inte ha hundar som tror att dom ska hälsa på alla människor dom möter.

I morse passerade vi några av sjukhusets mindre byggnader där det finns rökrutor utanför byggnaderna. Och ofta finns där folk som står och röker, så jag brukar se till att hundarna håller sig intill mig när vi passerar de där husen. Och då går hundarna lösa vid min sida, Ibsen på ena sidan, Jippie på den andra och så Salza bakom mig, det är positioner som de själva valt och det funkar helt OK. 

Idag kom en av rökarna nästan springande fram till oss när vi passerade, han berömde mig för att jag kunde ha hundarna lösa, och han ville prata hund. Och som vanligt är det ju Ibsen som är intressantast....

Jag vet att många av patienterna i de där byggnaderna ofta är rädda för hundar, så jag sa bara Stanna här! till hundarna och dom stod kvar vid min sida när killen kom fram till oss. Men när vi började prata med varandra då slank förstås Ibsen fram till honom.... och ville bli klappad. Han är en jäkla fjäskis den hunden... gentemot alla. 

Och jag såg hur killen blev alldeles stel i kroppen och såg ut som att han förväntade sig att bli uppäten vilken sekund som helst, men han stod trots allt kvar. Så jag sa till honom att Ibsen gärna ville bli klappad... och mycket, mycket tveksamt stack han fram handen och klappade på Ibsen. Och Ibsen är ju som han är han.... sekunden senare satt han tätt tryckt intill killens ben och tittade med dyrkande blick upp på honom och killens ansikte sken sakta upp i ett stort leende. 

Skulle tro att den där stora svarta "farliga" hunden räddade dagen för den där killen....  och jag var våldsamt nöjd med att mina hundar stannade hos mig och inte brydde sig om att hälsa. 

Jippies helg...

Ja, det är Jippie som har aktiverats mest den här helgen, och det kanske är riktigt med tanke på att han är ynglingen i huset.

I går fick vi möjlighet att testa hur det funkar med lydnaden när vi blir kommenderade av någon, och det har jag länge varit nyfiken på.

Och det gick ungefär som jag väntade mig. Ingen större skillnad mot när vi inte är kommenderade. Det som är Jippies "problem" är att han måste hålla koll på precis allt som händer i närheten, och händer det inget måste man ändå hålla koll för det kan ju kanske strax hända nåt. Och sån är han oavsett "tävlingsledare" eller ej....

Men när det gäller linförigheten så funkar den ändå, konstigt nog. Han ser inte ut att ha nån koll alls, men på nåt vis har han tydligen det ändå, för det går hyfsat bra. Men det ser ju inte speciellt snyggt ut när hans huvud far runt som en vindflöjel för att kolla allt i omgivningen.

Platsläggande under gång funkar inte, noll koncentration där. Antagligen funkar inte heller ställandet, men det testade vi inte.

Inkallningen funkar förstås, men han gör lite harskutt på vägen in, och det ger ju inte direkt några extrapoäng. Jag tränade ju med boll några gånger i början för att vara säker på att få rätt tempo, och det var ett misstag.... men man lär så länge man lever.

Apporteringen gick bra. Jag gjorde det några gånger och vid nåt tillfälle gjorde han ett omtag, vid ett annat tillfälle några omtag och lite tugg... men då blev jag lite sur och fräste lite, så nästa gång vi provade så gjorde han det helt perfekt, greppade finfint, och satt som en staty tills jag tog apporten. Skönt med en hund som funkar på rätt sätt när man fräser lite åt honom. Jag är ju inte direkt berömd för mitt stora tålamod.... 

Hoppet gick bra, men där måste jag klura ut rätt avstånd för honom. Han hoppar förstås oavsett, men om jag hittar rätt avstånd så minskar ju risken för att han slår i hoppet

Vi gjorde också den allra första platsliggningen med helt okända hundar, och det gick också bra. Han låg och fixerade mig precis hela tiden, vilket ju var bra. Vad anledningen var till att han gjorde så, det vet jag inte... men det var i alla fall bra för han låg till synes tryggt och tittade inte alls på vad som hände vid sidan om, då var hans nyfikenhet på omgivningen helt borta.

Sen testade vi lite budföring också och det gick förvånansvärt bra. Vi har ju bara gjort det ett par-tre gånger tidigare så han överraskade mig verkligen när han verkade ha helt klart för sig vad han skulle göra. Jag tycker j att just det momentet är så enkelt att lära in så det är näsan gratispoäng när man tävlar appellen.... fast det är ju att sticka ut huvudet lite att säga så förstås, men än så länge har jag aldrig haft nån hund som inte fått 10:or på det momentet. 

Ja, det var Jippies lördag det.....  och idag, på söndagen, fick han besök av sin syster. Det var fem hanhundar och en tik i den kullen, och idag fick vi ett snabbesök av syster Wilja och hennes matte.

Och Jippie började med att visa sitt svårtyglade humör.... han har problem med det, den där killen. Tänder på alla cylindrar så fort nån hund säger ifrån.... och ifrån säger förstås syrran när Jippie är alltför påflugen.

Fast det är inte sant att han reagerar så alltid. En äldre tik som fräser ifrån viker han sig för direkt, i alla fall har han gjort det vid de tillfällen det har hänt. Men idag var han tvungen att skämma ut sig lite innan han lugnade ner sig och blev den gamla vanliga skuttiga glada Jippie.

Salza förvånade mig däremot genom att hon uppförde sig så väldigt bra mot den unga tiken. Inget grumsande alls... bara pigg och glad, vilket inte alltid är helt självklart när det gäller andra tikar.  Kanske tyckte hon att Wilja var så ung att det inte var nån idé att bry sig eller också har hon på ålderns höst helt enkelt blivit mer tolerant. Eller också tyckte hon att Jippies skämt ut flocken tillräckligt...

Vi gick i alla fall en promenad med hundarna, och det fanns våldsamt mycket att nosa på för nyfikna hundar. Jag försöket ta några kort, men hundarna ville liksom inte fastna på bild... dom slank iväg åt alla håll och kanter.

Vi skulle förstås tagit några bilder när dom fortfarande var torra och fina, när vi kom tillbaka till bilen var dom genomvåta och såg bara blöta och raggiga ut, då kändes det inte så kul att fota dom.

Men det var lätt att konstatera att dom är lika varandra på flera sätt... både som typ och i sitt sätt att vara. De flängde omkring i full fart i markerna och undersökte alla dofter som fanns där, men höll finfin kontakt utan oss ändå, att vi behövde lägga oss i. Tog sig fram bland  ris och omkullfallna träd hur lätt som helst, och när vi kom fram till grusgropen var lyckan total. I alla fall hos mina hundar som varit där förr, men Wilja verkade inte direkt ha nåt emot de där branta sandväggarna, hon heller...

Ja, Jippie har haft en aktiv helg, Salza har blivit liiiite försummad av matte, men det har nog inte gått nån direkt nöd på henne hemma hos husse och Ibsen heller. Och Salza fick ju träffa Wilja, och det verkade faktiskt som att hon tyckte det var rätt så roligt att skutta omkring med de där två vildingarna i buskagen. 

Visst ser Jippie ut som en känguru mitt i hoppet? 

Suveränt bra!

Det här retrieverkopplet är ungefär 15 år gammal och fortfarande helt och jättebra. Lagom tjockt och i ett material som inte bränner i händerna. Och inte ens läderdetaljerna har jag behövt byta ut under alla dessa år. 

Jag har andra liknande koppel också, behändigt att ha med ut när hundarna rastas, men dom är inte alls lika bra, mycket sämre kvalité. Ett av dom gick till och med sönder när Jippie (som var valp då) gjorde ett rejält ryck efter en katt. 

Det köptes till Samson när jag började jaktträna honom (för ungefär 15-16 år sedan alltså) och insåg att det var såna koppel som gällde då. Vanliga halsband och koppel gick ju inte an i såna sammanhang

Bilden på Samson har jag på väggen i mitt sovrum, så den här bilden ni ser här har jag fotat från den bilden... därav den lite konstiga kvalitén.

 
Nu är det Jippie som får äran att bära Samsons koppel, fast hundarna går förstås mest lösa när vi är ute. Det har ju regnat ganska mycket här de sista dygnen och alla små bäckar och vattenfyllda diken svämmar nästan över av vatten just nu.

Jippie har ett "kolla-om-det-finns-nån-katt-där-idag"-ställe som han alltid kollar in i slutet av vår morgonpromenad. I morse gjorde han en liten felbedömning... fast det kunde ju varit värre.

Och ja... nån gång ska jag lära mig att vända mobilen åt rätt håll när jag filmar....

Kan nästan allt....

Jo men så är det ju, mina hundar kan nästan allt. I alla fall när det gäller vardagslydnad, när vi kommer till tävlingslydnaden så är det kanske lite annorlunda.

Fick tidningen Hundsport igår och kikade lite snabbt i den och var ju tvungen att testa ett par grejor som det stod om under rubriken Personlig utveckling för din hund....

Dom har ju bra stadga, mina hundar så just stadgan var inte så svår, impulskontrollen var jag lite tveksam till när det gällde dynamitgubben Jippie. Och jag var lite nyfiken på hur det funkade med en godis i min hand och Salza och Jippie sittandes intill och vara tvungen att vänta på sitt namn och Varsågod för att få ta godisen.

Men man ska aldrig underskatta sina hundar... det gick kanonbra på direkten. Fast vi har ju tränat sånt när det gäller att få apportera och såna grejor, fast mat slår ju allt annat förstås. Men det funkade kanonbra, duktiga dogs jag har. 

Och Salza är så söt när man gör såna övningar. Hon sitter och vänder bort huvudet från frestelsen, slänger sekundsnabba blickar då och då, men vänder bort hela huvudet för att slippa se men har stenkoll hela tiden ändå.

Jippie gör tvärtom. Han växlar mellan att kika på godiset och att titta mig i ögonen. Och ju längre han får vänta innan jag säger hans namn desto längre håller han kontakten med mig. Vi har ju gjort såna övningar ibland, han ska titta mig i ögonen och hålla kontakt trots frestelser runt omkring oss. Just den här övningen går ju inte ut på det direkt, men strunt samma, kontakt är ju alltid tacksamt.

Sen så har jag blivit lite frestad att prova en sak som det skrivs mycket om på nätet, och som är en riktig utmaning för inte minst mig själv. Där kommer det att krävas tålamod i stora doser, och det har ju inte jag så våldsamt mycket av. Och jag är inte ens helt säker på att Jippie fixar att lära sig det där, men vi ska i alla fall göra ett litet försök.

Men jag tänker inte tala om vad det gäller eftersom jag tror att vi kommer att gå bet på det här, då slipper jag skämmas efteråt när jag ska erkänna att det inte funkade... att vi inte lyckades... att jag inte kunde lära Jippie det jag tänkt mig.  Det är ju nästan alltid förarens "fel" om saker och ting inte funkar, men i det här fallet krävs det lite mer än så....  så vi får se....  det kan eventuellt finns ett resultat att visa upp nån gång till våren. 

Här är sötnosen Salza hennes första sommar....

Nu ska jag testa med bilder också...

Det är krångligt med sånt som är nytt och lite annorlunda, men skam den som ger sig. Nu ska vi se om jag får med några bilder då....

Många spännande dofter utifrån havet...

Lättroade Jippie var lite fascinerad av vågskvalpet mot stranden...

Det låg en gamma trädstam vid stranden....  Hoppas upp där! sa jag till Jippie. Men han förstod inte hur jag menade. Han hoppade över och han letade bland stenarna efter nåt som kankse matte slängt där, och han var ut i vattnet och kikade, men han hoppade itne upp på stocken trots upprepade böner från mattes sida. 

Salza hade stått vid sidan om hela tiden, men till slut tänkte hon väl visa att gammal är äldst. Hon hoppade galant upp på trädstammen och klev iväg de steg det gick att gå på den. Sen stod hon där, stilla som en staty medan jag tog ett kort. Hon är van fotomodell den tjejen...

När hon hoppat ner och fått sin godis, tittade Jippie fundersamt på mig, på Salza och på trädstammen. Sedan tog han ett skutt upp på den där stammen och stod lika stilla som förebilden gjort....   och sen fick han förstås också en godis. 

Snacka om  att dom lär sig genom att se på andra hundar. Och det är himla bra det.för på lördag ska vi på kurs, så då kan Jippie och jag ägna oss åt att sitta och titta på alla andra duktiga ekipage och så lär han sig allt han behöver kunna på det viset.   :) 

Jahaja... bilderna funkar tydligen som dom ska...  texten däremot gör lite som den vill efter sedan jag lagt in bilderna...  hmmm.... tur att något krånglar så att det finns nåt att grubbla på.  

  

Bara så ni vet....

.... så är förvirringen total just nu. Försöker få till överföringen av bilder från min mobil direkt till bloggen, vilket inte vill låta sig göras. Och antagligen går det inte utan omvägen via datorns hårddisk, men jäklar vilken tid det tar att pyssla med sånt där..... och så är det till ingen nytta alls. 

Fast... Google+ borde kunna kommunicera med bloggen... hmmm... tål att forska i. Nån gång framöver.... just nu finns det inte mer tid till sånt här mixtrande.

Flyttdags....

Jo, det blir en flytt hit trots allt. Jag är trött på Bloggplatsens krångel med bilder och videosnuttar nu. Men det lär ta ett tag att lära sig nytt, allt som är gammalt och vant är ju så bekvämt....  får se när jag får tid att sitta och pilla med det då.

Nu är det i alla fall promenaddags för hundarna...