I går fick vi möjlighet att testa hur det funkar med lydnaden när vi blir kommenderade av någon, och det har jag länge varit nyfiken på.
Och det gick ungefär som jag väntade mig. Ingen större skillnad mot när vi inte är kommenderade. Det som är Jippies "problem" är att han måste hålla koll på precis allt som händer i närheten, och händer det inget måste man ändå hålla koll för det kan ju kanske strax hända nåt. Och sån är han oavsett "tävlingsledare" eller ej....
Men när det gäller linförigheten så funkar den ändå, konstigt nog. Han ser inte ut att ha nån koll alls, men på nåt vis har han tydligen det ändå, för det går hyfsat bra. Men det ser ju inte speciellt snyggt ut när hans huvud far runt som en vindflöjel för att kolla allt i omgivningen.
Platsläggande under gång funkar inte, noll koncentration där. Antagligen funkar inte heller ställandet, men det testade vi inte.
Inkallningen funkar förstås, men han gör lite harskutt på vägen in, och det ger ju inte direkt några extrapoäng. Jag tränade ju med boll några gånger i början för att vara säker på att få rätt tempo, och det var ett misstag.... men man lär så länge man lever.
Apporteringen gick bra. Jag gjorde det några gånger och vid nåt tillfälle gjorde han ett omtag, vid ett annat tillfälle några omtag och lite tugg... men då blev jag lite sur och fräste lite, så nästa gång vi provade så gjorde han det helt perfekt, greppade finfint, och satt som en staty tills jag tog apporten. Skönt med en hund som funkar på rätt sätt när man fräser lite åt honom.
Jag är ju inte direkt berömd för mitt stora tålamod.... 
Hoppet gick bra, men där måste jag klura ut rätt avstånd för honom. Han hoppar förstås oavsett, men om jag hittar rätt avstånd så minskar ju risken för att han slår i hoppet
Vi gjorde också den allra första platsliggningen med helt okända hundar, och det gick också bra. Han låg och fixerade mig precis hela tiden, vilket ju var bra. Vad anledningen var till att han gjorde så, det vet jag inte... men det var i alla fall bra för han låg till synes tryggt och tittade inte alls på vad som hände vid sidan om, då var hans nyfikenhet på omgivningen helt borta.
Sen testade vi lite budföring också och det gick förvånansvärt bra. Vi har ju bara gjort det ett par-tre gånger tidigare så han överraskade mig verkligen när han verkade ha helt klart för sig vad han skulle göra. Jag tycker j att just det momentet är så enkelt att lära in så det är näsan gratispoäng när man tävlar appellen.... fast det är ju att sticka ut huvudet lite att säga så förstås, men än så länge har jag aldrig haft nån hund som inte fått 10:or på det momentet.
Ja, det var Jippies lördag det..... och idag, på söndagen, fick han besök av sin syster. Det var fem hanhundar och en tik i den kullen, och idag fick vi ett snabbesök av syster Wilja och hennes matte.
Och Jippie började med att visa sitt svårtyglade humör.... han har problem med det, den där killen. Tänder på alla cylindrar så fort nån hund säger ifrån.... och ifrån säger förstås syrran när Jippie är alltför påflugen.
Fast det är inte sant att han reagerar så alltid. En äldre tik som fräser ifrån viker han sig för direkt, i alla fall har han gjort det vid de tillfällen det har hänt. Men idag var han tvungen att skämma ut sig lite innan han lugnade ner sig och blev den gamla vanliga skuttiga glada Jippie.
Salza förvånade mig däremot genom att hon uppförde sig så väldigt bra mot den unga tiken. Inget grumsande alls... bara pigg och glad, vilket inte alltid är helt självklart när det gäller andra tikar. Kanske tyckte hon att Wilja var så ung att det inte var nån idé att bry sig eller också har hon på ålderns höst helt enkelt blivit mer tolerant. Eller också tyckte hon att Jippies skämt ut flocken tillräckligt...
Vi gick i alla fall en promenad med hundarna, och det fanns våldsamt mycket att nosa på för nyfikna hundar. Jag försöket ta några kort, men hundarna ville liksom inte fastna på bild... dom slank iväg åt alla håll och kanter.
Vi skulle förstås tagit några bilder när dom fortfarande var torra och fina, när vi kom tillbaka till bilen var dom genomvåta och såg bara blöta och raggiga ut, då kändes det inte så kul att fota dom.
Men det var lätt att konstatera att dom är lika varandra på flera sätt... både som typ och i sitt sätt att vara. De flängde omkring i full fart i markerna och undersökte alla dofter som fanns där, men höll finfin kontakt utan oss ändå, att vi behövde lägga oss i. Tog sig fram bland ris och omkullfallna träd hur lätt som helst, och när vi kom fram till grusgropen var lyckan total. I alla fall hos mina hundar som varit där förr, men Wilja verkade inte direkt ha nåt emot de där branta sandväggarna, hon heller...
Ja, Jippie har haft en aktiv helg, Salza har blivit liiiite försummad av matte, men det har nog inte gått nån direkt nöd på henne hemma hos husse och Ibsen heller. Och Salza fick ju träffa Wilja, och det verkade faktiskt som att hon tyckte det var rätt så roligt att skutta omkring med de där två vildingarna i buskagen.
Visst ser Jippie ut som en känguru mitt i hoppet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar