Stora, svarta hundar är tydligen fascinerande...

Om det är någon som stannar oss när vi är ute och går och vill prata om hundarna, så är det alltid Ibsen som är samtalsämnet. Och framför allt bland karlar....  

Små barn kan ibland fråga vilken ras det är på hundarna, men då menar dom alla hundarna. Men karlar/killar, dom frågar bara om Ibsen dom. Och för er som inte vet det så är Ibsen en svart riesenschnauzer som består av 45 kg muskler, och han är husses hund, därför finns han inte med i blogg-rubriken. 

Ofta verkar folk lite smått skräckslaget imponerade av den där stora svarta hunden, men vill ändå gärna hälsa på honom, och samtidigt nonchalerar dom helt min små fjantiga spaniels. Och det tycker jag är bra, jag vill inte ha hundar som tror att dom ska hälsa på alla människor dom möter.

I morse passerade vi några av sjukhusets mindre byggnader där det finns rökrutor utanför byggnaderna. Och ofta finns där folk som står och röker, så jag brukar se till att hundarna håller sig intill mig när vi passerar de där husen. Och då går hundarna lösa vid min sida, Ibsen på ena sidan, Jippie på den andra och så Salza bakom mig, det är positioner som de själva valt och det funkar helt OK. 

Idag kom en av rökarna nästan springande fram till oss när vi passerade, han berömde mig för att jag kunde ha hundarna lösa, och han ville prata hund. Och som vanligt är det ju Ibsen som är intressantast....

Jag vet att många av patienterna i de där byggnaderna ofta är rädda för hundar, så jag sa bara Stanna här! till hundarna och dom stod kvar vid min sida när killen kom fram till oss. Men när vi började prata med varandra då slank förstås Ibsen fram till honom.... och ville bli klappad. Han är en jäkla fjäskis den hunden... gentemot alla. 

Och jag såg hur killen blev alldeles stel i kroppen och såg ut som att han förväntade sig att bli uppäten vilken sekund som helst, men han stod trots allt kvar. Så jag sa till honom att Ibsen gärna ville bli klappad... och mycket, mycket tveksamt stack han fram handen och klappade på Ibsen. Och Ibsen är ju som han är han.... sekunden senare satt han tätt tryckt intill killens ben och tittade med dyrkande blick upp på honom och killens ansikte sken sakta upp i ett stort leende. 

Skulle tro att den där stora svarta "farliga" hunden räddade dagen för den där killen....  och jag var våldsamt nöjd med att mina hundar stannade hos mig och inte brydde sig om att hälsa.