Några funderingar om det där med betyg och uppflyttningspoäng och så...

Nu är vi ju mitt uppe i den mest hektiska tävlingsperioden för oss som tävlar med hundar och det är alltid roligt att ta del av resultaten för vänner och bekanta. Och det är ju lekande lätt nu när SBK Tävling finns....

Jippies och mina resultat är ju tyvärr inte lysande även om han utan några större besvär har tagit LP2 nu i sommar. Men våra tävlingar har en nedåtgående trend som jag önskar att nån orkade analysera åt mig, själv orkar jag inte riktigt ta tag i det. Allt som är över uppflyttningsstrecket (eller 1:a priset) är ju helt godkänt enligt mig, men det är lite irriterande att resultaten inte blir bättre och bättre utan tvärtom...

Fast.... det kan ha en så enkel lösning som att vi tränar intensivt tills jag anser att han är tävlingsfärdig, sedan tränar vi inget mer... och eftersom lydnad är en färskvara så ligger han förstås av sig för varje vecka som sedan går.  Jaja, inte vet jag... och det var inte det jag skulle skriva om heller.

Det som är lite roligt och intressant är att se hur "slumpartade" vissa 1:a pris och uppflyttningar är, både för mig och för andra.

Jippies förrförra tävling resulterade ju i ett 2:a pris (154p) och det berodde nog mest på att han nollade momentet läggande under gång. Visserligen har det momentet bara 1 i koefficient, men en 6:a i betyg där hade gett oss 1.a priset den gången.

På nästa tävling nollade han fjärrdirigeringen, men poängen räckte ändå till ett 1:a pris (161p) trots att fjärren har koefficient 2. Han hade över lag högre momentpoäng på den senaste tävlingen, och slog till med en 10:a på rutan som har koeff 3, och det fyllde ju förstås på poängpotten rejält.

Slutsatsen är ju förstås att om man ska nolla nåt moment så ska man nolla något med låg koefficient... men...  med "rätt" betyg på de övriga momenten så klarar man sig även om man misslyckas med ett moment med lite högre koefficient.

Nu tycker jag förstås inte att man ska "misslyckas" med något moment alls, men om det ändå händer så gäller det att ha lite tur så att man väljer rätt moment att "misslyckas" med.

Eller också kan man vända på det.... det gäller att ha så bra betyg på de moment som funkar så att man har råd med en nolla nånstans i programmet.

Och här är det ju stor skillnad mellan brukslydnaden och vanlig lydnad. I t.ex. appellen har man enkelt råd med ett par nollor utan att riskera uppflyttningen , under förutsättning att specialen gått bra. I den vanliga lydnaden är det nog ovanligt att man fixar 1:a priset trots två nollor i programmet.

Och till och med i lägre klass kan man utan vidare kosta på sig en nolla i lydnadsprogrammet utan att riskera uppflyttningen, under förutsättning att övriga moment går hyfsat bra förstås.

Sen blir det svårare, både i brukslydnaden och den vanliga lydnaden. Ju högre upp i klasserna desto högre krav på att alla  moment sitter som de ska för att man ska få sitt 1:a pris eller sin uppflyttning.

Och vad ville jag med det här svamlet då?  Ingen aning....  fick bara ett litet anfall av skrivklåda.

Och så en nostalgi-bild som avslutning. Här är prispallen från den tävling där Salza tog sitt lydnadschampionat för många år sedan. 

Tre 1:a pris och tre nyblivna champions på prispallen den gången... 

Som en åsna mellan två... eller tre... eller fyra... hötappar....

Tänk att det ska vara så svårt....   och att det är så svårt beror förstås återigen på mitt jäkla kontrollbehov. Och nu syftar jag på hundtävlingar... fast kontrollbehovet finns tyvärr oavsett vad det gäller.

Vi lyckades ju med ett nödrop erövra LP2 härom kvällen (med en 0:a i protokollet så räckte det precis till ett 1:a pris), och då kommer förstås funderingarna på hur.... eller rättare sagt när... vi går vidare.

Jippie är ju inte jättestabil i sitt utförande av momenten, han är en spjuver och ska jag vänta på att han blir "stabil" i alla moment, då får jag vänta länge. Men jag är å andra sidan inte villig att starta i nåt där jag redan innan start misstänker att vi inte uppnår 1:a pris/uppflyttning heller.

Just nu går funderingarna så här:

Ska vi träna in framförgåendet och budföringen och spåret och starta appellen i år? Budföringen är mer än halvvägs inlärd, framförgåendet inte alls, och spår har han aldrig gått.... inte med mig i lina efter i alla fall. Spårar gör han ju annars jämt....

Och det är fullt genomförbart att fixa det bara vi får några veckor på oss....

Eller ska vi göra en satsning och försöka få till klass 3-momenten i år? Där har han en del av dom klara redan, men inte alla förstås. Det finns ju vissa konflikter mellan momenten i klass 2 och klass 3 så vissa moment har jag undvikit så här långt.

Klass 3 kräver mer tid och mer träning än appellen, men är egentligen lite roligare.... för mig i alla fall.

Ska vi kanske rent av försöka få till några godkända resultat i rallylydnadens fortsättningsklass? Men där har ju jag diskat oss vid ett par tidigare tillfällen, och frågan är väl om inte den risken kvarstår. Är liiite tveksam till detta alternativ...  mest beroende på att det ställer störst krav på föraren, och just föraren är vår svaga punkt.

Och så finns förstås det sista, och minst troliga alternativet... B-prov. Det kräver en del jobb för min del, Jippie jagar utan att man behöver be honom om det, men allt ska ju ske på ett visst sätt och på förarens villkor.... och den biten har vi inte direkt jobbat på.  Sannolikheten för en start på B-prov är mycket liten, men det finns hela tiden en liten, liten tanke om det, långt där inne i bakhuvudet.

Ska bli kul att se vd den här vimsiga tanten bestämmer sig för. Det kanske blir som med den där rocken som skräddaren skulle sy... den krympte hela tiden och bidde ingenting till slut.

Solstekt och några erfarenheter rikare....

Vi har varit på vattenapporteringskurs under fredag och lördag, blivit väl genomstekta av en gassande sol och dessutom fått en hel del nya erfarenheter... eller kunskaper kanske jag ska säga. Kunskaper om hur Jippie fungerar i de sammanhangen.

Jippie badar ju gärna, simmar kanonbra och är aldrig påverkad av främmande vatten och främmande stränder och sånt.

Men det visade sig att han tyckte att årorna på båten var lite skumma när vi skulle använda båt för att kasta viltet, så han roddes över till stranden på andra sidan så att han fick vara nära årorna och se att dom inte var något att bry sig om, och därifrån slängde han sig sedan i vattnet och simmade tillbaka till "vår" strand.

Så jättebra att vi fick den chansen nu och slapp göra den erfarenheten på ett prov

Och han apporterar utan problem, även vilt. Vårt lilla dilemma är att han lite för gärna vill äga sitt byte. Han drar inte iväg med apporten, men han gör gärna en liten krok runt mig innan han lämnar av viltet, och hälften av gångerna släpper han bytet alldeles framför min hand istället för i handen.

Nu fick vi bra tips och råd om hur vi ska jobba med det, nu är det bara för matte att ta ett djupt andetag och hitta tålamodet, backa tillbaka och ta det sakta framåt igen. 


Vi började på fredagen med apportering av dummies på land. På eftermiddagen var det apportering i vattnet som gällde... med dummies... och där var det en del av hundarna som hade lite problem med att simma ut i okänt vatten från okänd strand, men Jippie var lite äldre än de andra och har antagligen fler erfarenheter i bagaget, och han hade inga problem med såna saker.

Jippie och jag har ju det problemet med dummies att dom är lite för roliga. Efter några apporteringar blir Jippie lite uppspelt och lite stressad och blir då lite slarvig och lite flamsig. Han fungerar faktiskt bättre när det är vilt inblandat i det hela. Men det är ju, som sagt, inte så att han inte gillar att hämta dummies... tvärtom, det är alldeles för roligt. Men jag fick som sagt råd om hur jag ska jobba vidare med det, nu gäller det bara  att ta sig själv i kragen och verkställa det också. 

Vid 16-tiden var kursdagen slut, då åkte vi till vår lilla campingstuga där vi skulle övernatta.



Måste ju erkänna att jag var ganska så mör då... tidig morgon här hemma, därefter ett par timmar bakom ratten och sedan ute i solskenet hela dagen...  men Salza var också med och hon hade inte gjort jättemycket under dagen så det blev en promenad längs Ljusnans strand trots att hela min arma kropp skrek: VILA!!!

Vi sov i alla fall gott på natten sedan, när Salza väl insett att vi skulle stanna där och att hon var tvungen att sova i den förhatliga campingstugan. Av nån anledning gillar hon inte såna....

På lördagen började vi med en promenad längs älven igen, och sedan frukost i det gröna.

Sedan drog vi iväg till kursstället som var ett alldeles perfekt ställe på alla de vis. Bra vatten att träna i, både med och utan växtlighet, en stor lägda där man kunde träna och rasta hundarna, och bilarna kunde parkeras alldeles intill där vi tränade, och dessutom i skuggan av stora träd, och även om vi själva stundtals nästan kokade så var det svalt och skönt i bilarna när dörrar och fönster stod öppna.

På lördagen kom våra änder till användning. Först testade vi hur det fungerade med vilthanteringen på land, sedan tränade vi i vattnet. Och där fick matte en del överraskningar... eller aha-upplevelser eller hur man ska säga.

Jag hade ju för mig att Jippie inte kopplat ihop skottet med att det faller en fågel. Det är ju väldigt bra om dom gör den kopplingen, då är dom alerta och markerar vart fågeln faller och så där.

Enda gången vi tränat med skott var ju på andjakten i höstas och då var det ju "på riktigt" och ingen träning, och då tyckte jag att han inte riktigt gjorde den där kopplingen trots att han presterade ett par kanonfina apporteringar.  Men nåt har mognat sedan dess.... eller också missbedömde jag honom helt enkelt.... för nog kopplade han ihop skotten med att något skulle hämtas....

Fem  (5!!!) gånger knallade han vid första försöket med båt och skott. Som väl var så hade vi duktiga och erfarna instruktörer och fågeln kastades aldrig i och med att han knallade, så han fick ingen betalning för det han gjorde. Men nog sjuttan kopplade han ihop skottet med att det fanns något att hämta därute.

Han tjyvade inte när fågeln kastades, det var skottet som fick honom att dra iväg.... och jag hade förstås, min vana trogen, skrutit med att han har så bra stadga. Och det har han... men det är något alldeles speciellt med vilt och jakt jämfört med tävlingslydnad.  Han ligger plats utan problem när man skjuter, men då är det inget vilt inblandat och då är det helt andra signaler och miljöer det är frågan om.

Jippie har en enorm jaktlust och när man trycker på de knapparna då är det något helt annat än när man agerar på en lydnadsplan. Ingen ursäkt på något vis, vi har tränat sånt alldeles för lite, svårt att skjuta och föra hund samtidigt... det är ju det dilemmat vi har som oftast tränar ensamma.

Men innan vi sköt något så tränade vi med att bara kasta fågeln ut i vattnet och då var det inga problem med stadgan. Han väntade på kommando, simmade fint ut och tog anden med fint grepp, simmade in och lämnade faktiskt i handen på mig.

Tre gånger gjorde vi om det och sista gången stod jag 7-8 meter upp på land och sedan ytterligare en bit länge upp när han skulle lämna av och det gick kanonfint. Full fart ut i vattnet och full fart upp till matte där han lämnade av i handen.

( Och alla resterande fina bilder som kommer nu har tagits av en av kursdeltagarna, Monica Djerfh.)

Det var skotten som triggade igång honom lite för mycket, men vi tränade på det och till slut så insåg han att det inte var nån idé att rusa iväg före kommandot för det fanns inget att hämta då.

Och när vi sedan egentligen hade tränat färdigt och satt och tittade på de andra och lyssnade på alla skotten som han inte skulle bry sig om, så fick han leta godis i gräset där vi satt.  Och medan han gjorde det så var det en hund som inte hämtade sin apport där ute i vattnet.

Jippie fick chansen trots att han, just när det skottet gick och den fågeln kastades, hade fullt upp med att leta godis bakom ryggen på mig. Men han slängde sig utan tvekan i vattnet på mitt kommando, simmade ut, kopplade på nosen och fann fågeln som han sedan apporterade till mig.

Och det är just det jag vill åstadkomma... att  han hör ett skott, tänker..."aha, en fågel i vattnet nånstans" och sedan simmar ut åt det håll jag ev. pekar. Ibland syns ju fågeln när den kastas, den ska ju göra det egentligen men ofta är det tyvärr så att kastaren inte är så duktig (eller kanske blir trött i kastarmen) så fågeln kommer inte så högt upp så att den syns över vass och andra saker som kanske växer vid stranden och skymmer sikten.

Och jag vill att han litar på mig, att det verkligen finns något att hämta när jag säger apport och pekar ut riktningen ut över vattnet. Och det funkade ju kanonbra denna gången, han lärde sig säkert massor av bara det tillfället.

Bilderna nedan här är när vi kastade från båt, det jag berättade innan var när kastaren stod på stranden en bit bort och kastade ut i vattnet, så Jippie hade ingen båt att ta riktning på heller..
.

Klockan fyra i går eftermiddag avslutade vi kursen och sedan var bara resten kvar....  åka en bit bort och hämta ett par frusna änder för framtida träning, sedan ta en omväg på 6 mil för att lämna medskickade grejor till en bekant, därefter äntligen hemåt.... klockan var åtta när vi klev in genom dörren här hemma. Då hade hundarna vilat i bilen och var piggelin, jag var inte lika pigg.... 

Men 1000 tack till Springerklubben Nedre Norra, med Barbro Collin i spetsen, som arrangerade kursen, och ännu fler tack till Grethe och Mona som jobbade och slet med oss och våra hundar i denna värme. 

Mona gjorde dessutom en liten utflykt och kom tillbaka och överraskade oss med varsin glass som vi kunde njuta av i solskenet... gissa om vi njöt.  

En bra och trevlig kurs, duktiga instruktörer och trevliga medkursare, och så fick jag framför allt se och lära vart min Jippie står när det gäller såna här övningar. Och jag är ju löjligt imponerad av mina hundar så jag tycker ju att han var superduperkanonduktig det som fallerar är helt och hållet mitt fel. 

Det är jäkligt lätt att förstöra min dag...

Dagen började ganska så bra....  skulle skjutsa Kurt till vattenträningen och sedan rasta hundar.

Gjorde så och åkte till ett ställe där hundarna kan bada och snusa på en massa intressanta dofter. När dom badat så fick de sedan leta tennisbollar i gräset så att de skulle springa av sig den värsta vätan.

Och när dom alla tre badar och hämtar pinnar och sånt, då uppnår dom en stressnivå som endast överträffas av vad som händer när dom letar bollar.

Tennisbollar är den absoluta favoriten oavsett allt annat. När det finns såna i närheten så tar varken Ibsen eller Jippie en godisbit, vilket de annars slukar i ett nafs.

Nu fick dom som sagt leta bollar i gräset, och två i taget fick leta, en fick alltså sitta och vänta på sin tur.

När Ibsen och Salza far omkring och frenetiskt letar bollar, och Jippe sitter vid min sida och väntar på sin tur, då kommer det en bil och parkerar alldeles bredvid där vi håller på.

Det är ett populärt hundrastningsställe så det var inte så konstigt. Men herrn i den där bilen öppnar luckan bak och ut hoppar en liten pinscher som direkt rusar fram till Jippie och mig där vi står en bit bort..

Jippie är så fixerad av de andra som letar bollar så han märker inte ens hunden, men jag ropar till ägaren att " Det här är ingen bra idé, kalla in din hund!" varvid han gör så. Sen kopplar han hunden och går iväg en bit.

När Jippie sedan fått leta efter den sista bollen och vi ska gå till bilen så kommer han tillbaka med sin hund, fortfarande kopplad.

"Så det är bara den som är här först som får ha sin hund lös?" fräser han till mig.

"Nej inte alls", svara jag, "men du kan inte låta din hund springa fram på det där viset. Man vet ju aldrig vad som kan hända då..."

"Om du har så farliga hundar så är det du som ska ha dom kopplade... men jag ska åka nu så du får vara ifred" säger han och slänger in både sig och hunden i framsätet på bilen, öser ur sig diverse andra otrevligheter genom sin öppna bilruta och drar sedan därifrån med en rivstart.

Jisses....  jag blir så frustrerad av sånt där....  hela dan är som sagt förstörd för jag kan inte bara släppa sånt.

Stressnivån hos hundarna är som sagt på topp, och lite däröver också, när dom letar bollar. Alla tre har hyfsat stor bytesmedvetenhet, och Ibsen i all synnerhet. Han är inte nådig om han tillåts att vakta något.


Jag kan ju se framför mig vad som skulle kunna hända om den lilla pinschern, efter att ha kollat in Jippie, sprungit vidare till Ibsen och Salza som frenetiskt letade bollar.....

En främmande hund som plötsligt konkurrerar om de där åtråvärda bollarna...  må vara att hon kanske inte alls var intresserad av några bollar, men med tanke på den uppskruvade stämningen så tror jag knappt att nån av hundarna skulle sansa sig och tänka efter innan de agerade.

Salza skulle säkert bara försöka jaga iväg tiken, hon är bra på det. Men Ibsen är av en liten annan ull och vad han skulle göra vete sjuttan.... och OM han hade fått tillfälle att göra något så hade med all säkerhet lilla krutpaketet Jippie hakat på och hjälpt till.

Visserligen har jag lydiga hundar, men dom är djur och inga robotar och naturligtvis finns det tillfällen då de kan gå ur hand. Jag är noga med att försöka se till att vi aldrig utsätter oss för såna tillfällen, men i en  sån här situation blir man liksom ställd inför fullbordat faktum.

Det är ju minst sagt frustrerande att folk inte förstår sånt där.... gubben var skitförbannad för att jag inte ville att hans hund skulle springa omkring hur som helst bland mina hundar.

Och det enda jag tänkte på var att hans lilla hund inte skulle råka illa ut....  

Nån gång ska vara den första....

Vi tävlade ju igen häromdagen, och det gick inte så bra. Eller.... egentligen är jag ganska så nöjd för det som vi försökt förändra på den korta tid sedan förra tävlingen hade faktiskt blivit bättre, men sen var det lite annat som inte funkade riktigt perfekt. Och så är det ju...  det man ofta känner sig säker på, det kan krångla när man minst av allt förväntar sig det.

Men vi tar det som vanligt från början....

Platsliggning: Betyg 10. Men han är lite orolig, inte osäker utan mer uttråkad. Nosar lite, kikar sig runt på ditten och datten....  I klass 1 låg han och tok-fokuserade på mig hela tiden, nu känner han sig förmodligen säkrare, och som sagt, lite uttråkad, så nu tar han sig friheten att fördriva de där 3 minuterna på sitt eget lilla vis. Har länge funderat på att träna in hakan i backen, ska nog ta en allvarlig diskussion med mig själv om det tror jag.

Fritt följ. Betyg 7. Och även om jag aldrig brukar ha synpunkter på hur domaren dömer så har jag det här.  Vi var värda mer i det momentet. Vä sväng, pendlar sidled, släpper... står det som kommentar och det är inte sant. Det var en vänstersväng i programmet och den gjorde han skitsnyggt. Jag hann till och med göra den reflektionen att "så snyggt han gjorde det där"... men det är som sagt domaren som dömer. Pendlar sidled gör han säkert, släpper gjorde han kanske vid något enstaka tillfälle, men jag upplevde nog att jag hela tiden i ögonvrån såg hans huvud på samma ställe, men som sagt, domaren dömer.

Men vi har jobbat lite med Jippies engagemang i just det momentet, och jag upplevde som sagt en klar förbättring sedan förra tävlingen. Att det sedan fanns annat att dra på är ju en helt annan sak, jag är himla nöjd med att de få träningstillfällen vi har haft har gett resultat... i alla fall i mina ögon, och på det jag ville förändra.

Som en parentes kan jag ju berätta att domaren, när vi väntade på prisutdelningen, kom in och placerade sig vid de bord där vi i klass 1 och 2 satt och väntade, och sa ungefär så här till oss tävlande: Fan vilket dåligt fritt följ ni har på era hundar. Så uppenbarligen har han ganska så specifika krav på det momentet eftersom han gjorde den kommentaren. Fast han undantog i och för sig det vinnande ekipaget i klass 2 från kritiken...

Läggande. Betyg 0. Inget att säga om det, Jippie la sig helt enkelt inte. Och vet ni att det gör inget även om det väl var där vi missade 1:a priset. Men han var så helt fokuserad på mig....  "titta så fint jag går , matte... jag är duktig jag"...  så han hörde förmodligen inte ens mitt kommando. Och eftersom vi jobbat med just den biten så är det trots nollan nåt positivt.

Inkallande. Betyg 9. Avslut. Inget att säga om det heller...  han sätter sig för långt ifrån mig. Visserligen rakt och fint, men för långt ifrån.

Sändande med ställande. Betyg 7,5. Kommentaren är omdirigering.
Jippie rusar fram till rutan, går in i den framifrån, men tar ett skutt över höger kantlinje och hamnar utanför rutan. Jag kommenderar Stanna (han var så snabb så jag hann inte det när han var inne i rutan) , Jippie fryser till en staty, jag kommenderar Rutan igen, han kliver in över kantmarkeringen och jag säger Stanna igen. Där står han sedan tills jag hämtar honom.

Apportering. Betyg 6,5. Omtag, avslut. Där har vi fått ett litet problem att lösa. Han rusade ut till apporten, högg den i farten, tog en sväng tillbaka till mig (medan han bytte grepp på apporten i munnen)  där satte han sig sedan snett bakom mig, men jag kunde ta apporten ur hans mun i alla fall. Vi har tränat på apporteringen sedan förra tävlingen, där han gjorde ungefär likadant, och när vi tränar gör han momentet helt korrekt. Knivigt det där.... 

Fritt hopp över hinder. Betyg 8. Extra kommando, avslut. Här blev Jippie plötsligt helt fascinerad av tävlingsledaren som stod nån meter vid sidan av oss, och när han frågade "är föraren klar?" så vände Jippie på huvudet och blev sittande så och stirrade stint på honom "men jisses, står du där??? vad vill du då???"  vilket resulterade i att jag fick ge två Hopp-kommandon för att han skulle hoppa.
Resten gick bra, vad som hände vid avslutet minns jag faktiskt inte....

Fjärrdirigering. Betyg 8. Nu var det domaren som helt plötsligt tog Jippies hela uppmärksamhet. Jag fick ge två Ligg-kommande när momentet började. Resten gick finfint.

Helhetsintryck. Betyg 7,5. Mer än så kan nog inte just jag förvänta mig av den domaren tror jag

Jag brukar som sagt inte ha några synpunkter på hur domaren dömer. Man ska inte ha det, för får man lite gratispoäng av någon så brukar det liksom jämna ut sig när man blir lite snålt bedömd av någon annan vid ett annat tillfälle.

Men nu var det ju så att jag tävlat för denna domare förr, och jag satt och tittade på tävlande före mig och kunde konstatera att han inte alltid höll sig till vad regelboken säger, och sånt är jag inte så förtjust i.

Lydnad är en bedömningssport och det är ofrånkomligt att domare ser olika på det vi tävlande gör. Var och en har ju en idealbild av hur momenten ska utföras och det är helt naturligt att den idealbilden skiljer sig åt från människa till människa

Men.... jag är oerhört petig med att man ska döma efter regelboken i de fall där de klart framgår vad som ska ge avdrag eller pluspoäng. I de fallen finns det i min värld inga förmildrande omständigheter för att döma efter eget tycke och smak.


Och JAAA, jag vet att man som publik (eller tävlande) inte alls ser allting lika bra som domaren gör. Det kan hända mycket på planen som domaren ser och hör men som publiken helt och hållet missar. Men när man som publik ser missar som ska ge avdrag, eller rent av ge betyget 0, och domaren inte registrerar samma missar, då är det inte så kul tycker jag.

Men jag har tävlat så mycket så jag har egentligen blivit lite avtrubbad när det gäller det där. Jag kan en kort stund reta upp mig lite, men det är ju som det är.... det är domaren som dömer.

Nu ska vi i alla fall inte tävla på ett tag. Vi ska träna lite ditten och datten, och då får jag väl se hur det artar sig.  Jag tycker ju egentligen att träningen är det roliga, tävlandet kan egentligen kvitta. Men samtidigt så är jag ju sån att jag måste ha ett mål att träna fram emot.... och då är det ju förstås tävling som är det målet.

Dåligt med träning...

... men idag slog det till. Först tog vi en skogsrunda på ca en timma, sedan tränade Jippie och jag lite lydnad.

Och när vi tränar så är han duktig som sjuttan. Sen får jag väl säga som "alla" andra... på tävling är det inte riktigt lika bra. Och jag har aldrig haft det problemet förr, så jag är lite vilsen när det gäller att hitta en lösning på det.

Jippie är totalt opåverkad av yttre störningar när vi tränar. Andra hundar kan röra sig ganska så nära utan att han bryr sig, och andra människor kan också röra sig lite hur som helst i närheten... det struntar han i.

Det som intresserar honom är de där typerna som bara står där på planen, helt stilla utan att göra något alls.

Och det är busenkelt att hitta störningar av allehanda slag där både folk och hundar rör sig hit och dit. Väldigt mycket svårare är det att hitta nån som bara står där.... i alla för oss som i stort sett alltid tränar ensamma.

Och jag tror inte att det gör nån större nytta om någon han känner står där och leker staty, det är nog mest när det är okända människor som står där och glor på honom som han blir lite väl intresserad. Men det kanske rättar till sig med lite mer tävlingsvana, han har ju trots allt inte tävlat så många gånger ännu.

Idag tränade vi i alla fall på rutan (förstås) och det gick väldigt bra. Rakt in i rutan på första försöket, och det trots att det gick en människa och rastade sin hund ca 30 m från rutan rakt ut i Jippies synfält.

Sen lattjade vi lite med rutan för att göra den lite rolig och intressant. Fast den är redan rolig för Jippie...  kommer han ut på en plan där de står en ruta så får jag säga till honom, annars springer han raka vägen dit.

Idag körde vi alla möjliga varianter, bara för att göra honom medveten om att rutan kan se olika ut från olika håll. Men jag glömde att ta med lösa koner, skulle gärna vilja testa rutan utan kantmarkeringar, jag tror att han har stor hjälp av just kantmarkeringarna och det är ju egentligen inte så bra. 

Jag har en filmsnutt på just det där, som skulle ligga här, men bloggen godtog inte den så den ligger på min fb-sida istället.


Och jag försökte få honom att lyssna ordentligt på mitt kommando istället för att lita på situationen, testade att lägga en apportbock på vägen in till rutan, men det gick inte det.

På första skicket högg han apporten och kom tillbaka med den trots att kommandot var "Rutan". På andra skicket gjorde han likadant, på tredje skicket sprang han till rutan. På fjärde skicket sprang han till rutan, på femte skicket... när kommandot var "Apport"...  sprang han till rutan..... han är helt klart inte mogen för såna övningar ännu. Fast.... först en timma i skogen och sedan ungefär en halvtimmas lydnadsträning, han kan ju varit lite trött i lilla huvudet förstås. 


Jag provade ett par apporteringar och det gjorde han helt OK. Varifrån han fick den där ljusa idén på senaste tävlingen, det vete sjuttan. Då högg han apporten i  farten och drog en rejäl repa på planen innan han släppte den framför mina fötter.  Men man ska ju prova allt minst en gång här i livet sägs det.... och det där var den absolut första gången jag var med om nåt sånt.

Måste väl erkänna att jag gärna avstår från fler gånger.... 


Vi tränade faktiskt lite på världens tråkigaste moment också... d.v.s fritt följ. Och eftersom jag tycker att det är ett så tråkigt moment så går det heller aldrig riktigt bra på tävling.

Just nu inriktar jag mig på att träna starter. Han har vid ett par tillfällen blivit sittande, stint stirrande på tävlingsledare och domare trots att jag sagt Fot och börjat gå. Så vill vi ju helst inte ha det

Men vi har egentligen mycket att träna på, främst det där med precision. Det är varken min eller Jippies starka sida, men vem vet....  under kan kanske ske även för oss.

Långt ifrån skryt...

Det låter väldigt skrytsamt när du säger att det inte alls gick bra, och ni ändå tar ett 1:a pris.... var det nån som sa till mig för ett tag sedan.

Men jag kan garantera att det inte alls är tänkt så. När jag säger att det inte gått bra så är det min egen bedömning utifrån vad jag vet att Jippie (och jag) kan, och även min känsla av hur vårt samarbete funkat på planen.

Kan tyckas att om vi får ett 1:a pris så ska jag vara nöjd, men så funkar inte jag. Jag blir nöjd när jag känner att vi verkligen presterat utifrån vad vi kan, och fått betalt för det.

En givmild domare är ju roligt, men föga nyttigt med tanke på fortsatt träning och tävling. En alltför sträng domare är inte roligt, vi vill ha betalt för det vi gör utan att det petas i pyttedetaljer på den här klassnivån.

Men jag tycker nog att vi haft bra domare hittills, och vi har haft lite tur så att det som inte gått så himla bra har haft en låg koefficient och inte gjort så stor "skada" på slutresultatet.

Fast igår kväll var jag övertygad om att vi inte skulle få något 1:a pris. I mina ögon gick det dåligt och det säger jag utifrån vad Jippie brukar prestera och utifrån hur jag brukar hantera honom, Men vi hade som sagt lite tur med att bottennappet var ett moment med låg koefficient.

Jag tittar ju aldrig på betygen när vi är ute på planen, i så fall hade jag väl kanske anat ett 1:a pris, men jag utgick från hur jag själv tyckte att det gick, och då gick det inte bra.

Men jag tar det moment för moment:

Platsliggning i grupp:  Betyg 9,5 med avdrag för nosande. Och det stämmer men det var ett sekundsnabbt nosande, men han var totalt sett lite rastlös.

Fritt följ: Betyg 7 sen i start, sent sitt, snett sitt, position. Och det är minst sagt sant alltihop, urdåligt tycker jag att det var.

Läggande. Betyg 8, lite långsam. Mycket sant....

Inkallande: Betyg 10

Sändande med ställande (rutan): Betyg 8, extra kommando. Han sökte sig till främre högra konen (som vanligt) och stannade med framtassarna i rutan. Jag var tvungen att blixtsnabbt bestämma mig för om jag skulle nöja mig med det eller ge ett extrakommando, kom på att två tassar i rutan bara är godkänt och sa Rutan igen och då klev han in över bandet med baktassarna också.

Apportering. Betyg 5,5, avlämning, tugg, spottar ut.  Ja, vad säger man??? Apportering som han brukar göra så bra och snyggt. Nu rusade han ut, högg apporten i farten och vände tillbaka.... och gjorde en stooor utflykt med apporten i munnen samtidigt som han tuggade vilt på den. Kom nästan fram till mig, spottade ut apporten på marken, tittade på mig, tog upp apporten igen och satte sig snett framför mig så att jag kunde ta apporten. Jisses....

Fritt hopp över hinder (hopp-sitt). Betyg 9, avslut. Jag ställde mig för nära hindret, han höll på att slå i och det blev en lite slarvig avslutning.

Fjärrdirigering. Betyg 8, rör sig lite framåt, lite gnäll. Ja, han gnällde lite igen  och han hade sån stuns i positionsförändringarna så han nästan hoppade upp och ner, konsekvensen blev att han flyttade sig en liten aning.

Helhetsintryck. Betyg 8.

Slutpoängen blev 164 p och en tredje placering av fem startande. Och eftersom mitt mål är att nå uppflyttningspoäng när vi tävlar så är jag förstås nöjd på ett sätt, men i det stora hela är jag inte alls nöjd.

Och det är då som jag från ett par håll fått höra att det låter väldigt skrytsamt när jag säger att jag inte alls tyckte att det gått bra, trots 1:a priset. Men jag vet ju vad han kan när han är på rätt humör, eller när jag är på rätt humör, och då blir jag såklart besviken när han (jag) inte lever upp till det.

Nu har jag dessutom blivit lite osäker på honom och det kommer säkert att återspegla sig på nästa tävling.


Och ska man leta ursäkter så har jag ett par på lager.... det måste man ha som tävlande 

Jättejättevarmt ute, och i bilen på väg dit.
Stor olycka på E4 så vi fick köra en lång omväg på okända vägar och jag blev lite nervös att vi inte skulle hinna fram i tid.
När vi väl var framme fick vi vänta i drygt en och en halv timme i värmen och i sällskap med miljoners miljoner mygg (och myror!) innan det var dags för vår klass.
Många långa transportsträckor under lydnadsprogrammet.
Agilitytävlingar på planen bredvid. Fast det tror jag att Jippie struntade totalt i.... men det fanns måååånga spännande dofter att suga i sig medan vi vankade runt och väntade.

Fast jag är ju faktiskt av den åsikten att det inte finns några ursäkter om det går dåligt. En enda förklaring finns det, och det är att man helt enkelt har tränat för dåligt, eller på fel sätt. Och där kan jag väl erkänna mig lite skyldig... 


Nu är det bara ett 1:a pris kvar till LP2, men det gör inte så mycket om det dröjer, han är definitivt inte mogen för klass 3 ännu på länge.